När man ställt till det för sig själv

[Enya]

Vad rart av honom att tala om för dig att unga ensamstående mammor aldrig hittar någon ny partner. Vilken sten har han legat under de senaste typ 50 åren?

Det fick jag också höra av dotterns pappa! Att ingen man ville ha mig eftersom jag är en tjock, ful och ensamstående mamma! Det gjorde mig väldigt ledsen förstås och inte har det blivit bättre av att det har gått 8 år och ingen har velat ha mig, så han fick rätt den jäveln

Jag undrar dock om de personerna som säger så här anser att tjocka fula ensamstående pappor inte heller får någon i sitt liv? Eller det gäller bara kvinnor det där?

Nej, jag tycker också att han borde krypa tillbaka under sin sten och ta sig en funderare över sitt sätt att tänka på kvinnor. Kanske hålla snorren i styr hädanefter.

 

[TinyWiny]

Ha ha, sista meningen fick mig att skratta lite. Det är klart att jag vet att han troligtvis har fel. Men när han drar på med sitt 'ja men då blir du ensam HELA LIVET för ingen vill ha en ensamstående mamma' så börjar jag ju tänka lite på det i alla fall. Och han tycker att jag inte kommer kunna leva som jag vill. Jag har en del planer för karriär och liv som kan bli svårare med barn, men de går att modifiera och det fina med mina planer är att de är alla långsiktiga och flexibla. Alltså om jag måste vänta tills barnet är större är det ok. Kan jag genomföra allt som tänkt, toppen! Om jag får ta det långsammare, då blir det ju så.

Jag fick också som nyseparerad 21 åring med två barn, en son på drygt 2,5 år och en dotter på 9 månader höra att jag skulle få leva ensam resten av mitt liv. Nu var det självklart annorlunda för mig eftersom mina barn var planerade och jag hade en sambo som var en underbar pappa den första tiden men som sen helt ballade ur så abort var aldrig en fråga för mig men ändå, det här med att vara ensam med sina/sitt barn. Jag har aldrig, aldrig någonsin behövt sakna manligt sällskap. Det har inte berott på att jag är så jäkla mycket snyggare än genomsnittet eller för att jag har eller inte har barn utan för att jag är jag. Jag har helt enkelt aldrig haft problem med det. Nu har jag en sambo sedan 14,5 år tillbaka. Jag träffade honom när jag var 28 och mina barn 8 och 10 år. Visst har det varit tufft att vara ensam men barnen många gånger men jag ångrar inte alls våra år utan att bo med någon man för den var självvald. Det gjorde att vi kom varandra väldigt nära och vi har en relation idag när de är vuxna (22 och 24 år) som jag inte tror att vi hade haft annars. Visst har det varit skittufft att deras pappa svek dem något så enormt men som min dotter sa, hon har aldrig saknat något. Hon har haft en mamma som hon har vetat älskar henne över allt annat och hon har inga minnen av att vi har bott med hennes pappa och det har räckt för henne. Deras pappa hade dem varannan helg mellan dottern var runt 4 tills hon var 10. Då var sonen 12 och vägrade åka längre och då tyckte pappan att det var onödigt att hämta enbart dottern. Väldigt tråkigt, väldigt tragiskt men det är han som är förloraren i det här. Han har aldrig lärt känna sina fantastiska, underbara barn, han har missat alla underbara stunder med dem medans de har haft min sambo som extra vuxen som har stöttat dem på sitt vis och varit en manlig förebild för dem vilket vissa anser är superviktigt och andra anser är oviktigt, jag vet faktiskt inte vart jag står i frågan.

