Lena Furberg
Trådstartare
Du tar orden ifrån mig! Tack!Ja, sorgen mildras och ändrar form med tiden. Det tar olika lång tid beroende på hur man är som person, hur hunden dog, och vilken relation man hade till just den hunden. Vissa hundar ÄR svårare att förlora än andra, eftersom relationen varit extra nära och viktig i ens liv.
Det finns heller inga rätt eller fel i på vilket sätt eller hur länge man får sörja. Allt är ok. Man behöver inte känna att det är konstigt att sörja djupt och länge, men det är heller inte konstigt att gå vidare snabbt! En del har kort sorgprocess och kan nästan känna lite skuld över att gå vidare så fort, men det är inga konstigheter. Vi är alla olika
Jag förlorade båda mina gamla hundar med ett års mellanrum, det var tungt. Framförallt med första hunden kändes det som om jag höll på att tappa förståndet helt! Det dök upp massor av konstiga tankar jag inte var beredd på. Till exempel var jag helt i tron att jag var förnuftig och inte brydde mig om vad som hände med kroppen efteråt - de var ju ändå inte kvar där, så vad spelade det för roll. Så jag valde allmän kremering istället för att begära tillbaka askan. Men efter någon dag fick jag fullständig panik inför tanken att min älskade hund inte skulle komma tillbaka, hade fruktansvärt jobbiga tankar och inre syner av hur hon låg där ensam i frysen och sedan hur hon skulle brinna i krematoriet. Drömde mardrömmar på nätterna och vaknade i tårar. Jag var inte alls beredd på det, det kändes så olikt mig och alla tankar och mardrömmar gjorde att det kändes som om jag höll på att bli galen. Jag ringde kliniken i panik och frågade om de hade kvar hennes kropp och det hade de, så jag ändrade till separat kremering. Då kom istället alla tankar och tvivel på om jag verkligen skulle få tillbaka HENNES aska och jag researchade vilt och frågade mina vänner som jobbar inom djursjukvården (och besökt krematoriet) hur det låg till med den saken. Lite mildrades oron.
Jag spenderade sjukt många timmar på nätet för att hitta den "perfekta" urnan, beställde hem böcker (bland annat Mickie Gustafssons "att förlora en hund") och det var så skönt att läsa och känna igen sig. Det gjorde att jag förstod att jag inte alls var galen, jag var "bara" i sorg och sorg kan yttra sig lite hursomhelst. Fin bok för övrigt ❤ Anders Hallgren har också skrivit en om sorgen efter djur.
När andra hunden dog var jag lika ledsen, men eftersom jag nyss gått igenom samma sak så kände jag igen mig i känslan, om du förstår hur jag menar. Och var trygg i vetskapen om att det blir bättre och att alla tankar och känslor var naturliga och nödvändiga delar av sorgprocessen. Det gjorde det lite lättare.
I slutändan blev det att jag skickade lite av hundarnas aska till Pets In Peace, och de i sin tur ordnade med ett glasbolag som gjorde fina skulpturer med askan. När jag fick hem skulpturerna hade ytterligare några veckor och jag fick lite en känsla av att cirkeln var sluten, de var hemma igen. Sorgen gick vidare länge dock.
Jag skrev många och långa inlägg på Facebook om min saknad. Jag struntade i om någon tyckte det var konstigt eller överdrivet. Jag behövde älta och jag behövde människor som lyssnade (läste) men det var lättare för mig att skriva än att prata. Så jag gjorde det utan att skämmas, för det var vad jag behövde just då för att bearbeta det som hänt.
Mina hundar är döda och inget kan ändra på det, jag kommer alltid att sakna dem och fortfarande efter flera år kan jag få en så där hisnande känsla som jag fick precis i början : de är borta, på riktigt, jag kommer aldrig mer att träffa dem! Då suger det till av ångest i magen och för ett ögonblick är jag tillbaka i samma panikartade känsla som när de precis hade gått bort. Men det går snabbt över. Dock är de fortfarande alltid närvarade i tanke och tal, och så länge man minns dem och pratar om dem så är de ändå aldrig helt borta. De lever vidare i våra minnen och berättelser om dem, och de minnena blir mer glada och tacksamma allt eftersom tiden går. De ändrar karaktär med tiden, från att bara kretsa till förlusten till att vara glad över allt man hade tillsammans. Alla de åren, upplevelserna och lärdomarna de gav oss. Alla människor vi lärde känna tack vare dem. Och tacksamheten tar över, man kan skratta åt allt tokigt de hittade på. Man kan gå stigarna där man gick tillsammans med dem, och istället för att bli förkrossad av att de inte är där kan man helt plötsligt komma på sig själv med att gå omkring med ett leende på läpparna. Man ser kanske en grop de hade grävt, en bäck där de brukade bada, en kotte de skulle plockat upp och burit om de var där - och man fylls av en varm och stark känsla av kärlek. De finns inte längre men en gång gjorde de det, och man känner hur fint och fantastiskt det var att ha haft den tiden ihop. Det är då det där leendet smyger sig på. Och insikten om att det finns ett liv utan dem, och att det livet också måste levas. Att hjärtat har plats för fler hundar och mer kärlek. Att man är redo att släppa det tunga, och leva livet så som de gjorde; med glädje och närvaro.
Att sörja dem är att hedra dem. Men att gå vidare, när tiden är rätt, är också att hedra dem. Allt har sin egen mening och din egen tid.
Stor kram på dig ❤❤❤
Precis så.
Det ordnade du bra. När jag läser det så tänker jag - som så många andra gånger förut - att djur har en stor förmån där jämfört med människor som tyvärr inte alltid får somna lika snabbt, lugnt, smärtfritt och tryggt. Att ge våra djur dödshjälp den dagen det inte längre finns något liv kvar att rädda - det är verkligen en bra sak. Och du såg verkligen till att ge honom det bästa tänkbara slutet. Precis som du gav honom ett underbart liv där han visste hur viktig och älskad han var. Jag tror och hoppas att den vetskapen ska hjälpa dig att läka! 
.
