Nån som flyttat fast det inte känts hundra?

[Breaktown]

Om du vill ha jobbet så flytta!

Angående killen så tänker jag att du kommer aldrig få reda på om han är rätt person om ni inte provar att ha en vardag tillsammans. Och att du inte är säker på vad du känner kan ju vara så enkelt att 150 mil emellan kan skapa sådan osäkerhet. Distansförhållanden är verkligen inte för alla.

Men jag håller helt med alla andra om att inte flytta hem till honom och skaffa bostad på egen hand.

 

[hastflicka]

Är det något jag ångrar är det att jag aldrig flyttade. Hade så gärna velat se och göra något annat än den lilla staden jag är född i. Nu är jag 30+, är gift och har skolbarn så tåget har liksom gått. SÅ KÖR säger jag. Det värsta som kan hända är att du inte trivs och flyttar tillbaka. Med en massa erfarenheter och upplevelser i bagaget.

Inget tåg alls har gatt ... Mojligheterna star i ko

Jag hade tva skolbarn och en 2-aring nar Maken blev head hunted till ett jobb utomlands. Vi satter barnen ner och fragade vad de tyckte om det hela. VI bredde pa ganska mycket hur mycket annorlunda och besvarligt det skulle bli. Bad dem (8 och elva aring) tanka pa saken, prata med varandra, komma tillbaka med fragor, sa skulle vi prata om det och fatta beslut om ett par dagar.

Barnen jublade och kunde inte vanta pa att "aventyret" skulle borja. Nu var loftet att om de inte kunde trivas och finna sig tillratta pa ett ar skulle de och jag flytta tillbaka till Sverige. Vi larde oss att vara barn var "fighters" och sag till att ta alla chanser de fick.

Det var det basta vi nagonsin gjort, och 8-aringen skulle inte kommit dit han ar i dag om vi stannat i Sverige.

 

[athena_arabians]

@Vilsensjäl.nu: Jag är en gammal tant vid det här laget (okej då, 50...) och det enda jag ångrar (litegrann) är chanser jag inte tog när jag var yngre, för att jag helt enkelt inte vågade. Jag är inte missnöjd med mitt liv på något sätt men nog hade det varit roligt att utforska flera vägar än vad jag gjort. Det hade varit roligt med flera äventyr än de jag haft (testbilsförare och stålverksarbetare tex ).

Jag håller också med flera tidigare talare i tråden, skaffa eget boende och fortsätt träffa killen. Är han rätt så kommer det att visa sig, är han inte rätt så behöver du inte krångla med att skaffa en egen bostad snabbt. Själv är jag särbo men vi träffades när vi båda var lite äldre och vi kan verkligen inte bo ihop (vi mer eller mindre testade det under två år och då höll det på att ta slut... ).

Välkommen till Norrland

 

[Milosari]

Så länge du inte köper något eller binder upp dig på ett sätt som kan orsaka stor ekonomisk skada så är det bara att köra! Det man ångrar är nästan alltid det man inte vågade. Det kan bli jättebra med killen, eller så tröttnar du. Men du kommer ju lära känna andra, och worst case är väl att du flyttar hem igen?

Har du lägenhet i en stad med bostadsbrist kan det vara lämpligt att hyra ut den i andra hand något år för att det inte ska bli för svårt att flytta hem fort.

 

[MissFideli]

Jag tycker det låter smart att fokusera på om det är ett jobb värt att flytta för. Oavsett pojkvännen.

 

[Bufera]

Grattis till jobbet!
Skulle du flyttat för endast jobbet? Jag säger som flera, du är ung och borde testa på när du har chansen.
Flytta men till eget boende först. Det är stor skillnad på distans förhållande och bo i samma stad när man kan träffas varje dag.