Nu har jag lite perspektiv på det hela eftersom mina barn har hunnit bli vuxna och även om det var tufft när de var små när han krånglade med precis allt som gick att krångla med så slipper jag honom faktiskt i mitt liv nu. Vi har inte haft någon som helst kontakt sedan dottern tog studenten (studentkalasen har vi fixat gemensamt och det har gått jättebra!) och jag ser ingen anledning till att ha det heller. Jag har heller inget emot att träffa honom och hans nya familj på gemensamma kalas hos mina barn för det gör vi ju ibland men jag skulle aldrig få för mig att ringa honom eller ha honom på fb. Han bekommer mig helt enkelt inte längre. Jag är glad över att jag valde att skaffa barn ihop med honom och har aldrig inte ens i de svåraste situationerna ångrat mig. Jag är glad att det blev just med honom för annars hade jag inte haft just mina barn.
Jag skadade mig dessutom svårt när jag var 29 år och skulle efter den olyckan aldrig klarat av att ta hand om ett litet barn och än mindre vara gravid. Jag äter så mycket morfin varje dag för att orka överleva att ett foster förmodligen antingen hade fötts med svåra skador eller inte överlevt. Därför är jag ännu gladare att mina barn då var såpass stora att de inte hade behov av att bli burna eller påklädda och allt annat pyssel som är i vardagen när de är små för det hade jag inte klarat. Om jag inte redan hade haft barn då så hade jag fått leva mitt liv utan barn och utan mina barn, den erfarenheten, minnena, kärleken och allt annat underbart hade jag verkligen inte velat vara.

Vad jag vill komma till är att fundera inte så mycket på det här med kontakten med honom. Åren går fort, när barnet är tonåring så klarar de kontakten själva och när de har slutat gymnasiet så behöver du inte bry dig mer ens om underhållet. Då får de hålla eller inte hålla kontakten själva. Då är det helt och hållet upp till dem.

Stort lycka till hur du än väljer att göra!

 

[Mois]

Jag som har ett litet barn tänker på hur det skulle vara att behöva ha en sådan pappa till barnet. Viktigt att ha i åtanke att det är någon som kanske måste ha kontakt med i 18 år och inte bara en vanlig kontakt utan man måste även dela det mest värdefulla i livet. Även sätt att uppfostra, vilka värderingar som förs över till barnet osv. Man blir påverkad på så många mer plan än bara "lite kontakt".

 

[Skugga]

Har ingen åsikt i ursprungsfrågan mer än att beslutet måste ligga hos dig. Försök att inte lyssna på karln (håller med om att han verkar vara ett praktarsel).

Men - hela diskussionen nu baseras på normal graviditet, lätt förlossning och friskt barn. Kom ihåg att det inte är självklart! Det är tufft att vara ensam när allt går som det är tänkt, vill inte ens föreställa mig hur det kan vara om nåt går snett. Finns stöd till dig vid sent missfall? Om barnet dör vid förlossningen? Om du får mycket stryk av graviditeten eller förlossningen? Vad händer om barnet föds med fysiskt eller psykiskt funktionshinder?

Jag vill inte skrämmas, men väldigt många tar ett friskt barn för givet.

Jag själv fick diagnosen druvbörd i vecka tolv, och det blev fullskalig cancerbehandling i 40 veckor av det. Hade inte velat vara själv på den resan.

 

[Alindra2000]

@napoleon Bara du kan ju känna vad som är rätt i detta. Ingen annan kan säga om du skulle ångra en abort för resten av livet eller om du skulle må bäst av det beslutet. Du verkar i alla fall ganska lugn och väger båda alternativen noga vilket också är bra.

Min sambos syster stod inför samma beslut för några månader sedan och hon beslutade att behålla barnet. Vi är många som kommer hjälpa henne så hon har ett "skyddsnät" och hon säger att hon nu känner sig väldigt trygg och lycklig i sitt beslut. Det är ju ändå det som är det viktigaste, att du själv hittar det beslut som du känner dig tryggast i. Sen får allt annat lösa sig och på något märkligt sätt så brukar ju saker just lösa sig på något vis .

