När ens intresse är ens identitet men man vill sluta?

Jag har haft marsvin sedan 2004. Under dessa åren har jag varit uppslukad av marsvin. Jag har kläder, väskor, tatueringar och smycken med marsvin. Att älska marsvin är en övervägande del av min identitet. Men problemet är att jag inte älskar marsvin längre Jag har fortfarande nio kvar men jag vill de flesta dagarna inte ha något alls. Jag klarar inte längre all oro och sorg över att de ska bli sjuka och dö. Man fäster sig vid dem och älskar dem och sedan dör de och allt känns förgäves för sorgen överväger allt positivt som har hänt under deras liv. Jag kan bara minnas alla goda minnen med sorg för jag har inte längre min älskling hos mig. Hela mitt djurrum är prytt med rosetter men de påminner mig bara om alla som inte längre finns kvar. Nu är min favorit svårt sjuk och sannolikheten att hon överlever är liten. En till som försvinner.

Jag vill ha tillbaka glädjen till marsvinen men jag vet inte om det är möjligt. De får mat och rena burar. De har jättestora burar och sina kompisar så det går ingen nöd på dem, men jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte umgås mer med dem.

Jag vill sluta med marsvin men jag klarar inte att göra av med de jag har för jag älskar dem. Samtidigt så om jag slutar med marsvin så förlorar jag hela min identitet känns det som. Jag blir ett ingenting. Men det funkar inte som det är nu heller. Jag vet inte vad jag ska göra

Min älskade Trubbel på bilden

 

[Lyan]

Men jag försöker ju förklara att långt ifrån alla former av terapi fungerar så? Jag har aldrig fått någon form av hemuppgift. Ser inte varför jag skulle få det utefter den typ av terapi jag gått på. Min mamma blev ordinerad ridterapi, till exempel. Det finns många olika varianter på terapi. Du ser uppenbarligen terapi som att du måste visa någon form av motprestation men det kan ta lång tid innan något sådant sker, om det sker alls. Jag hade en väldigt cementerad bild av mig själv med en "jag är som jag är och ingen kan hjälpa mig eller ändra mig"-attityd och nej, det hjälper förstås ingen att ha en sådan bild av sig själv, men det går att jobba med, det också.

Jag avskydde mina första terapitillfällen. Mest för att jag tyckte att det var väldigt otäckt och för att jag inte trodde att det skulle hjälpa ändå. Men nu, ett år senare, så får den åsikten se sig besegrad.

Jag hade gärna velat rida men jag har inte råd Förstår dock inte hur det funkar som terapi

Det är den enda typen av terapi som jag har fått information om så då är det väl inte så konstigt att jag ser det på det sättet?

 

[Fruentimber]

Jag hade gärna velat rida men jag har inte råd Förstår dock inte hur det funkar som terapi

Det är den enda typen av terapi som jag har fått information om så då är det väl inte så konstigt att jag ser det på det sättet?

Därav att jag försöker förklara att det finns fler former av terapi.
Terapi med djur börjar komma alltmer. Mamma fick också förnyat, så hon red en gång i veckan i ett år. Älskade det! Inte bara ridning utan också t ex andningsövningar tillsammans med/på hästarna, närvaroträning etc etc.

 

[Lyan]

Därav att jag försöker förklara att det finns fler former av terapi.
Terapi med djur börjar komma alltmer. Mamma fick också förnyat, så hon red en gång i veckan i ett år. Älskade det! Inte bara ridning utan också t ex andningsövningar tillsammans med/på hästarna, närvaroträning etc etc.

Var hittar man sådan terapi då?

Hade jag orkat så hade jag velat göra yoga också. Har försökt men klarar inte det för är så fruktansvärt otränad att så fort det blir jobbigt, efter typ två minuter, så får jag ångest och ger upp. Jag har också en träningscykel som jag vill använda men den är för seg så ger upp på den också. Hade en annan innan som var lättare att cykla på som jag i princip bodde på 2018 men var tvungen att sälja den när hunden behövde en dyr operation. Saknar den cykeln

Är så jobbigt att min samtalskontakt slutat för nu har jag liksom ingen kontakt alls med vården. Känns inte lönt att ta kontakt med läkaren för han har ändå inte tid

 

[Fruentimber]

Var hittar man sådan terapi då?

