När man ställt till det för sig själv

[jerseyko]

Fast sådär kan det ju bli även om vi hade varit helt galet kära, gifta och helt säkra på att vi skulle leva tillsammans för evigt. Klart det ska tas med i åtanke. Men det är faktiskt inget som påverkar mitt beslut. Jag kommer inte bråka sådär, och jag har svårt att tro att han skulle det.

Absolut kan det hända alla (som min sambo, de tog ju skruv efter separationen)
Men saker han kanske säger nu om att han inte vill vara delaktig eller ni kommer överens om hur ni vill ha det. Det kan ta slint längre fram i tiden. Bara så man är beredd.

Min vän separerade i samma veva hon blev gravid med ettan. Var ensamstående hela graviditeten, jag tror han var med på förlossningen, ensam efter. Idag är han 5, har en underbar bonuspappa och en nyfödd lillebror.

Verkar vara nått grabb-påhitt att "unga mammor" inte kan hitta nått nytt.

 

[Askur]

Tycker inte ens att TS bör röras vid hans kommentarer och åsikter. Personligen känns det som att han endast försöker skrämma dig till att göra abort för att rädda sitt eget skinn. Massa kramar!

Och du! Alla mina vänner som varit ensamstående mödrar har hittat kärleken!

 

[Tora]

@napoleon
Med tanken på hur många killar som är intresserade i "Ensam mamma söker" så tror jag att det är det minsta problemet. Faktum är att jag tror det är ett icke problem.

 

[Ferrari]

Som "ung" mamma, jag är 24 år och mamma till två. 5 resp 2 år gamla. Jag har bara funnit fördelar med att vara ung mamma. Väljer du att behålla så kommer det bli tufft, men att man inte kan hitta killar när man har barn är rent bs. Hade jag separerat (vilket var riktigt nära i våras) så hade jag inte haft några problem att hitta kille, trots barn.

 

[Sol]

Alldeles oavsett om du är intresserad av ett långvarig kärleksförhållande med den här mannen så bör du tänka på att du kan få ett minst 18 år långt förhållande med honom om du bestämmer dig för att föda barnet och behålla det. De 18 åren kan bli mer eller mindre trevliga...

Det är absolut ditt beslut och du ska bestämma utifrån hur du vill bygga upp ditt liv, men även om han säger idag att han inte vill vara delaktig kan det ändras och om han ändrar sig ändrar allt sig för dig också. Då blir han en del av ditt liv vare sig du vill det eller inte.

 

[tanten]

Dessutom, ifall mannen vill ha delad vårdnad och delat umgänge innebär ju detta att hon bara träffar sitt barn hälften av tiden. Den situationen hade jag inte satt mig i självmant.

Och HUR sannolikt är det med en äldre man med etablerad familj, tonåringar och en ovetande fru????
Antagligen kommer det inte att finnas på kartan.

 

[Lime]

Jag tycker du ska fundera över hur det ev. barnets relation till pappan kommer att se ut och ta hela uppväxten med dess olika skeenden i beaktande.
Min mamma blev gravid med mig som 18-åring och min pappa var helt frånvarande under graviditeten. De har aldrig levt tillsammans och har under delar av min uppväxt varit riktigt osams med varandra. Även om de försökt hålla mig utanför konflikterna har jag ändå blivit drabbad under de perioder de inte ens kunnat prata med varandra.
Min mamma har alltid gjort sitt bästa och jag har fått andra vuxna förebilder att se upp till istället, men jag har ändå alltid saknat en fadersfigur. Han har funnits i mitt liv men aldrig varit riktigt "närvarande" och alltid satt sig själv och sina intressen i främsta rummet.
Yngre tonåren innan jag kunde fly hemifrån var riktigt jobbiga och jag har varit så arg och ledsen på honom i perioder men hållit det inom mig själv. Först när jag kom upp i 20-årsåldern kunde jag acceptera honom som han är och lära mig släppa alla sårande saker han kläcker ur sig.
Att träffa någon ny har varit mina föräldrars minsta bekymmer, de har båda fått nya långa relationer där jag fått syskon på båda sidor.

