När ens intresse är ens identitet men man vill sluta?

Jag har haft marsvin sedan 2004. Under dessa åren har jag varit uppslukad av marsvin. Jag har kläder, väskor, tatueringar och smycken med marsvin. Att älska marsvin är en övervägande del av min identitet. Men problemet är att jag inte älskar marsvin längre Jag har fortfarande nio kvar men jag vill de flesta dagarna inte ha något alls. Jag klarar inte längre all oro och sorg över att de ska bli sjuka och dö. Man fäster sig vid dem och älskar dem och sedan dör de och allt känns förgäves för sorgen överväger allt positivt som har hänt under deras liv. Jag kan bara minnas alla goda minnen med sorg för jag har inte längre min älskling hos mig. Hela mitt djurrum är prytt med rosetter men de påminner mig bara om alla som inte längre finns kvar. Nu är min favorit svårt sjuk och sannolikheten att hon överlever är liten. En till som försvinner.

Jag vill ha tillbaka glädjen till marsvinen men jag vet inte om det är möjligt. De får mat och rena burar. De har jättestora burar och sina kompisar så det går ingen nöd på dem, men jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte umgås mer med dem.

Jag vill sluta med marsvin men jag klarar inte att göra av med de jag har för jag älskar dem. Samtidigt så om jag slutar med marsvin så förlorar jag hela min identitet känns det som. Jag blir ett ingenting. Men det funkar inte som det är nu heller. Jag vet inte vad jag ska göra

Min älskade Trubbel på bilden

 

[Lyan]

Kan du inte bara fortsätta gå hos samtalskontakten?
Inte för att h*n verkar så bra, men det är ju bättre än inget. Det du skriver (jag har fetat texten) är väl en jättebra beskrivning av vad du vill ha för hjälp, tycker jag.
Har inte din VC en psykolog kopplad till sig? Den personen borde få höra det du skrivit och hjälpa dig med det.
Hoppas att du får någon sorts hjälp iallafall, för dina inlägg har varit "ljusare" på sistone än t.ex när du startade den här tråden - så visst gör du framsteg!

Hon ska sluta här i september och bara vara i en annan stad så därför kan jag inte fortsätta gå hos henne. Hon har varit jättebra innan så jag vet inte varför hon har blivit så konstig sista året. Jag fick en annan samtalskontakt i vintras trots att jag sa att jag inte ville gå hos henne för hon har uppfört sig oprofessionellt mot mig tidigare men de satte mig ändå där så jag fick avboka och det känns som att de tycker att jag inte tar mitt mående, terapi och allt det där på allvar pga det eftersom jag kunde tacka nej när jag fick möjlighet till en ny kontakt men jag kunde bara inte klara att gå hos henne

Jag tycker också att det känns som en bra och ganska självklar förklaring på det mest grundläggande inom terapi men de är helt oförstående för vad jag vill ha ut av terapi.
Jag vet inte vad de har för psykologer nu men när jag gjorde min utredning för aspergers så var psykologen som gjorde utredningen verkligen inte bra iallafall men det är många år sedan så hon är nog inte kvar hoppas jag. Jag har också försökt byta läkare/psykiatriker till någon som bryr sig mer men de säger bara att det inte finns någon annan.
Jag har tidigare fått erbjudande om någon form av gruppterapi för längesedan men då var jag inte mottaglig för det. Jag vet inte om jag hade klarat gruppterapi nu men jag tror inte att det hade gett mig så mycket i början. Jag behöver nog någon som kan nysta upp hela mig från grunden liksom för nu är det bara en sönderstressad utmattad röra.

Jag vet inte om det är ljusare. På sätt och vis är det ju det eftersom jag nu iallafall vill försöka med terapi men depressionen, stressen, ångesten och tröttheten är lika illa bara att det inte märks lika mycket utåt. Eller ja, tröttheten är ju bättre efter att jag fick vitaminer men jag är fortfarande sjukt trött trots en massa uppiggande kosttillskott utöver adhdmedicinerna som jag tar som uppiggande. Blodtrycket är dock väldigt mycket bättre! Fortfarande lågt men nu är det normallågt och jag kan stå upp och behöver bara gå framåtlutad ibland och jag har inte svimmat på jättelänge.

