Ni som inte har barn (era föräldrar)

[sthu]

Jag har själv varit del av sådant, för väldigt länge sedan. Skäms som en hund fortfarande, trots att det är många år sedan nu (och jag verkligen lärt mig min läxa att hålla min jäkla klaff!). Frågade ett flertal gånger glatt ett par som - det framkom senare - inte kunde få några barn. Så djävulskt dumt och okänsligt av mig, jag tänkte aldrig ens på vad jag sa! Det var något att prata om bara...

Usch ingen trevligt situation direkt Man tänker ju inte på det! Alla kan inte, även om de vill. Det här med barnlöshet är känsligt, oavsett om det är frivilligt eller ej..
Jag undviker ämnet så långt jag bara kan, dels för min egen skull och dels för att inte hamna i din sits..

 

[Ia4]

Den biologiska klockan tickar och den börjar ticka mot sitt slut. Än har det inte blivit vare sig partner eller barn och inget av det lär heller ske. Under en period längtade jag oerhört efter ett barn och började fundera på att åka till Danmark för att lösa problemet. Det blev aldrig av eftersom jag inser att jag inte tror på den värld vi lever i och anser att samhället spårar mer och mer snett för varje år som går. Jag "lider" av en funktionsnedsättning som eventuellt är ärftlig och med den skola och den perfektionshets som finns i arbetslivet idag så riskerar mitt eventuella barn att få ett vedervärdigt liv. Mitt liv är bitvis väldigt jobbigt pga funktionsnedsättningen men då samhället kräver att jag ska vara frisk och stark så får jag fortsätta leva på reserver jag inte har och får barnet problemet i arv kommer det få det ännu värre än jag har det. Om man till detta lägger miljöförstöring och den överbefolkning världen lider av så anser jag det oansvarigt att sätta barn till världen.
Så långt inga problem jag kan fylla mitt liv med annat än barn. Det finns dock ett problem, min älskade mamma. Hon har aldrig sagt ett ljud om det här med barnbarn men jag är helt säker på att hon önskar att det skulle komma sådana. Ibland talar hon om "när du hittar en partner" fortfarande utan att med ett ord antyda barn utan för min skull. Det finns med andra ord ingen press på mig men jag har ändå så dåligt samvete. Min mamma skulle bli en underbar mormor och jag mår så dåligt av att förvägra henne det.
Jag mår till och från väldigt dåligt över det här på nivån sitter och störtgråter. Det är säkert löjligt att störtgråta över något som inte efterfrågat men jag gör det ändå. Jag har många gånger funderat på att ta upp ämnet med henne men vågar inte eftersom jag vet att hon gärna tar på sig skulden och kommer tro att hon pressar mig. Just nu vill jag bara kasta mig på telefonen och ringa till henne och tala om saken men hon sover och det är inget samtal man ska ta via telefon och så är det ju det där med att hon kommer ta på sig skulden för mina känslor.

Jag är en sådan som längtade efter barnbarn och nu har fått tre stycken till min stora glädje. Om mina barn hade valt bort barn eller inte kunnat få så hade jag önskat de hade kunnat prata med mig om det. Jag skulle självklart respekterat detta och inte kommit med några påtryckningar. Men, jag skulle ha sörjt och jag skulle själv fått hantera den sorgen. Mina barn hade nog förstått att jag egentligen önskat barnbarn, men jag skulle göra vad jag kunde för att inte lägga skuld på dem.

Så jag förstår ts frågeställning, även om jag tycker dåligt samvete blir tokigt. Däremot har ts inlevelse i hur det kanske blir för hennes mamma.

Några föreslår att engagemang i andra barn är ett alternativ. Visst kan man göra det om man vill, men för mig och många andra (tror jag) är det just relationen till egna barnbarn som är den viktiga. Precis på samma egoistiska sätt som när man skaffar egna barn. Här är dock skillnaden att barnbarn blir som en ynnest.

 

[TinyWiny]

Japp, det är mer eller mindre standard när vi träffas. Har viss förståelse, hon har varit deprimerad i olika grad så länge jag varit med. Hon ville väldigt gärna ha flera barn, minst en dotter. Fick två söner, var nära att dö båda gångerna (förlossningsförgiftning) sen sa läkarna ifrån. Hemskt synd att hon inte fick den familj hon föreställt sig, och självklart är hon glad åt det hon har, men det hjälper inte. Jag har ingen lust att flytta tillbaka dit och skaffa barn för någon annans skull.