(Men det där med att bli ensam resten av livet för att man har barn? Håller med de som talat innan "vilken sten har han legat under?". Det var enligt sambons syster inte ens en av tankarna inför hennes beslut för det är ju absurt)

 

[napoleon]

Ska återkomma med svar till er som jag inte svarat.

Tänkte bara göra en liten uppdatering då vi pratade idag. Han ringde på morgonen, på dolt nr. Alltid dolt nr. Som att han tror att jag inte vet vad han har för nr eller adress (vi har träffats i hans hus när fru och barn varit borta...).

Nåja, fortfarande är det bara abort som gäller. Jag sa att han behöver inte vara delaktig och nej det skulle han heller inte vara sa han nu. Fine sa jag.

Sen återigen detta med att jag borde skaffa barn med någon jag älskar och kan leva med. Då gick jag över gränsen och sa att jag hellre är ensam än lever som ni! Det var fruktansvärt elakt, och jag ångrar det. Dessutom har ju jag varit med och gjort det möjligt för honom att bara otrogen. Men jag kan verkligen inte se hur det skulle vara bättre att leva tillsammans i ett kärlekslöst äktenskap av rent praktiska skäl. Mest tror jag att han är feg, han vågar inte skilja sig och använder sina barn som svepskäl.

Sen kunde jag inte hålla inne även en till spydig kommentar. Han sa att han stannar i sitt äktenskap för att det kan funka, då frågade jag om han tyckte att det fungerade bra (fast på ett betydligt mer taskigt och utstuderat sätt, jag skäms lite över min plötsliga elakhet så kan inte skriva ut exakt vad jag sa) och den kommentaren sårade ju såklart. Men så bra fungerar det ju inte, vi sågs senast för en vecka sedan och senast i måndag pratade han om hur speciell jag var för honom, hur mycket han älskade mig och att han skulle lämna sin fru osv. Sen när han fick nyheten, då tvärvände det. Då hade han plötsligt rannsakat sitt liv (det hann han på två timmar, är ändå imponerad) och skulle försöka.

Herregud vad jag svamlar. Och ja jag inser ju också att jag nog har lite känslor för honom. Och jag känner mig som en blåst liten flicksnärta. Inte för att jag trodde han skulle lämna sin familj. Men för att jag inte trodde att han skulle bli såhär. Kanske närde jag inombords en liten förhoppning om att det nån dag skulle kunna bli vi.

Väljer jag att behålla kommer det här bli kletigt. Hans familj kommer avsky mig, det vet jag.

Nu bad jag honom lämna mig ifred på obestämd tid. Jag sa att jag säger till när det är ok att kontakta mig.

 

[Raderad medlem 19815]

Det vet man ju inte från början. Det kan lika gärna bli någon som antingen tar ansvar fullt ut och ni har delad vårdnad och allt blir finemang, eller en skitstövel som ägnar sitt liv åt att göra allt till pest och pina för omgivningen.

Jag (talar bara för mig själv) skulle inte vilja ha det utgångsläget. Jag väljer att antingen skaffa barn själv, eller i samråd med någon om möjligt, men om jag blev oplanerat gravid och inte hade en stabil relation där det fanns ett grundförtroende skulle jag föredra stork-klinik om jag bara ville ha barn.

Att skaffa barn med "fel" man är inte alltid en dans på rosor heller.

Jag håller helt med dig! Att skaffa barn i en sådan situation som TS sitter i nu är verkligen att krångla till det för sig.

Dessutom, ifall mannen vill ha delad vårdnad och delat umgänge innebär ju detta att hon bara träffar sitt barn hälften av tiden. Den situationen hade jag inte satt mig i självmant.

 

[Raderad medlem 19815]

@Comatose

Oj... Helt klart en annan infallsvinkel än jag tidigare tänkt. Klart man inte ska göra sitt liv svårare än nödvändigt men då jag inte har barn sedan innan har jag även svårt att greppa just hur det kommer försvåra/ev förstöra mitt liv. Jag kan inte riktigt se hur det skulle gå så illa?

