Normalt?

[Sofar]

@Monkie, jag är i en liknande situation som du, förutom att jag har den lilla komplikationen barn i bilden, samt att jag och min man varit ett par väldigt länge. Jag har själv funderat på att skriva ungefär denna tråden

Jag har inga bra råd att ge, men kan berätta om min situation.

Jag är sedan snart ett år väldigt attraherad av en man (vi kallar honom H), han vet om det och känslorna är besvarade. Dessutom är han en mycket god vän, så jag varken kan eller vill undvika honom helt. Jag skiljer normalt på vänskapsrelationer och förhållanden, dvs det är ok att ha nära vänner, och även vara attraherad av någon, utan att det påverkar ens förhållande. Min man (dvs den jag är gift med) har liknande inställning som jag, och det vill nog egentligen H också ha, men hans sambo har det INTE, vilket komplicerar det hela en hel del.

Men, för mig är det också en varningsflagga att det är något fel med relationen när man blir så pass intresserad av en annan man. Mindre attraktioner kommer och går, men när det är på denna nivå och håller i sig, så... Har funderat över mitt förhållande, och det brister massor i kommunikation, vilket jag försökt ta upp med min man, men han är rätt oförstående. Jag har dock dåligt samvete för att jag ”håller kvar” min man i vår relation trots att jag inte är särskilt intresserad. Om jag inte haft barn hade jag lämnat, dock inte för H, utan för att H visat mig hur det kan kännas (jag har aldrig känt såhär förut!), och för att han fått mig att inse att det finns män man kan prata med… Jag och min man har halvdåligt sexliv, jag är inte attraherad och hade vi inte varit ihop hade vi nog inte varit särskilt nära vänner heller. Jag velar alltså väldigt mycket just nu om jag ska stanna och ”kämpa” eller gå. Men det är svårt att vilja kämpa för en relation samtidigt som man tänker så mycket på en annan man.

Ett förhållande med H är knappast aktuellt, även om han mot förmodan skulle lämna sin sambo, ingen av oss borde kasta sig in i ett nytt förhållande plus att det varit mycket ”jobbigt” mellan oss när vi kämpat mot våra känslor för varandra. Jag hoppas ändå kunna behålla H som vän, men vi är vansinnigt attraherade av varandra, och risken att det ”händer något” finns där, vilket leder till vissa problem för vänskapen. Plus då att hans sambo inte tillåter tjejkompisar. Normalt sett skulle jag varit irriterad över det, men i vårt fall finns det ju faktiskt visst fog för misstänksamheten.

Och varför jag stannat så länge:

* Hade dålig självkänsla förut. Trodde att bristerna i vår relation var mitt fel och jag skulle vara glad att någon ville ha mig. Som en parentes tycker mina vänner att jag har ändrat mig mycket sedan jag träffat H (fast bara en vet). Jag är mycket gladare och öppnare, och mer självsäker. Jag ser också en stor skillnad i hur män ser mig, dvs de ser mig nu, det gjorde de inte innan...
* ”Rädd” för att vara ensam. Har alltid haft svårt både att få vänner och träffa män.
* Barn. Vill inte utsätta barnen för varannan-vecka ”i onödan”.
* Ekonomi. Faktiskt. Inte för egen del, men för barnen.
* Jag visste inte att man kunde känna såna känslor för en man, det har jag aldrig gjort
* Förhållandet är inte värdelöst. Vi är inte ovänner. Vi bråkar inte särskilt mycket. Vardagslivet fungerar. Vi har liknande åsikter, värderingar och intressen.
* Hade H varit singel och kämpat lite hade jag nog lämnat och gått direkt dit (Svag! Jag vet! Fast samtidigt bara spekulation), men när jag nu i tanken väljer mellan att sitta ensam i en sunkig tvåa och bo i vårt fina hus tillsammans med en person som faktiskt är rätt schysst är det inte så enkelt.