Första åren vi var tillsammans var riktigt obehagliga, svärmor kunde komma in i rummet när jag tex höll på att byta om eller nyss klivit ur duschen. Bara slänga upp dörren och stå där och titta på mig ett par sekunder, sen gå sin väg igen. Sen började hon kalla mig för "sin fina flicka". När jag (till slut) sa ifrån började gråtandet. Gråta och prata om hur gärna hon ville ha en egen dotter, men inte fick någon.
När vi flyttade ihop blev det ett sjujäkla tjatter om att jag skulle bli klar med skolan så vi kunde skaffa barn. Jag tröttnade och sa som det var, det blir inget med det. Det togs emot med stora protester från svärmors sida, klart man ska ha barn! Och så kom tårarna.. "Jag måste få barnbarn innan jag blir för gammal!" (hon är nyss 50 fyllda..), "Det vore så underbart med barnbarn!", "ni måste skaffa barn snart", massor i den stilen dränkt i tårar..
Jag var försiktig med att säga sanningen, att jag inte vill ha barn alls. Men för ett år sen fick jag nog och röt ifrån, togs emot med ännu mer tårar, ett utbrott av "det går över" och ännu mer tårar. Nu verkar det ha lugnat sig och jag har sluppit alla kommentarer om barn och familj. Härligt!
Får fortfarande hintar av resten av hans släkt om att våra jämnåriga vänner har skaffat hus och barn (tydligen viktigt det här med att flytta tillbaka och skaffa barn när man är 25). Väldigt glad att min egen familj har en lite mer öppen syn på det här med familjebildande!

Jag kan inte låta bli att tänka, efter allt detta tjat om att man "måste" ha barn, tänk om någon av oss är steril?

Alltså, jag blir alldeles matt Människan är bara 8 år äldre än mig. Jag trodde att sådant tillhörde en bra mycket äldre generations tänk. Och fy sjutton för att hon kom in när du var i stort sett naken! Så gör man bara inte. Hon verkar vara en riktigt obehaglig person Jag har varit med om liknande både för egen del och för min dotters del där svärmodern önskat sig en flicka och försökt få oss att vara deras dotter. Det är verkligen obehagligt.

 

[sthu]

@TinyWiny Eller hur! Sure, jag har all förståelse för psykisk ohälsa men det finns gränser! Som tur väl var mår hon mycket bättre nu när hon bytt jobb och fått lite mening i livet igen (blivit undersköterska otroligt nog!), så nu är hon riktigt trevlig. Tog bara 8 år
Tror hela den orten har den mentaliteten. Den magiska gränsen för familjebildande går någonstans runt 25.
Kanske därför de slutat tjata på oss, vi är ju 26 nu

 

[TinyWiny]

@TinyWiny Eller hur! Sure, jag har all förståelse för psykisk ohälsa men det finns gränser! Som tur väl var mår hon mycket bättre nu när hon bytt jobb och fått lite mening i livet igen (blivit undersköterska otroligt nog!), så nu är hon riktigt trevlig. Tog bara 8 år
Tror hela den orten har den mentaliteten. Den magiska gränsen för familjebildande går någonstans runt 25.
Kanske därför de slutat tjata på oss, vi är ju 26 nu

Ja även om man är sjuk så får man inse att alla andra inte kan dansa efter ens egen pipa hur gärna man än vill det. Vad skönt att det har lugnat sig lite iallafall. Jag förstår ärligt talat inte hur du har stått ut!

 

[nypet]

Det finns många barn med dysfunktionella föräldrar eller barn med fuckade livsöden som kan behöva en mor. Du kan bli mamma om du bara vill det (Obs, inte läst alla kommentarer)

 

[dobbis]

Min mamma hann aldrig föra barnbarn på tal innan hon insåg att trots att det finns 3 barn så kommer barnbarnen bara vara sådana med hovar eller tassar.
Vid något tillfälle har hon fält någon komentar om att vi ska skaffa barn och mött en mur av motstånd,där alla i korus skriker BARN!!!! ??? Blääääääää!

 

[Springsteen]

Åh, det skulle kunna vara jag!
Vill verkligen inte ha några egna ungar, men sambon vill i framtiden. Vi är 26, varit tillsammans i snart tio år. Han vet var jag står och jag vet hur han känner. Svårt att veta hur man går vidare, det är ju ändå ett väldigt stort beslut som påverkar båda..

Mina föräldrar tjatar inte om barn, men svärmor och hela sambons släkt.. Och nu när sambons alla vänner från skolan flyttat hem till byn och skaffat barn blir det ännu mer tjat.

