När släpper sorgen? Någonsin?

[Lena Furberg]

Han somnade in i förrgår bara, min älskade älskade Beauceron Reeko. Han skulle precis fylla 13, hade problem med jättesvag bakkärra, blödningar i mjälten och förmodad cancer. Han orkade väldigt lite. Det var absolut rätt att låta honom somna in; han fick ett så fint slut här hemma, i den svala skuggan på gräsmattan, han fick rulla sig i igelkottebajs hur mycket han ville och han fick kattgodis och nötfärs och han fick ta en fin gurka ur växthuset. Vi kramade honom och han var alldeles lugn och bara somnade. Vi begravde honom på en fin plats i trädgården.

Men jag är helt krossad. Jag bara gråter. Jag har sån ångest att jag bitvis knappt kan andas. Jag är ingen överdrivet känslosam person i övrigt, men detta är ohyggligt svårt.

Han var en så otroligt nära hund - han var med mig hela, hela tiden. Vi jobbar hemifrån så han var aldrig mer än ett steg från mig. Nu är där tomt. ALLT jag gör hade honom med - han sov med oss i sängen, vaknade med oss, gick, åt, levde med oss. Jag kan inte göra en enda sak utan att tomrummet efter hans närvaro är som ett svart hål i universum dit hela jag sugs in. Jag kan inte gå på toa utan att lyssna efter dunsen mot dörren när han la sig för att ha koll, eller hans nos i dörröppningen. Kan inte gå i trädgården, ta vattenslangen utan att han ville dricka lite. Gå till växthuset utan att han bad om gurkor. Sitta på en stol utan hans huvud i mitt knä. Gå någonstans utan honom vid min sida. Kliva ur bilen utan att han bad att få bära in min väska. Byta i sängen utan att han bar ut sängkläderna till tvättmaskinen. Komma hem från träning utan att han bar in vattenflaskan. Allt, allt, allt var han delaktig i.

Nu har vi grävt ner hans vackra, vackra kropp i jorden och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

När släpper det? Någonsin?? Jag vill minnas min älskade hund med glädje, alla våra äventyr, träning, spårande, uppletandet, hans förmåga att hitta allt jag tappat i skogen, hans tillit, hans kärlek, hans 100%-iga närvaro i mitt liv och mitt hjärta. Men allt jag känner är sorg och ångest.

Kan jag någonsin bli hel igen? Detta är outhärdligt.....

 

[ginnies]

Det du skriver så väl beskrivande är precis så vi pratar hemma.
Hur ska det gå för oss när hunden inte finns mer? Han är med i allt och vi har väldigt roligt ihop.
Så jag vet inte än men efter din fina men tunga beskrivning så känns det som det kommer bli som du avslutar outhärdligt och jag tror personligen att en del av mig alltid kommer innehålla en tung sorg.
Sorry för deppigt inlägg.

 

[Unafraid]

Du kanske minns att jag tog bort min schäfer på 13 år i maj? Jag tyckte faktiskt sista veckan och sista dagarna var absolut värst. Men när han var borta så kändes det nästan skönt. Han var så gammal och hade garanterat ont, han orkade inget längre. Det gick någon vecka, då dök det upp ett två år gammalt minne på Facebook, när han busade på gräsmattan. Jag insåg att han aldrig hade orkat det i år, vilket gjorde att det kändes ännu mera rätt.

Men det tog några veckor innan man slutade titta runt gården när man kom hem och undrade varifrån han skulle komma springandes. Nu är livet som vanligt igen. Det känns sorgligt, men okej.

 

[attheedge]

Beklagar Du beskriver honom så fint, ser honom framför mig med vattenflaskan, väskan eller tvätten. Jag upplever att saknaden är outhärdlig till att börja med och att det sen blir lite lättare för varje dag.

Det är ett år sedan vi tog bort Pästen och vi saknar fortfarande hennes duns på golvet när hon skulle lägga sig och tusen andra saker. För oss känns det bättre om vi pratar om henne ofta. Vi pratar om henne i princip varje dag, främst om det är något som inte riktigt går som det är tänkt men också om det går över förväntan. Tex så spelade vi monopol igår och när sonen ville ha en hög siffra på tärningen så bad han Pästen om hjälp. Jag och maken skyllde på Pästen om vi blev av med pengar eller en gata Det är vårat sätt att minnas henne och på något sätt så gör det att vi minns henne med glädje nu, jag kan se hennes finurliga blick framför mig när vi kommer till glasskiosken och den har stängt en timme för tidigt. Då brukar vi säga ”Jaha, jäkla Pästen! Hon visste att vi ville ha glass och stängde precis innan vi kom”. Det låter säkert jättelöjligt men på så sätt är hon alltid med!