 

[Habina]

För tio år sen snubblade jag över en jobbannons i min födelsestad (då bodde jag i Uppsala och jobbade i Stockholm). Tog en chans och flyttade hem igen, det var förvisso "bara" 40 mil, men logistiken är densamma. Köpte hus, hyrde gård till hästarna, byggde ligghall mm. Insåg ganska snabbt att det bara blev fel, det var inte alls det här jag ville. Så efter fyra år flyttade jag tillbaka till Uppsala. Ångrar jag att jag flyttade? Nej! Känner snarare att jag alltid undrat om jag borde flyttat ifall jag inte testat. Nu vet jag att jag inte trivs där och kan vara nöjd med min nuvarande livssituation med boende och jobb.

Så mitt råd är att om jobbet känns värt att flytta, så flytta. Men till eget boende så du inte står bostadslös ifall killen inte visar sig vara vettig.

 

[Rie]

Prova att flytta. Om det är så att ert förhållande håller, så varför kan inte han flytta till din nya stad? Till egen lägenhet, först.

 

[Hermelin]

Jag håller med alla föregående talare. Ta jobbet! Flytta! Om kärleken är stark nog så kommer den saken att ordna sig. Om den inte är det... ...ja, då har du fått svar på den frågan.

#beentheredonethatgotthetshirt

 

[Roheryn]

Är det något jag ångrar är det att jag aldrig flyttade. Hade så gärna velat se och göra något annat än den lilla staden jag är född i. Nu är jag 30+, är gift och har skolbarn så tåget har liksom gått. SÅ KÖR säger jag. Det värsta som kan hända är att du inte trivs och flyttar tillbaka. Med en massa erfarenheter och upplevelser i bagaget.

Det är faktiskt aldrig för sent. När jag var dryga 30 med ett litet barn trodde jag att "såhär ska livet vara alltid", men jag har levt flera olika liv sedan dess, från hyrestvåa till egen gård på 10 ha liksom

 

[Bison]

Känner du att jobbet verkar kul och spännande så kör på!
Men skaffa en egen lägenhet så du hat ditt egna liv.
Speciellt eftersom ni haft ett långdistans förhållande.
Känns det bra när ni kan träffas ofta och lära känna varandra i den vanliga vardagen, då kan ni flytta ihop.
Men börja med din egen lägenhet så du inte hamnar i något beroende till honom.

 

[Eli]

Det är faktiskt aldrig för sent. När jag var dryga 30 med ett litet barn trodde jag att "såhär ska livet vara alltid", men jag har levt flera olika liv sedan dess, från hyrestvåa till egen gård på 10 ha liksom

Ja jo jag vet men att rycka upp två barn när vi egentligen har det så himla bra där vi är känns motigt. Jag tänker att våra barn kommer vilja flytta och plugga sen och då kanske mamsen och pappsen hänger på

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker också det är en bra ide att flytta men flytta till ett eget boende. Jag tror det kan vara bra att det blir mindre press på dig då än om du ska flytta ihop med någon samtidigt som du känner dig osäker. Det är trots allt lite skillnad på att vara sambo eller att ha en distansrelation.
Sen förutom själva relationen tror jag det är en bra erfarenhet att flytta en bit bort och se något annat. Jag tycker att du ska se detta som en chans att se något nytt och få en ny erfarenhet och inte bara se detta som att det handlar om relationen. Med det menar jag att jag tycker du ska se till att bygga upp ett eget kontaktnät som inte handlar om partnern. Så leta reda på tex föreningar för något intresse du har, eller ett gym om du gillar det eller något annat.

 

[Mois]

Ja jo jag vet men att rycka upp två barn när vi egentligen har det så himla bra där vi är känns motigt. Jag tänker att våra barn kommer vilja flytta och plugga sen och då kanske mamsen och pappsen hänger på

Skojar du med sista meningen eller?

Jag kan förstå att det känns motigt att rycka upp skolbarn, det tycker jag med. Men jag skulle aldrig flytta efter mina barn när de ska plugga! Då får ni flytta dit Ni vill och inte dit barnen vill. Det är ju en del av barnens frigörelseprocess och deras tid. Men ja, du kanske skojade. Isf kan du bortse från detta. Blev bara så chockad när jag läste det.

