Ni som inte har barn (era föräldrar)

[kvandi]

Min mamma har satt 4 barn till livet, den äldsta nu 50, sen jag och mina två helbröder runt de 30. Hon har inte fått några barnbarn o hon älskar barn! Skillnaden är att vi inte älskar barn, nån av oss. Vi är inte uppväxta nära små barn och har aldrig hanterat små barn. Jag kan ju bara tala för mig själv o jag är livrädd för barn! Jag vill absolut inte föda naturligt, jag är inte intresserad av att ändra min arbetslivssitiation, mina ekonomiska förutsättningar och jag vill absolut inte bli nån slav som bara tar hand om barn o måste sälja mina hästar o dra ner på det intresse som gör att jag lever.

Jag har sambo sedan 9år, i början var vi rörande överens om att inte ha barn. Ingen av oss tycker om barn o vi är båda rätt duktiga egoister o om jag får säga det så har jag mycket jag vill ändra på i vårt liv OM vi skulle skaffa barn. Jag har en svårare "åkomma", troligtvis ärftlig, hindrar inte mig att göra någonting (enveten som skam)men gör allting lite jobbigare. Jag har en lätt variant men de flesta har det mycket jobbigare än mig(eller är mindre envetna). Min sambo har börjat prata om att det snart är försent, han vill nog ha iaf ett barn även om han inte säger det till mig.

Jag skäms ofta över att min mor inte får barnbarn. Mina föräldrar är dessutom gamla, mamma fyllde 70 i år! Men hon passar ofta tre andra barn i hennes grannskap. Så om inte jag plötsligt ändrar mig så blir det inga barnbarn från mig. Mina bröder är just nu singlar så det skulle nog ta ett tag innan dom får oxå.

För min egen del så är jag mest bekymrad om framtiden som äldre utan att ha barn som kommer o hälsar på o hjälper till när man är gammal. Att en dag sitta helt själv utan nån som älskar en. Men det är ett senare problem!

Jag önskar att jag ville ha barn, jag önskar att jag inte vore så förbaskat rädd för det och jag önskar att det hade gått att kombinera med alla mina 4 hästar...

 

[TinyWiny]

@kvandi om du skulle vilja ha barn så finns det bra smärtlindring att använda vid förlossningen och någon slav har jag aldrig varit under mina barn. De har fått hjälpa till så gott de har kunnat sedan de var små eftersom jag anser att det är vårt hem och då gör man så. Alla hjälps åt. Jag driver inget hotell där det är okej att komma hem och äta och skita ner och sen dra utan att dra sitt strå till stacken. Vad gäller hästar så har jag en kompis som har fyra barn med tre år mellan varje barn och hon har hela tiden haft minst 4 hästar, oftast fler och dessutom inackorderingar. Hon skulle aldrig komma på tanken att sälja dem för barnens skull.

Vad gäller framtiden så kan man ändå aldrig veta hur det blir när den dagen kommer. Ens barn kan ha flyttat till andra sidan jordklotet, hata en eller bara skita i en om det vill sig. Jag skulle t ex aldrig ställa upp och hjälpa mina föräldrar eftersom de aldrig har varit värda att kallas föräldrar åt mig. Nu kan jag inte det ändå men även om jag vore frisk så hade jag haft väldigt svårt att tänka mig att ställa upp på dem när de inte fanns för mig när jag behövde dem.

 

[cirkus]

Denna fråga som är så laddad.
Jag kan inte begripa någonsin varför den måste laddas upp ända till att man inte vill bli någons slav och att ens liv i princip tar slut för att man skaffar barn eller att någon annan sitter och gråter för att man själv väljer att inte skaffa barn. Jag tycker det är helt galet.

Likaså - beslutet är så binärt, antingen så skaffar man barn eller så gör man det inte. Det allra svåraste som jag ser det är ju där ena parten vill ha barn men inte den andra. Vad andra tycker är helt ovidkommande. Är det sen en dealbreaker så får man leva med elefanten i rummet eller göra slut.

Att vara rädd för kroppsliga förändringar är ju skitjobbigt eftersom de kommer ändå oavsett om man fått barn eller inte.

 

[Teilani]

Min mamma har satt 4 barn till livet, den äldsta nu 50, sen jag och mina två helbröder runt de 30. Hon har inte fått några barnbarn o hon älskar barn! Skillnaden är att vi inte älskar barn, nån av oss. Vi är inte uppväxta nära små barn och har aldrig hanterat små barn. Jag kan ju bara tala för mig själv o jag är livrädd för barn! Jag vill absolut inte föda naturligt, jag är inte intresserad av att ändra min arbetslivssitiation, mina ekonomiska förutsättningar och jag vill absolut inte bli nån slav som bara tar hand om barn o måste sälja mina hästar o dra ner på det intresse som gör att jag lever.