Hade jag orkat så hade jag velat göra yoga också. Har försökt men klarar inte det för är så fruktansvärt otränad att så fort det blir jobbigt, efter typ två minuter, så får jag ångest och ger upp. Jag har också en träningscykel som jag vill använda men den är för seg så ger upp på den också. Hade en annan innan som var lättare att cykla på som jag i princip bodde på 2018 men var tvungen att sälja den när hunden behövde en dyr operation. Saknar den cykeln

Är så jobbigt att min samtalskontakt slutat för nu har jag liksom ingen kontakt alls med vården. Känns inte lönt att ta kontakt med läkaren för han har ändå inte tid

Minns inte om hon fick det genom typ Capio eller sin vårdcentral.
Det finns olika varianter av yoga också.

 

[Lobelia]

Nej det vill jag inte. Om det finns någon möjlighet att hjälpa mig vet jag inte. Det enda jag kan komma på är medicin som funkar och som fortsätter funka. Då skulle jag nog till och med vara mottaglig för terapi

Bra du vill ha en förändring.

Och du har inte testat alla former av terapi utan vad jag förstår en version av KBT med en person.

Tänk om den perfekta eller åtminstone fungerande formen av terapi för dig finns, vill du då missa chansen att må bättre?

 

[Lobelia]

Idag har jag iallafall duschat. Så en jättejobbig grej att lägga på pluslistan

Bra jobbat!!!

 

[Lobelia]

Men jag vet inte vad som kan hjälpa mig så länge jag är som jag är. 2018 så funkade medicinerna och då gick liksom allt automatiskt utan terapi

Vill du må bättre så kanske du ska leta efter något som passar dig och vara öppen för att det kan finnas något, tänk om du hitta något?

 

[Lobelia]

Jag tvivlar på det. Jag önskar det så jävla mycket men jag tror inte att det är möjligt så länge de inte hittar någon mirakelmedicin

Ärligt tror jag inte någon medicin kan bota dig, men väl lindra symptomen, det är det psykofarmaka gör. Boten behöver du hitta inom dig, vad är det som gör att du inte orkar, att du ger upp och du kanske kommer att behöva hjälp, att hitta nycklarna till varför du känner som du gör. Se nedan mening du skrivit:

" Sedan blir jag såklart besviken ändå hela tiden, tex när det är jättefint väder och jag ligger hemma under täcket istället för att ge hundarna en härlig promenad"

Varför inte ge dig själv en härlig promenad? Varför tänker du på hundarna och inte "dig själv" eller "oss (dig och hundarna)"?

 

[Lyan]

Bra du vill ha en förändring.

Och du har inte testat alla former av terapi utan vad jag förstår en version av KBT med en person.

Tänk om den perfekta eller åtminstone fungerande formen av terapi för dig finns, vill du då missa chansen att må bättre?

Jag har aldrig gått riktig terapi då jag inte varit mottaglig och då jag har många dåliga erfarenheter av vården så jag har extremt svårt att lita på nya människor. Hos psykiatrikern jag gick hos så körde hon någon form av typ KBT light. Det funkade till en början. Det gick väldigt långsamt men det blev bättre under något år, sedan planade det ut för att till slut gå bakåt och sedan har det inte slutat gå bakåt. Efter hon slutade så har jag varit mycket motsträvig till en ny samtalskontakt eftersom den jag fick gå hos efteråt helt skar sig mot mig så jag kände mig jobbig och som att jag gjorde henne illa genom att prata om mina problem.
Fick en ny kontakt i början av året tror jag som jag fick förtroende för men eftersom hon bara är skötare så kunde det ju inte bli någon terapi av det utan var mest att jag kunde prata av mig och få hjälp med vårdkontakter och sådant. Hon tog upp terapi några gånger men höll väl med om att jag inte var mottaglig som det såh ut. Nu ska hon också sluta och hon som ska ta över har jag ett, för mig, jobbigt förflutet med så jag vill inte alls gå till henne. Min läkare har jag i princip gett upp om för han är alltid sjukt stressad de få gångerna jag pratar med honom.

Så jag har ingen aning om var jag ska vända mig eller hur jag ska göra. Ingen har tagit upp något annat än ”vanlig” terapi (ingen direkt specifikation på vad för sort)

Bra jobbat!!!

Just dusch är skitjobbigt så det känns bra! Känner mig så äcklig som bara lyckas tvinga mig in i duschen när håret är så fett att jag inte står ut mer

Vill du må bättre så kanske du ska leta efter något som passar dig och vara öppen för att det kan finnas något, tänk om du hitta något?

