När började era små att tykännas

[TinyWiny]

Sv: När började era små att tykännas

Men jag förstår inte
Om ditt barn "ropar" på dej så ska du alltså ignorera det?
Varför? Vad ska du och ditt barn få ut av det?
I vissa situationer kan man inte ta upp barnet direkt (läs när man är på toa eller i duschen) men varför strunta i barnets signaler för att diska färdigt?

Jag hade en kompis en gång som ansåg att man inte skulle lyfta upp sitt barn "bara för att det pep lite", barnet slutade skrika till slut och nej det var inget fel på barnet, han lärde sig bara att det spelar ingen roll om han ropar på omgivningen för ingen lyssnar ändå. Nu var ju det här ett radikalt fall, han lämnades ensam ofta som spädbarn ända tills jag fick reda på det och tog hand om honom istället. Men det var oerhört tragiskt att höra föräldrarna säga att jag hade förstört för dem genom att ta upp honom eftersom han då började skrika igen när han behövde uppmärksamhet
Han hamnade senare på fosterhem då socialen inte ansåg att jag som då var 16 år kunde ta hand om honom själv.

Ett barn kan aldrig bli bortskämt av att få vara nära och vara med, de kan inte utnyttja situationen utan skriker för sin överlevnads skull.
Ett barn lär sig genom samspelet med de som är närmast, om de som är närmast struntar i dess signaler så lär sig barnet att de inte är värt att lyssna på i förlängningen heller.

Det är klart att ett missnöjt barn slutar skrika efter en stund, lika självklart som att en häst som ständigt är hungrig inte rusar runt i hagen, de sparar sin energi på det sätt de vet om eftersom de inte vet när nästa närhet/mål mat kommer.

Att vara ensam betyder döden i barnets värld, varför utsätta sitt barn för den ångesten?

 

[Ajda]

Sv: När började era små att tykännas

Jag låter inte mitt barn ligga och skrika ensam! Verkligen inte!

Men gnäller hon så avslutar jag det jag håller på med ibland, eller så sätter jag mig bredvid henne och ger henne en leksak. Jag låter henne inte ligga ensam och vara ledsen.
Jag avslutar inte alltid det jag håller på med innan jag tar upp henne eller stimulerar henne på nytt.
Varför tror alltid buke det värsta?

 

[vindvissla]

Sv: När började era små att tykännas

Jag låter henne givetvis INTE bara ligga på en filt och bara ta upp henne när det är nödvändigt. Nono!
Hon får massa kärlek och närhet från oss.

Vad bra, jag blev lite orolig

Självklart får man lyssna till varför de gnäller, om de bara är lite uttråkade kan de vänta en minut. Men om de säger "jag vill ha närhet NU" så tycker jag faktiskt att disken kan vänta. Dessutom kan man göra väldigt mycket med barnet i ringsjal, Sam älskar att sitta där och kolla på vad jag gör.

Jag tror att han är en sån glad skit eftersom han alltid fått närhet när han behövt.


Och det där med att ha det enda gnälliga barnet, så känns det nog för alla någon gång. T ex på öppna förskolan dricker "alla andra" mammor kaffe och pratar medan jag springer efter min unge. "alla andras" barn äter hela middagar vid 7 månaders ålder medan min ettåring aldrig svalt en tugga potatis och hans kost fortfarande består till 90% av bröstmjölk. Men om man bortser från att det faktiskt inte är så så får man ju se vad som passar dig och ditt barn bäst. Huvudsaken är att hon är älskad, eller hur?

 

[skogersson]

Sv: När började era små att tykännas

Klart att hon bärs på och att hon sitter i mott kvnä. Sitter alltid hos mej när vi kommer till nya för att känna trygghet.

 

[Ajda]

Sv: När började era små att tykännas

Vad bra, jag blev lite orolig

Självklart får man lyssna till varför de gnäller, om de bara är lite uttråkade kan de vänta en minut. Men om de säger "jag vill ha närhet NU" så tycker jag faktiskt att disken kan vänta.

