Nojja och oro

[babyfoal]

Hej..

Jag måste få skriva av mig, för detta börjar bli jobbigt nu.

Jag är i min första graviditet, v. 17+0 idag.

Nu är det så, att jag inte kan sluta tänka och förvänta mig det värsta.
Vågar inte tala om för allt för många att jag är gravid, ifall något händer.
Vågar inte titta på baby saker.
Vågar inte prata om 'när barnet är fött'.
Vågar inte se framåt.
Vågar absolut inte läsa alla brochyrer och böcker som jag fick från barnmorskan om att vänta barn.
Vågar absolut inte heller ta bilder på min så smått växande mage, vilket ju faktiskt är jättetråkigt om jag nu får lov att föda ett barn.

Trodde att min nojja skulle gå över efter v.12, men det har den inte.
Tvärtom.
Sen vet jag inte om det har med händelsen som mitt sto gick igenom i slutet på december. Då kastade hon sitt föl efter 7 månader.
Ingenting är ju säkert, man kan inte ta för givet att man föder ett friskt barn, eller att man ens får gå klart graviditeten.
Jag önskar dock att jag kunde släppa dessa tankar, och bara vara, få njuta av min graviditet.

Kan det ha att göra med mina tidigare depressioner?
Eller att jag gjort abort en gång i tiden?

Egentligen borde jag kanske tala med barnmorskan om detta, men är rädd att dom tycker att jag är en olämplig förälder, och kanske inte får behålla barnet.

Känns som att jag gräver mig djupare och djupare in i dessa tankar och kan inte ta mig ur dom.

Är detta normalt?

 

[anhe]

Sv: Nojja och oro

Dina tankar är nog egentligen rätt normala, även om det verkar som de tagit för stora proportioner i ditt fall. Jag kan känna igen mig i din oro, men den var inte alls lika uttalad som din verkar vara. Jag kunde iallafall ta till mig att det med största sannolikhet skulle gå bra och på så vis kunde jag släppa oron stundtals. Jag tror nog de flesta blivande föräldrar slås av liknande tankar, tänk om inte det här går bra, tänk om jag inte klarar att vara förälder osv. Vilket inte är så konstigt, det är en situation som är okänd för oss.

Jag tycker absolut att du ska prata med din barnmorska om hur du känner, dra inte ut på det något längre. Jag kan lova att dom inte kommer tycka att du är en olämplig förälder av den anledningen.

 

[mul]

Sv: Nojja och oro

Jag har till viss del varit så denna graviditet. Det är först nu som jag har fixat det praktiska och grejjer. Jag har BF 20februari. Jag har en grabb som är 3 i mars och det var inte riktigt som denna gång. Jag är mest orolig för att det är något fel med denna eftersom vi fick en så frisk och pigg grabb förra gången.

Likaså är jag mycket orolig för förlossningen denna gång.. Trots att jag gått igenom den en gång förut, men det tog så lång tid och det gjorde sååå ont.. Jag fick inte någon bedövning förrän 40min innan han var född..

Oro är naturligt.. Jag ska till MVC nu i em och ska prata med henne om förlossningen.. Det är det bästa. Jag kommer att vara orolig och knappt sova under ett par år i rädsla för plötslig spädbarnsdöd.. Jag är orolig när han blir sjuk och får feber..

Det är jäkligt jobbigt att oroa sig för allt, jag lovar, så försök att få hjälp och prata nu innan.

Jag är så nojjig med sonen att jag inte ens skulle åka varken båt eller flyg med honom.. Tänk om det skulle hända något, jag skulle aldrig förlåta mig själv..

 

[Calazirya]

Sv: Nojja och oro

Jag tycker att du, för din egen skull ska kontakta psykologen på din MVC.

H*n har funnits där som ett stort stöd för mig genom graviditeten eftersom jag har varit otroligt orolig, h*n har tagit min oro på allvar och jag har fått den hjälp som jag behövt.

Det är mitt råd

 

[naturElle]

Sv: Nojja och oro

Jag är oxå gravid med mitt första barn o kan känna igen mig i dig. Jag är i vecka 24 o har än så länge inte vågat köpa någon bebissak..
Min oro försvann efter ul i vecka 18 när jag fick se att allt såg bra ut. Gissar att du inte varit på ditt första ul än?

Prata med din barnmorska o boka tid hos kurator/psykolog som finns knuten till MVC. Det gjorde jag omedelbart vid inskrivningen i vecka 8 o efter några gånger hos henne lugnade jag ner mig. Tro mig, de har hört ALLT på MVC o de kommer inte att tycka att du är en dålig förälder. Det är normalt att man oroar sig.