Beklagar återigen, sörj och var ledsen.

 

[snorp]

Hur lång tid det tar är omöjligt att säga men det blir bättre så småningom. Än så länge är din sorg så färsk, den är ett öppet sår.

Att förlora dem är fruktansvärt på nått sätt går livet vidare även fast det är svårt att se i den akuta sorgen

 

[TinyWiny]

Det kändes som om jag dog jag med när min förra hund fick somna in. Jag trodde att jag skulle vara halv utan honom men jag blev ett tomt skal. Sorgen var obeskrivlig. Min nuvarande hund kom hem ca 6 veckor senare. Då kunde jag börja andas igen även om sorgen var enormt påtaglig så var jag inte längre ett tomt skal men hela sommaren mådde jag väldigt väldigt dåligt. Jag saknar honom fortfarande, han dog i mars förra året, men saknaden gör inte lika ont längre även om tårarna kommer när jag skriver det här. Efter något halvår eller så insåg jag att nu, nu är det lättare. Precis som du hade jag alltid min hund i min närhet och att vara utan honom var fruktansvärt. Samtidigt är jag så enormt tacksam för att vi har möjligheten att låta dem slippa plågas till döds. Att få gå innan det inte finns någon livskvalité kvar är en gåva.

Jag beklagar verkligen sorgen

 

[BornAgain]

Min Schäferprinsessa död sedan fyra år i november, går fortfarande med mig. Ibland gör det ont, men oftast är jag bara så oerhört tacksam att jag fick låna henne en tid.

 

[vallhund]

Sorgen finns alltid kvar, men smärtan mattas av.

 

[vallhund]

Fähunden vill jag minnas som att han simmar bort i solnedgången.

 

[Stjärnklar]

Jag storgrät/skrek i 4 månader när jag tog bort min förra hund. Nu 2 år senare kan jag fortfarande inte prata om henne - älskade hjärtegryn

 

[nightcrawler]

Jag storgrät/skrek i 4 månader när jag tog bort min förra hund. Nu 2 år senare kan jag fortfarande inte prata om henne - älskade hjärtegryn

Samma här när vi tog bort lille pudel. 4 år senare så kan jag fortfarande börja lipa när jag tänker på eller pratar om när vi tog bort han. Papillonen som försvann för över 20år sen nu kan jag prata om men det tog nog nästan 10 år innan sorgen verkligen lade sig. När det hade gått så pass lång tid att hon inte skulle ha levt även om hon aldrig hade försvunnit, då kunde jag släppa henne helt.

@Lena Furberg sorgen bleknar efter ett tag men minnena finns alltid kvar. Jag sörjer länge när jag sörjer. Tillslut släpper det men dom har för alltid gjort ett tassavtryck i hjärtat

 

[Gnist]

Beklagar sorgen.

När sorgen släpper är ju väldigt olika, beroende på hurdan man är som person, men en dag så inser man att man gått vidare.
Jag är sån att jag gråter där och då och är ledsen, men det släpper ganska fort -inom nån dag- eftersom jag vet att det var rätt beslut för hunden och sedan minns jag alla fina stunder med visst vemod, men också med glädje och kärlek.

Det finns imo inga rätt eller fel när det kommer till sånt, det tar den tid det tar och det ska också få ta den tid som behövs.

 

[Mia_R]

Jag gråter fortfarande över min första häst ibland när jag tänker på henne trots att det i höst blir 31 år sedan hon nödslaktades i hagen pga benbrott, Jag sörjer och saknar henne fortfarande trots de hästar jag älskat och sörjt efter henne och jag tror att även om det är svårt nu så kommer även du att kunna gå vidare med livet, det stannar inte upp även om det känns så just nu.

Ingen kommer någonsin kunna ta din hunds plats, men du kommer ha plats för andra hundar i ditt liv.