Ja absolut. Men eftersom det inte varit "mamma kom NU" utan mer uttråkat gnäll så sa BVC att jag skulle avvakta med att ta upp varje gång. Ibland tar jag upp direkt, just för att hon inte ska känna att jag inte kommer när hon ropar. Ibland ger jag henne en leksak, eller pratar med henne och ibland får disken bli klar.

Eftersom jag ALLTID plockade upp henne innan såfort hon pep så är det här för mig att vänja av vid att bli buren på. För andra kanske det är "mer normalt" agerande som de alltid gör i vardagen. För så lät det på föräldragruppen. Ingen gjorde som jag då.

Ska tillägga att jag alltså inte ska sluta ta upp min dotter. Men försöka få ner det till en mer "lagom" nivå.

 

[KisseNova]

Sv: När började era små att tykännas

*kl*

Såna här trådar brukar alltid sluta med att vi föräldrar som inte bär våra barn i bärsjal/sele ofta blir dumförklarade eftersom vi inte ger våra barn trygghet. Får se om denna tråden kan sluta på ett annat sätt, vilket jag hoppas på för ingen förälder gör fel med just sitt barn.

Personligen när jag menar att jag inte burit på min son i "tid och otid" är att när han varit glad så har han fått vara på egen hand tex på en filt på golvet brevid sina leksaker där han har kunnat roa sig själv.. Jag tillhör en av dom föräldrar som tex inte tycker om 5 minuters metoden eftersom det ger ingen trygghet för barnen. Barn behöver känna att om dom skriker efter sin förälder så ska den ges oavsett tid på dygnet. Barn som får kärlek blir också trygga barn som utvecklas med stöd av sin närhet.

"Tid och otid" innebär för mig att barnet aldrig får vara själv och utvecklas utan jämt sitter med en av sina föräldrar. Vilket jag sett ofta, samt föräldrar som låter sina barn sitta i en babysitter hela dagarna för att det är jobbigt att aktivera dom

 

[skogersson]

Sv: När började era små att tykännas

Visste att denna tråd skulle urarta. Blir alltid en tävling ivem som verkligen gör rätt. Ville bara veta när era barn började tykännas, inte vem som bär mest. Klart att barnen får kärlek.
Nu är jag inte med mera här

 

[Calazirya]

Sv: När började era små att tykännas

+ skogersson

Fast nu kändes det faktiskt precis tvärtom, som om ni dumförklarade föräldrar som bär sina barn ( eller lite såhär, jaja dom får skylla sig själv )

Självklart reagerar folk då.

Nu verkar det ju ( som vanligt ) vara ett missförstånd i hur man menar, det är ju ganska lätt hänt när man skriver över nätet.

Inte ska du lämna tråden nu skogersson bara därför, jag hoppas du får fler svar på din egentliga fråga.

 

[KisseNova]

Sv: När började era små att tykännas

Håller inte med dig alls om att jag dumförklarat någon, det är din egna tolkning.Jag har inte skrivit något elakt till någon, eller ens lagt mig i hur folk hanterar sina barn. Jag skrev min erfarenhet, och jaa tolkas det som en dumförklaring så får det stå för läsaren.

* Åter till Trådens ursprungsämne *

Alla barn är olika på det sättet, min son har aldrig haft vare sig en mamma- eller pappa-period. Själv är jag mycket tacksam för det eftersom han varit väldigt lätt att lämna bort och att skola in på dagis

 

[Calazirya]

Sv: När började era små att tykännas

Håller inte med dig alls om att jag dumförklarat någon, det är din egna tolkning.Jag har inte skrivit något elakt till någon, eller ens lagt mig i hur folk hanterar sina barn. Jag skrev min erfarenhet, och jaa tolkas det som en dumförklaring så får det stå för läsaren.

Nu missförstår du mig.

Du skrev att andra här dumförklarade er för hur ni hanterar era barn och jag tyckte att det faktiskt var tvärtom.

Inte att DU specifikt dumförklarat någon, utan att diskussionen som sådan gick lite åt hållet - Ja lyfter man upp barn i tid/otid så får man ett klängigt och mammigt barn..

Såklart det är MIN tolkning, liksom det är DIN tolkning att du kände dig dumförklarad av vissa i tråden eller hur?