Jag håller med om att jag inte är lastgammal, men så vidare superung är jag inte. Jag fyller 25 nästa år. Det kan ju knappast räknas till epitetet ung mamma. Tänk om det tar så lång tid att träffa just den personen att jag kanske helt enkelt inte kan få barn längre då? Isåfall skulle jag ju ångra mig än mer bittert tror jag.

Har googlat lite om aborter och det verkar delas upp i två delar. De som är glada och nöjda. Och så de som ångrar sig, och de som ångrar, de ångrar sig otroligt mycket verkar det som. Sen är ju varje upplevelse personlig, jag kanske inte skulle bry mig alls eller så klappar jag ihop totalt mentalt. Också läskigt att inte veta hur jag kommer reagera.

Men om det skulle bli så att du inte träffar någon att skaffa barn, vilken är skillnaden mellan den situationen och den som är nu?

 

[Raderad medlem 19815]

Men om det skulle bli så att du inte träffar någon att skaffa barn, vilken är skillnaden mellan den situationen och den som är nu?

Förutom att du i detta fallet kommer att ha en person som du måste ha kontakt med och samarbeta kring barnet.

 

[napoleon]

Men om det skulle bli så att du inte träffar någon att skaffa barn, vilken är skillnaden mellan den situationen och den som är nu?

Förlåt om jag är trög men jag förstår inte vad du menar?
Om jag gör abort och sedan aldrig träffar ngn att skaffa barn med kommer jag antagligen må otroligt dåligt och ångra mig resten av livet.

 

[Ninnurur]

Förlåt om jag är trög men jag förstår inte vad du menar?
Om jag gör abort och sedan aldrig träffar ngn att skaffa barn med kommer jag antagligen må otroligt dåligt och ångra mig resten av livet.

Om du inte träffar någon så finns spermadonation. Då slipper du klyddet med en korkad pappa till barnet...

 

[napoleon]

Om du inte träffar någon så finns spermadonation. Då slipper du klyddet med en korkad pappa till barnet...

Fast det är absolut inget alternativ för mig. Jag vill veta vem som är pappa till mitt/mina ev barn. Så det är helt otänkbart.

 

[Pontevecchio]

Idag är alternativet en idiot till far som inte vill träffa sitt barn.
Att du kommer hitta nåt bättre än det är ingen lågoddsare.
idioterna finns kvar. de kommer alltid finnas.

 

[Raderad medlem 19815]

Förlåt om jag är trög men jag förstår inte vad du menar?
Om jag gör abort och sedan aldrig träffar ngn att skaffa barn med kommer jag antagligen må otroligt dåligt och ångra mig resten av livet.

Jag menar att som situationen ser ut nu, så kommer du, om du behåller barnet, i praktiken förmodligen att skaffa barn själv. Även om pappan blir delaktig så är det ju inte som att ni blir en familj ni tre tillsammans. Det blir ju ingen direkt skillnad mot att senare i livet skaffa barn själv via storkkliniken eller liknande, förutom att du då i det fallet kan bestämma allt själv och inte behöver förhålla dig till någon annan som du inte delar ditt liv med.

 

[napoleon]

Jag menar att som situationen ser ut nu, så kommer du, om du behåller barnet, i praktiken förmodligen att skaffa barn själv. Även om pappan blir delaktig så är det ju inte som att ni blir en familj ni tre tillsammans. Det blir ju ingen direkt skillnad mot att senare i livet skaffa barn själv via storkkliniken eller liknande, förutom att du då i det fallet kan bestämma allt själv och inte behöver förhålla dig till någon annan som du inte delar ditt liv med.

Fast som jag svarade innan är inte "storkkliniken" ett alternativ. Aldrig i livet, så det kan vi sluta diskutera här i tråden tack. Jag har ju fortfarande lång tid på mig att fatta ett beslut men jag kommer troligtvis inte göra abort. Tycka vad man vill om det men jag har ett bra skyddsnät ifall det skulle gå åt helvete.

