Mina val i livet provocerar en del människor, både främlingar och bekanta. För det mesta rinner kommentarerna av mig men visst känns det ordentligt ibland, ett ständigt socialt utanförskap.
Det största och tydligaste är mitt utseende. Jag har tillhört en musikbaserad subkultur sedan mer än 15 år tillbaka med tillhörande klädstil. Eftersom ungdomar är överrepresenterade och vi är väldigt få i Sverige över lag så sticker jag ut på stan och är rätt ensam om att se ut som jag gör på min ort. Det stör mig oftast inte, förrän jag får beska kommentarer om att "det kanske är dags att växa upp snart" eller blir sexuellt objektifierad pga min stil (vilket händer alldeles för ofta). På något vis är det också provocerande att någon som ser ut som jag kan ha ett vanligt kontorsjobb med mycket kundmöten. Det är helt enkelt jävligt jobbigt för andra att jag inte ser ut som vem som helst. Stackars dem, typ.
Sambon är en fyra år yngre man. Jag reflekterar aldrig över åldersskillnaden men andra i min omgivning reagerar ofta. Inte för att fyra år är mycket utan enbart för att jag som kvinna är äldst i vår relation. De mest bisarra frågor dyker upp när åldern på mig och sambon kommer fram.
Sedan tycker jag varken om barn eller vill skaffa några. Karriär är oviktigt. Statusprylar är ointressanta. Min bisexualitet ifrågasätts eftersom jag lever i ett monogamt heteroförhållande med en man. Listan kan göras lång men det som väcker flest reaktioner är som sagt hur jag ser ut, för det är ju det som syns.
Det största och tydligaste är mitt utseende. Jag har tillhört en musikbaserad subkultur sedan mer än 15 år tillbaka med tillhörande klädstil. Eftersom ungdomar är överrepresenterade och vi är väldigt få i Sverige över lag så sticker jag ut på stan och är rätt ensam om att se ut som jag gör på min ort. Det stör mig oftast inte, förrän jag får beska kommentarer om att "det kanske är dags att växa upp snart" eller blir sexuellt objektifierad pga min stil (vilket händer alldeles för ofta). På något vis är det också provocerande att någon som ser ut som jag kan ha ett vanligt kontorsjobb med mycket kundmöten. Det är helt enkelt jävligt jobbigt för andra att jag inte ser ut som vem som helst. Stackars dem, typ.
Sambon är en fyra år yngre man. Jag reflekterar aldrig över åldersskillnaden men andra i min omgivning reagerar ofta. Inte för att fyra år är mycket utan enbart för att jag som kvinna är äldst i vår relation. De mest bisarra frågor dyker upp när åldern på mig och sambon kommer fram.
Sedan tycker jag varken om barn eller vill skaffa några. Karriär är oviktigt. Statusprylar är ointressanta. Min bisexualitet ifrågasätts eftersom jag lever i ett monogamt heteroförhållande med en man. Listan kan göras lång men det som väcker flest reaktioner är som sagt hur jag ser ut, för det är ju det som syns.