När man ställt till det för sig själv

[Girasol]

Vilken egocentrisk självupptagen skit

Jag har massor av ensamstående kompisar och har varit själv...killarna står på kö!! Vet ingen som haft problem att hitta en ny partner pga barn! Och det är schyssta bra killar.

Jag råder dig som andra, gå till mödravårdcentralen och prata med dom

Kan bara hålla med, jag lämnade ett 20årigt förhållande varav 15 år som gifta, 4 barn, familjeföretag vid sidan om heltidsjobb osv. Kan inte säga annat än att männen stått på rad... Jag är nu sambo med en man som inte haft några som helst bekymmer med att bli "varannanveckas extra viktig vuxen" för barnen och som dessutom aldrig bott sambo innan eller haft något längre förhållande (mer än årslångt). Vi väntar nu ett gemensamt barn (hans första således och mitt femte).

Så ts, han kan slänga sig i väggen vad gäller att man som morsa skulle vara oattraktiv, jag upplever det snarare som tvärtom. Kan dock påpeka att mitt barnantal kan ge en och annan en mental käftsmäll, men det har bara sorterat ut agnarna från vetet liksom. Och det är ju bra, på så vis har man ju sluppit en å annan ointressant från början . Jag har flera vänner som blivit -av olika orsaker ensamstående och ingen av dom har haft problem med att finna ny partner.
Du ska inte lägga två och femti på hans skitsnack och beslutet kring att behålla eller göra abort ska helt klart vara ditt eget!

 

[Cocos]

Jag vill göra ett tillägg på mitt förra inlägg som känns rätt relevant.. jag valde ju att behålla och har ingen som helst kontakt med pappan. Detta va mycket pga att han helt plötsligt vände från "jag ska ta mitt ansvar" till "du har gjort deta med flit och jag hatar dig"
Jag tror att om man.behåller ett barn där pappan från början känns tvivelaktig/dum i huvvet är det bättre att köra på helt själv. Att annars trassla med konstig relation, vårdnad och sånt komner varken.gynna dig själv eller barnet! Och nej han behöver inte få vårdnad, skulle pappan till mitt barn kräva vårdnad har jag sms och annat bevis där han bokstavligt talat skriver att han önskar barnet ska dö i magen så det är knappast till hans fördel i en vårdnadstvist.. Puckot du blivit gravid med har ju inte heller optimala förutsättningar att va en bra far så ensam vårdnad är knappst ett problem.

Om du väljer att behålla är jag rätt aktiv i några grupper för ensamstående på facebook. Du är hjärtligt välkommen att pma mig så bjuder jag in dig!

Lycka till och helt ärligt så tycker jag du ska be honom dra dit pepparn växer, smälla i dig ett stort paket glass och låta honom passera!

 

[napoleon]

@Cocos

Kommer absolut pma om jag väljer den vägen. Men det är inte sån det-är-synd-om-mig-som-är-ensam mentalitet i såna grupper väl? Idag undrade han om jag ville ha pengar, att jag försökte utpressa honom. Helt befängt. Visst jag är inte rik som ett troll men jag har det bra. Och han kanske är tät, men inte så tät som han vill påskina har jag luskat fram.

Trist och obehagligt med din situation, beklagar verkligen. Tycker du verkar fantastiskt stark som orkar ändå. Jag hoppas innerligt att den här mannen inte blir sådär om jag behåller.

 

[Andromedae]

Med tanke på att TS verkar ha bestämt sig för att behålla antar jag att det bara skulle vara oresonligt att skriva om avvikande uppfattningar.

Så lycka till, TS, jag hoppas verkligen att allt går väl för dig.

 

[Lovisaleonora]

Men så konstigt vriden diskussionen blev. Detta barn kontra aldrig barn. Aldrig förhållande som ensamstående v/s singel utan barn. Det är ju inte fullt så svartvitt.

Det är nog ingen som tror att det är en önskedröm att vara ensamstående förälder, oavsett kön. Många gånger är det bättre än att leva med en idiot, eller i ett förhållande som av andra orsaker inte fungerar. Men att det är slitigt att ha ett så tungt ansvar för en annan liten människa, är nog ingen större hemlighet. Fattar jag, som barnlös och helt ointresserad av barn. Jag ser det runtomkring mig, de kvinnor som tyvärr fått välja bort t ex karriär för föräldrarrollen, eftersom det inte för deras del går att kombinera (även om det finns de som lyckas).