 

[Sleepy]

Jag lider med dig. Det är så tungt, så tungt att förlora sin fyrbente vän. Saknaden kommer att bestå, men det blir mer uthärdligt med tiden. Så småningom kan en minnas alla de där goa stunderna med ett leende, men det tar sin tid. Låt dig själv sörja.

Det enda som är säkert när en skaffar den där valpen är att en dag, någon dag så kommer stunden då det är dags. Dags att fatta det tunga beslutet, dags att skiljas. Ibland är en lycklig nog att få många år tillsammans, det är något att vara tacksam för.

 

[Åsa A]

Sorgen dämpas efterhand, saknaden består men förändras också med tiden. Men vissa hundar sätter hårdare avtryck i hjärtat...

Vi har haft turen att alltid ha minst två hundar så även när vi förlorat en så har det inte blivit helt tomt hemma. Hjälper ju inte på saknaden efter den man förlorat men gör att det inte blir lika hjärtslitande tomt ändå.

Vi har ju två gamlingar här nu vars tid sakta rinner bort. Än är det inte dags men jag vet ju att det bara är en tidsfråga. Det gör inte saken bättre att det inte bara är en utan två älskade vänner som vi kommer att förlora. Helt klart den största nackdelen med hundägandet.

 

[Pipleksak]

Ja, sorgen mildras och ändrar form med tiden. Det tar olika lång tid beroende på hur man är som person, hur hunden dog, och vilken relation man hade till just den hunden. Vissa hundar ÄR svårare att förlora än andra, eftersom relationen varit extra nära och viktig i ens liv.

Det finns heller inga rätt eller fel i på vilket sätt eller hur länge man får sörja. Allt är ok. Man behöver inte känna att det är konstigt att sörja djupt och länge, men det är heller inte konstigt att gå vidare snabbt! En del har kort sorgprocess och kan nästan känna lite skuld över att gå vidare så fort, men det är inga konstigheter. Vi är alla olika

Jag förlorade båda mina gamla hundar med ett års mellanrum, det var tungt. Framförallt med första hunden kändes det som om jag höll på att tappa förståndet helt! Det dök upp massor av konstiga tankar jag inte var beredd på. Till exempel var jag helt i tron att jag var förnuftig och inte brydde mig om vad som hände med kroppen efteråt - de var ju ändå inte kvar där, så vad spelade det för roll. Så jag valde allmän kremering istället för att begära tillbaka askan. Men efter någon dag fick jag fullständig panik inför tanken att min älskade hund inte skulle komma tillbaka, hade fruktansvärt jobbiga tankar och inre syner av hur hon låg där ensam i frysen och sedan hur hon skulle brinna i krematoriet. Drömde mardrömmar på nätterna och vaknade i tårar. Jag var inte alls beredd på det, det kändes så olikt mig och alla tankar och mardrömmar gjorde att det kändes som om jag höll på att bli galen. Jag ringde kliniken i panik och frågade om de hade kvar hennes kropp och det hade de, så jag ändrade till separat kremering. Då kom istället alla tankar och tvivel på om jag verkligen skulle få tillbaka HENNES aska och jag researchade vilt och frågade mina vänner som jobbar inom djursjukvården (och besökt krematoriet) hur det låg till med den saken. Lite mildrades oron.

Jag spenderade sjukt många timmar på nätet för att hitta den "perfekta" urnan, beställde hem böcker (bland annat Mickie Gustafssons "att förlora en hund") och det var så skönt att läsa och känna igen sig. Det gjorde att jag förstod att jag inte alls var galen, jag var "bara" i sorg och sorg kan yttra sig lite hursomhelst. Fin bok för övrigt Anders Hallgren har också skrivit en om sorgen efter djur.

När andra hunden dog var jag lika ledsen, men eftersom jag nyss gått igenom samma sak så kände jag igen mig i känslan, om du förstår hur jag menar. Och var trygg i vetskapen om att det blir bättre och att alla tankar och känslor var naturliga och nödvändiga delar av sorgprocessen. Det gjorde det lite lättare.

I slutändan blev det att jag skickade lite av hundarnas aska till Pets In Peace, och de i sin tur ordnade med ett glasbolag som gjorde fina skulpturer med askan. När jag fick hem skulpturerna hade ytterligare några veckor och jag fick lite en känsla av att cirkeln var sluten, de var hemma igen. Sorgen gick vidare länge dock.

