Mina barns far

[gillaj]

Har idag begravt mina barns far.

Han omkom i en trafikolycka vid Sjötorp den 6 juni. Han och vår äldste son var på väg till "tändkulemotordagen" som är i Sjötorp varje år. Tyvärr kom de aldrig fram utan krockade precis vid avfarten dit. Sonen spräckte mjälten och en njure, bröt handled och ett revben och slog ut fem tänder och flögs i ambulanshelikopter till Skövde.

Nästan fyra timmar efter olyckan ringde en läkare från sjukhuset och berättade att sonen fanns hos dom så jag, lillebror, min syster och hennes son åkte den 13 mil långa vägen ner till Skövde. Kan säga att det var låååånga mil och miljoner tankar som flög genom huvudet innan vi äntligen var framme och fick träffa sonen!

Efter tre veckor på sjukhus, en på IVA i Skövde och två på avdelning 12 i Karlstad så fick vi äntligen komma hem och vara tillsammans alla tre. Lillgrabben fick inte bo med oss på sjukhuset utan var inhyst hos moster men de kom och hälsade på oss så gott som varje dag.

Nu är begravningen över och nu ska vi börja vårt liv utan pappa. Visserligen var vi skilda men hade ändå väldigt god kontakt och ungarna var hos den de helst ville just för stunden. Grabbarna är 13 och 14 år och de BEHÖVER verkligen sin pappa och just nu känner jag bara ATT HUR SKA JAG RÄCKA TILL????
Hur bär man sig åt för att vara både mamma och pappa? HJÄLP!!!

 

[GotAsecret]

Sv: Mina barns far

Oj...
Vet inte vad jag ska säga, så tragiskt!
Men ni kommer klara det tillsammans, det går lättare med tiden även om det måste få ta den tid det tar...

*skickar en hög med styrkekramar*

 

[gillaj]

Sv: Mina barns far

Tack!
Jo vi klarar det väl på nåt sätt. Har klarat av två tragedier tidigare, min systerson (4 år) omkom i en trafikolycka för...ja jisses nu är det 22 år sen, och min systers man dog under en semesterresa på Kuba för fyra år sen. Det är väl mest att det känns som det är NOG nu...

 

[OhNoez]

Sv: Mina barns far

Ord känns så små i sammanhanget men först och främst måste jag skriva att; jag beklagar verkligen det som hänt er.

Jag har inga konkreta råd men vill ändå skriva angående hur du ska klara vardagen som både mamma och pappa: Min pappa blev ensamstående med oss tonårsbarn när vi var 15 och 16 år gamla (samt äldsta brorsan som var en bit över 20 också då, men han bodde inte hemma så det kanske inte riktigt är samma sak). Helt plötsligt skulle han alltså vara både mamma och pappa och satt säkert där med panik, liksom du gör nu. Men vet du, han klarade det alldeles galant och jag är säker på att du också kommer göra det. Även om du inte kan ersätta deras far så kan du ändå finnas där för barnen som du alltid gjort och erbjuda stöd och en famn. Jag tror att det räcker.

Många tröstkramar.

 

[gillaj]

Sv: Mina barns far

Tack snälla rara! Det var faktiskt jätteskönt att höra för det är precis som du skrev, paniken är såååå nära!! TACK!!!!!

 

[Björk]

Sv: Mina barns far

ATT HUR SKA JAG RÄCKA TILL????
Hur bär man sig åt för att vara både mamma och pappa? HJÄLP!!!

Jag beklagar verkligen!
Jag vet inte hur man gör, men gissar att du helt enkelt bara ska göra ditt bästa. Mer kan du inte göra. Var den mamma som du är; älska barnen, ge dem tid, lyssna på dem, trösta.

Och mitt tips är att prata med Enya som ju själv begravt sina barns far för några år sedan. Även om hennes barn var mycket yngre så har hon säkert en del bra tips.

*kram*

 

[Diplomaten]

Sv: Mina barns far

Jag beklagar sorgen.
Sänder många styrkekramar till dig och barnen!

Jag förstår att det känns fruktansvärt nu - både för dig och barnen.
Men ni kommer att klara det - dina söner har dig och tillsammans är ni starka!

Det väntas en tuff tid som kommer att kräva mycket styrka, mod och sammansvetsad kärlek för er. Men kom ihåg - våga också vara ledsna, arga och bittra tillsammans.

Kramar om!

 

[susekl]

Sv: Mina barns far

Jag beklagar sorgen och att din son blev så skadad, det var fruktansvärt tragiskt. Har inga konkreta råd men jag tror det är viktigt att låta sorgen få ta den plats som den behöver både hos dig och dina barn. Skickar ett lass med tröst- och styrkekramar till dig och dina barn.

 

[gillaj]

Sv: Mina barns far

Jag vill att sorgen ska få ta plats men grabbarna visar ingenting! Yngste sonen har i och för sig gråtit en del och pratat mycket med moster under de tre första veckorna när inte jag kunde finnas där för honom och han säger att han "kommit över" det värsta.