OK, blev lite långt och kan kanske sammanfattas med att TS, du är inte ensam :-)

PS
För att skydda de oskyldigt inblandade och för att jag fortfarande funderar på att skapa någon tråd i ämnet, är användarnamnet fingerat...

 

[Lindon]

@Monkie Lycka till hur du än gör!

 

[Gnist]

Och varför jag stannat så länge:
* Barn. Vill inte utsätta barnen för varannan-vecka ”i onödan”.
* Ekonomi. Faktiskt. Inte för egen del, men för barnen.
.

Sorry, men efter att ha gått igenom ungefär vad som diskuteras i tråden en gång (om än det i mitt fall inte handlade om barnen/ekonomin öht varför det tog tid att ta sig ur misären) så kan jag upplysa om att barnen tackar en INTE när de blir äldre för de är inte dumma de små liven, de märker att något är fel mellan föräldrarna så använd inte barnen som ursäkt, att det är bättre för barnen med missnöjda föräldrar tillsammans, än lyckliga föräldrar på var sitt håll för det är det absolut inte!

 

[kossankaj]

Känner lite så att ska man vara förälskad hela tiden får man byta partner rätt ofta.

 

[honung]

Jag läste den här artikeln tidigt i morse. Bortsett från det religiösa blabbeliblabbet så kan jag tycka att hon har en poäng. Jag håller kanske inte riktigt med till fullo, jag vill nog anse att den jag gifter mig med är en del av min själ, bara för att slänga in ytterligare ett begrepp i sammanhanget.
http://www.grazeme.com/my-husband-i...d=170612,1fd28e32-b0bb-39ac-d7ed-df6e3350b8c8

 

[MiniLi]

Jag hoppas att det du skriver om att detta kan få vår relation att bli bättre stämmer!

Känner igen det du skriver om "jag är nog inte en sådan som .." men känslan jag får av den andre mannen tror jag inte kommer uppstå för vare sig sambon eller någon annan. Jag har ju ändå passerat 30 och träffat på en del folk och haft både bra och mindre bra relationer.

Med min sambo upplever jag det mesta som lätt, trots avsaknaden av passion, och hans behov av avstånd som nog är det jag gillar minst med honom. Jag skulle nästan kunna be honom om att få skaffa mig en till pojkvän med syfte att TA PÅ MIG. Kanske det är det som ligger och skaver inuti mig och som får mig att känna så mycket för den andra? Jag har inte reflekterat över att jag enbart tänkt på snusk med den andra, jag har inte haft en tanke på framtid, giftermål och så vidare vilket annars är mer likt mig när jag träffar någon.

Nu kanske det blev lite rörigt, men det är just så det känns för mig nu.

Sen vill jag också vara noggrann med att skriva att jag inte kommer att vara otrogen, sålänge jag är ihop med min sambo så rör jag ingen annan oavsett vad jag har för känslor.

Det kommer ju bara göra er relation bättre om ni tar det som en varningsklocka och gör en förändring. Men om han inte vill ge dig så mkt närhet som du behöver blir det ju ingen skillnad, kanske bara sämre..

 

[Gnist]

Känner lite så att ska man vara förälskad hela tiden får man byta partner rätt ofta.

Förälskad/kär kan man vara hela tiden även om det inte är samma förälskelse som i början, men hellre byta partner än att vara med någon som man inte älskar, som inte gör en varm och glad inombords och mer bara för att det är bekvämt. Det är ju inte speciellt juste mot någon av parterna tycker jag.

 

[Raderad medlem 6459]

jag och min man har halvdåligt sexliv, jag är inte attraherad och hade vi inte varit ihop hade vi nog inte varit särskilt nära vänner heller.

