När ens intresse är ens identitet men man vill sluta?

Jag har haft marsvin sedan 2004. Under dessa åren har jag varit uppslukad av marsvin. Jag har kläder, väskor, tatueringar och smycken med marsvin. Att älska marsvin är en övervägande del av min identitet. Men problemet är att jag inte älskar marsvin längre Jag har fortfarande nio kvar men jag vill de flesta dagarna inte ha något alls. Jag klarar inte längre all oro och sorg över att de ska bli sjuka och dö. Man fäster sig vid dem och älskar dem och sedan dör de och allt känns förgäves för sorgen överväger allt positivt som har hänt under deras liv. Jag kan bara minnas alla goda minnen med sorg för jag har inte längre min älskling hos mig. Hela mitt djurrum är prytt med rosetter men de påminner mig bara om alla som inte längre finns kvar. Nu är min favorit svårt sjuk och sannolikheten att hon överlever är liten. En till som försvinner.

Jag vill ha tillbaka glädjen till marsvinen men jag vet inte om det är möjligt. De får mat och rena burar. De har jättestora burar och sina kompisar så det går ingen nöd på dem, men jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte umgås mer med dem.

Jag vill sluta med marsvin men jag klarar inte att göra av med de jag har för jag älskar dem. Samtidigt så om jag slutar med marsvin så förlorar jag hela min identitet känns det som. Jag blir ett ingenting. Men det funkar inte som det är nu heller. Jag vet inte vad jag ska göra

Min älskade Trubbel på bilden

 

[Lyan]

Nu har dessutom min samtalskontakt slutat så nu kommer jag i princip inte alls ha kontakt med vården. De har utsett en ny kontakt åt mig men hon och jag har ett förflutet som jag inte tror att jag kan bortse från. Hon kommer säkert inte ens ihåg det, men för mig var det extremt jobbigt och sitter fortfarande kvar. Jag har inte fått någon tid ännu men även om jag försöker övertyga mig själv att ge det en chans så tror jag inte att jag klarar det

 

[Raderad medlem 120709]

Nu har dessutom min samtalskontakt slutat så nu kommer jag i princip inte alls ha kontakt med vården. De har utsett en ny kontakt åt mig men hon och jag har ett förflutet som jag inte tror att jag kan bortse från. Hon kommer säkert inte ens ihåg det, men för mig var det extremt jobbigt och sitter fortfarande kvar. Jag har inte fått någon tid ännu men även om jag försöker övertyga mig själv att ge det en chans så tror jag inte att jag klarar det

Men du, varför då inte kontakta relevant vårdinstans och säga att du pga negativa erfarenheter med just den personen vill begära att de hittar någon annan? Personkemin är viktig, och när du ändå mår så dåligt som du gör så känns inte den biten som det rätta stället att köra i vind.

 

[Lyan]

Men du, varför då inte kontakta relevant vårdinstans och säga att du pga negativa erfarenheter med just den personen vill begära att de hittar någon annan? Personkemin är viktig, och när du ändå mår så dåligt som du gör så känns inte den biten som det rätta stället att köra i vind.

Jag har funderat på det men tycker att det är mycket jobbigt hela situationen och att ta kontakt överhuvudtaget så just nu känns det lättaste som att helt enkelt bara inte gå dit. Men kan fråga mamma nästa gång jag träffar henne så kan hon nog hjälpa mig

 

[Lobelia]

Hon konstaterade att normal KBT inte var lämpligt för mig pga min inställning och andra har hållit med. För att terapi av någon form ska funka så måste man ha viljan och kraften att förändra sig och det har inte jag

Min självdisciplin har blivit sämre och sämre efterhand som jag ”kommer på” att jag inte ”behöver” göra saker och så försvinner det mer och mer hela tiden. Det gick bättre till en viss gräns och sedan vände det och gick nedåt och förutom sommaren 2018 så har det fortsatt så.
Hela jag är en knut i så fall och så länge jag inte orkar kämpa så kommer den inte att lösa upp sig


De har försökt hjälpa mig men det har inte funkat. Hela mitt liv ända från min barndom har varit en kamp jag inte orkar kämpa

Jag tvivlar på det. Jag önskar det så jävla mycket men jag tror inte att det är möjligt så länge de inte hittar någon mirakelmedicin

Så för att en person tror att normal KBT inte fungerar så är det för dig självklart att ingen form av terapi fungerar?