Jag har sambo sedan 9år, i början var vi rörande överens om att inte ha barn. Ingen av oss tycker om barn o vi är båda rätt duktiga egoister o om jag får säga det så har jag mycket jag vill ändra på i vårt liv OM vi skulle skaffa barn. Jag har en svårare "åkomma", troligtvis ärftlig, hindrar inte mig att göra någonting (enveten som skam)men gör allting lite jobbigare. Jag har en lätt variant men de flesta har det mycket jobbigare än mig(eller är mindre envetna). Min sambo har börjat prata om att det snart är försent, han vill nog ha iaf ett barn även om han inte säger det till mig.

Jag skäms ofta över att min mor inte får barnbarn. Mina föräldrar är dessutom gamla, mamma fyllde 70 i år! Men hon passar ofta tre andra barn i hennes grannskap. Så om inte jag plötsligt ändrar mig så blir det inga barnbarn från mig. Mina bröder är just nu singlar så det skulle nog ta ett tag innan dom får oxå.

För min egen del så är jag mest bekymrad om framtiden som äldre utan att ha barn som kommer o hälsar på o hjälper till när man är gammal. Att en dag sitta helt själv utan nån som älskar en. Men det är ett senare problem!

Jag önskar att jag ville ha barn, jag önskar att jag inte vore så förbaskat rädd för det och jag önskar att det hade gått att kombinera med alla mina 4 hästar...

Nu får du ett långt egotrippat svar

Att vi skaffade barn var i första hand min mans idé. Med den luddiga motiveringen att han ville lämna något efter sig. Jag var mer skeptisk, men har några söta syskonbarn och hur svårt kan det vara?

Sammanfattat jättesvårt!

Jag har också haft mycket lite kontakt med bebisar i mitt tidigare liv och att plötsligt (9 månader går fort!) stå där med en minimini människa själv var läskigt. Allt förändrades och inte till det bättre, mindre tid till allt och aldrig möjlighet att vara riktigt själv.

Nu snart 2 år senare börjar livet arta sig igen, vi har fina barnvakter och kan gå på bio! Lilleman kan vara med ute när jag grejar med hästarna. Han vill hemskt gärna hjälpa till och hästarna är verkligen änglar när han är med. Rida får han vänta med ett tag till.

Vi var inga självklara föräldrar min man och jag, är nog fortfarande inte. Efter de första veckorna hemma med bebis konstaterade vi att det här var ju en dålig idé. Minns när barnet skulle börja äta mer fast mat och mannen matade honom i köket. Plötsligt hör jag hur mannen får en mun med mat spottad på sig. "Går det bra?" ropar jag, "Jag vill ha en hamster istället!" svarar han.

Trots de uppenbara problem vi brottats med så växer barnet och verkar må bra och trivas med livet. Jag älskar honom såklart, men den kärleken växte fram. Inte några rosa moln så fort han kom ut här inte.

Jag är glad att vi valde att bli föräldrar, inte i första hand för att vi har fått ett fint barn, utan för vad jag har lärt mig. Om mig själv, om barn. Jag är inte rädd för bebisar längre utan kan ha konversationer med dem på deras villkor, och det är jag väldigt glad för.

Jag har 6 hästar och har haft sedan jag blev gravid, att jag inte hinner med dem så mycket har lika mycket med mina studier som sonen att göra.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det är en av livets utmaningar jag inte hade velat missa. OBS! Vi ska dock inte ha fler barn!!!

 

[hastflicka]

Det är ju samma problem fast omvänt. Om dina barn blir föräldrar är det deras val och ansvar, varför måste du sluta att göra vad du vill för det?

Nja ... jag skulle inte sluta gora var jag gor, men tror att jag skulle kanna att jag ville umgas med barnet och darfor vara tvungen att dra ner pa egna aktiviteter och resa mycket mindre. Det ar helt klart mina barns ansvar om de skaffar barn ... men jag tror att jag skulle vilja ha ett nara umgange med barnet och darfor inte kunna resa sa mycket som jag gor.

 

[Tora]

Nja ... jag skulle inte sluta gora var jag gor, men tror att jag skulle kanna att jag ville umgas med barnet och darfor vara tvungen att dra ner pa egna aktiviteter och resa mycket mindre. Det ar helt klart mina barns ansvar om de skaffar barn ... men jag tror att jag skulle vilja ha ett nara umgange med barnet och darfor inte kunna resa sa mycket som jag gor.

Min bror reste mycket med min farmor från det att han var 4 år.

Kl

Min mamma och pappa blev väldigt glada när jag blev gravid. Dom hade nog "tappat hoppet" om mig. Men jag tror aldrig att dom frågat eller påpekat något om barnbarn.

Jag är glad att jag kunde ge mina föräldrar den glädjen.

Min mamma gick väldigt oväntat bort för snart tre år sedan och jag påminns varje dag om henne genom barnen. En stor tröst i sorgen.

