Detta skrev jag när Nell somnade. Vet inte om du är typen som känner sig hjälpt av att läsa andras erfarenheter eller om det gör det värre för dig? Jag är det förstnämnda men är du inte det, skit i att läsa ❤
Hon blev 14 år gammal. Det är en hög ålder, men hon var så oerhört ungdomlig och frisk in i det allra sista att jag vågade hoppas på ytterligare något år. Inte så mycket som ett grått hår på nosen hade hon.
Natten till i tisdags vaknade jag av att hon ramlar omkull på golvet i sovrummet. I panik försöker hon sedan ta sig ut, vart vet hon nog inte själv, men varje gång hon försöker resa sig och gå så faller hon omkull igen, faller in i väggarna. Jag får henne att lägga sig ner på golvet hos mig. Pratar lugnande med henne. Ligg kvar här hos mig, försök inte resa dig igen just nu, du gör dig bara illa. Jag har en iskall klump i magen, det här är allvarligt.
Ringer en familjemedlem som kommer hit mitt i natten. Nell försöker resa sig upp och möta henne i dörren. Ramlar, ramlar, vi får henne att lägga sig igen. Hon viftar på svansen mitt i alltihopa, alltid så vänlig, ser nästan ursäktande ut; sorry att jag inte fixar att hälsa dig välkommen.
Vi sitter där tillsammans på golvet, diskuterar vad det är som kan ha hänt. Hon har haft några krampanfall innan, är det ett sånt? Jag håller mig lugn för Nells skull, klappar och pratar med henne, men inuti får jag en så fruktansvärd känsla av att nu är det över, det här kommer inte kunna sluta bra. Jag håller envist fast vid hoppet om att det är ett krampanfall, i så fall blir hon ok med lite vila igen. Familjemedlemmen åker hem igen, jag är kvar ensam med Nell, vi lägger oss i sängen och vilar tillsammans. Lyckas till och med sova någon timme, båda två. När vi vaknar försöker hon hoppa ner från sängen. Kan inte kontrollera kroppen, ramlar in i väggen, jag säger åt henne att lägga sig ner igen. Ringer veteriären, vi får komma snart. Jag hoppas så att läget ska vara annorlunda då. Ringer husse R, han går direkt in i förnekelse. Var inte så pessimistisk Camilla, det kanske kan bli bra trots allt! Och jag svarar jo, kanske, men du måste veta. Du måste veta att det kanske inte blir så.
Hon blir inte bättre. Hon kan inte stå, inte gå normalt. Hon äter men har svårt att avgöra på vilket avstånd handen med godisarna är, hon snappar efter dem i luften vid sidan om. Jag börjar ta till mig vad som förmodligen väntar. Jag bara gråter och gråter och gråter. Vi åker in till veterinären. På vägen dit tappar hon kontrollen över sina ögonrörelser, ögonen går fram och tillbaka, upp och ner, hon har ryckningar i ögonlocket och saliverar. Hon är yr och mår illa, jag ser hur jävla dåligt hon mår.
Veterinären misstänker först vestibulärt syndrom, mycket av symtomen stämmer med det. En liten gnutta hopp tänds igen. Beroende på om det är centralt eller perifert så kan prognosen vara god. Kanske, kanske får min älskade vän följa med mig hem igen. Men när veterinären gör en noggrann neurologisk undersökning så visar det sig att det är mycket allvarligare, diagnosen lutar istället åt en faktisk stroke. Hon har tappat sina reflexer, kan inte ställa tillbaka tassarna när de böjs, jag frågar vad jag ska göra, vad BORDE jag göra? Veterinären betonar att det här är ALLVARLIGT. Visst kan man kämpa vidare, men det är inte schysst. Och så säger hon det där som man aldrig, aldrig någonsin vill höra. Det bästa för Nell är att få slippa detta. Jag bara bryter ihop, gråter gråter, ulkar, kramar min gamla, vackra hund och säger "då gör vi så, vi gör så" och jag fattar inte att de orden kommer ur min mun. Jag har precis sagt att jag ska döda min hund, hur jävla sjukt är inte det?
Allt är en enda dimma. Jag ser min hand signera ett papper där jag ger mitt medgivande till att låta min hund avlivas. Jag ser veterinären ge en lugnande spruta i nacken. Jag hör hennes röst någonstans i ytterkanten på medvetandet när hon förklarar vad som kommer hända och hur det går till och allt är bara helt overkligt. Min älskade vän kommer att dö här inne idag.
De dämpar belysningen, jag får sitta på golvet med henne. Hon blir jätte, jättetrött så fort. Jag lägger hennes vackra huvud i mitt knä, känner på tassarna, så kalla de är, cirkulationen måste vara dålig. Viker filten över de kalla tassarna så hon inte ska frysa. Jag kan inte andas. Veterinären kommer in igen, jag vet vad det innebär, jag går sönder. Frågar, i hopp om att få ett annat svar, "GÖR JAG RÄTT?" och hon säger utan en sekunds tvekan. Ja, du gör rätt. Hon sätter permanentkanyl och jag förstår snarare än känner att Nell dör. Gråter "jag älskar dig" (fast det låter inte riktigt så, det är mer ett hulkande läte) och klappar hennes vackra huvud. Det går så väldigt fort, omärkligt. Hon tar ett djupt andetag när hjärtat stannar, jag gråter "neeej" för jag blir så rädd att hon lider. Veterinären säger "det är en reflex bara" och sedan är Nell död. Veterinären lyssnar på hennes hjärta och bekräftar det, "hon har inga hjärtslag längre". Hon går ut ur rummet och jag samlar upp min hund i famnen, bara gråter, nej nej nej, kom tillbaka! Jag ångrar mig! Förlåt förlåt förlåt, kom tillbaka! Hon är helt slapp, hon finns inte kvar i blicken, tungan som hänger utanför är kall. Klappar, klappar, får panik, när jag går härifrån kommer jag ALDRIG att få röra vid henne igen, ALDRIG se henne igen. Om jag inte går nu kommer jag aldrig kunna resa mig och lämna henne. Jag tvingar mig själv upp på fötter. Går ut, går in igen, klappar henne, går ut igen. Tittar in i rummet innan jag stänger dörren och ser på henne för sista gången. Hon ser så oerhört liten ut.
Just nu vet jag inte hur jag ska orka. Jag vet ju ATT jag kommer klara det, men jag vet inte hur. Allt känns så jävla sjukt.
Kram 