Min egen far har fungerat som avskräckande exempel på hur min egen partner absolut inte ska vara - och min sambo är hans raka motsats. Jag är snart halvvägs igenom min egen graviditet tillsammans med någon jag vill spendera resten av livet med. Skiter det sig litar jag på att jag känner honom så väl att det kommer gå bra i alla fall.
Min uppmaning är att du ska fundera på hur han kommer att behandla barnet om han vill ha kontakt med det. Och vem kommer barnet ha att se upp till istället? Vem kan avlasta dig när det behövs? Att bara skriva "jag har råd med nanny" är inte riktigt detsamma i mina ögon, det är ingen som kommer finnas under hela barnets liv.

 

[ako]

@Diskurs hon behöver inte gå med på gemensam vårdnad (alltså det du kallar delad vårdnad ), men däremot umgänge.

Dessutom, karln är ju varken knarkare eller våldsverkare vad vi vet, vill han ha umgänge så är han kanske lika bra som vilken annan icke boendeförälder som helst, han verkar ju inte vara något monster även om han inte har uppfört sig särskilt snyggt varken mot familj eller "älskarinna".[/USER]

 

[Cambrie]

@Diskurs hon behöver inte gå med på gemensam vårdnad (alltså det du kallar delad vårdnad ), men däremot umgänge.

Dessutom, karln är ju varken knarkare eller våldsverkare vad vi vet, vill han ha umgänge så är han kanske lika bra som vilken annan icke boendeförälder som helst, han verkar ju inte vara något monster även om han inte har uppfört sig särskilt snyggt varken mot familj eller "älskarinna".[/USER]

Hon behöver inte gå med på det, nej. Å andra sidan, om mannen inte har några andra problem finns det inte en tingsrätt i världen som inte skulle döma gemensam vårdnad om han tar det dit och i övrigt skött sig som han ska, jag tvivlar i alla fall. Det kan till och med vara så att det ligger till last för ts om en vårdnadstvist blir aktuell "och hon inte egentligen har velat haft honom med överhuvudtaget".

Och HUR sannolikt är det med en äldre man med etablerad familj, tonåringar och en ovetande fru????
Antagligen kommer det inte att finnas på kartan.

Vi vet ju inget om det där - det är ju inte helt omöjligt att mannens fru skulle skilja sig (jag hade gjort det, utan att tveka) och han har inga biologiska barn. Ligger det så långt bort i tanken att han egentligen, om han vill, kan ställa till ett rent helvete för ts? Känns som det blir svårt att dölja ett barn för en familj också, jag kan ju tycka att barnet har rätt både till halvsyskon och släkt på pappans sida även om dessa lär vända ryggen mot, vilket gör det synd om barnet.

Kl Ja, jag är kluven till att utsätta barn helt frivilligt i en sådan här situation. Jag tycker ts i trådarna utgår väldigt mycket från sig själv. "Egentid? Javisst, jag köper nanny". "Om min kropp förstörs? Äh vad fan, bara plastikoperera (nä, det är det inte ibland, det vet jag av egen erfarenhet)" För övrigt känns det som att största problemet för ts är huruvida hon kan fortsätta ligga eller inte...

Hon vill ju inte ha några moralkakor eller så men nej, är det verkligen bara jag som reagerar över det här utan dunkar i ryggen? Jag är väl medveten om att allt kan hända i alla förhållanden och att det mycket väl finns barn som säkert växer upp och mår alldeles förträffligt under liknande omständigheter men jag tycker ändå man ska fundera tio gånger extra innan man sätter barn till världen med en redan från början väldigt strulig historia.

Jag tycker inte hon har ställt till det för sig själv som hon skriver i trådstarten. Jag tycker hon har ställt till det för ett kommande barn. Helt enkelt.