Självklart ska TS välja själv, det är ju hennes rätt. Men det är nog bättre att väga in lite nyanserade möjligheter, snarare än de svartvita.

Väljer du att behålla detta barn, kommer barnet att få en snedvriden idiot till far, med väldigt underliga värderingar när det kommer till relationer. Självklart är han ingen skurk, men jag ser tyvärr på nära håll vad fel vuxna i barns liv kan ställa till med. Och vilken sorg, maktlöshet och frustration det medför för andra föräldern. Att ha en frånvarande förälder är illa, men att ha en närvarande dårfink är värre. Och det finns väldigt få möjligheter att försvara barnet från denne dårfinkiga förälder, för föräldrar har väldigt mycket rättigheter. Även om barn också har det, kan det vara svårt att få till det utfall man vill utifrån situationen alla gånger, eftersom barn har rätt till bägge sina föräldrar - dårfinkiga eller inte.

Du kommer aldrig att kunna välja bort honom ur ditt liv, väljer du att få barnet kommer han att för alltid vara en del av ditt liv, genom ert barn. Det är inget du kan välja sedan, det är givet.

Efter att ha träffat de som ångrar sina barn, känner jag en stor sorg över att barn ska behöva födas in i den sitsen. Det har de inte bett om. Funderingarna varför pappa inte vill träffa dem, och varför mamma valde en så dålig pappa.

Det finns jättemånga sidor av detta, och jag tycker att det är så pass stort val att alla sidor måste belysas, från alla håll. När barnet väl är fött finns det inte så stora möjligheter att välja, då är mycket ristat i sten.

Skulle jag själv valt att skaffa barn, hade det utan tvekan blivit tillsammans med någon som i alla fall har potential att bli en bra förälder. Allt annat hade för mig varit helt uteslutet. Med hänsyn till min egen uppväxt.

 

[napoleon]

Klok input. Och ja svartvitt är väl en passande term, det blev lite konstigt håll på tråden.

Jag skulle nog inte kalla honom dårfink. Feg däremot, det är han.

Karriär är jag inte så orolig över. Jag har fast jobb och ett företag bredvid som går bra. Skulle kunna leva på bara företaget men jag är en fegis så behåller därför mitt vanliga jobb några år till. Företaget sköter sig själv mycket, jag betalar mest bara räkningarna i det, det är ett företag som inte har lokaler, inga maskiner etc dvs ganska låga kostnader men rätt stora intäkter. Har inga anställda, däremot inhyrda konsulter som gör jobbet, så de fakturerar mig, jag betalar dom och fakturerar kunden. Detta kommer utan tvekan kunna rulla på av sig självt vid graviditet/mammaledig.

Däremot hade jag gärna velat plugga. Inte så mycket för att byta jobb utan för att få mer tyngd som entreprenör. Man får en annan respekt med xx utbildning i ryggen. Just nu är jag fortfarande lilla gumman som leker företag i mångas ögon (vilket är ok, jag får ju betalt).

Mitt vanliga jobb däremot blir svårt ha som förälder. Men jag behöver det ju inte egentligen. Mina hästar kan jag också prioritera bort, lämna iväg till någon duktig junior eller så i några år, som lite spons för skojs skull.

Men visst, jag kan få sparken, företaget konkursa, alla hästar tvärdö en morgon och få ett barn med allsköns alla sjukdomar. Men jag kan inte utgå från att det ska gå så illa.

Det som jag uppfattar som problem för ensamstående mammor är oftast pengar, bristen på dessa. Rätta mig om jag har fel. Jag har bra ställt. Även med föräldrapenning tjänar jag bättre än många män (sägs ju att de tjänar mera). Pengar är inte allt, men det gör ju faktiskt livet lättare.

 

[ako]

@Lovisaleonora , just att TS skulle ångra sitt barn känns ju rätt otroligt om hon efter så pass mycket övervägande väljer att behålla? Jag tycker hon låter genomtänkt och klok i sina resonemang, och i en sådan här situation ska nog lämpligen både hjärta och hjärna få styra.

TS, lycka till vad du än beslutar!

 

[Cambrie]

Visste inte om jag skulle posta här eller på familjeliv men då hade jag 1. Behövt göra en användare där och 2. Antagligen blivit lynchad.