Men nu hoppar vi denhär diskussionen, ville bara klargöra i ett svar till dig vad jag menade

 

[TinyWiny]

Sv: När började era små att tykännas

Jag låter inte mitt barn ligga och skrika ensam! Verkligen inte!

Men gnäller hon så avslutar jag det jag håller på med ibland, eller så sätter jag mig bredvid henne och ger henne en leksak. Jag låter henne inte ligga ensam och vara ledsen.
Jag avslutar inte alltid det jag håller på med innan jag tar upp henne eller stimulerar henne på nytt.
Varför tror alltid buke det värsta?

Men då är det ju inget problem eller hur!
Vad som är gnäll och vad som är gråt är för många samma sak, alltså att många tycker gråt är gnäll och jag visste ju inte innan din ståndpunkt.

 

[TinyWiny]

Sv: När började era små att tykännas

*kl*

Såna här trådar brukar alltid sluta med att vi föräldrar som inte bär våra barn i bärsjal/sele ofta blir dumförklarade eftersom vi inte ger våra barn trygghet. Får se om denna tråden kan sluta på ett annat sätt, vilket jag hoppas på för ingen förälder gör fel med just sitt barn.

Personligen när jag menar att jag inte burit på min son i "tid och otid" är att när han varit glad så har han fått vara på egen hand tex på en filt på golvet brevid sina leksaker där han har kunnat roa sig själv.. Jag tillhör en av dom föräldrar som tex inte tycker om 5 minuters metoden eftersom det ger ingen trygghet för barnen. Barn behöver känna att om dom skriker efter sin förälder så ska den ges oavsett tid på dygnet. Barn som får kärlek blir också trygga barn som utvecklas med stöd av sin närhet.

"Tid och otid" innebär för mig att barnet aldrig får vara själv och utvecklas utan jämt sitter med en av sina föräldrar. Vilket jag sett ofta, samt föräldrar som låter sina barn sitta i en babysitter hela dagarna för att det är jobbigt att aktivera dom

Det är väl ingen som har sagt att man alltid ska bära sitt barn i sele/sjal?
Varför min dotter "bodde" i selen när hon var vaken berodde på att hon hade svårt att hålla värmen själv, det var först när hon var runt 7,5 månader som hon kunde hålla värmen så pass att hon kunde vara på golvet utan att vara iskall efter fem minuter, och nej vi hade inte kalla golv.

Tyvärr finns det massor av föräldrar som gör fel med sina barn. Det finns massor av föräldrar som varken kan eller vill lyssna på vad deras barn försöker förmedla till dem.

Mina barn har alltid (efter att dottern kunde hålla värmen själv) kunnat aktivera sig själva på golvet, min son satte sig upp själv när han var 3,5 månader och kröp när han var 5 månader, vid 6 månader gick han runt saker och det hade han knappast kunnat om han hade blivit buren "i tid och otid". Så fort dottern kunde vara på golvet lärde hon sig krypa och hon gick som ett åring trots sin förtidiga födsel och att hon inte kunde hålla värmen, vilket bevisar att barn lär sig saker när de är redo.


Delvis knapplån

Barn har olika närhets behov, sonen ville inte sitta i knät, han ville upptäcka och undersöka men avskydde främlingar. Dottern ville gärna sitta i knät men undersökte gärna främlingar också.
Eftersom jag inte har skilt på varken närhet eller kärlek mellan mina barn är min slutsats att barn är olika och föds med en personlighet som det sedan utvecklar.
Vilket jag tycker bevisas genom att min dotter snart 17 år fortfarande är framåt och oblyg och lika säker i nya sällskap, medans sonen snart 19 år fått jobba för att kunna vara avslappnad i nya sällskap.

Det viktiga är ju att man ser barnen och deras egenskaper och förstärker de svaga sidorna (som dotterns koncentrationsförmåga och sonens blyghet) och uppmuntrar de starka (som dotterns rättvise tänk och sonens otroliga koncentrations förmåga).

 

[lingonben]

Sv: När började era små att tykännas

Vad betyder tykännas? Jag har aldrig hört det förut. Och hur uttalas det? Tyk-ännas? Tychännas?