 

[Girasol]

Hmm jag har i vanlig ordning tänkt skämt å sido, men har mycket som vandrar innanför pannbenet emellanåt. Nåväl när jag skilde mig för några år sedan så var dåvarande mannen ett riktigt kräk på att bråka om allt -grundat i känslan att bli övergiven osv. Jag valde en strategi, diskuterade bara barnen och ingenting annat. Började han gaffla om något annat, från saker till potentiella blivande sambos och allt möjligt la jag bara på luren. Hann jag så sa jag att nu vill jag inte prata mer med dig då du är så här. Ibland kunde jag föra tillbaka till, men du, hur gör vi nu med föräldramötet kring xx? Fortsatte han så lade jag på och ringde upp nån timme senare. Eller inte alls osv. Men oavsett vad så fick han alltid samma bemötande, att vid höjd röst eller anklagelser, så la jag på luren. Träffades vi och han gick igång så åkte jag osv. Jag valde att inte konfrontera honom med att när du gör så här så blir jag ledsen, jag visade inte mina tårar utan bara klippte där och då just i stunden -innan jag drogs med och grälet blev ett faktum. Eller han fick segern genom att se mig ledsen och upprörd.

Jag tror, observera tror att man kan undvika mycket genom att inte låta sig dras med i den andres sätt vad gäller bråk. För det enda som sker är att man lägger mer kol på elden. Att vara tydlig med sin gränssättning och inte låta det dåliga samvetet eller att man viker sig bara den här gången för att få lugn och ro. Eller att man låter sig pratas omkull. Då blir det tydligare för den andre parten också och alla vill vi ju leva efter en viss förutsägbarhet. (tänk när ni är på konferens/utbildningsdagar el liknande -det är för de flesta personer väldigt viktigt att veta när det är paus, fika, lunch, fika osv).
Nu har ju jag tur som har en exman som vill ha sina barn, alla vill ju inte det. MEN jag tror fortfarande på att jobba utefter tydliggörande -yrkesskadad, u name it , det underlättar väldigt. Sina egna känslor får man ta ut på annat håll men just i stunden är man som person det viktigaste verktyget för att nå en hållbar situation.


Nu är detta skitsvårt i personliga situationer och jag vet att jag har stor fördel av mitt arbete kring aggressioner och hot och våld, där vi i princip uteslutande arbetar med oss själva som verktyg för fungerande kommunikation med motparten. Men jag vill bara belysa att även om man inte upplever det själv, så är man i regel ofta en del i bråken även om man anser det är motparten som är bråkstaken. (ex.vis så har man ju redan en inställning och förväntan för bråk eller ogillande för personen och intar då ett förhållningssätt som förmedlas mellan raderna osv.)

 

[napoleon]

@Diskurs hon behöver inte gå med på gemensam vårdnad (alltså det du kallar delad vårdnad ), men däremot umgänge.

Dessutom, karln är ju varken knarkare eller våldsverkare vad vi vet, vill han ha umgänge så är han kanske lika bra som vilken annan icke boendeförälder som helst, han verkar ju inte vara något monster även om han inte har uppfört sig särskilt snyggt varken mot familj eller "älskarinna".[/USER]

Har bråttom så svarar resten sen. Men han är varken knarkare eller våldsam. Han är en högt uppsatt profil inom sitt yrkesområde. Dvs det är väl lite av en potentiell skandal. Vi ska träffas efter jul/nyår och prata ut ordentligt. Tills dess är det tankeverksamhet och plus- minuslistor som gäller.

 

[napoleon]

Hon behöver inte gå med på det, nej. Å andra sidan, om mannen inte har några andra problem finns det inte en tingsrätt i världen som inte skulle döma gemensam vårdnad om han tar det dit och i övrigt skött sig som han ska, jag tvivlar i alla fall. Det kan till och med vara så att det ligger till last för ts om en vårdnadstvist blir aktuell "och hon inte egentligen har velat haft honom med överhuvudtaget".

Vi vet ju inget om det där - det är ju inte helt omöjligt att mannens fru skulle skilja sig (jag hade gjort det, utan att tveka) och han har inga biologiska barn. Ligger det så långt bort i tanken att han egentligen, om han vill, kan ställa till ett rent helvete för ts? Känns som det blir svårt att dölja ett barn för en familj också, jag kan ju tycka att barnet har rätt både till halvsyskon och släkt på pappans sida även om dessa lär vända ryggen mot, vilket gör det synd om barnet.

