När ens intresse är ens identitet men man vill sluta?

Jag har haft marsvin sedan 2004. Under dessa åren har jag varit uppslukad av marsvin. Jag har kläder, väskor, tatueringar och smycken med marsvin. Att älska marsvin är en övervägande del av min identitet. Men problemet är att jag inte älskar marsvin längre Jag har fortfarande nio kvar men jag vill de flesta dagarna inte ha något alls. Jag klarar inte längre all oro och sorg över att de ska bli sjuka och dö. Man fäster sig vid dem och älskar dem och sedan dör de och allt känns förgäves för sorgen överväger allt positivt som har hänt under deras liv. Jag kan bara minnas alla goda minnen med sorg för jag har inte längre min älskling hos mig. Hela mitt djurrum är prytt med rosetter men de påminner mig bara om alla som inte längre finns kvar. Nu är min favorit svårt sjuk och sannolikheten att hon överlever är liten. En till som försvinner.

Jag vill ha tillbaka glädjen till marsvinen men jag vet inte om det är möjligt. De får mat och rena burar. De har jättestora burar och sina kompisar så det går ingen nöd på dem, men jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte umgås mer med dem.

Jag vill sluta med marsvin men jag klarar inte att göra av med de jag har för jag älskar dem. Samtidigt så om jag slutar med marsvin så förlorar jag hela min identitet känns det som. Jag blir ett ingenting. Men det funkar inte som det är nu heller. Jag vet inte vad jag ska göra

Min älskade Trubbel på bilden

 

[Lyan]

Jag upplever att du innan varit intresserad av kläder och stil, minns jag helt fel?

Nej, det stämmer. Men just nu finns inte det heller för det finns typ inga fina vinterkläder. Jag har inte uppdaterat min instagram på jag vet inte hur länge Jag har lyckats få någorlunda fina naglar och det känns bra men eftersom de ”ploppar av” så får jag hela tiden tänka på vad jag gör med dem och de är rätt mycket i vägen. Samtidigt så vill jag inte ta bort dem. Så yttepyttesmå ljusglimtar finns ju, men de försvinner och är sedan borta

 

[Lyan]

Blev dubbelt

 

[Lyan]

Jag VILL verkligen kunna göra massor av saker! Jag vill gå långa promenader, träna med hundarna, yoga, leka modell för min instagram, pyssla osv. men idag har jag inte ens borstat tänderna

 

[Lovisaleonora]

Men jag utvecklas inte. Jag ”bakvecklas”. Och de extremt få ljusglimtar som händer försvinner ju

Fast varför väljer du att se det så? Alla utvecklas hela tiden. Det har med hjärnans mottaglighet att göra. Självklart försvinner ljusglimtar, det är just det glimtar gör. En beständig situation är ingen glimt. Det vi behöver göra är att möjliggöra, uppskatta och se de glimtar som erbjuds, och röja väg för att de blir fler och fler. Inte färre och färre. Däri ligger ett ansvar för den egna lyckan.

Ljusglimtar för mig är en kopp gott kaffe, att solen skiner en dag, att hundarna faktiskt är friska någon gång emellanåt och de gånger jag inte har ont av att resa mig ur stolen. Självklart blir kaffet urdrucket, solen går i moln, hundarna blir sjuka och för det mesta gör det ont att resa mig. Men det ska väl inte fördunkla det som faktiskt är bra? Jag väljer själv om glaset är halvtomt eller halvfullt.

 

[Lyan]

Fast varför väljer du att se det så? Alla utvecklas hela tiden. Det har med hjärnans mottaglighet att göra. Självklart försvinner ljusglimtar, det är just det glimtar gör. En beständig situation är ingen glimt. Det vi behöver göra är att möjliggöra, uppskatta och se de glimtar som erbjuds, och röja väg för att de blir fler och fler. Inte färre och färre. Däri ligger ett ansvar för den egna lyckan.

Ljusglimtar för mig är en kopp gott kaffe, att solen skiner en dag, att hundarna faktiskt är friska någon gång emellanåt och de gånger jag inte har ont av att resa mig ur stolen. Självklart blir kaffet urdrucket, solen går i moln, hundarna blir sjuka och för det mesta gör det ont att resa mig. Men det ska väl inte fördunkla det som faktiskt är bra? Jag väljer själv om glaset är halvtomt eller halvfullt.

För att jag inte klarar att se det annorlunda

 

[Lovisaleonora]

För att jag inte klarar att se det annorlunda

Det klarar du ju. Du har ju precis beskrivit det. Det finns i text. Första steget till medveten förändring (viktnedgång/sluta dricka/börja motionera/putsa fönster) är att vilja. Och inse att det inte är gjort i en handvändning. Sedan identifiera svårigheterna, vad som kan bli en motgång för just mig. Hur jag ska övervinna det. Och sedan den där extrasvåra. Att bara sparka sig i röven och göra det. Ibland är det så motigt att gå in i duschen att det tar en halvtimmes bölande först. Då får det göra det. Det är resultatet som räknas. Att duschen blir av.

Vad har du för förväntningar på livet? Hur stora svårigheter tror du andra har i sitt liv? (öppna frågor)

 

[BornAgain]

@Lyan "kram"

(ta vara på ljusglimtarna och räkna det positiva. Min älsklings kurator säger att dåliga dagar tacklar man det lättaste först. Bra dagar tacklar man det nödvändigaste först. Allt man gör är man glad över)

 

[Lobelia]

För att om (all terapi jag hört om innan denna tråden) ska funka så måste man kämpa för att bli bättre och det klarar inte jag för jag ger upp direkt något blir det minsta lilla jobbigt och går och gömmer mig under täcket med telefonen. Hela min känsla är att det aldrig kommer att bli bättre och att jag hellre hade varit utan 2018 för då hade jag inte vetat vad jag missar. 2018 gör att jag känner mig ännu mera hopplös och misslyckad för att jag inte kunde upprätthålla det

Du kan inte tänka dig att terapin kan syfta till att hjälpa dig att kämpa eller att inte behöva kämpa? Många psykiska problem handlar om att man på ett eller annat vis givit upp.