Jag skrev många och långa inlägg på Facebook om min saknad. Jag struntade i om någon tyckte det var konstigt eller överdrivet. Jag behövde älta och jag behövde människor som lyssnade (läste) men det var lättare för mig att skriva än att prata. Så jag gjorde det utan att skämmas, för det var vad jag behövde just då för att bearbeta det som hänt.

Mina hundar är döda och inget kan ändra på det, jag kommer alltid att sakna dem och fortfarande efter flera år kan jag få en så där hisnande känsla som jag fick precis i början : de är borta, på riktigt, jag kommer aldrig mer att träffa dem! Då suger det till av ångest i magen och för ett ögonblick är jag tillbaka i samma panikartade känsla som när de precis hade gått bort. Men det går snabbt över. Dock är de fortfarande alltid närvarade i tanke och tal, och så länge man minns dem och pratar om dem så är de ändå aldrig helt borta. De lever vidare i våra minnen och berättelser om dem, och de minnena blir mer glada och tacksamma allt eftersom tiden går. De ändrar karaktär med tiden, från att bara kretsa till förlusten till att vara glad över allt man hade tillsammans. Alla de åren, upplevelserna och lärdomarna de gav oss. Alla människor vi lärde känna tack vare dem. Och tacksamheten tar över, man kan skratta åt allt tokigt de hittade på. Man kan gå stigarna där man gick tillsammans med dem, och istället för att bli förkrossad av att de inte är där kan man helt plötsligt komma på sig själv med att gå omkring med ett leende på läpparna. Man ser kanske en grop de hade grävt, en bäck där de brukade bada, en kotte de skulle plockat upp och burit om de var där - och man fylls av en varm och stark känsla av kärlek. De finns inte längre men en gång gjorde de det, och man känner hur fint och fantastiskt det var att ha haft den tiden ihop. Det är då det där leendet smyger sig på. Och insikten om att det finns ett liv utan dem, och att det livet också måste levas. Att hjärtat har plats för fler hundar och mer kärlek. Att man är redo att släppa det tunga, och leva livet så som de gjorde; med glädje och närvaro.

Att sörja dem är att hedra dem. Men att gå vidare, när tiden är rätt, är också att hedra dem. Allt har sin egen mening och din egen tid.

Stor kram på dig

 

[vallhund]

Ja, sorgen mildras och ändrar form med tiden. Det tar olika lång tid beroende på hur man är som person, hur hunden dog, och vilken relation man hade till just den hunden. Vissa hundar ÄR svårare att förlora än andra, eftersom relationen varit extra nära och viktig i ens liv.

Det finns heller inga rätt eller fel i på vilket sätt eller hur länge man får sörja. Allt är ok. Man behöver inte känna att det är konstigt att sörja djupt och länge, men det är heller inte konstigt att gå vidare snabbt! En del har kort sorgprocess och kan nästan känna lite skuld över att gå vidare så fort, men det är inga konstigheter. Vi är alla olika

Jag förlorade båda mina gamla hundar med ett års mellanrum, det var tungt. Framförallt med första hunden kändes det som om jag höll på att tappa förståndet helt! Det dök upp massor av konstiga tankar jag inte var beredd på. Till exempel var jag helt i tron att jag var förnuftig och inte brydde mig om vad som hände med kroppen efteråt - de var ju ändå inte kvar där, så vad spelade det för roll. Så jag valde allmän kremering istället för att begära tillbaka askan. Men efter någon dag fick jag fullständig panik inför tanken att min älskade hund inte skulle komma tillbaka, hade fruktansvärt jobbiga tankar och inre syner av hur hon låg där ensam i frysen och sedan hur hon skulle brinna i krematoriet. Drömde mardrömmar på nätterna och vaknade i tårar. Jag var inte alls beredd på det, det kändes så olikt mig och alla tankar och mardrömmar gjorde att det kändes som om jag höll på att bli galen. Jag ringde kliniken i panik och frågade om de hade kvar hennes kropp och det hade de, så jag ändrade till separat kremering. Då kom istället alla tankar och tvivel på om jag verkligen skulle få tillbaka HENNES aska och jag researchade vilt och frågade mina vänner som jobbar inom djursjukvården (och besökt krematoriet) hur det låg till med den saken. Lite mildrades oron.