Det är låter fruktansvärt tycker jag. Fruktansvärt. Halvdåligt sexliv kan man väl överleva med under en period även om man tycker att det är viktigt med bra sex, likaså kan ju attraktion väl komma och gå antar jag. Men att ni inte ens vore särskilt nära vänner om ni inte var ett par? Då har ni ju inte ens det, den där fina, nära vänskapen som kan kompensera för dåligt sex i perioder eller att man till och från får en crush på nån.

Ekonomi, rädsla för att vara ensam, "för barnens skull" - det låter som fel skäl till att vara i en relation med någon. Jag förstår att det väger tungt men många har varit i din sits och ändå valt att bryta upp.

 

[Monkie]

Fast jag tycker att det där med "bra" eller "dålig" på att kommunicera, närmar sig det obegripliga. Jag tänker att just precis själva poängen med bra vänskaper och bra förhållanden är att det är lätt, roligt och öppet att prata med just den personen om snart sagt allting. Att det är själva kombinationen av personer som gör det.

Och jag tänker som @mandalaki , det är kommunikationen som är relationen. Man kan som jag ser på saken överhuvudtaget inte ha en dålig kommunikation i ett bra förhållande, det existerar inte. Dålig kommunikation = dåligt förhållande. Däremot kan man givetvis ha en väldigt bristfällig kommunikation även med väldigt bra personer, men det är en helt annan sak. Det finns många fler bra personer än det finns personer som man klickar med på bra vis och som förblir roliga och intressanta att prata med.

Jag förstår hur du menar, du har rätt.

@Monkie, jag är i en liknande situation som du, förutom att jag har den lilla komplikationen barn i bilden, samt att jag och min man varit ett par väldigt länge. Jag har själv funderat på att skriva ungefär denna tråden

Jag har inga bra råd att ge, men kan berätta om min situation.

Jag är sedan snart ett år väldigt attraherad av en man (vi kallar honom H), han vet om det och känslorna är besvarade. Dessutom är han en mycket god vän, så jag varken kan eller vill undvika honom helt. Jag skiljer normalt på vänskapsrelationer och förhållanden, dvs det är ok att ha nära vänner, och även vara attraherad av någon, utan att det påverkar ens förhållande. Min man (dvs den jag är gift med) har liknande inställning som jag, och det vill nog egentligen H också ha, men hans sambo har det INTE, vilket komplicerar det hela en hel del.

Men, för mig är det också en varningsflagga att det är något fel med relationen när man blir så pass intresserad av en annan man. Mindre attraktioner kommer och går, men när det är på denna nivå och håller i sig, så... Har funderat över mitt förhållande, och det brister massor i kommunikation, vilket jag försökt ta upp med min man, men han är rätt oförstående. Jag har dock dåligt samvete för att jag ”håller kvar” min man i vår relation trots att jag inte är särskilt intresserad. Om jag inte haft barn hade jag lämnat, dock inte för H, utan för att H visat mig hur det kan kännas (jag har aldrig känt såhär förut!), och för att han fått mig att inse att det finns män man kan prata med… Jag och min man har halvdåligt sexliv, jag är inte attraherad och hade vi inte varit ihop hade vi nog inte varit särskilt nära vänner heller. Jag velar alltså väldigt mycket just nu om jag ska stanna och ”kämpa” eller gå. Men det är svårt att vilja kämpa för en relation samtidigt som man tänker så mycket på en annan man.

Ett förhållande med H är knappast aktuellt, även om han mot förmodan skulle lämna sin sambo, ingen av oss borde kasta sig in i ett nytt förhållande plus att det varit mycket ”jobbigt” mellan oss när vi kämpat mot våra känslor för varandra. Jag hoppas ändå kunna behålla H som vän, men vi är vansinnigt attraherade av varandra, och risken att det ”händer något” finns där, vilket leder till vissa problem för vänskapen. Plus då att hans sambo inte tillåter tjejkompisar. Normalt sett skulle jag varit irriterad över det, men i vårt fall finns det ju faktiskt visst fog för misstänksamheten.