 

[Lobelia]

För att jag inte klarar att se det annorlunda

Det är just det terapi kan hjälpa dig med. Terapi är främst för folk som har problem, många problem som liknar dina. Du är inte ensam om att ha tappat gnistan, det är nog mer vanligt än ovanligt när det gäller terapi genom vården.

 

[Lyan]

Det klarar du ju. Du har ju precis beskrivit det. Det finns i text. Första steget till medveten förändring (viktnedgång/sluta dricka/börja motionera/putsa fönster) är att vilja. Och inse att det inte är gjort i en handvändning. Sedan identifiera svårigheterna, vad som kan bli en motgång för just mig. Hur jag ska övervinna det. Och sedan den där extrasvåra. Att bara sparka sig i röven och göra det. Ibland är det så motigt att gå in i duschen att det tar en halvtimmes bölande först. Då får det göra det. Det är resultatet som räknas. Att duschen blir av.

Vad har du för förväntningar på livet? Hur stora svårigheter tror du andra har i sitt liv? (öppna frågor)

Fast att vilja och göra ligger extremt långt ifrån varandra. Att sparka mig i röven och göra är så gott som omöjligt oavsett hur gärna jag än vill. När medicinerna funkar så kan jag ibland göra det dock

Jag har inga förväntningar förutom att jag vet att saker hela tiden går åt helvete. Hoppas på att jag ska bli överkörd eller något så jag slipper ta beslutet själv och skada min familj mer än vad jag redan har gjort.

Alla har såklart sina problem och svårigheter. Både mindre och större än mina

 

[Lyan]

@Lyan "kram"

(ta vara på ljusglimtarna och räkna det positiva. Min älsklings kurator säger att dåliga dagar tacklar man det lättaste först. Bra dagar tacklar man det nödvändigaste först. Allt man gör är man glad över)

Tack!

Jag tacklar typ inget men om jag gör det så måste det vara något jag känner för. Jag kan så gott som aldrig tvinga mig att göra något jag inte känner för för då kommer ångesten direkt

 

[Lobelia]

Fast att vilja och göra ligger extremt långt ifrån varandra. Att sparka mig i röven och göra är så gott som omöjligt oavsett hur gärna jag än vill. När medicinerna funkar så kan jag ibland göra det dock

Jag har inga förväntningar förutom att jag vet att saker hela tiden går åt helvete. Hoppas på att jag ska bli överkörd eller något så jag slipper ta beslutet själv och skada min familj mer än vad jag redan har gjort.

Alla har såklart sina problem och svårigheter. Både mindre och större än mina

Du har två val, göra ingenting och hoppas att du på något magiskt sätt får hjälp eller göra något, och nu menar jag inte något drastiskt utan att söka hjälp eller be någon hjälpa dig att söka hjälp.

Du är mycket bra på att argumentera och formulera dig här och om du lägger samma energi på att söka hjälp kan det ske under, om du inte gör något så kan du bara hoppas.

 

[Lyan]

Du kan inte tänka dig att terapin kan syfta till att hjälpa dig att kämpa eller att inte behöva kämpa? Många psykiska problem handlar om att man på ett eller annat vis givit upp.

Det är just det terapi kan hjälpa dig med. Terapi är främst för folk som har problem, många problem som liknar dina. Du är inte ensam om att ha tappat gnistan, det är nog mer vanligt än ovanligt när det gäller terapi genom vården.

Fast det verkar ju inte finnas någon sådan terapi här

 

[Lyan]

Du har två val, göra ingenting och hoppas att du på något magiskt sätt får hjälp eller göra något, och nu menar jag inte något drastiskt utan att söka hjälp eller be någon hjälpa dig att söka hjälp.

Du är mycket bra på att argumentera och formulera dig här och om du lägger samma energi på att söka hjälp kan det ske under, om du inte gör något så kan du bara hoppas.

Jag ger alltid upp så det kommer att sluta med ingenting oavsett vad jag vill Jag vet ingen som kan hjälpa mig heller.

Jag tycker inte jag är bra på att argumentera , jag bara gnäller och slår undan alla som försöker hjälpa

 

[Lyan]

Jag vill tillbaka till 2018

 

[Lobelia]

Jag vill tillbaka till 2018

Och se fram emot 2020?

 

[Lobelia]

Jag ger alltid upp så det kommer att sluta med ingenting oavsett vad jag vill Jag vet ingen som kan hjälpa mig heller.

Jag tycker inte jag är bra på att argumentera , jag bara gnäller och slår undan alla som försöker hjälpa

Det är ditt val, gör ingenting eller försök förändra situationen.

 

[Lyan]

Och se fram emot 2020?

Nej, stanna där. Och hellre 2020 om jag hade mått som 2018

Det är ditt val, gör ingenting eller försök förändra situationen.

Men det är inget val. Hade jag haft ett val så hade jag självklart förändrat mig!

 

[Lyan]

Bestämde mig för att jag skulle fixa hundarnas täcken. Gick upp och åt lite, satte mig vid symaskinen, fick ångest trots ångestdämpande och ligger nu åter igen gömd under täcket

 

[Lobelia]

Nej, stanna där. Och hellre 2020 om jag hade mått som 2018

Men det är inget val. Hade jag haft ett val så hade jag självklart förändrat mig!

Jo det är ett val, alla val är dock inte enkla.