Ärligt tror jag inte någon medicin kan bota dig, men väl lindra symptomen, det är det psykofarmaka gör. Boten behöver du hitta inom dig, vad är det som gör att du inte orkar, att du ger upp och du kanske kommer att behöva hjälp, att hitta nycklarna till varför du känner som du gör. Se nedan mening du skrivit:

" Sedan blir jag såklart besviken ändå hela tiden, tex när det är jättefint väder och jag ligger hemma under täcket istället för att ge hundarna en härlig promenad"

Varför inte ge dig själv en härlig promenad? Varför tänker du på hundarna och inte "dig själv" eller "oss (dig och hundarna)"?

Nej, någon mirakelmedicin som botar allt i en handvändning finns nog inte och kommer aldrig att finnas. Men när medicinerna funkar så funkar också jag acceptabelt. Men jag känner bara mer och mer hopplöshet och apati så även om någon medicin skulle börja funka så vet jag inte om jag ens hade märkt eller orkat reagera på det längre.
Jag har väl i princip alltid gett upp. Jag har varit deprimerad sedan jag var barn och förutom 2018 så vet jag inget annat. Jag har noll självdisciplin så jag kan inte tvinga mig till att göra något. Inte ens om jag vet att det får mig att må bättre efteråt.

Jag kan nästan aldrig gå och njuta av en promenad för ångesten ligger Alltid i bakgrunden och tankarna går i 180. Jag vill kunna njuta av promenaden i nuet med hundarna men jag vet inte hur man gör så det är väl därför jag känner att jag vill ge hundarna det och räknar bort mig själv. De både behöver och förtjänar det och när jag inte kan ge dem det så är jag en kass ägare.

Jag vet typ inte längre hur man tycker att något är roligt eller hur man bara kan vara utan att få ångest. Det enda som får mig på andra tankar är telefonen och det är verkligen inte sunt eller bra för mig men jag kan inte låta bli den för när jag läser på forum eller spelar så kan jag ”försvinna” från verkligheten ett tag.

 

[Lyan]

Minns inte om hon fick det genom typ Capio eller sin vårdcentral.
Det finns olika varianter av yoga också.

Tror inte att vi ha capio här. Jag ska nog fråga hon som håller i den dagliga verksamheten om hon vet något men jag tror inte att det finns någon möjlighet för ridning eller liknande utan att betala själv här.

Jo, jag vet. Men det är samma sak där. Har inte råd att gå hos instruktör och inte självdisciplin att försöka själv trots att jag har hittat mycket bra att följa på youtube

 

[Lobelia]

Jag har aldrig gått riktig terapi då jag inte varit mottaglig och då jag har många dåliga erfarenheter av vården så jag har extremt svårt att lita på nya människor. Hos psykiatrikern jag gick hos så körde hon någon form av typ KBT light. Det funkade till en början. Det gick väldigt långsamt men det blev bättre under något år, sedan planade det ut för att till slut gå bakåt och sedan har det inte slutat gå bakåt. Efter hon slutade så har jag varit mycket motsträvig till en ny samtalskontakt eftersom den jag fick gå hos efteråt helt skar sig mot mig så jag kände mig jobbig och som att jag gjorde henne illa genom att prata om mina problem.

Läs meningen igen "Jag har aldrig gått riktig terapi då jag inte varit mottaglig..."

Hur har du kommit fram till att du inte är mottaglig, när du inte ens testat? Det finns massor av terapiformer och du har testat en med en behandlare....

Hur skulle du tänkt om ja sade något liknade till dig som "Jag kan inte lära mig rida jag har testat ponnyridning och det går bara inte", "jag kan inte lära mig simma, jag har dålig erfarenhet av vatten och är för klumpig" eller "jag kan inte lära mig engelska, jag har svårt att lita på människor och jag har dålig erfarenhet av skolor."

 

[DarkInNight]

Jag har aldrig gått riktig terapi då jag inte varit mottaglig och då jag har många dåliga erfarenheter av vården så jag har extremt svårt att lita på nya människor. Hos psykiatrikern jag gick hos så körde hon någon form av typ KBT light. Det funkade till en början. Det gick väldigt långsamt men det blev bättre under något år, sedan planade det ut för att till slut gå bakåt och sedan har det inte slutat gå bakåt. Efter hon slutade så har jag varit mycket motsträvig till en ny samtalskontakt eftersom den jag fick gå hos efteråt helt skar sig mot mig så jag kände mig jobbig och som att jag gjorde henne illa genom att prata om mina problem.
Fick en ny kontakt i början av året tror jag som jag fick förtroende för men eftersom hon bara är skötare så kunde det ju inte bli någon terapi av det utan var mest att jag kunde prata av mig och få hjälp med vårdkontakter och sådant. Hon tog upp terapi några gånger men höll väl med om att jag inte var mottaglig som det såh ut. Nu ska hon också sluta och hon som ska ta över har jag ett, för mig, jobbigt förflutet med så jag vill inte alls gå till henne. Min läkare har jag i princip gett upp om för han är alltid sjukt stressad de få gångerna jag pratar med honom.