Kan börja med att spara på moralkakorna, jag är mycket väl medveten om att jag gjort fel. Gifta män ska man låta bli. Men jag är ung, han är äldre, snygg och med häftigt jobb. Det var smickrande att han ville ha mig.

I sommar började jag träffa en man, nästan 20 år äldre än jag (dvs 40+) och dessutom gift och så har de barn. Han förklarade att äktenskapet var dåligt och att de skulle skiljas. Det struntade jag i, var (och är) inte ett dugg intresserad av att ha ett förhållande med honom. Jag ville bara ha lite roligt och det skulle från mitt perspektiv bara vara en engångsgrej men han lyckades övertala mig att träffas mer.

Under hösten blev det helt plötsligt mycket mer seriöst än vad jag hade tänkt mig. Han hävdar att han älskar mig och hela paketet. Det går hit och dit med deras skilsmässa. Återigen bryr jag mig inte så mycket om deras äktenskaps vara eller inte vara. Jag är ju fortfarande ute efter att ha kul! Han pratar alltid om hur fantastisk jag är, hur mycket han älskar mig. Jag svarar som mest att jag tycker om honom, för det gör jag ju. Jag bryr mig om honom och vill att han ska må bra, men jag har aldrig förväntat mig att de ska skiljas eller pushat för det.

Nu är jag gravid. Supertidigt, bara gått någon månad tror jag. Han blir inte arg när jag berättar det. Men absolut inte glad (det blev inte jag heller). Han sa att jag måste göra abort. Att jag kommer förstöra hans äktenskap (för nu ska de reparera det, vill han men inte hans fru (hans ord så jag vet inte om det stämmer)). Ett förhållande med honom vill jag inte ha, kanske vill jag inte ha med honom i bilden alls om jag väljer att behålla.

Jag tar in hans åsikt självklart, men beslutet är ju bara mitt att ta, således kommer jag väga för- och nackdelar noga innan jag tar ett beslut i frågan. Alltså vill jag inte höra om jag ska göra abort eller inte, det är inte frågeställningen i min tråd. Ett sådant beslut ska ju komma från en själv och inte från vad alla andra tycker.

Vad ska diskuteras då kanske ni undrar? Det vet jag inte riktigt. Jag ville nog mest skriva av mig. Jag har inte gråtit något, vilket är ovanligt för att vara mig. Känner ett lugn inombords att vilket beslut jag än tar så kommer det vara rätt eftersom jag tar det på egen hand.

Han sa också att som ung ensam mamma kan man aldrig hitta någon ny partner, det stämmer väl inte? Man blir väl ingen motbjudande Alien bara för att man har ett barn?

Att jag är en egoistisk person som möjliggjort hans otrohet bara för mitt eget höga nöjes skull vet jag redan.

På andra plan har jag stabilt liv med boende, pengar, familj och vänner samt jobb.

Hellre själv i ensamhet än ensam i tvåsamhet säger jag som levt med en människa som aldrig någonsin tog en vabbdag eller en föräldrapengsdag för att hans jobb och sysselsättning var så mycket viktigare än min tyckte han .
Behåller du klarar du det säkert alldeles utmärkt, jag mår betydligt bättre nu och är lugnare i själen när jag VET att jag är ensam och inte kan lasta över ansvaret på någon som ändå inte vill ha det eller gör det bra.

Däremot funderar jag över detta: "Ett förhållande med honom vill jag inte ha, kanske vill jag inte ha med honom i bilden alls om jag väljer att behålla."

Alltså, det är ju inte så att detta är upp till dig - vill han till slut när barnet kommer vara delaktig och i övrigt inte är en problemmänniska, kan du knappast hindra det, faktum är att det till och med kan bli vårdnadstvist i framtiden, och om han inte är olämplig på ett eller annat sätt kan ett sådant utslag kanske bli lite hur som helst förutstatt att han tidigare har följt sin umgängesrätt och så... Själv skulle jag ha oerhört svårt att förlika mig med att behöva samarbeta med en sådan människa som beter sig som en omogen skitstövel.

Och nä, självklart blir du inte ensam för resten av livet... Däremot förändras kroppen på många kvinnor som skaffar barn, bredare höfter etc, men det är ju helt individuellt och eventuella extra kilon går ju att träna bort. Min kropp tog det inte bra att vara gravid, framfall fick jag också vilket gjort att jag inte ridit sedan dess, men det ska det ju finnas hjälp för, har jag hört

 

[napoleon]

Precis, kan inte finnas något värre än leva ensam i förhållande.