Det finns många former av terapi i dagsläget går mycket att utföra hemifrån bara du har en dator med webkamera så du behöver inte alltid gå hemifrån.

 

[Lyan]

Så för att en person tror att normal KBT inte fungerar så är det för dig självklart att ingen form av terapi fungerar?

Det finns många former av terapi i dagsläget går mycket att utföra hemifrån bara du har en dator med webkamera så du behöver inte alltid gå hemifrån.

Man måste fortfarande ha rätt inställning och vilja för att terapi ska göra nytta. Jag gav upp mitt hopp för flera år sedan

 

[Lobelia]

Man måste fortfarande ha rätt inställning och vilja för att terapi ska göra nytta. Jag gav upp mitt hopp för flera år sedan

Vill du eller vill du inte ha det som 2018 eller kanske till och med bättre?

 

[Lyan]

Vill du eller vill du inte ha det som 2018 eller kanske till och med bättre?

Jag vill ha det så men jag har noll möjlighet att kunna påverka något som det ser ut nu

 

[Lobelia]

Jag vill ha det så men jag har noll möjlighet att kunna påverka något som det ser ut nu

Tänk om du faktiskt har möjlighet att påverka, vill du då missa chansen? Tänk om det finns någon eller något som kan hjälpa dig. Vill du då leva som du gör nu eller må som 2018 eller bättre?

 

[Fruentimber]

Man måste fortfarande ha rätt inställning och vilja för att terapi ska göra nytta. Jag gav upp mitt hopp för flera år sedan

Men vad har du egentligen att förlora? Ingenting, låter det som. Jag förstår vad du menar med inställning och vilja men det är också sådant som kan växa fram under terapins gång med hjälp av rätt form av terapi och rätt psykolog/psykiatriker/terapeut. Det behöver absolut inte finnas där från början.

När jag började i terapi för ett år sedan var jag fullständigt på botten. Så det spelade liksom ingen roll - terapin kunde inte göra det värre ändå. Det var också därför jag tillslut tog det steget. Jag har varit avigt inställd mot sådan typ av verksamhet större delen av mitt vuxna liv. Testade KBT en gång och avfärdade hela skiten. Jag ville skratta den stackars psykologen rakt i ansiktet.

Idag förstår jag att jag i det läget absolut inte var redo för någon form av KBT och det är jag fortfarande inte. Nu har jag gått i psykodynamisk terapi i ett år med en psykolog som passat mig väl, i det läge jag befunnit mig i. Nu har vi snart nått vägs ände, hon och jag, om inget oförutsett sker. Men jag är absolut öppen för fler typer av terapi och andra psykologer (förutom KBT). Under förutsättning att det är rätt person, förstås.

 

[Lyan]

Tänk om du faktiskt har möjlighet att påverka, vill du då missa chansen? Tänk om det finns någon eller något som kan hjälpa dig. Vill du då leva som du gör nu eller må som 2018 eller bättre?

Men jag vet inte vad som kan hjälpa mig så länge jag är som jag är. 2018 så funkade medicinerna och då gick liksom allt automatiskt utan terapi

 

[Lyan]

Men vad har du egentligen att förlora? Ingenting, låter det som. Jag förstår vad du menar med inställning och vilja men det är också sådant som kan växa fram under terapins gång med hjälp av rätt form av terapi och rätt psykolog/psykiatriker/terapeut. Det behöver absolut inte finnas där från början.