Så jag har ingen aning om var jag ska vända mig eller hur jag ska göra. Ingen har tagit upp något annat än ”vanlig” terapi (ingen direkt specifikation på vad för sort)

Just dusch är skitjobbigt så det känns bra! Känner mig så äcklig som bara lyckas tvinga mig in i duschen när håret är så fett att jag inte står ut mer


Nej, någon mirakelmedicin som botar allt i en handvändning finns nog inte och kommer aldrig att finnas. Men när medicinerna funkar så funkar också jag acceptabelt. Men jag känner bara mer och mer hopplöshet och apati så även om någon medicin skulle börja funka så vet jag inte om jag ens hade märkt eller orkat reagera på det längre.
Jag har väl i princip alltid gett upp. Jag har varit deprimerad sedan jag var barn och förutom 2018 så vet jag inget annat. Jag har noll självdisciplin så jag kan inte tvinga mig till att göra något. Inte ens om jag vet att det får mig att må bättre efteråt.

Jag kan nästan aldrig gå och njuta av en promenad för ångesten ligger Alltid i bakgrunden och tankarna går i 180. Jag vill kunna njuta av promenaden i nuet med hundarna men jag vet inte hur man gör så det är väl därför jag känner att jag vill ge hundarna det och räknar bort mig själv. De både behöver och förtjänar det och när jag inte kan ge dem det så är jag en kass ägare.

Jag vet typ inte längre hur man tycker att något är roligt eller hur man bara kan vara utan att få ångest. Det enda som får mig på andra tankar är telefonen och det är verkligen inte sunt eller bra för mig men jag kan inte låta bli den för när jag läser på forum eller spelar så kan jag ”försvinna” från verkligheten ett tag.

Du skriver väldigt hårt om dig själv.

Jag tror inte att det är ditt fel för att "du inte är mottaglig", jag tror snarare att det är sjukvården som brister och inte har hittat rätt sätt att hjälpa dig.

Om du bryter benet och vården spjälar det fel så det inte läker, är det då ditt fel att det inte läker?

 

[Alexandra_W]

Vad jag ska klara. Den terapin jag känner till består av att man ska bli bättre och börja klara av mer och mer. Annars är det ju rätt meningslöst förutom att det kan vara skönt att prata av sig.
Videosamtal klarar jag inte. Både för att det blir för ”intimt” och tror inte att min dator klarar det. Den hålls ihop med byggklämmor och plåster

När jag mådde som sämst satt jag tyst I terapi en timme en gång per vecka i 6 månader. Ingen såg det som ett misslyckande. Jag kom dit och det var mission completed.

Efter det ägnade jag det närmsta halvåret till att inte vilja någonting. Allt var svart och meningslöst och ingen idé. Ingenting skulle hjälpa så det var ingen idé ändå
Ingen (förutom jag) såg det som ett misslyckande.

Efter ett år började det gradvis ändras. Och då kunde jag ta till mig terapin. Men jag behövde det där året först för att nå dit.

Sluta skyll vårdens misslyckande på dig själv! Det är inte ditt fel att du mår som du mår och det är inte så att du är ett hopplöst fall!

 

[Lyan]

Läs meningen igen "Jag har aldrig gått riktig terapi då jag inte varit mottaglig..."

Hur har du kommit fram till att du inte är mottaglig, när du inte ens testat? Det finns massor av terapiformer och du har testat en med en behandlare....

Hur skulle du tänkt om ja sade något liknade till dig som "Jag kan inte lära mig rida jag har testat ponnyridning och det går bara inte", "jag kan inte lära mig simma, jag har dålig erfarenhet av vatten och är för klumpig" eller "jag kan inte lära mig engelska, jag har svårt att lita på människor och jag har dålig erfarenhet av skolor."

För att om (all terapi jag hört om innan denna tråden) ska funka så måste man kämpa för att bli bättre och det klarar inte jag för jag ger upp direkt något blir det minsta lilla jobbigt och går och gömmer mig under täcket med telefonen. Hela min känsla är att det aldrig kommer att bli bättre och att jag hellre hade varit utan 2018 för då hade jag inte vetat vad jag missar. 2018 gör att jag känner mig ännu mera hopplös och misslyckad för att jag inte kunde upprätthålla det

 

[Lyan]

Du skriver väldigt hårt om dig själv.

