Iverla
Trådstartare
Jag har ett relativt nytt förhållande med en man som jag verkligen tycker om. Vi har det jättebra när det är bra, men tyvärr är det alltid inte det. Vi bråkar ganska ofta och det är en specifik diskussion som vi har då och då (typ en gång i veckan) som jag inte kan gå vidare från. Men jag vet inte riktigt varför. Jag skulle verkligen behöva någon annans tankar om det här.
Jag brinner för hundträning och hundsport, jag har två hundar som jag tränar och ska så småningom tävla med. För mig är hundarna familj, de är det viktigaste jag har. Hundägande för mig är inte en rättighet, jag anser att det är oansvarigt att inte förbereda sig för sitt hundägande och bara gå och köpa en valp från blocket för att den var söt och billig. Det tycker inte han, däremot. Han är uppvuxen i länder där man inte ser på hundar och hundägande på samma sätt som i Sverige. De är älskade husdjur för honom, men lite slit och slängvaror sådär. Han tycker man är en ansvarstagande hundägare sålänge man matar och klappar hunden, typ. Och han tycker att min passion för hundar och allt vad det innebär är "galet". Han påstår sig älska hundar men i slutändan så är de bara husdjur, inte mer.
Detta stör mig så otroligt. Han är fin med mina hundar, myser med dem och har tagit någon promenad själv med dem och så. Men vetskapen att de "bara" är husdjur för honom stör mig, att han är helt okej med människor som köper en fem månaders valp helt utan planering och sen blir arg på valpen när den kissar inne (mina grannar, en diskussion vi hade nyss). Man är enbart oansvarig om man svälter eller slår hunden, enligt honom. Man behöver inte ens gå ut med den, bara man torkar upp efter den.
Egentligen är det väl inte hans åsikter som stör mig mest utan att han inte kan respektera eller försöka förstå mig i den här frågan. Han klagar på hur mycket pengar jag lägger på dem, hur mycket deras mat kostar, att jag inte skulle avliva/omplacera dem om hans barn blev allergiska, att jag lägger för mycket tid på valpen, att jag jämt är upptagen med dem... Och sen att jag aldrig någonsin kan få beklaga mig om saker i hundvärlden (typ människor som mina grannar) för det blir alltid en diskussion om att hundar är husdjur och det är inte så noga, inte så viktigt, jag överdriver hundägandet, osv.
Är det jag som överreagerar? Är det märkligt att jag tycker det här är jobbigt? Att det får mig att tvivla? Han tycker att vi ska agree to disagree så att säga men jag kan liksom inte... Det är så jäkla viktigt för mig. Dessutom verkar vi inte kunna sluta tjafsa/bråka om det.
Tankar, åsikter och erfarenheter är mycket uppskattat.
Jag brinner för hundträning och hundsport, jag har två hundar som jag tränar och ska så småningom tävla med. För mig är hundarna familj, de är det viktigaste jag har. Hundägande för mig är inte en rättighet, jag anser att det är oansvarigt att inte förbereda sig för sitt hundägande och bara gå och köpa en valp från blocket för att den var söt och billig. Det tycker inte han, däremot. Han är uppvuxen i länder där man inte ser på hundar och hundägande på samma sätt som i Sverige. De är älskade husdjur för honom, men lite slit och slängvaror sådär. Han tycker man är en ansvarstagande hundägare sålänge man matar och klappar hunden, typ. Och han tycker att min passion för hundar och allt vad det innebär är "galet". Han påstår sig älska hundar men i slutändan så är de bara husdjur, inte mer.
Detta stör mig så otroligt. Han är fin med mina hundar, myser med dem och har tagit någon promenad själv med dem och så. Men vetskapen att de "bara" är husdjur för honom stör mig, att han är helt okej med människor som köper en fem månaders valp helt utan planering och sen blir arg på valpen när den kissar inne (mina grannar, en diskussion vi hade nyss). Man är enbart oansvarig om man svälter eller slår hunden, enligt honom. Man behöver inte ens gå ut med den, bara man torkar upp efter den.
Egentligen är det väl inte hans åsikter som stör mig mest utan att han inte kan respektera eller försöka förstå mig i den här frågan. Han klagar på hur mycket pengar jag lägger på dem, hur mycket deras mat kostar, att jag inte skulle avliva/omplacera dem om hans barn blev allergiska, att jag lägger för mycket tid på valpen, att jag jämt är upptagen med dem... Och sen att jag aldrig någonsin kan få beklaga mig om saker i hundvärlden (typ människor som mina grannar) för det blir alltid en diskussion om att hundar är husdjur och det är inte så noga, inte så viktigt, jag överdriver hundägandet, osv.
Är det jag som överreagerar? Är det märkligt att jag tycker det här är jobbigt? Att det får mig att tvivla? Han tycker att vi ska agree to disagree så att säga men jag kan liksom inte... Det är så jäkla viktigt för mig. Dessutom verkar vi inte kunna sluta tjafsa/bråka om det.
Tankar, åsikter och erfarenheter är mycket uppskattat.
