Hur kommer man över sorgen efter sina älskade bortgångna hundar?

[Iamia]

Jag sörjer mitt lilla hjärta nått fruktansvärt... Hon fick inte ens bli 9år och fick somna in för ca 1 månad sen.
Gråter varje dag och ibland blir det så mycket att de känns som jag inte kan andas.
Jag vet inte hur jag ska göra men börjar känna panik att sorgen inte blir lättare.

Vill inte få dig att må sämre, men en månad är ingenting. För mig var, som sagt, hela första året riktigt hemskt. Grät i stort sett varje dag och känner väl igen det där att liksom inte kunna andas. Precis allt påminde om henne och det var så många ”sist vi gjorde detta var hon med…”-tillfällen. Det kommer att lätta. Men tyvärr kan det ta lång tid.

 

[Nepenthe]

Vill inte få dig att må sämre, men en månad är ingenting. För mig var, som sagt, hela första året riktigt hemskt. Grät i stort sett varje dag och känner väl igen det där att liksom inte kunna andas. Precis allt påminde om henne och det var så många ”sist vi gjorde detta var hon med…”-tillfällen. Det kommer att lätta. Men tyvärr kan det ta lång tid.

Ingen fara, förstod nästan det. Inte varit med om nått liknande
Hennes sängar är ju kvar, hennes täcken. Ibalnd hittar jag små kulor från hennes mat..

 

[Kilauea]

Det är snart 4 månader nu sen vår gubbe fick somna in. Igår när jag scrollade bland bilder på telefon fick jag en känsla av panik när jag kom till bilder på honom (och det är rätt många om vi säger så). Fick lägga bort telefonen illa kvickt.
Har även beställt en förstoring på honom men orkar inte sätta upp den och se bilden varje dag.

Mitt andningshål just nu är när uppfödaren av vår blivande valp skickar bilder, samtidigt som jag inte vet om jag kommer orka gå igenom en förlust igen.
Sorg kan vara riktigt tungt.

 

[Grazing]

Ja, som frågan lyder ovan. Hur kommer man över sorgen över sina älskade hundar? Fick ta bort min sista hund i veckan. För ca ett år sedan tog jag bort min andra hund. Dom båda var gamla och lite sjuka på slutet . Jag saknar dom väldigt mycket och gråter en hel del när ingen ser. Utåt sett är jag som vanligt men mer dämpad. Kan prata om deras fina avslut också och så. Jag hade tur med bra veterinär med båda hundarnas avslut. Det gick lugnt och stilla till. Jag var med enda till slutet.

Har bestämt att jag inte kommer köpa någon mer hund hädanefter. Jag har psykiskt ohälsa och jag har haft mycket hjälp av mina fantastiska föräldrar dom senaste åren. Nu har jag lovat dom att inte skaffa någon mer hund. Men sorgen är tung och bära även jag vet att mina bästa vänner slipper ha ont och lida något mera. Så sörjer jag väldigt mycket i min ensamhet.

Hur kom du över sorgen efter din hunds bortgång?

Jag kom inte över min hund fören jag köpte min nuvarande vovve. Han gjorde att jag var tvungen att gå vidare och se framåt även om det var svårt i början. Köpte honom ca 9 månader efter min förra gick bort.

Jag fick ju ta bort både hästen och hunden med bara månader emellan och jag sa till mig själv att aldrig utsätta mig för det igen men samtidigt så ger dom så mycket när dom är här och det är inget jag vill leva utan. Även om det är tungt när dom måste vandra vidare så tycker inte jag att man ska vara rädd för att skaffa nya.

 

[Roheryn]

Nu är det 15 år sen jag fick ta bort förra hunden, min cairnterrier som hann bli 14½ år gammal. Självklart var det en stor sorg, han hade varit med mig så länge och i så viktiga skeden i livet, men jag kände också att jag fattade rätt beslut för hans skull. Han var färdig, det var nog, han behövde få vila Jag sprang vidare i livet, hade fortfarande häst och skaffade senare ytterligare en, vilket såklart tog ganska mycket fokus så tomrumet inte blev lika stort.