Jag tror inte att det är ditt fel för att "du inte är mottaglig", jag tror snarare att det är sjukvården som brister och inte har hittat rätt sätt att hjälpa dig.

Om du bryter benet och vården spjälar det fel så det inte läker, är det då ditt fel att det inte läker?

Jag tycker inte att jag är hård utan realistisk...

Nej, men det blir mitt fel att det inte läker för att jag inte sköter sjukgymnastik mm som behövs för att det brutna benet ska läka. Jag hade aldrig klarat av ens det minsta lilla som skulle behövts göras

 

[Lyan]

När jag mådde som sämst satt jag tyst I terapi en timme en gång per vecka i 6 månader. Ingen såg det som ett misslyckande. Jag kom dit och det var mission completed.

Efter det ägnade jag det närmsta halvåret till att inte vilja någonting. Allt var svart och meningslöst och ingen idé. Ingenting skulle hjälpa så det var ingen idé ändå
Ingen (förutom jag) såg det som ett misslyckande.

Efter ett år började det gradvis ändras. Och då kunde jag ta till mig terapin. Men jag behövde det där året först för att nå dit.

Sluta skyll vårdens misslyckande på dig själv! Det är inte ditt fel att du mår som du mår och det är inte så att du är ett hopplöst fall!

Sådan terapi är nog omöjligt att få här. Här får man vara glad om man får ett samtal med någon som inte är utbildad var tredje vecka och om läkaren skulle ringa ett samtal på två minuter så har man vunnit högsta vinsten

Men det är ju jag. Jag har typ varit sådan här sedan jag var barn

 

[Lovisaleonora]

Sådan terapi är nog omöjligt att få här. Här får man vara glad om man får ett samtal med någon som inte är utbildad var tredje vecka och om läkaren skulle ringa ett samtal på två minuter så har man vunnit högsta vinsten

Men det är ju jag. Jag har typ varit sådan här sedan jag var barn

Jag tror du måste få hjälp att bryta ner det här, på riktigt och en gång för alla. Du utvecklas hela tiden, den terapi som fungerade eller inte fungerade för fem/tre/åtta år sedan fungerar eller fungerar inte nu. Hjärnan är finurlig och hinner hitta på en massa skit och belöningssystem genom tanke medan vi sitter och tänker på köttbullar - så känns det ibland i alla fall.

Jag tycker inte du ska ge upp. Du kan ju ge dig och djuren ett bättre liv, för djuren mår ju bättre om du mår bättre. Det handlar inte om att springa maraton utan kunna hitta ljusglimtar i det som ska göras, ljusglimtar som gör att det blir görbart.

 

[Lyan]

Jag tog åt mig av terapin min psykiatriker gjorde och blev bättre men sedan planade det ut och sedan började det bli sämre och har blivit sämre för varje år. Det är precis som att jag ”kommer på” att livet fortsätter likadant trots att jag gör mindre och mindre och mer och mer av mig försvinner. Det känns som att jag håller på att förvandlas till ett ingenting. Bara ett tomt skal. Och att jag helt tappat intresset för marsvinen förstärker den känslan något extremt

 

[Lovisaleonora]

Jag tog åt mig av terapin min psykiatriker gjorde och blev bättre men sedan planade det ut och sedan började det bli sämre och har blivit sämre för varje år. Det är precis som att jag ”kommer på” att livet fortsätter likadant trots att jag gör mindre och mindre och mer och mer av mig försvinner. Det känns som att jag håller på att förvandlas till ett ingenting. Bara ett tomt skal. Och att jag helt tappat intresset för marsvinen förstärker den känslan något extremt

Jag upplever att du innan varit intresserad av kläder och stil, minns jag helt fel?

 

[Lyan]

Jag tror du måste få hjälp att bryta ner det här, på riktigt och en gång för alla. Du utvecklas hela tiden, den terapi som fungerade eller inte fungerade för fem/tre/åtta år sedan fungerar eller fungerar inte nu. Hjärnan är finurlig och hinner hitta på en massa skit och belöningssystem genom tanke medan vi sitter och tänker på köttbullar - så känns det ibland i alla fall.

Jag tycker inte du ska ge upp. Du kan ju ge dig och djuren ett bättre liv, för djuren mår ju bättre om du mår bättre. Det handlar inte om att springa maraton utan kunna hitta ljusglimtar i det som ska göras, ljusglimtar som gör att det blir görbart.

Men jag utvecklas inte. Jag ”bakvecklas”. Och de extremt få ljusglimtar som händer försvinner ju