Jag förstår att han har rätt (och barnet med) till umgänge. Och ja då kommer jag samarbeta. Jag är ingen ogin person. Jag kan svälja min stolthet om det så behövs.

Att kroppen förändras är jag inte ett dugg orolig över, jag har idrottat hela mitt liv på hög nivå och skulle den mot förmodan förfalla totalt finns det plastikkirurgi och personliga tränare, ha ha. Det är i min värld ett icke argument. Så länge jag inte blir av med någon kroppsdel så är jag ju intakt.

 

[lil-sis]

Det som jag uppfattar som problem för ensamstående mammor är oftast pengar, bristen på dessa. Rätta mig om jag har fel. Jag har bra ställt. Även med föräldrapenning tjänar jag bättre än många män (sägs ju att de tjänar mera). Pengar är inte allt, men det gör ju faktiskt livet lättare.

Om jag vore finansiellt rejält solid, inte bara "klarar mig bra" så skulle jag inte bekymra mig så mycket över att bli ensamstående. Naturligtvis är det tuffare att vara själv än att vara två i ett bra förhållande. Men slipper man bekymra sig över pengar så kanske man också har lättare med tid, för det är ju ofta en bristvara.

Däremot så skulle en potentiellt knäpp farsa kunna få mig att fundera både en och två gånger.

Svårt eller omöjligt att säga hur folk reagerar i framtiden och hur eller om han kommer vilja ha något umgänge osv.

 

[Girasol]

Jag tänker såhär: om vi bortser från mannens jiddrande om äktenskap/skilsmässa/vem han älskar osv och tittar på hans ambivalenta uppträde i frågan kring graviditeten, så tror jag det nu bottnar i rädsla, oro, inte veta vad som händer osv. Det i sig tror jag inte behöver innebära att han blir en skitstövel till frånvarande pappa, ffa om han skiljer sig. Sådant kan man inte förutspå åt något håll, men tycker mig ana en viss riktning i tråden att man generellt utgår från att han är en skitstövel rätt igenom. Det behöver ju inte vara så, utan just att han har panik. Det kan även den mest sansade människa få för mindre omvälvande saker. Sen innebär inte det att jag rättfärdigar honom på något sätt. Men just att döma svart/vitt i hur han kommer att agera som förälder kan man inte göra förrän det hela är ett faktum. (vis av erfarenheten när jag upptäckte graviditeten med fjärde barnet, exet ville då abort och jag pekade på ytterdörren och sa att passar det inte så är dörren där, lämna nycklarna på bordet. Han behövde dock ett bra tag på att smälta det hela med oväntad tillökning (jag också) och sen dess har han varit världens bästa pappa -även om han är mitt ex och det alltid finns saker att önska som den andra föräldern till dessa goa barn)

 

[napoleon]

Jag tänker såhär: om vi bortser från mannens jiddrande om äktenskap/skilsmässa/vem han älskar osv och tittar på hans ambivalenta uppträde i frågan kring graviditeten, så tror jag det nu bottnar i rädsla, oro, inte veta vad som händer osv. Det i sig tror jag inte behöver innebära att han blir en skitstövel till frånvarande pappa, ffa om han skiljer sig. Sådant kan man inte förutspå åt något håll, men tycker mig ana en viss riktning i tråden att man generellt utgår från att han är en skitstövel rätt igenom. Det behöver ju inte vara så, utan just att han har panik. Det kan även den mest sansade människa få för mindre omvälvande saker. Sen innebär inte det att jag rättfärdigar honom på något sätt. Men just att döma svart/vitt i hur han kommer att agera som förälder kan man inte göra förrän det hela är ett faktum. (vis av erfarenheten när jag upptäckte graviditeten med fjärde barnet, exet ville då abort och jag pekade på ytterdörren och sa att passar det inte så är dörren där, lämna nycklarna på bordet. Han behövde dock ett bra tag på att smälta det hela med oväntad tillökning (jag också) och sen dess har han varit världens bästa pappa -även om han är mitt ex och det alltid finns saker att önska som den andra föräldern till dessa goa barn)

Jag tror också att han är rädd. Det är inte jag, inte ännu åtminstone.
Han är ingen elak människa. Han är nog den mest genuint omtänksamma person jag träffat. Vilket jag förstår låter underligt med tanke på att han varit otrogen med dels mig och många innan mig. Men vi vet ju inget (varken jag eller ni som läser) om hur deras äktenskap är. JA han är en moralisk skithög iom otrohet etc. Men han har även berättat saker för mig (som jag får utgå från är sanningen och jag tänker inte återge dessa här) som får mig att bli helt övertygad om att han är olycklig och inte mår bra i det de har. Det gör mig ledsen då jag ändå bryr mig om honom.