 

[Calazirya]

Sv: När började era små att tykännas

Tykänna = Besvärat/blygt för nya människor, alt människor bebisen träffar sällan.

En ganska normal fas som många bebisar går igenom

 

[vindvissla]

Sv: När började era små att tykännas

Jag hade heller aldrig hört ordet innan denna tråden, men antar att det ska va ty-kännas. Och min hjärna koppplade ty som att ty sig till någon - alltså blir tykännas att de blir blyga för främlingar.

 

[Sunshine]

Sv: När började era små att tykännas

Jag tror att han är en sån glad skit eftersom han alltid fått närhet när han behövt.

Jag som da har tvillingar har inte kunnat bara omkring pa dem hela tiden, aven om jag hade velat. Jag kan inte ens agna sa mycket tid at dem enskilt som mina kompisar som har enlingar gor med sina och det tycker jag ratt ofta kanns trist. Jag har t.ex. aldrig kunnat sitta och bara kramas hur lange som helst i soffan, eller lasa en bok med en av dem ostort en langre stund osv osv. Men de ar anda otroligt glada, trygga och "latta" barn som fortfarande inte ar ett dugg radda for framlingar och aldrig varit mammiga eller pappiga, vid ett ars alder. Fast det kanske kommer sen, vem vet...

Klart att alla barn har olika personlighet etc men det maste ju anda ligga nagot i att de ar vana / har lart sig att vara sjalvstandiga - och ar det verkligen nagot negativt? Sa lange de far narhet ocksa.
Mina har t.ex. lart sig fran tidig alder att leka sjalva, aktivera sig sjalva, att vanta pa sin tur, att dela med sig - ar det da fel och misskotsel fran min sida
Jag ser ju skillnaden pa mina kompisars enlingar - de har svart att gora detsamma. Och jag kan inte lata bli att tycka att det ar ratt skont ibland att mina ar sa latta, ognalliga och sjalvstandiga, men allt har som bekant sina for och nackdelar....

 

[prusiluskan]

Sv: När började era små att tykännas

*KL*

Jag tror att det är lätt att hamna i fällan att det är "fel" på föräldern (eller barnet) när de är tykänsliga eller gnälliga. Och får man sen höra att man bär för lite/för mycket etc blir man lätt ännu mer osäker som förälder. Måste det vara fel att barnet tykänns? Är det inte en naturlig fas i de små bebisarnas liv? Är det inte lika naturligt som att barn i vissa åldrar trotsar - mer eller mindre. Jag tror inte det beror så mycket på om man bär eller inte bär på sitt barn. En del barn behöver säkert mer närhet än andra. En del barn tykänns mer än andra. En bebis är unik - har unika känslor och egenskaper och jag tycker det låter lite väl enkelt när man säger "min bebis är inte tykänslig minsann, för jag har gett henne en grundtrygghet i livet".

Jag vet hur ledsen jag blev när en bekant sa till mig att mitt barn med kolik inte skulle ha haft kolik om han fått vara hos en annan mamma. Nej, kanske inte - men vem vet det?

Jag vet att det inte är föräldrars mening - men ibland blir det lite jobbigt att leva upp till den långa listan av saker som tyder på att man är en "bra" förälder. Jag hävdar besämt att man kan vara en underbar förälder fastän barnet har kolik, kräks som en tok, sover lite knasigt, äter ersättning, skriker åt främlingar och är sen med att krypa!

 

[vindvissla]

Sv: När började era små att tykännas

Klart att alla barn har olika personlighet etc men det maste ju anda ligga nagot i att de ar vana / har lart sig att vara sjalvstandiga - och ar det verkligen nagot negativt?

Det är alldeles säkert så att tvillingar tidigt får lära sig att klara sig själva på ett helt annat sätt än en enling.

Självständighet är bra, men jag tror man får det ändå, med närhet och kärlek. Och som du säger själv har de ju fått det också. Jag tycker inte heller det är rätt att kånka runt på dem i tid och otid. Lagom bära, lagom peppa och lagom leka själv.

Jag vet inte riktigt varför du citerade mig för jag tycker ju som du fast ett av dina har fått vänta, eller förstår jag fel?