 

[prinsessfeminist]

Kl

Mitt barn sade halvt på skoj att: "tänk, att när jag föddes så blev ditt liv aldrig sig likt mer. Jag var verkligen jobbig som mindre och du stod minsann ut ändå. Så jag tänkte på det där med gener och undrar om inte du skulle rekommendera mig att adoptera i framtiden. Liksom för säkerhets skull. Du vet; jag hade aldrig orkat med ett barn som jag var!"


Vad skulle jag säga? Vi enades om att det var tur för mig också att jag var/är lika envis som hon.

 

[Billy]

Nja ... jag skulle inte sluta gora var jag gor, men tror att jag skulle kanna att jag ville umgas med barnet och darfor vara tvungen att dra ner pa egna aktiviteter och resa mycket mindre. Det ar helt klart mina barns ansvar om de skaffar barn ... men jag tror att jag skulle vilja ha ett nara umgange med barnet och darfor inte kunna resa sa mycket som jag gor.

Men om du "skulle vilja" så är det ju ditt val.

 

[Björk]

Min mamma och pappa blev väldigt glada när jag blev gravid. Dom hade nog "tappat hoppet" om mig. Men jag tror aldrig att dom frågat eller påpekat något om barnbarn.

Jag är glad att jag kunde ge mina föräldrar den glädjen.

Det du skriver här hade kunnat vara skrivet av mig.

Jag har alltid haft en väldigt öppen kommunikation med min mamma så visst pratade jag om mina tankar omkring barnfrågan också när jag var vuxen. Aldrig någonsin kände jag någon "press" från hennes sida.

En gång öppnade min pappa truten (ja, ibland får han för sig att tala först och tänka sen; så därav benämningen truten) och sa något i stil med att jag borde se till att de får barnbarn. Han sa det i förbifarten just i ett läge när jag 1. var singel, 2. delade bostad med dem. Han insåg nog att det var ett misstag att lägga sig i; jag svarade (argt) att några barn så länge jag är singel blir det inte och vill du ha några får du väl skaffa dem själv!

Jag trodde själv att min yngre bror skulle hinna få barn före mig. Vid dryga 30 funderade jag på om det någonsin skulle bli några barn. När jag som 38åring avslöjade att de skulle bli morföräldrar; DÅ förstod jag att de hoppats; båda grät av glädje!
Några månader senare kom min yngre bror med samma besked. Vi har två barn var och de är födda med 3 respektive 1,5 månaders mellanrum.

 

[hastflicka]

Men om du "skulle vilja" så är det ju ditt val.

Sjalvklart! Det ar inte mycket jag gor som inte ar mitt "val". Vare sig det ar sjalvpalagda krav eller riktiga, sa valjer jag ju hur jag agerar och reagerar.

Far jag barnbarn kommer det att i viss man forandra hur jag lever mitt liv i dag ... det ser jag inte som nagot possitivt, da jag inte tycker att jag "lekt" fardigt annu. Jag fick barn ganska tidigt och det ar nu min "lek tid" ar.

 

[Riley]

Jag har väl inte direkt något att bidra med, men känner igen det dåliga samvetet. Mina föräldrar har alltid uttryckt besvikelse, om än med viss skämtsamhet, när jag sagt att det inte blir några barnbarn, och då min pappa precis fyllde 60 och förlorat sina föräldrar börjar det tära mer och mer på mig. Jag vill absolut, verkligen inte någonsin ha barn, men börjar som ensambarn känna en skyldighet gentemot mina föräldrar. Tänk om de en dag dör olyckliga på grund av mig för att jag inte gör det de nog förväntat sig och bildar familj? Kan jag leva resten av livet med det på samvetet?

Det är ju egentligen ett helt idiotiskt tankesätt eftersom att skaffa barn eller inte i mina ögon bör vara ett helt egoistiskt beslut som bara ska handla om vad man själv vill eller inte. Men logiskt eller inte - visst är det en skitjobbig situation.

 

[Billy]

Sjalvklart! Det ar inte mycket jag gor som inte ar mitt "val". Vare sig det ar sjalvpalagda krav eller riktiga, sa valjer jag ju hur jag agerar och reagerar.

Far jag barnbarn kommer det att i viss man forandra hur jag lever mitt liv i dag ... det ser jag inte som nagot possitivt, da jag inte tycker att jag "lekt" fardigt annu. Jag fick barn ganska tidigt och det ar nu min "lek tid" ar.

Tja, fast du vet ju inte om du gladeligen väljer bort någon "lek" och leker med barnbarnet istället =) Jag var inte så ung när jag blev förälder och jag har barnbarn nu som jag älskar över allt annat men jag lever också mitt eget liv med heltidsarbete, två hästar, hundar, gård och inte minst en man. Min stora passion är ju hästar, så vad gör man? Jo, man tar barnbarnet till ridskola och umgås på så sätt i en miljö som jag älskar.