När jag började i terapi för ett år sedan var jag fullständigt på botten. Så det spelade liksom ingen roll - terapin kunde inte göra det värre ändå. Det var också därför jag tillslut tog det steget. Jag har varit avigt inställd mot sådan typ av verksamhet större delen av mitt vuxna liv. Testade KBT en gång och avfärdade hela skiten. Jag ville skratta den stackars psykologen rakt i ansiktet.

Idag förstår jag att jag i det läget absolut inte var redo för någon form av KBT och det är jag fortfarande inte. Nu har jag gått i psykodynamisk terapi i ett år med en psykolog som passat mig väl, i det läge jag befunnit mig i. Nu har vi snart nått vägs ände, hon och jag, om inget oförutsett sker. Men jag är absolut öppen för fler typer av terapi och andra psykologer (förutom KBT). Under förutsättning att det är rätt person, förstås.

Att misslyckas ännu en gång och må ännu sämre
Just nu har jag dessutom så mycket i mitt liv och så lite energi så vet inte om jag hade orkat terapi överhuvudtaget och då har jag bara praktik två dagar, boendestöd en dag och träffa familjen 1-2 dagar i veckan Med mer energi så hade nog rätt mycket löst sig av sig själv eller så hade jag kanske haft möjlighet att kunna ta åt mig någon sort av hjälp. Men jag vet inte hur jag skulle kunna få mer energi

 

[Lyan]

Förlåt att jag är så fruktansvärt negativ

 

[Fruentimber]

Att misslyckas ännu en gång och må ännu sämre
Just nu har jag dessutom så mycket i mitt liv och så lite energi så vet inte om jag hade orkat terapi överhuvudtaget och då har jag bara praktik två dagar, boendestöd en dag och träffa familjen 1-2 dagar i veckan Med mer energi så hade nog rätt mycket löst sig av sig själv eller så hade jag kanske haft möjlighet att kunna ta åt mig någon sort av hjälp. Men jag vet inte hur jag skulle kunna få mer energi

Misslyckas med vad? Att dyka upp?
Terapi ska inte baseras på någon form av prestation. Du måste inte börja må bättre bara för att du börjar med terapi. Du måste ingenting. Du behöver inte ens ta dig utanför dörren. Vi har kört flera onlinesamtal utan problem nu när covid-19 råder.

 

[Lobelia]

Men jag vet inte vad som kan hjälpa mig så länge jag är som jag är. 2018 så funkade medicinerna och då gick liksom allt automatiskt utan terapi

Frågan var om du vill leva som du gör nu, om det finns en möjlighet att det finns någon/något som kan hjälpa dig och få dig att må lika bra eller bättre?

 

[Lyan]

Misslyckas med vad? Att dyka upp?
Terapi ska inte baseras på någon form av prestation. Du måste inte börja må bättre bara för att du börjar med terapi. Du måste ingenting. Du behöver inte ens ta dig utanför dörren. Vi har kört flera onlinesamtal utan problem nu när covid-19 råder.

Vad jag ska klara. Den terapin jag känner till består av att man ska bli bättre och börja klara av mer och mer. Annars är det ju rätt meningslöst förutom att det kan vara skönt att prata av sig.
Videosamtal klarar jag inte. Både för att det blir för ”intimt” och tror inte att min dator klarar det. Den hålls ihop med byggklämmor och plåster

 

[Lyan]

Frågan var om du vill leva som du gör nu, om det finns en möjlighet att det finns någon/något som kan hjälpa dig och få dig att må lika bra eller bättre?

Nej det vill jag inte. Om det finns någon möjlighet att hjälpa mig vet jag inte. Det enda jag kan komma på är medicin som funkar och som fortsätter funka. Då skulle jag nog till och med vara mottaglig för terapi

 

[Fruentimber]

Vad jag ska klara. Den terapin jag känner till består av att man ska bli bättre och börja klara av mer och mer. Annars är det ju rätt meningslöst förutom att det kan vara skönt att prata av sig.
Videosamtal klarar jag inte. Både för att det blir för ”intimt” och tror inte att min dator klarar det. Den hålls ihop med byggklämmor och plåster

Om du skulle börja må bättre är det väl en bättre inställning att se det som ett plus i kanten. Det är inget måste att bli bättre. Terapi är ingen prestation.