Och varför jag stannat så länge:

* Hade dålig självkänsla förut. Trodde att bristerna i vår relation var mitt fel och jag skulle vara glad att någon ville ha mig. Som en parentes tycker mina vänner att jag har ändrat mig mycket sedan jag träffat H (fast bara en vet). Jag är mycket gladare och öppnare, och mer självsäker. Jag ser också en stor skillnad i hur män ser mig, dvs de ser mig nu, det gjorde de inte innan...
* ”Rädd” för att vara ensam. Har alltid haft svårt både att få vänner och träffa män.
* Barn. Vill inte utsätta barnen för varannan-vecka ”i onödan”.
* Ekonomi. Faktiskt. Inte för egen del, men för barnen.
* Jag visste inte att man kunde känna såna känslor för en man, det har jag aldrig gjort
* Förhållandet är inte värdelöst. Vi är inte ovänner. Vi bråkar inte särskilt mycket. Vardagslivet fungerar. Vi har liknande åsikter, värderingar och intressen.
* Hade H varit singel och kämpat lite hade jag nog lämnat och gått direkt dit (Svag! Jag vet! Fast samtidigt bara spekulation), men när jag nu i tanken väljer mellan att sitta ensam i en sunkig tvåa och bo i vårt fina hus tillsammans med en person som faktiskt är rätt schysst är det inte så enkelt.

OK, blev lite långt och kan kanske sammanfattas med att TS, du är inte ensam :-)

PS
För att skydda de oskyldigt inblandade och för att jag fortfarande funderar på att skapa någon tråd i ämnet, är användarnamnet fingerat...

Jobbig situation! Jag hade nog inte klarat av att vara vän med någon som får mig att känna så mycket. Min strategi är istället att hålla mig undan. I mitt fall är ju dessutom objektet både 15 år yngre och ovetande om mina heta känslor.

Lättare att se utifrån, i ditt fall tänker jag att det är mest justa vore att bryta kontakten med H för att ge dig och sambon en vettig chans och för att känna efter. Hoppas att du inte tar illa upp ☺. Tycker också att bland annat @MiniLi hade bra funderingar.

Visst är det svårt! Uppdatera gärna hur det går!

 

[Monkie]

Sorry, men efter att ha gått igenom ungefär vad som diskuteras i tråden en gång (om än det i mitt fall inte handlade om barnen/ekonomin öht varför det tog tid att ta sig ur misären) så kan jag upplysa om att barnen tackar en INTE när de blir äldre för de är inte dumma de små liven, de märker att något är fel mellan föräldrarna så använd inte barnen som ursäkt, att det är bättre för barnen med missnöjda föräldrar tillsammans, än lyckliga föräldrar på var sitt håll för det är det absolut inte!

Det håller jag med om!

 

[Monkie]

Jag läste den här artikeln tidigt i morse. Bortsett från det religiösa blabbeliblabbet så kan jag tycka att hon har en poäng. Jag håller kanske inte riktigt med till fullo, jag vill nog anse att den jag gifter mig med är en del av min själ, bara för att slänga in ytterligare ett begrepp i sammanhanget.
http://www.grazeme.com/my-husband-i...d=170612,1fd28e32-b0bb-39ac-d7ed-df6e3350b8c8

Med reservation för min kassa engelska så var det väldigt tänkvärt!

 

[Brandgul]

Jag tycker sånt här är lite komplicerat. Å ena sidan tänker jag absolut att man kan få fladdriga och tillfälliga känslor för någon annan när man är i en relation, men samtidigt så tänker jag också att det ofta (säkert inte alltid) beror på att man får något som man saknar i sin egen relation och då kanske det snarare är ett tecken på att allt inte står rätt till?