 

[Eli]

Skojar du med sista meningen eller?

Jag kan förstå att det känns motigt att rycka upp skolbarn, det tycker jag med. Men jag skulle aldrig flytta efter mina barn när de ska plugga! Då får ni flytta dit Ni vill och inte dit barnen vill. Det är ju en del av barnens frigörelseprocess och deras tid. Men ja, du kanske skojade. Isf kan du bortse från detta. Blev bara så chockad när jag läste det.

Men hjälp, vilken reaktion. Jag vet inte ens vad jag ska svara. Jag blir chockad över att folk kan vara så otroligt otrevliga på det här forumet.

 

[karamelldrottningen]

Skojar du med sista meningen eller?

Jag kan förstå att det känns motigt att rycka upp skolbarn, det tycker jag med. Men jag skulle aldrig flytta efter mina barn när de ska plugga! Då får ni flytta dit Ni vill och inte dit barnen vill. Det är ju en del av barnens frigörelseprocess och deras tid. Men ja, du kanske skojade. Isf kan du bortse från detta. Blev bara så chockad när jag läste det.

Men om @Eli vill flytta efter sina barn och alla är ok med det så vad är problemet?
Min moster flyttade förresten närmare sina barn. Av flera orsaker. Komma närmare familjen. Barnbarn mm

 

[Mois]

Men hjälp, vilken reaktion. Jag vet inte ens vad jag ska svara. Jag blir chockad över att folk kan vara så otroligt otrevliga på det här forumet.

Jag ber om ursäkt för att du uppfattar mig som otrevlig, det var inte min mening.
Jag tyckte bara att det lät helt extremt att göra så mot sina barn - minns själv hur spänd jag var när jag skulle flytta första gången för att plugga och hur kul jag sen hade på min nya ort. Hade känts väldigt begränsande om föräldrarna skulle flyttat efter mig.

 

[Mois]

Men om @Eli vill flytta efter sina barn och alla är ok med det så vad är problemet?
Min moster flyttade förresten närmare sina barn. Av flera orsaker. Komma närmare familjen. Barnbarn mm

En sak att flytta närmare när barnen har bosatt sig på en ort och valt att stadga sig där. Men låt barnen testa sina vingar själva först och låt de göra en egen flytt. Tror det är bra för alla inblandade, både i självständigheten som barn/ung vuxen men också för föräldrarna att hitta sitt liv när barnen är utflugna.

 

[Nepenthe]

Ja det gjorde jag.

Det jag gjorde innan flytt var dock att ha en backup för att flytta hem igen. Så jag visste jag kunde få boende. Jobbet var kvar hemma så flytten innebar pendlande

 

[Lingon]

Men hjälp, vilken reaktion. Jag vet inte ens vad jag ska svara. Jag blir chockad över att folk kan vara så otroligt otrevliga på det här forumet.

Jag kan lite förstå reaktionen faktiskt. När man flyttar hemifrån t.ex. för att plugga då kanske man inte vill ha föräldrarna så nära. För många är det en period av frigörelse då det är viktigt för en att få klara sig själv. Leva sitt liv som man vill utan att föräldrarna är involverade. Så tänker jag om jag ser mig själv som universitetsstudenten som flyttade hemifrån som 19-åring och njöt av att vara vuxen på egen hand.

Som förälder till tonåring så tänker jag mer som du. D.v.s. jag vill vara nära mitt barn även när hon flyttar hemifrån. Men jag tänker att det måste ske i samråd med mitt barn så att jag inte går över hennes gräns. Jag vill vara där men på lagom avstånd så att hon kan leva sitt liv som hon vill utan att jag är där hela tiden. Om hon känner ett behov av det. Samtidigt vill jag vara där för henne om hon vill det.