Kl Ja, jag är kluven till att utsätta barn helt frivilligt i en sådan här situation. Jag tycker ts i trådarna utgår väldigt mycket från sig själv. "Egentid? Javisst, jag köper nanny". "Om min kropp förstörs? Äh vad fan, bara plastikoperera (nä, det är det inte ibland, det vet jag av egen erfarenhet)" För övrigt känns det som att största problemet för ts är huruvida hon kan fortsätta ligga eller inte...

Hon vill ju inte ha några moralkakor eller så men nej, är det verkligen bara jag som reagerar över det här utan dunkar i ryggen? Jag är väl medveten om att allt kan hända i alla förhållanden och att det mycket väl finns barn som säkert växer upp och mår alldeles förträffligt under liknande omständigheter men jag tycker ändå man ska fundera tio gånger extra innan man sätter barn till världen med en redan från början väldigt strulig historia.

Jag tycker inte hon har ställt till det för sig själv som hon skriver i trådstarten. Jag tycker hon har ställt till det för ett kommande barn. Helt enkelt.

Vill han vara delaktig kommer jag låta honom vara. Med glädje. Jag kommer inte bråka om något. Behöver inte ens något underhåll. Det rör mig inte i ryggen.

Jag ser inget konstigt med att tänka på mig också? "Alla" klagar på att man inte får egentid. Jag ser inte problemet, jag har familj som kan hjälpa. Jag kan köpa nanny. Jag förstår att det kommer bli tufft. Men jag är beredd, så gott jag kan vara utan att veta vad som egentligen kommer bli, och okej med det. Egentid kommer ju sen igen när barnet blir äldre. Eller åtminstone när det flyttar hemifrån.

Och det hör ändå inte till absoluta vanligheterna att man blir totalförstörd fysiskt. Blir jag det så blir jag. Det kan jag bli om jag blir gravid i ett förhållande med. Ytliga defekter kan jag ju lösa med plastik (om jag vill!) och skulle det bli värre än så, ja då får jag ta det då. Jag kan inte oroa mig i förväg. Det finns läkarhjälp att få.

Din kommentar om att jag bara vill ligga tänker jag inte ens bemöta, skärp dig.

Jag vet att jag kommer vara en bra förälder.

 

[Cambrie]

Vill han vara delaktig kommer jag låta honom vara. Med glädje. Jag kommer inte bråka om något. Behöver inte ens något underhåll. Det rör mig inte i ryggen.

Jag ser inget konstigt med att tänka på mig också? "Alla" klagar på att man inte får egentid. Jag ser inte problemet, jag har familj som kan hjälpa. Jag kan köpa nanny. Jag förstår att det kommer bli tufft. Men jag är beredd, så gott jag kan vara utan att veta vad som egentligen kommer bli, och okej med det. Egentid kommer ju sen igen när barnet blir äldre. Eller åtminstone när det flyttar hemifrån.

Och det hör ändå inte till absoluta vanligheterna att man blir totalförstörd fysiskt. Blir jag det så blir jag. Det kan jag bli om jag blir gravid i ett förhållande med. Ytliga defekter kan jag ju lösa med plastik (om jag vill!) och skulle det bli värre än så, ja då får jag ta det då. Jag kan inte oroa mig i förväg. Det finns läkarhjälp att få.

Din kommentar om att jag bara vill ligga tänker jag inte ens bemöta, skärp dig.

Jag vet att jag kommer vara en bra förälder.

Vi har förstått att du har bra ekonomi. Jag har helt hyfsat ekonomi också så du är inte ensam om det ;-) Jag tycker ändå man ska tänka efter rejält - och inte på sig själv - innan man sätter ett barn till världen med en strulig historia. Det kan hända oerhört mycket ändå. Jag vet inte varför du startade tråden egentligen, någon med ditt självförtroende borde väl inte behöva fråga andra huruvida du kommer bli ensam resten av livet, eller?