Man ska aldrig skaffa barn för någon annans skull! Det spelat ingen roll att min svärmor gråter och bölar om barnbarn, jag vill inte ha några barn. Jag har blivit kallad egoistisk och elak, får ofta höra att det "går över" och att jag kommer vilja ha barn.
Kanske är det ego att inte vilja, men det är precis lika egoistiskt att "tjata" sej till barn via någon annan!

Jag och sambon har ju bara varit tillsammans i lite mer än ett år, så vem vet, han kanske hoppas på att jag ändrar mig. Jag har sagt kanske till adoption, just eftersom att jag tycker graviditet, förlossning och ev. förstörd kropp (jag tycker redan min kropp är ful som stryk och vill inte förvärra det ännu mera med att göra den värre än den är.) är det värsta, men innerst inne vet jag att han vill ha ett barn ifrån oss. Men han säger att han förstår mig och att det är jag som måste vara gravid osv. Så han accepterar det helt klart utan tjat.

Folk omkring mig är värre. "Jamen nu när du har en sådan fin kille, du måste väl ha ändrat dig om barn nu?" Det är så att man inte vet om man ska skratta eller gråta. "Du ändrar dig när du blir äldre" är en annan vanlig kommentar.

 

[hastskotare]

Har aldrig satt mig ner och pratat med min mamma om att jag inte vill ha barn men jag tror hon uppfattat det ändå, aldrig gett vibbar av det. Jag tror hon kommer förstå, även om hon kanske blir lite ledsen vet jag att hon kommer acceptera det och definitivt inte tjata om det.

Det jag tycker är värst är släkten och omgivningen i byn. Den är av typen att man stadgar sig som ung och ska vara klar att "börja livet" med hus, gift och barn vid 25-26 år och där kommer jag som 27årig frivillig singel sedan länge med inga barn i sikte och ett "icke enligt normen liv".
Det måste ju påpekas att jag:
- kommer ångra mig
- inte hittat den rätte
- är egoistisk
- det är bara något du säger för att verka speciell och intressant
- när barnet ligger där hos dig kommer allt ändras
- jasså, du hatar barn?!
- tiden går ju
-men hästeriet kan du ju inte sätta före barn
- vad gör du när djuren dör då?

Vad är det för FEL på folk?! Känner snart att jag svarar att jag inte kan få barn men varför ska det behövas? Jag vill inte behöva redogör för mina val varje gång någon i min åldersgrupp eller yngre får barn i byn (vilket verkar ske varje månad just nu). Jag är nöjd med mitt liv och kanske ändras barntankarna men jag vill inte skuldbeläggas varje gång

 

[nagelbitarn]

Det är intressant hur mycket föräldrar och svärföräldrar lägger sig i! Blir ju mörkrädd över hur oförskämd man får vara

Jag känner mig oerhört tacksam över min mamma, som aldrig nämnt ett ord om barnbarn. Jag har haft flera längre relationer, sedan jag var runt 17-18 och var tidigt tydlig med att jag inte ville ha barn. Att jag inte såg det som ett mål eller ens intressant.

Inte ett ord om varför jag säger så, att jag kommer ändra mig..

Men när jag i somras berättade att hon ska bli mormor så blev hon så glad! Tydligen har även hon längtat och hoppats att få barnbarn, med den stora skillnaden att hon valde att tro på sin unga dotter och framförallt inte pressa mig.

Jag tror att det har underlättat massor för mig, när jag tillslut (till min förvåning) började längta efter barn så fanns det ju ingen press och beslutet blev så mycket lättare. Kanske hade tjat gjort mig mer anti barn, rädslan av att pressas dit hade nog förstört den pyrande önskan.

Så, fy fan för folk som lägger sina önskningar på någon annan.

 

[detordnarsig]

Min mamma har sedan sådär 10-15 år tillbaka sagt att hon vill bli mormor. Jag har ungefär varenda gång svarat att hon får skynda sig att adoptera en dotter till då, och sagt att det skulle bli kul att få en syster

Jag vet att hon alltid längtat efter barnbarn, fast det räckte visst inte att bli farmor, utan även efter första barnbarnet påpekade hon att hon ville bli mormor också... Men nu när hon har ytterligare ett barnbarn så har hon faktiskt inte sagt något, tror hon faktiskt gett upp hoppet om mig nu. Är 32 och har aldrig haft någon vettig relation, så hon får nog finna sig i att "bara" vara farmor. Dessa barnbarn passar hon gärna och ofta, så tror faktiskt hon är väldigt nöjd ändå.

 

[GoLightly]

Folk omkring mig är värre. "Jamen nu när du har en sådan fin kille, du måste väl ha ändrat dig om barn nu?" Det är så att man inte vet om man ska skratta eller gråta. "Du ändrar dig när du blir äldre" är en annan vanlig kommentar.