Det blev ett "hunduppehåll" på 12 år innan de isländska fårhundarna kom in i mitt liv - nu har vi två stycken och jag tänker nog att jag inte ska bli helt hundlös någon mer gång i livet

 

[Nepenthe]

Jag är som tur e inte hundlös utan har Knut. Det är dock som han också sörjer? Han är lite osäker på promenad (tar ofta kontakt) och inne så ligger han faktiskt hos mig i soffan iaf en gång per kväll.
Han ligger helst i sovrummet eller köket.
Ibland känns det som han gör de för min skull för han kommer om jag är ledsen. Inte så att jag gör något ljud men det är som han känner mina känslor älskade djur

 

[Bulldoozer]

Jag är som tur e inte hundlös utan har Knut. Det är dock som han också sörjer? Han är lite osäker på promenad (tar ofta kontakt) och inne så ligger han faktiskt hos mig i soffan iaf en gång per kväll.
Han ligger helst i sovrummet eller köket.
Ibland känns det som han gör de för min skull för han kommer om jag är ledsen. Inte så att jag gör något ljud men det är som han känner mina känslor älskade djur

De känner absolut av. Jag hade en valp och Nike på magen i princip hela den sommaren som Nessie hade gått bort. Valpen (Spock) har visat sig inte vara den klängiga varianten egentligen utan ligger numera mest bakom soffan om man inte är ledsen.
För mig har det tagit ett år att komma över mina hundar och att ta mig igenom sorgeprocessen. Dock så har det varit mycket svårare att komma över Nessie då jag hittade henne förolyckad hemma och var inte alls beredd på att förlora henne. Dessutom förlorade jag hela mitt aktiva hundliv i samma handvändning och alla sommarens planer med tävlingar och träningar gick upp i rök och framför mig fanns bara vakuum.. Det sitter fortfarande som en tagg i hjärtat när jag tänker på henne men samtidigt är det en otrolig ynnest att ha fått ha en så fantastisk hund i sitt liv .

 

[AraSlei]

Jag tog bort min gamla tant för snart två helger sedan, och även om det stundtals är tomt och tungt hjälper det mig mycket att jag har fyra hundar kvar i flocken.
Det hjälper mig också att vi, med facit i hand, tog bort henne innan det hann bli akut. Det var ett fint avslut och även om sorgen sköljer över mig emellanåt så kan jag kolla på bilder och filmer utan att börja storgrina nu.

 

[Roheryn]

Jag tog bort min gamla tant för snart två helger sedan, och även om det stundtals är tomt och tungt hjälper det mig mycket att jag har fyra hundar kvar i flocken.
Det hjälper mig också att vi, med facit i hand, tog bort henne innan det hann bli akut. Det var ett fint avslut och även om sorgen sköljer över mig emellanåt så kan jag kolla på bilder och filmer utan att börja storgrina nu.

Precis som med sorgen efter människor så tycker jag att det ändå är lättare att ta farväl av dem som går bort som äldre och har "levt färdigt" sina liv. Det betyder inte att man inte sörjer eller att de inte är både älskade och saknade, utan mer att det är lättare att acceptera att tiden och livet har sin gång, liksom, än när någon - djur eller människa - rycks bort i förtid.

 

[AraSlei]

Precis som med sorgen efter människor så tycker jag att det ändå är lättare att ta farväl av dem som går bort som äldre och har "levt färdigt" sina liv. Det betyder inte att man inte sörjer eller att de inte är både älskade och saknade, utan mer att det är lättare att acceptera att tiden och livet har sin gång, liksom, än när någon - djur eller människa - rycks bort i förtid.

Ja, det tror jag också! Det är liksom livets gång på något vis.