Han sa att det känns overkligt. Just för att det inte är något vi planerat (nähä?!) och för att de inte kunde få barn tillsammans, han har aldrig trott att han skulle få biologiska barn.

Jag kanske låter som en naiv ung människa, men han är inte elak. Jag tror han kommer ta sin del av ansvaret och väljer han att inte göra det så är det hans val och det är han som förlorar på det.

 

[Cambrie]

Nu kommer jag att få jäkligt mycket skit för det här och jag har säkert fått det om bakfoten och då är det ju bra i så fall. Men i första inlägget är du väldigt benägen om att tala om att du bara ville ha kul, inte ha något förhållande, och inte är säker på att du vill ha honom med alls...
Tycker pendeln svänger mer och mer och det verkar mer och mer om man läser dina inlägg som att du är besviken när han inte lämnat sin familj för dig... Och ja. Det är ungt och naivt för det händer nästan aldrig.

OM det finns ett unns sanning i det vilket du bara kan rannsaka dig själv, är det fel att spela ut honom med ett barn. Det är bara barnet det går ut över.

 

[napoleon]

Nu kommer jag att få jäkligt mycket skit för det här och jag har säkert fått det om bakfoten och då är det ju bra i så fall. Men i första inlägget är du väldigt benägen om att tala om att du bara ville ha kul, inte ha något förhållande, och inte är säker på att du vill ha honom med alls...
Tycker pendeln svänger mer och mer och det verkar mer och mer om man läser dina inlägg som att du är besviken när han inte lämnat sin familj för dig... Och ja. Det är ungt och naivt för det händer nästan aldrig.

OM det finns ett unns sanning i det vilket du bara kan rannsaka dig själv, är det fel att spela ut honom med ett barn. Det är bara barnet det går ut över.

Nej du får absolut ingen skit från min sida. Från början var det verkligen bara en kul grej. Jag tänkte att vi bara skulle ses en gång. Men han tjatade och jag kom med ursäkter. Sen var hans fru och barn bortresta och jag gav med mig och spenderade några dagar ihop i deras hus (kändes konstigt kan jag tillägga). Sen var jag nog fast, jag är ingen känslokall robot även om jag åtminstone i yrkessammanhang framställer mig som en kylig sval person, privat är jag inte sådan men jag skulle nog ibland vilja.

Besviken vet jag inte om det är rätt term. Men lite dum känner jag mig. För jag tycker absolut om honom väldigt mycket. Men jag kan inte se oss ha ett förhållande (om nu han inte hade haft fru redan) för åldersskillnaden är för stor, för tusan när jag är 30 är han strax 50.

Jag har inte gått runt och tänkt att tihi nu ska de skilja sig och så kan vi leva ihop.

Jag har inga planer på att spela ut ett barn mot honom. Det vet jag inte ens hur man gör, jag förväntar mig faktiskt inget av honom och jag är väldigt övertygad om att jag kommer klara av det här på egen hand.

 

[MidnightSoul]

@napoleon

Bra att du sa till att du vill att han inte kontaktar dig för tillfället så du får tänka i lugn och ro utan påtryckningar. Hoppas han håller det, annars kan det vara en bra ide att vara okontaktbar för honom så du kan ta ett eget beslut.

Ärligt talat det där med att man inte kan vara singel och skaffa barn på tror jag inte på för fem öre. Finns ett x antal historier här omkring där karln snarare har stjälp än hjälpt. Finns visserligen bra många med trevliga män som är jätte duktiga föräldrar som hjälper till massor. Har man dessutom som du ett bra skyddsnät vilket du verkar ha så ser jag verkligen inget hinder för om du skulle vilja behålla. Du verkar kunna få mycket hjälp och avlastning endå och barnet kommer vara älskat på många håll endå.