Det går lika bra med telefonen. Du måste inte ens ha video igång om du inte vill.
Men vill du inte så vill du inte och jag tänker förstås inte tvinga iväg dig, liksom. Men du har uppenbarligen en bild av terapi som sätter käppar i hjulet för dig.

 

[Lyan]

Om du skulle börja må bättre är det väl en bättre inställning att se det som ett plus i kanten. Det är inget måste att bli bättre. Terapi är ingen prestation.

Det går lika bra med telefonen. Du måste inte ens ha video igång om du inte vill.
Men vill du inte så vill du inte och jag tänker förstås inte tvinga iväg dig, liksom. Men du har uppenbarligen en bild av terapi som sätter käppar i hjulet för dig.

Men om man inte ”måste” må bättre, vad är då terapin till för? När jag har fått information om terapi från vården så har det bland annat handlat om att man får hemuppgifter man ska träna på/utföra. Det behöver inte vara stora saker, men jag klarar liksom inte ens att borsta håret eller tänderna. Det enda som funkar någorlunda är att ta mediciner för annars mår jag mycket sämre och ta hand om djuren, men det är verkligen på gränsen för vad jag klarar av måsten. Frivilliga saker funkar ibland, som tex att sy men jag kan bara hålla på med samma grej en kort stund för sedan kommer ångesten smygande och jag ger upp på en gång för jag klarar inte av att jobba mig igenom den.

Jag hade kunnat tänka mig terapi om jag hade trott att det hade kunnat funka, men så länge jag är som jag är så går inte det för jag ger upp och blir apatisk och kan inte utföra något hur gärna jag än vill eller vet att jag måste
Iofs så har boendestöd än så länge funkat helt okej även om jag får massor av ångest. Men jag är helt slut efteråt trots att det bara är en timme. Boendestöd har de tjatat om i evigheter att jag ska ta emot men inte förrän allting gick mig ur händerna och jag kände mig som ett äckel i en svinstia klarade jag att ge det en chans. Jag tycker fortfarande inte om det men det är skönt att här är rent även om det fortfarande är kaos

 

[Lyan]

Idag har jag iallafall duschat. Så en jättejobbig grej att lägga på pluslistan

 

[Fruentimber]

Men om man inte ”måste” må bättre, vad är då terapin till för? När jag har fått information om terapi från vården så har det bland annat handlat om att man får hemuppgifter man ska träna på/utföra. Det behöver inte vara stora saker, men jag klarar liksom inte ens att borsta håret eller tänderna. Det enda som funkar någorlunda är att ta mediciner för annars mår jag mycket sämre och ta hand om djuren, men det är verkligen på gränsen för vad jag klarar av måsten. Frivilliga saker funkar ibland, som tex att sy men jag kan bara hålla på med samma grej en kort stund för sedan kommer ångesten smygande och jag ger upp på en gång för jag klarar inte av att jobba mig igenom den.

Men jag försöker ju förklara att långt ifrån alla former av terapi fungerar så? Jag har aldrig fått någon form av hemuppgift. Ser inte varför jag skulle få det utefter den typ av terapi jag gått på. Min mamma blev ordinerad ridterapi, till exempel. Det finns många olika varianter på terapi. Du ser uppenbarligen terapi som att du måste visa någon form av motprestation men det kan ta lång tid innan något sådant sker, om det sker alls. Jag hade en väldigt cementerad bild av mig själv med en "jag är som jag är och ingen kan hjälpa mig eller ändra mig"-attityd och nej, det hjälper förstås ingen att ha en sådan bild av sig själv, men det går att jobba med, det också.

Jag avskydde mina första terapitillfällen. Mest för att jag tyckte att det var väldigt otäckt och för att jag inte trodde att det skulle hjälpa ändå. Men nu, ett år senare, så får den åsikten se sig besegrad.