Jag har faktiskt svårt att tro att jag inte kommer träffa någon ny. Oavsett om jag har ett barn eller inte. Jag har aldrig varit ensam innan så varför skulle jag helt plötsligt bli en paria som är dömd till liv i ensamhet? Visst om jag bodde i byhåla med 500 invånare och aldrig rörde mig därifrån så.

Jag förstår att det kommer bli tufft. Men man har ju faktiskt ett val, antingen gör man sitt bästa och försöker ändå. Eller så lägger man sig på soffan med dubbla offerkoftor och tycker så jävla synd om sig själv som blivit ensam mamma. Det sistnämnda kommer aldrig hända i mitt fall.

 

[Raderad medlem 19815]

Fast som jag svarade innan är inte "storkkliniken" ett alternativ. Aldrig i livet, så det kan vi sluta diskutera här i tråden tack. Jag har ju fortfarande lång tid på mig att fatta ett beslut men jag kommer troligtvis inte göra abort. Tycka vad man vill om det men jag har ett bra skyddsnät ifall det skulle gå åt helvete.

Jag har faktiskt svårt att tro att jag inte kommer träffa någon ny. Oavsett om jag har ett barn eller inte. Jag har aldrig varit ensam innan så varför skulle jag helt plötsligt bli en paria som är dömd till liv i ensamhet? Visst om jag bodde i byhåla med 500 invånare och aldrig rörde mig därifrån så.

Jag förstår att det kommer bli tufft. Men man har ju faktiskt ett val, antingen gör man sitt bästa och försöker ändå. Eller så lägger man sig på soffan med dubbla offerkoftor och tycker så jävla synd om sig själv som blivit ensam mamma. Det sistnämnda kommer aldrig hända i mitt fall.

Åh, jag tror också att du kommer att träffa någon ny, finns väl ingen anledning till att du inte skulle göra det.

 

[OutOfService]

@OutOfService

Jo jag vill väl också dela det hela med någon. Det ska vara något fint och roligt. Jag hade väl tänkt mig första barnet vid 29-30 kanske? Eller helt ärligt inte tänkt så mycket. Mest att jag vill ha det, nån gång men som de flesta unga (eller vad vet jag, alla andra kanske planerar supernoga exakt månad och allt i framtiden när de ska ha sina barn) inte direkt tänkt vidare så mycket.

Men nu är det som det är. Han är ingen vidrig människa som jag inte skulle orka med resten av livet, ja det han gör mot sin familj är vidrigt, men han är ingen elak människa så sett. Eller jo det är han väl, jag kan inte få ner i ord vad jag menar, frustrerande! Men min slutsats är att det kan antagligen funka att ha honom som pappa, blir barnet fött så pratade han om att ta sitt ansvar (motvilligt) men jag vet inte riktigt om jag vill att han ska vara delaktig.

Jag säger inte att han inte kommer ta sitt ansvar, för det hade nog "min" karl gjort också är jag ganska övertygad om även om han var ett svin mot mig.
Men även om han tar sitt ansvar, det kommer bli jätte tufft för dig. FÖr ska han ta sitt ansvar så blir han tvungen att berätta för sin familj att han har vart otrogen och kommer att ha två familjer nu, då är det inte bara han som ska acceptera det utan han fru och hans andra barn också. Det kommer inte bli en lätt situation. Och om han kan va ett svin emot sin familj, vad är det som säger att han inte kan vara det mot dig?

Säger inte att det enda rätta är abort, absolut inte. För jag förstår dina tvivel, fram till den dagen jag vart gravid var jag övertygad om att jag aldrig nånsin skulle kunna göra en abort, men man vet inte hur man reagerar förrän man står i den situationen.