Jag funderar på om jag kan ha fått kroniskt trötthetssyndrom för tickar i de flesta rutorna utom smärta i lederna och halsont. Huvudvärk har jag nästan hela tiden nuförtiden

 

[Lyan]

Håller fortfarande på att sortera och datummärka alla marsvinsfoton och det GÖR SÅ ONT Att minnas alla som inte finns längre, att minnas hur roligt jag haft, allt jag hittade på, alla utställningar, allt jag byggde och pusslade för att ge dem aktivering, allt plock och grejande med att ge dem den bästa maten osv. De får naturligtvis bra mat nu också men det blir hö, någon grönsak och ibland lite kraftfoder som godis. Jag har världens bästa gräsplockaräng en kvart hemifrån men jag får ångest av att gå dit så de får sällan annat än köpegrönsaker. Innan plockade jag gräs nästan varje dag från tidig vår till sen höst, odlade gräs hemma, gjorde groddar och gröt av olika slag, tillskott mm. De har aktivering också men det är samma saker hela tiden och inte nytt och spännande som innan. De har ett gäng hus, lite tunnlar och kuddar och sina hölådor där de kan böka runt. De har GIGANTISKA burar så de klarar sig alldeles ypperligt, men det är så tråkigt att inte kunna ge dem glädjen av nya saker. Att se nyfikenheten och glädjen av en fleeceskog, ett kartongslott, en papperskasse, en ny kudde... Men jag orkar inte.

Jag saknar allt så mycket

 

[Lyan]

Imorgon måste jag ta beslutet om Lonlon ska somna in och jag vill inte

 

[Lyan]

Varför kan jag inte bara få dö

 

[svea]

Önskar så att du slapp känna så.

 

[Lyan]

Önskar så att du slapp känna så.

Tack
Tyvärr kommer det nog alltid att vara så för det är så jag har känt sedan jag var barn

 

[Lyan]

Nu har jag bara två marsvin kvar Lonlon och Onesie fick somna in i morse
De två som är kvar är inte heller friska. Epica ska in och chipkastreras imorgon för att försöka få bukt med hennes äggstockscystor men hon har så stora problem så jag har inget större hopp. Nosti ska sättas på smärtstillande för att se om hans pälstuggande beror på smärta eller inte.
Tanken är att de två ska flytta upp i lägenheten när jag har fixat en bur men om Epica dör vet jag inte vad jag ska göra med Nosti. Jag vill inte sälja honom eftersom han har visat sig ha dåliga gener på både mammans och pappans sida men jag vill ju inte ha fler marsvin heller. Kanske kan jag låna någon som jag kan lämna tillbaka när Nosti går bort i så fall. Jag hoppas verkligen att Epica blir bra!!

Epica och Nosti är de sista som härstammar från mina allra första marsvin och båda är sterila. Kanske betyder det att cirkeln är sluten?

Vaktlarna vet jag inte hur jag ska göra med för deras bur känns för stor för lägenheten men jag vill inte att de ska ha mindre heller Jag vill heller inte att de är kvar ensamma i djurrummet och de är över tre år så de känns för gamla för att sälja men jag vill inte avliva dem heller ju

 

[Lovisaleonora]

Vaktlarna vet jag inte hur jag ska göra med för deras bur känns för stor för lägenheten men jag vill inte att de ska ha mindre heller Jag vill heller inte att de är kvar ensamma i djurrummet och de är över tre år så de känns för gamla för att sälja men jag vill inte avliva dem heller ju

Men du, kan du inte lägga ut en annons bara för att kolla vad du får för svar? Kanske hittar du det perfekta hemmet till dem?

I övrigt tror jag att ibland är det bara att acceptera att det finns två möjligheter: det suger och det suger fett. Det är väl som du säger: cirkeln är sluten. Och det suger. Och det suger fett att heller inte orka med djuren som innan, att de inte ger den energi det gjort tidigare. Och kanske har allt en mening ändå?

 

[Lyan]

Men du, kan du inte lägga ut en annons bara för att kolla vad du får för svar? Kanske hittar du det perfekta hemmet till dem?

I övrigt tror jag att ibland är det bara att acceptera att det finns två möjligheter: det suger och det suger fett. Det är väl som du säger: cirkeln är sluten. Och det suger. Och det suger fett att heller inte orka med djuren som innan, att de inte ger den energi det gjort tidigare. Och kanske har allt en mening ändå?

Jag gjorde faktiskt det och om allt går som det ska så flyttar de till helgen

Ja, så är det ju Men nu har jag bara två så de ska upp i lägenheten och då kommer jag ju automatiskt umgås med dem mer. Jag hoppas att de ska kunna gå lösa i köket med en öppen bur för mat och sovdel.

Epica har nu fått ett kastreringschip som räcker i ett halvår. Hon är så liten att de ville inte ta större chip så nu är tanken att kastrera henne på riktigt om cystorna går tillbaka av chippet och hon går upp i vikt igen för jag vill inte behöva sticka henne med den gigantiska nålen varje halvår och till slut brukar cystorna sluta svara på hormonbehandlingar ändå. Om de inte går tillbaka så får hon nog somna