Mina barns far

[Mirre]

Sv: Mina barns far

Men vad hemskt!
Beklagar sorgen
Har du någon som du kan få stöd och avlastning ifrån?
Någon och prata med?

 

[gillaj]

Sv: Mina barns far

Tack för alla fina svar och all uppmuntran!

Jag har mina föräldrar, min syster, barnens farmor och deras tre äldre halvsyskon att prata med + mina kompisar såklart (de är guld värda allihop).

Nu är det ju sommarlov och då flyter livet på lite enklare men till hösten när skolan börjar och alla andra aktiviteter drar igång, då kommer det nog att märkas större skillnad. Killarna spelar i ett band en gång/vecka, tränar judo två ggr/vecka och till största delen är det pappan som har skjutsat dom. Vi bor ett par mil utanför stan så de behöver ju skjuts till allt då de enda bussförbindelser som finns är skolbuss.

Sen kan jag känna att det nog kommer att bli jobbigt när det "kör ihop sig", som vuxen har man ju också en del åtaganden och egna hobbys och ibland krockar det med ungarnas. Då har pappan ställt upp för mig och jag för honom och vi har kunnat underlätta för varann oavsett vem barnen har varit hos just den veckan. När det har varit bråk på skolan eller med kompisar eller vad som helst, då har vi alltid varit två som kunnat stötta och hjälpa killarna. Man har haft nån att diskutera uppfostran med och känt att man har delat ansvaret. Nu ligger allt det på mig och ibland känns det bara för mycket...

Men man växer väl in i rollen och killarna förstår väl också att allt inte kan vara lika smidigt som det har varit, nu när det bara är vi tre.

 

[sussiqt]

Sv: Mina barns far

Jag förlorade min son för drygt 20 år sedan, han dog i PSD endast 2 månader gammal. Redan från första dagen var det ett evinnerligt tjat från läkaren att vi skulle ta kontakt med kurator eller psykolog. Men vi gjorde inte det. Vi pratade med varandra, släkt och vänner och det räckte gott och väl för oss. Så att ni har beslutat att hålla det "inom familjen" tycker jag ni gör rätt i. Det finns inget som säger att ni kan behöva det stödet senare, men just nu när sorgen är så nära inpå ska ni göra som ni känner är rätt.
Att sonen inte visar sin sorg genom att gråta är inget att vara orolig för. Min man grät lite grann på begravningen. Istället så bearbetade han sin sorg genom att snickra, prata med vänner och göra andra praktiska saker. Alla människor har sitt sätt att bearbeta sorg på.

Sen din fundering om hur du ska kunna vara både mamma och pappa. Det kan du inte. Du kan bara vara mamma, den mamma som du alltid har varit och som dina pojkar älskar. Finns bara där för dem som du har varit hittills så ska du se att allt ordnar sig. När det gäller skjutsandet till och från aktiviteter så finns det säkert hjälp att få. Kanske nån av kompisarnas föräldrar kan köra nån gång eller nån som tränar judo med dem ja säkert ställer era släktingar upp också.
Till slut vill jag bara ge dig en massa styrkekramar.

 

[gillaj]

Sv: Mina barns far

Tack för svaret! Usch så hemskt med din lille son!

Nej jag tror vi går på magkänsla när det gäller "prat", vi är en väl sammansvetsad liten familj så jag tror vi klarar oss utan kurator och psykolog, tills vidare i alla fall.

Jo det löser sig nog med skjutsar och sånt också. Nu när begravningen är över börjar allt kännas lite mer hanterbart, även om jag ofta tänker att: "nä nu måste jag nog ringa och prata med pappan om det här!" och sen slår det mig i skallen att han inte finns mer. ALDRIG mer.

Återigen, tack ALLA för era svar, de betyder så mycket för mig!!!!