Jag har aldrig haft någon barnlängtan, men har sett det som en möjlighet i framtiden eftersom jag har fått intrycket att många verkar ändra sig i barnfrågan när de blir äldre. Nu när jag har träffat en helt underbart fin kille känner jag nog mindre för att skaffa barn, vi har det väldigt bra tillsammans och jag känner inte att jag saknar något. Tack och lov känner han likadant, kanske blir det barn i framtiden men det lär dröja.

Mina föräldrar skulle nog tycka att det vore trevligt med barnbarn, men inte så till den grad att de frågar när det är dags, och jag är rätt säker på att de skulle ta det ok om det inte blir några. Jag har dessutom två syskon där åtminstone den ena gärna vill ha barn i framtiden.

 

[Springsteen]

Jag har aldrig haft någon barnlängtan, men har sett det som en möjlighet i framtiden eftersom jag har fått intrycket att många verkar ändra sig i barnfrågan när de blir äldre. Nu när jag har träffat en helt underbart fin kille känner jag nog mindre för att skaffa barn, vi har det väldigt bra tillsammans och jag känner inte att jag saknar något. Tack och lov känner han likadant, kanske blir det barn i framtiden men det lär dröja.

Mina föräldrar skulle nog tycka att det vore trevligt med barnbarn, men inte så till den grad att de frågar när det är dags, och jag är rätt säker på att de skulle ta det ok om det inte blir några. Jag har dessutom två syskon där åtminstone den ena gärna vill ha barn i framtiden.

Ja men det är lite så jag tänker också! Jag vill inte addera något till en situation som redan är superbra!

 

[Milene]

Jag har vuxna barn utan egna barn, och jag känner att

• om dom vill skaffa barn eller inte så är det absolut inte min sak!!!
• Det är OK om dom vill skaffa barn
• Det är OK om dom INTE vill skaffa barn

Vår släkt är inte speciellt fertil, vi är nog ett ganska utdöende släkte, så det står helt öppet om jag får barnbarn eller inte. Sonens flickvän vill tydligen inte ha barn, och det är OCKSÅ okej! Hon är helt fantastisk som människa, och min son har verkligen haft lyckan på sin sida när de blev ett par, och de lever ett fantastiskt liv tillsammans! Det viktigaste är att de har varandra, hon har fått honom att utvecklas som människa och jag hoppas deras resa tillsammans blir lång! Vet att det finns lite sjukdomar o dyl med i bilden, så om de väljer bort barn så är det självklart en aspekt i det hela, som jag respekterar och förstår.

Jag har velat bli mamma, och fick glädjen att se min dröm uppfyllas. Om andra har andra drömmar och planer med sina liv, så önskar jag att deras drömmar också ska uppfyllas!

Om jag blir mormor/farmor är något jag absolut inte kan eller vill styra över, det ligger helt utom min förmåga att öht ha någon åsikt om detta!

 

[kryddelydd]

Som jag skrev, jag vet att mamma gärna vill ha barnbarn, självklart har jag lite dåligt samvete över att jag inte kommer få några om jag inte hittar rätt person.

Det har ingenting med barnskaffandet att göra, vad har du fått det ifrån?

Jag har känslan att jag gör henne väldigt besviken om hon inte får barnbarn, sen är det klart att hon har förståelse för om jag inte hittar någon att ha barn med. Men det är ändå en önskan jag vet hon har. Dock så är ju inte det någonting som skulle spela in i mina beslut om att skaffa barn.

Vad samvetet har med barnskaffandet att göra?
Det är ju det jag frågar.

Även i det här inlägget skriver du ju att "självklart har jag lite dåligt samvete över att jag inte kommer få några om jag inte hittar rätt person".
Du är väl den sista att undra...
det är du som skriver att du har dåligt samvete över att inte skaffa barn.
Jag undrar över kopplingen och nu undrar du var jag fått det ifrån, att dåligt samvete har med barnskaffande att göra.

ingen logik alls. Jag förstår inte.

 

[lil-sis]

Vad samvetet har med barnskaffandet att göra?
Det är ju det jag frågar.

Även i det här inlägget skriver du ju att "självklart har jag lite dåligt samvete över att jag inte kommer få några om jag inte hittar rätt person".
Du är väl den sista att undra...
det är du som skriver att du har dåligt samvete över att inte skaffa barn.
Jag undrar över kopplingen och nu undrar du var jag fått det ifrån, att dåligt samvete har med barnskaffande att göra.

ingen logik alls. Jag förstår inte.