Jag spenderade sjukt många timmar på nätet för att hitta den "perfekta" urnan, beställde hem böcker (bland annat Mickie Gustafssons "att förlora en hund") och det var så skönt att läsa och känna igen sig. Det gjorde att jag förstod att jag inte alls var galen, jag var "bara" i sorg och sorg kan yttra sig lite hursomhelst. Fin bok för övrigt ❤ Anders Hallgren har också skrivit en om sorgen efter djur.

När andra hunden dog var jag lika ledsen, men eftersom jag nyss gått igenom samma sak så kände jag igen mig i känslan, om du förstår hur jag menar. Och var trygg i vetskapen om att det blir bättre och att alla tankar och känslor var naturliga och nödvändiga delar av sorgprocessen. Det gjorde det lite lättare.

I slutändan blev det att jag skickade lite av hundarnas aska till Pets In Peace, och de i sin tur ordnade med ett glasbolag som gjorde fina skulpturer med askan. När jag fick hem skulpturerna hade ytterligare några veckor och jag fick lite en känsla av att cirkeln var sluten, de var hemma igen. Sorgen gick vidare länge dock.

Jag skrev många och långa inlägg på Facebook om min saknad. Jag struntade i om någon tyckte det var konstigt eller överdrivet. Jag behövde älta och jag behövde människor som lyssnade (läste) men det var lättare för mig att skriva än att prata. Så jag gjorde det utan att skämmas, för det var vad jag behövde just då för att bearbeta det som hänt.

Mina hundar är döda och inget kan ändra på det, jag kommer alltid att sakna dem och fortfarande efter flera år kan jag få en så där hisnande känsla som jag fick precis i början : de är borta, på riktigt, jag kommer aldrig mer att träffa dem! Då suger det till av ångest i magen och för ett ögonblick är jag tillbaka i samma panikartade känsla som när de precis hade gått bort. Men det går snabbt över. Dock är de fortfarande alltid närvarade i tanke och tal, och så länge man minns dem och pratar om dem så är de ändå aldrig helt borta. De lever vidare i våra minnen och berättelser om dem, och de minnena blir mer glada och tacksamma allt eftersom tiden går. De ändrar karaktär med tiden, från att bara kretsa till förlusten till att vara glad över allt man hade tillsammans. Alla de åren, upplevelserna och lärdomarna de gav oss. Alla människor vi lärde känna tack vare dem. Och tacksamheten tar över, man kan skratta åt allt tokigt de hittade på. Man kan gå stigarna där man gick tillsammans med dem, och istället för att bli förkrossad av att de inte är där kan man helt plötsligt komma på sig själv med att gå omkring med ett leende på läpparna. Man ser kanske en grop de hade grävt, en bäck där de brukade bada, en kotte de skulle plockat upp och burit om de var där - och man fylls av en varm och stark känsla av kärlek. De finns inte längre men en gång gjorde de det, och man känner hur fint och fantastiskt det var att ha haft den tiden ihop. Det är då det där leendet smyger sig på. Och insikten om att det finns ett liv utan dem, och att det livet också måste levas. Att hjärtat har plats för fler hundar och mer kärlek. Att man är redo att släppa det tunga, och leva livet så som de gjorde; med glädje och närvaro.

Att sörja dem är att hedra dem. Men att gå vidare, när tiden är rätt, är också att hedra dem. Allt har sin egen mening och din egen tid.

Stor kram på dig ❤❤❤

Förra hundens kropp skänktes till SLU så att blivande veterinärer kunde öva. Har aldrig förstått behovet av att förvara urna med aska i bokhyllan.

 

[Pipleksak]

Förra hundens kropp skänktes till SLU så att blivande veterinärer kunde öva. Har aldrig förstått behovet av att förvara urna med aska i bokhyllan.

Som sagt, alla är vi olika och det är inte upp till någon annan att avgöra vad som är rätt och fel för den person som sörjer

 

[Bonica]

Nej jag tycker faktiskt inte det går över, jag kan efter många år inte se kort eller tänka på min första hund utan att gråta. Dock tänker jag inte på henne så ofta men varje gång jag gör det så känns det lika jävligt som precis efter avlivningen. Men alla är olika.

 

[Mollsantrollsan]

Beklagar så mycket, känner igen känslan så mycket från när de förra katterna fick somna in. Sorgen efter dem kommer alltid finnas där och jag kan ännu inte prata om dem utan att börja gråta, men det blir bättre