Om jag ser till mig själv så har jag upprepat känt saker för andra under min förra (långa) relation. Jag pendlade då mellan att bli osäker på mitt eget förhållande (känna att jag saknade saker) och att tänka att det är normalt och att jag i grunden ju älskade min (dåvarande) sambo.
Nu i efterhand tänker jag att det nog var tecken på mitt missnöje, jag har svårt att se att jag hade känt mig lite småförälskad i de där andra männen om mitt dåvarande förhållande verkligen varit det jag behövde. Alla de männen hade dessutom gemensamt att de hade egenskaper som jag verkligen saknade hos min sambo.

Nu är jag tillsammans med en annan man och känner mer än jag gjort på väldigt många år. Saker jag inte trott att jag någonsin skulle känna igen. Jag har liksom tänkt att "jag är nog inte en sån som gillar x eller y..", men det har nog varit en skyddsmekanism för att slippa tänka svåra tankar om ett kasst förhållande.
Jag har svårt att tro att jag skulle känna attraktion till någon annan än min nuvarande pojkvän, men så är jag också nykär och vem vet hur kärleken kommer se ut om många år..

Lite rörigt och längre än jag hade tänkt men.. Kommer nog fram till att det KAN vara helt normalt och inte konstigt att känna för andra, men om man också har saker i sin relation som man är missnöjd med/saknar och som inte går att få till så är det nog ett tecken på att man bör ta sig en funderare.
Jag menar, det här skulle ju också kunna leda till att du och din nuvarande förbättrar er relation - OM ni båda kan hitta saker att förbättra som känns bra för båda. Men nu låter det ju som att du vill ha saker som din nuvarande inte kan ge, och då kan inte jag låta bli att tänka att det är därför du dras till någon annan.

Nä varför skulle det vara så? Är människan verkligen så enkel att vi bara kan ha känslor för en person? Vad händer med vänner, barn och familj om der bara får plats med en?

Men sen av rent praktiska själv väljer jag att leva med en person och det är lyckligtvis fadern till mina barn Jag vill verkligen inte leva med någon annan och efter alla år hoppar jag gärna i säng med honom fortfarande

Jag är löjligt förtjust i min chef, men att ha honom i mitt liv och ta hand om mina barn - nej tack. Han får vara duktig på jobbet istället och så kan jag beundra honom där för att han är så klok istället

 

[escodobe]

Det är låter fruktansvärt tycker jag. Fruktansvärt. Halvdåligt sexliv kan man väl överleva med under en period även om man tycker att det är viktigt med bra sex, likaså kan ju attraktion väl komma och gå antar jag. Men att ni inte ens vore särskilt nära vänner om ni inte var ett par? Då har ni ju inte ens det, den där fina, nära vänskapen som kan kompensera för dåligt sex i perioder eller att man till och från får en crush på nån.

Ekonomi, rädsla för att vara ensam, "för barnens skull" - det låter som fel skäl till att vara i en relation med någon. Jag förstår att det väger tungt men många har varit i din sits och ändå valt att bryta upp.

Personligen kan jag inte ens förstå hur man kan ha ett förhållande med en person som man inte skulle vara en nära vän med om man inte var tillsammans.
Varför är man då ihop? Om det inte är en person som man hade tyckt om?

 

[Sofar]

Sorry, men efter att ha gått igenom ungefär vad som diskuteras i tråden en gång (om än det i mitt fall inte handlade om barnen/ekonomin öht varför det tog tid att ta sig ur misären) så kan jag upplysa om att barnen tackar en INTE när de blir äldre för de är inte dumma de små liven, de märker att något är fel mellan föräldrarna så använd inte barnen som ursäkt, att det är bättre för barnen med missnöjda föräldrar tillsammans, än lyckliga föräldrar på var sitt håll för det är det absolut inte!

Precis vad min IRL-kompis säger hela tiden... Men pappan är nöjd (jag har nyss frågat). Och hur vet jag att jag inte överdriver, och det kan bli bra igen? Jag ska erkänna att jag inte funderat så jättemycket än, eftersom jag har lite annat strul i livet som jag vill reda ut först.