Det ligger väl i önskan om att göra sina föräldrar glada? Det är väl inte så underligt egentligen.

 

[Pigan]

Min mor ville gärna ha barnbarn men inget tjat. Blev sambo sent o han hade barn. Helt eniga - inga barn här inte.

Blev trots p-piller gravid hade absolut inte glömt något. En bra graviditet. Inga fysiska besvär och började tycka att det kunde nog vara kul att bli mamma.

Förlossningen sätter igång normalt i normal tid men då jag kommer in finns inte längre några hjärtslag - barnet dog i min mage under sista dygnet (bm dagen före).

Blev sen aldrig mer gravid även om vi körde helt oskyddat. Det är fortfarande tomt och maken var nog den som tog mest stryk psykiskt därför att han ju inte ville o redan hade osv. Det var en jobbig tid därefter minst sagt.

Min inställning var från början att även här finns dåliga anlag som inte skulle vidare. Att kroppen förändras - ja det gör den minst lika mycket av ålder så det är/ var oväsentligt. Min senare sjukdomsbehandling har påverkat mer sonett tips är att inte låta det påverka ert val.

 

[Rialavargen]

Den biologiska klockan tickar och den börjar ticka mot sitt slut. Än har det inte blivit vare sig partner eller barn och inget av det lär heller ske. Under en period längtade jag oerhört efter ett barn och började fundera på att åka till Danmark för att lösa problemet. Det blev aldrig av eftersom jag inser att jag inte tror på den värld vi lever i och anser att samhället spårar mer och mer snett för varje år som går. Jag "lider" av en funktionsnedsättning som eventuellt är ärftlig och med den skola och den perfektionshets som finns i arbetslivet idag så riskerar mitt eventuella barn att få ett vedervärdigt liv. Mitt liv är bitvis väldigt jobbigt pga funktionsnedsättningen men då samhället kräver att jag ska vara frisk och stark så får jag fortsätta leva på reserver jag inte har och får barnet problemet i arv kommer det få det ännu värre än jag har det. Om man till detta lägger miljöförstöring och den överbefolkning världen lider av så anser jag det oansvarigt att sätta barn till världen.
Så långt inga problem jag kan fylla mitt liv med annat än barn. Det finns dock ett problem, min älskade mamma. Hon har aldrig sagt ett ljud om det här med barnbarn men jag är helt säker på att hon önskar att det skulle komma sådana. Ibland talar hon om "när du hittar en partner" fortfarande utan att med ett ord antyda barn utan för min skull. Det finns med andra ord ingen press på mig men jag har ändå så dåligt samvete. Min mamma skulle bli en underbar mormor och jag mår så dåligt av att förvägra henne det.
Jag mår till och från väldigt dåligt över det här på nivån sitter och störtgråter. Det är säkert löjligt att störtgråta över något som inte efterfrågat men jag gör det ändå. Jag har många gånger funderat på att ta upp ämnet med henne men vågar inte eftersom jag vet att hon gärna tar på sig skulden och kommer tro att hon pressar mig. Just nu vill jag bara kasta mig på telefonen och ringa till henne och tala om saken men hon sover och det är inget samtal man ska ta via telefon och så är det ju det där med att hon kommer ta på sig skulden för mina känslor.

Åk till Danmark och skaffa dig barn.
Det tycker jag låter som utmärkt plan.
Känner till en kvinna som gjorde det och det vart det bästa som hänt henne. Vill du ha barn, så tycker jag att du ska försöka få ett.

Angående f-hinder. Det föds bara perfekta barn! Vissa av dessa perfekta barn har synliga liten och handikapp vid sitt första andetag, utanför magen, för oss andra kommer dessa åkommor senare i livet. Det finns inga människor som är utan problem. Alla har sjukdomar, och problem.
I ditt fall är jag säker på att kärleken du får från ditt barn och den kärlek du ger, kommer bara göra dig gott och stärka dig.

Våga!! Jag är din största supporter!

 

[Monstermom]

Åk till Danmark och skaffa dig barn.
Det tycker jag låter som utmärkt plan.
Känner till en kvinna som gjorde det och det vart det bästa som hänt henne.

Allvarligt? Det som var rätt beslut för en person är alltså rätt beslut för alla?

 

[Rialavargen]

Allvarligt? Det som var rätt beslut för en person är alltså rätt beslut för alla?

Sant, men vill TS ha barn tycker hon ska ha barn i sitt liv.
Vill man inte ha en man till hjälp för det, tycker jag att Danmark är ett bra alternativ.