Försök att inte bygga upp så höga förväntningar eller försök att inte tänka på problem som inte existerar. Jag kan bli extremt orolig när jag läser om andras berättelser för då glömmer jag att lita på mina egna instinkter o känslor. Du vet ju ändå vad som känns bäst för dig.

Lycka till!

 

[vindvissla]

Sv: Nojja och oro

Vad jobbigt att du känner så. Som de andra säger har det nog tagit lite för stora proportioner. Oro är väl helt normalt inom rimliga gränser och det ska inte ta över ditt liv. Jag resonerade som så att OM det skulle hända något så hade jag iaf älskat tiden som jag fick njuta. Jag fick köpa kläder och tänka att mitt barn skulle ha på sig dem. Du måste nog lära dig handskas med oron, för den blir tyvärr inte bättre när de kommer ut. Och jag har en svag misstanke om att man alltid kommer vara orolig för sina barn. Jag menar, bara för att de kommer ut försvinner inte riskerna att de ska skadas. Tyvärr.... Så det är jätteviktigt att du tar tag i detta, själv eller prata med sambo/föräldrar/vänner eller psykolog.

Kram!

 

[Mitten]

Sv: Nojja och oro

Åh, stackars vännen. Jag hade också massa såna tankar, de eskalerade och blev värre de sista veckorna, faktiskt, jag var rädd att bebis låg död i magen hela tiden.

Jag tror att om man är en orolig själ så torterar man sig själv med såna jobbiga tankar. Det kan väl anses 'normalt', speciellt när man är med om något så otäckt som incidenten med ditt sto när man är gravid, men du måste få ett stopp så det inte eskalerar och blir en depression på riktigt!! Prata med din BM, de har vanligtvis hört ALLT, och de kommer inte att döma dig eller tycka du är en dålig mamma. Tvärtom, du oroar dig ju bara för det lilla livet! Se till att de tar dig på allvar, förklara hur allvarligt det känns.

Och jag tycker du skall våga dig på att läsa lite gravidböcker, det som hjälper mig när jag har mycket katastroftankar är att läsa FAKTA. Håll dig borta från hemsidor där det står om sånt som kan gå fel (=familjeliv), eller minnessidor för bebisar som inte klarade sig. Läs bara om hur en normal graviditet uppför sig, och inse att din är precis så.

Bebissaker måste du inte handla än, gör sånt när det känns bra.

Kan du prata om saken med din sambo? Ibland är det skönt att hälla ur sig all oro. Jag hade en skum period ungefär v 16-17-18 när jag drömde nätterna igenom att någon stal min bebis genom att skära upp min mage och det blev värre och jag låg vaken på nätterna och lyssnade efter steg i trappen ... men min sambo förstod när jag ältade och ältade, och han hjälpte mig genom nätterna tills det gick över

Om du låter det bli värre kommer det fortsätta när bebisen är född, och man vill inte slösa värdefull tid på att oroa sig när man skall njuta. Men det är lättare sagt än gjort ... styrkekramar till dig!!

 

[havreflinga]

Sv: Nojja och oro

Egentligen borde jag kanske tala med barnmorskan om detta, men är rädd att dom tycker att jag är en olämplig förälder, och kanske inte får behålla barnet.

Ingen kommer att ta ditt barn ifrån dig! Om du inte har ett svårt missbruk eller liknande - har du det?

Sjukvården anstränger sig ganska mycket för att fånga upp blivande och nyblivna mammor som känner som du. Och det är inte för att ta barnen ifrån dem, utan för att, som du själv skriver, hjälpa dem att kunna njuta av mamma-rollen och känna livsglädje, för det påverkar förstås även bebisen ifall mamman är nedstämd.

Jag tycker att du ska ta tag i detta redan nu. När man är gravid och oroar sig för missfall (vilket säkert de flesta gör, mer eller mindre) är det lätt att tro att all oro försvinner när man väl fött ett levande barn. Men då finns det nya saker att oroa sig för; plötslig spädbarnsdöd, RS-virus, att hemmet inte är tillräckligt barnsäkrat o s v. Om man har hamnat i oros-fällan hittar man alltid något nytt att vara rädd för, så därför tycker jag att du ska titta närmare på din oro nu medan du har tid. Din barnmorska kan förhoppningsvis lotsa dig till rätt kontakt.

Lycka till!