 

[Gnist]

Precis vad min IRL-kompis säger hela tiden...

Smart kompis

 

[Centaur]

Vissa människor har en spontan kraftig attraktion till varann. Det har väldigt lite med kärlek att göra och det är långt från säkert att ni skulle få det så fantastisk som du dagdrömmar om.

Håll tyst om det om du vill ha kvar din sambo.

 

[Sofar]

Personligen kan jag inte ens förstå hur man kan ha ett förhållande med en person som man inte skulle vara en nära vän med om man inte var tillsammans.
Varför är man då ihop? Om det inte är en person som man hade tyckt om?

Alltså, jag tycker om honom och vi hade varit kompisar om vi umgåtts i samma gäng, men vi hade inte varit nära vänner, den man berättar allt för. Att jag tycker om honom är en anledning till att det är så svårt, han älskar mig och är en fin kille.

Det är låter fruktansvärt tycker jag. Fruktansvärt. Halvdåligt sexliv kan man väl överleva med under en period även om man tycker att det är viktigt med bra sex, likaså kan ju attraktion väl komma och gå antar jag. Men att ni inte ens vore särskilt nära vänner om ni inte var ett par? Då har ni ju inte ens det, den där fina, nära vänskapen som kan kompensera för dåligt sex i perioder eller att man till och från får en crush på nån.

Ekonomi, rädsla för att vara ensam, "för barnens skull" - det låter som fel skäl till att vara i en relation med någon. Jag förstår att det väger tungt men många har varit i din sits och ändå valt att bryta upp.

Är nog självkänslan som ställer till det kanske. Har bokat tid med terapeut nästa vecka.

Om jag tycker det är viktigt med bra sex vet jag inte. Trodde inte det, men nu kanske jag gör det (nej har inte haft sex med H, men bra sugen). Har inte haft sex med ngn annan än maken, var ung när vi träffades.

 

[Petruska]

Vissa människor har en spontan kraftig attraktion till varann. Det har väldigt lite med kärlek att göra och det är långt från säkert att ni skulle få det så fantastisk som du dagdrömmar om.

Håll tyst om det om du vill ha kvar din sambo.

Toppentips! Eller nåt. Vad ska man med en sambo till som inte håller för att man pladdrar om det man tänker på?

 

[Sofar]

Jag förstår hur du menar, du har rätt.

Jobbig situation! Jag hade nog inte klarat av att vara vän med någon som får mig att känna så mycket. Min strategi är istället att hålla mig undan. I mitt fall är ju dessutom objektet både 15 år yngre och ovetande om mina heta känslor.

Lättare att se utifrån, i ditt fall tänker jag att det är mest justa vore att bryta kontakten med H för att ge dig och sambon en vettig chans och för att känna efter. Hoppas att du inte tar illa upp ☺. Tycker också att bland annat @MiniLi hade bra funderingar.

Visst är det svårt! Uppdatera gärna hur det går!

Jag och H var goda vänner långt innan vi upptäckte varandra... Nog därför som vi råkade trassla in oss lite väl mkt. Och det var han som frågade mig om jag kände samma som han

Men jag håller med om att vi borde bryta, och tar absolut inte illa upp. Vi har dragit ned på umgänget och ska prata "allvar" och se vad vi kommer fram till. Men ska jag bryta helt måste jag byta umgänge också, och det är jag inte så sugen på. Och jag VILL inte förlora min vän

Ska uppdatera om jag kommer fram till något, om några år eller så

 

[Centaur]

Toppentips! Eller nåt. Vad ska man med en sambo till som inte håller för att man pladdrar om det man tänker på?

Inte vet jag, men ts skrev ju att hon ville ha kvar honom. Då är det risky att berätta om den unga snyggingen hon är kär i. Låter inte som en person som skulle ta det på ett bra sätt.

Jag skulle kunna säga det till min pojkvän och skratta av det tillsammans, men alla förhållanden funkar inte så.