Bluefish
Trådstartare
Jag har ju separerat från pappan till mitt barn sedan en tid tillbaka, och det börjar väl sjunka in att den relationen kommer alltid påverka mitt liv väldigt mycket. Men jag känner att det inte funkar och jag behöver en förändring och reflektioner.
Jag har känt redan från början att det är jag som roddar det viktiga kring barnet. Går på merparten av bvc-kontroller, ansöker om dagisplats, går på babysim, införskaffar viktiga klädesplagg och ja, ni fattar. Jag tog initiativ till att gå till kommunens familjerådgivning när jag kände att det var på väg åt skogen. För vi pratade mycket om fördelning av ansvar och ledighet innan barnet föddes, föräldradagarna har vi delat rakt av. Tyvärr innebar det inte någon direkt jämställdhet, jag jobbade deltid och hade huvudansvaret varje timme jag inte befann mig på jobbet typ. Har tom ett handskrivet brev någonstans som jag lämnat till pappan i slutet av vår relation och bett honom prioritera sonen högre än fritid och arbete, annars skulle jag lämna för jag stod inte ut med att vara den som möjliggjorde för honom att spendera så lite tid med honom. Och så blev det ju då.
Mycket infekterad separation följde. Sonen bodde mest hos mig tills det var dags för förskola. Då ordnade jag tid hos familjerätten för samarbetssamtal för vår kommunikation gick mest ut på att tjafsa, vi var oense om det mesta kring barnet. Där enades vi om ett upplägg som också var det enda han gick med på, den som vägrar kompromissa alls vinner liksom. Sonen bor varannan vecka med en dags umgänge med den andra föräldern mitt i veckan då han är såpass liten än så det känns som att det går för lång tid mellan annars. Det löste ju inte mycket, pappan skiter i sin umgängesdag mina veckor. Och jag orkar verkligen inte tvinga honom längre. Han blir arg, hotfull, uttrycker sin avsmak för mig, anklagar mig mellan raderna för att skada sonen om han kommer dit med skrubbsår, bedragit honom och allt möjligt. Tyvärr skakar jag inte bara av mig sånt och nu börjar jag känna mig jäkligt hudlös. Det innebär isåfall att sonen får gå mer på dagis, något jag velat undvika medan pappan resonerar tvärtom, helst 8 timmar alla dagar. Så det argumentet biter inte.
Helt enkelt - Hur mycket ansvar är det rimligt att man tar för den andra förälderns närvaro? När kan man sluta försöka och fokusera på sin egen del? Jag vill ju att han ska ha en bra relation med sin pappa, det vill jag verkligen. Men jag har liksom mitt liv, heltidsjobb, sonen, häst och lever i en ny relation, precis som pappan. Egoistiskt kanske, men energin finns som inte. Jag kan inte vara ensam med dilemmat, hur har ni andra resonerat och ffa löst det?
Jag har känt redan från början att det är jag som roddar det viktiga kring barnet. Går på merparten av bvc-kontroller, ansöker om dagisplats, går på babysim, införskaffar viktiga klädesplagg och ja, ni fattar. Jag tog initiativ till att gå till kommunens familjerådgivning när jag kände att det var på väg åt skogen. För vi pratade mycket om fördelning av ansvar och ledighet innan barnet föddes, föräldradagarna har vi delat rakt av. Tyvärr innebar det inte någon direkt jämställdhet, jag jobbade deltid och hade huvudansvaret varje timme jag inte befann mig på jobbet typ. Har tom ett handskrivet brev någonstans som jag lämnat till pappan i slutet av vår relation och bett honom prioritera sonen högre än fritid och arbete, annars skulle jag lämna för jag stod inte ut med att vara den som möjliggjorde för honom att spendera så lite tid med honom. Och så blev det ju då.
Mycket infekterad separation följde. Sonen bodde mest hos mig tills det var dags för förskola. Då ordnade jag tid hos familjerätten för samarbetssamtal för vår kommunikation gick mest ut på att tjafsa, vi var oense om det mesta kring barnet. Där enades vi om ett upplägg som också var det enda han gick med på, den som vägrar kompromissa alls vinner liksom. Sonen bor varannan vecka med en dags umgänge med den andra föräldern mitt i veckan då han är såpass liten än så det känns som att det går för lång tid mellan annars. Det löste ju inte mycket, pappan skiter i sin umgängesdag mina veckor. Och jag orkar verkligen inte tvinga honom längre. Han blir arg, hotfull, uttrycker sin avsmak för mig, anklagar mig mellan raderna för att skada sonen om han kommer dit med skrubbsår, bedragit honom och allt möjligt. Tyvärr skakar jag inte bara av mig sånt och nu börjar jag känna mig jäkligt hudlös. Det innebär isåfall att sonen får gå mer på dagis, något jag velat undvika medan pappan resonerar tvärtom, helst 8 timmar alla dagar. Så det argumentet biter inte.
Helt enkelt - Hur mycket ansvar är det rimligt att man tar för den andra förälderns närvaro? När kan man sluta försöka och fokusera på sin egen del? Jag vill ju att han ska ha en bra relation med sin pappa, det vill jag verkligen. Men jag har liksom mitt liv, heltidsjobb, sonen, häst och lever i en ny relation, precis som pappan. Egoistiskt kanske, men energin finns som inte. Jag kan inte vara ensam med dilemmat, hur har ni andra resonerat och ffa löst det?