Du kommer inte livet singel hela livet bara för att du fick ett barn som ensamstående. Du får nog snarare hjälp att rensa ort en och annan skithög.

 

[Cocos]

Visst har han fått panik.. frågan är bara vad han gör när paniken lagt sig!
Du skriver att du har hästar, två jobb o vill plugga.. helt ärligt låter det inte så där superbra. Jag har ett enkelt jobb och en hund, det äe ärligt talat ett helsicke vissa dagar bara att lyckas rasta vovven.
Se till art du har planer för allt långt i förväg, som du skrev låna ut hästen och så.
Ursäkta att jag är negativ men tror inte man förstår riktigt hur fast man är med barnet innan det är där lixom.

Angående fb grupperna så visst är man på dåligt humör ibland så gnälls det rätt friskt men nån offerkofta har jag inte sett röken av hittills!

 

[napoleon]

@Cocos

När jag bad honom låta mig vara ifred så ville han inte det. Han vill finnas där för mig osv. Jag vet inte heller hur han kommer agera när paniken lagt sig.

Hästarna är fina tävlingshästar. De kan antingen säljas för schyssta priser eller lånas ut som antingen leasing eller sponsring. De betyder känslomässigt inget för mig (inte så hemskt som det låter, ta det på rätt sätt). Det är hästar och jag kan köpa nya/ta hem de om jag lånar ut senare om jag vill det.

Jobben... Ja ena är ju ett vanligt jobb som jag kan vara mammaledig från. Vet inte riktigt hur det fungerar iom att jag har ett självgående företag som jag kan plocka lön från men det är ett senare problem. Jag behöver inte lönen från vanliga jobbet.

Plugga kan jag göra sen. Eller så skiter jag i det. De flesta riktigt framgångsrika entreprenörer har ändå ingen utbildning/är avhoppare.

 

[cirkus]

Vad snällt sagt. Jag hoppas att jag är klok nog att göra rätt val. Precis, någon annan kan ju ta pappa-rollen om det är så. Förutsatt att det är någon man tror kommer stanna länge. Någon tillfällig partner ska ju inte ha något med barnets uppfostran/uppväxt att göra. Stora beslut det här.

Kom ihåg att möjligheten också finns att han vill vara delaktig även om inte ni är ett par. Så räkna inte bort honom helt och hållet ifall att du väljer att behålla barnet

 

[jerseyko]

Bara skummat i genom.
Men bara för han är som han är idag så räkna inte bort honom, det kan gå 1 år, 5, 10 år. Sen sitter ni i en sits där tingsrätten bestämmer ALLT kring ert barn. Vart barnet ska gå i skola, vart barnet ska bo, när barnet ska vara hos dig, vem som köper kläder osv.

Är själv indragen i en sån konflikt då min sambos ex tycker hon ska vara själv om sonen och min sambo ägna sig åt sin nya familj.


Själv var jag klar med barn och precis accepterat livet som singel. Drog iväg ett sängerbjudande till en karl jag aldrig träffat (min bästa vän var kär i honom i skolan) han var också singel så de var ju trevligt.
Det är 2 år och 2 månader sen. Mitt ons är mannen i mitt liv, mina barns bonuspappa och vi har en gemensam dotter på 7 månader

 

[napoleon]

Bara skummat i genom.
Men bara för han är som han är idag så räkna inte bort honom, det kan gå 1 år, 5, 10 år. Sen sitter ni i en sits där tingsrätten bestämmer ALLT kring ert barn. Vart barnet ska gå i skola, vart barnet ska bo, när barnet ska vara hos dig, vem som köper kläder osv.

Är själv indragen i en sån konflikt då min sambos ex tycker hon ska vara själv om sonen och min sambo ägna sig åt sin nya familj.


Själv var jag klar med barn och precis accepterat livet som singel. Drog iväg ett sängerbjudande till en karl jag aldrig träffat (min bästa vän var kär i honom i skolan) han var också singel så de var ju trevligt.
Det är 2 år och 2 månader sen. Mitt ons är mannen i mitt liv, mina barns bonuspappa och vi har en gemensam dotter på 7 månader

Fast sådär kan det ju bli även om vi hade varit helt galet kära, gifta och helt säkra på att vi skulle leva tillsammans för evigt. Klart det ska tas med i åtanke. Men det är faktiskt inget som påverkar mitt beslut. Jag kommer inte bråka sådär, och jag har svårt att tro att han skulle det.