 

[Korven]

Jag kan inte förstå varför en person som resonerar så rationellt om andra frågor inte vill skaffa barn med en karl som vill vara förälder. Skild/särbo whatever skulle vara bättre i sammanhanget än en gubbe som inte vill.

 

[napoleon]

Vi har förstått att du har bra ekonomi. Jag har helt hyfsat ekonomi också så du är inte ensam om det ;-) Jag tycker ändå man ska tänka efter rejält - och inte på sig själv - innan man sätter ett barn till världen med en strulig historia. Det kan hända oerhört mycket ändå. Jag vet inte varför du startade tråden egentligen, någon med ditt självförtroende borde väl inte behöva fråga andra huruvida du kommer bli ensam resten av livet, eller?

Ha ha, det är mest för att förebygga alla kommentarer om ekonomi eftersom ensamstående mammor ofta har dålig ekonomi (min mamma hade det till exempel när hennes nya man lämnade mamma med mina halvsyskon).

Men ensam-aspekten är ju sekundär, det var mest en tanke. Jag hade precis pratat med mannen innan jag gjorde tråden varav han hävde ur sig det. Klart jag blev ledsen och konfunderad.

Jag misstolkar säkert eftersom jag är på lite dåligt humör just nu men du verkar vara hoppas att det ska gå åt helvete.

 

[Korven]

Vad vi alla hoppas här är att det inte ska gå åt helvete, för 1) barnet 2) du själv 3) gubben 4) hans familj

 

[Cambrie]

Ha ha, det är mest för att förebygga alla kommentarer om ekonomi eftersom ensamstående mammor ofta har dålig ekonomi (min mamma hade det till exempel när hennes nya man lämnade mamma med mina halvsyskon).

Men ensam-aspekten är ju sekundär, det var mest en tanke. Jag hade precis pratat med mannen innan jag gjorde tråden varav han hävde ur sig det. Klart jag blev ledsen och konfunderad.

Jag misstolkar säkert eftersom jag är på lite dåligt humör just nu men du verkar vara hoppas att det ska gå åt helvete.

Det gör jag verkligen inte för barnets skull. Jag tycker dock man sätter barn till världen med någon som inte vill bli förälder, inte tvingar någon in i den situationen (sedan är det inte ett dugg synd om karln alls, han borde ju skyddat sig om han nu inte ville ha barn eller ännu hellre inte tänkt med kuken alls), och det här tycker jag inte för din skull. Utan för det kommande barnets skull... Sedan blir det säkert jättebra för DIG, känns ju som att det verkar vara huvudsaken...

 

[napoleon]

Det gör jag verkligen inte för barnets skull. Jag tycker dock man sätter barn till världen med någon som inte vill bli förälder, inte tvingar någon in i den situationen (sedan är det inte ett dugg synd om karln alls, han borde ju skyddat sig om han nu inte ville ha barn eller ännu hellre inte tänkt med kuken alls), och det här tycker jag inte för din skull. Utan för det kommande barnets skull... Sedan blir det säkert jättebra för DIG, känns ju som att det verkar vara huvudsaken...

Om jag bara tänkte på mig själv hade jag väl gjort abort och fortsatt med mitt bekväma liv. Nu tänker jag ta mitt ansvar iaf. För jag lutar åt att behålla. Men det är inte hugget i sten.

 

[Cambrie]

Om jag bara tänkte på mig själv hade jag väl gjort abort och fortsatt med mitt bekväma liv. Nu tänker jag ta mitt ansvar iaf. För jag lutar åt att behålla. Men det är inte hugget i sten.

Valet är ditt som sagt. Men nej, det hade inte varit att bara tänkt på dig själv...

 

[napoleon]

Valet är ditt som sagt. Men nej, det hade inte varit att bara tänkt på dig själv...

Jag tycker faktiskt du är elak. Du har ingen aning om mina förutsättningar och hur bra eller inte bra mitt barn kommer få det. Visst det optimala vore väl en pappa som grät av glädje inför ett barn. Tror du inte att jag också vill ha någon som blir glad och som ser det som det finaste som finns? Men livet blir inte alltid som man planerat. Men man kan ändå göra det bästa av det.