Men du kommer få fler chanser att få barn! Jag har träffat en underbar man nu, det har bara pågått i et par månader och jag vet inte vart det tar vägen..men det känns bra och han gör mig lycklig, hade jag behållt barnet så hade jag inte träffat honom. Och jag vet att den dagen jag lever tillsammans med min kärlek och jag blir gravid så kommer aborten suddas ut, kommer aldrig glömma den, men den kommer inte spela så stor roll när jag är där och har min bebis.

 

[napoleon]

Åh, jag tror också att du kommer att träffa någon ny, finns väl ingen anledning till att du inte skulle göra det.

Nej det är ju bara ett hjärnspöke för att han sa så.

Jag säger inte att han inte kommer ta sitt ansvar, för det hade nog "min" karl gjort också är jag ganska övertygad om även om han var ett svin mot mig.
Men även om han tar sitt ansvar, det kommer bli jätte tufft för dig. FÖr ska han ta sitt ansvar så blir han tvungen att berätta för sin familj att han har vart otrogen och kommer att ha två familjer nu, då är det inte bara han som ska acceptera det utan han fru och hans andra barn också. Det kommer inte bli en lätt situation. Och om han kan va ett svin emot sin familj, vad är det som säger att han inte kan vara det mot dig?

Säger inte att det enda rätta är abort, absolut inte. För jag förstår dina tvivel, fram till den dagen jag vart gravid var jag övertygad om att jag aldrig nånsin skulle kunna göra en abort, men man vet inte hur man reagerar förrän man står i den situationen.

Men du kommer få fler chanser att få barn! Jag har träffat en underbar man nu, det har bara pågått i et par månader och jag vet inte vart det tar vägen..men det känns bra och han gör mig lycklig, hade jag behållt barnet så hade jag inte träffat honom. Och jag vet att den dagen jag lever tillsammans med min kärlek och jag blir gravid så kommer aborten suddas ut, kommer aldrig glömma den, men den kommer inte spela så stor roll när jag är där och har min bebis.

Hans fru kommer garanterat kräva att de skiljer sig. De har adopterade barn då hon inte kunde få egna och att då hennes man kommer och berättar om att han ska få ett utanför deras äktenskap, det tror jag hon kommer ha svårt att acceptera. MEN jag känner inte henne och det är bara vad jag tror efter vad han berättat. Det rör ju inte mig egentligen.

Jag vill, som det känns just nu, inte göra abort. Men vi får se.

 

[Kattennizze]

Jag tycker du ska göra som du känner. Vill du inte göra abort så gör du inte abort. Jag brukar inte vara den förespråkar att inte göra abort men jag tycker du verkar vara en genomtänkt och klok ung kvinna så att jag tror att det finns goda förutsättningar här för barnet. Den som har befruktat dig - för att slippa använda ordet pappa- kommer du förmodligen inte se röken av, och det tror jag är bra. Att varje barn behöver en förälder av motsatt kön är ju bara bullshit. De behöver kärlek och god omvårdnad och tid. Och de kan barn få av vem som helst som finns varaktigt i deras liv.

 

[napoleon]

Jag tycker du ska göra som du känner. Vill du inte göra abort så gör du inte abort. Jag brukar inte vara den förespråkar att inte göra abort men jag tycker du verkar vara en genomtänkt och klok ung kvinna så att jag tror att det finns goda förutsättningar här för barnet. Den som har befruktat dig - för att slippa använda ordet pappa- kommer du förmodligen inte se röken av, och det tror jag är bra. Att varje barn behöver en förälder av motsatt kön är ju bara bullshit. De behöver kärlek och god omvårdnad och tid. Och de kan barn få av vem som helst som finns varaktigt i deras liv.

Vad snällt sagt. Jag hoppas att jag är klok nog att göra rätt val. Precis, någon annan kan ju ta pappa-rollen om det är så. Förutsatt att det är någon man tror kommer stanna länge. Någon tillfällig partner ska ju inte ha något med barnets uppfostran/uppväxt att göra. Stora beslut det här.