Äldste sonen som ju var med vid olyckan och som minns varenda liten detalj från krocken tills han kom in i helikoptern och fick morfin, han har inte fällt en tår, bara en liten på begravningen idag. Han pratar om olyckan och om pappa, båda grabbarna säger mycket att: det skulle pappa ha tyckt om, eller det skulle pappa inte ha tyckt om, eller kommer ni ihåg när pappa gjorde det och det.

Jag kan tycka att det räcker så, men så har man "kravet" från kuratorer och psykologer (som jag naturligtvis är jättetacksam att vi har tillgång till) som tycker att de måste PRATA. Vi har avböjt all hjälp från deras håll tills efter semestern och jag tror det är det rätta för oss. Antar att stora killen fortfarande är i någon slags chocktillstånd...

Usch vad det blir virrigt men det är så mycket som far igenom huvudet hela tiden.

 

[Gimlan]

Sv: Mina barns far

Har idag begravt mina barns far.

Han omkom i en trafikolycka vid Sjötorp den 6 juni. Han och vår äldste son var på väg till "tändkulemotordagen" som är i Sjötorp varje år. Tyvärr kom de aldrig fram utan krockade precis vid avfarten dit. Sonen spräckte mjälten och en njure, bröt handled och ett revben och slog ut fem tänder och flögs i ambulanshelikopter till Skövde.

Nästan fyra timmar efter olyckan ringde en läkare från sjukhuset och berättade att sonen fanns hos dom så jag, lillebror, min syster och hennes son åkte den 13 mil långa vägen ner till Skövde. Kan säga att det var låååånga mil och miljoner tankar som flög genom huvudet innan vi äntligen var framme och fick träffa sonen!

Efter tre veckor på sjukhus, en på IVA i Skövde och två på avdelning 12 i Karlstad så fick vi äntligen komma hem och vara tillsammans alla tre. Lillgrabben fick inte bo med oss på sjukhuset utan var inhyst hos moster men de kom och hälsade på oss så gott som varje dag.

Nu är begravningen över och nu ska vi börja vårt liv utan pappa. Visserligen var vi skilda men hade ändå väldigt god kontakt och ungarna var hos den de helst ville just för stunden. Grabbarna är 13 och 14 år och de BEHÖVER verkligen sin pappa och just nu känner jag bara ATT HUR SKA JAG RÄCKA TILL????
Hur bär man sig åt för att vara både mamma och pappa? HJÄLP!!!

Jag har av olika orsaker levt med bara min pappa under min uppväxt, min mamma fanns inte alls i mitt liv från att jag var 12, hon är inte död men finns inte i mitt liv. Inte exakt samma situation men jag vill bara uppmuntra dig med att jag klarade mig utmärkt med bara en förälder av "fel" kön. Pappa fanns till så mycket han orkade och hann, sen fick jag ta större ansvar rent praktiskt än andra barn, tvätta själv, ansvara för mina inköp av kläder och hygienprodukter ta hand om hästen helt själv utan någon praktiskt hjälp alls (cykla fem kilometer sommar som vinter varje dag, köra foder på cykel osv). Jag och pappa har idag en extremt bra kontakt för att det bara varit han och jag under lång tid. Känslomässigt fanns han dock till så långt han orkade (dock hade han det såklart tungt och svårt att orka första året/åren men han gjorde sitt bästa och det räckte).

 

[strawberrysylt]

Sv: Mina barns far

Jag vill att sorgen ska få ta plats men grabbarna visar ingenting! Yngste sonen har i och för sig gråtit en del och pratat mycket med moster under de tre första veckorna när inte jag kunde finnas där för honom och han säger att han "kommit över" det värsta.

Äldste sonen som ju var med vid olyckan och som minns varenda liten detalj från krocken tills han kom in i helikoptern och fick morfin, han har inte fällt en tår, bara en liten på begravningen idag. Han pratar om olyckan och om pappa, båda grabbarna säger mycket att: det skulle pappa ha tyckt om, eller det skulle pappa inte ha tyckt om, eller kommer ni ihåg när pappa gjorde det och det.

Jag kan tycka att det räcker så, men så har man "kravet" från kuratorer och psykologer (som jag naturligtvis är jättetacksam att vi har tillgång till) som tycker att de måste PRATA. Vi har avböjt all hjälp från deras håll tills efter semestern och jag tror det är det rätta för oss. Antar att stora killen fortfarande är i någon slags chocktillstånd...

Usch vad det blir virrigt men det är så mycket som far igenom huvudet hela tiden.

Jag känner igen mig i det du skriver. Min lillebror på 18 år dog för 8 dagar sen. (det känns som om jag sitter här och ljuger, jag förstår inte att det verkligen är så). Visst har jag gråtit, men inte så mycket ännu.
Min lillebror (16 år) som var den som hittade honom har gråtit en del, men inte mycket.
Jag tror vi är chockade allihop och han mest. Jag tror som du att det måste få ta tid och att ni avböjt hjälp tills efter semester tror jag också är bra.
Vi har pratat med en präst och med en kurator, men det känns som om det är för tidigt ännu, tycker jag.

Och vad gäller framtiden så tror jag också att du kommer att klara det fint, det ordnar sig.

//r

 

[Crossline]

Sv: Mina barns far

Här har du en till som växt upp med bara en förälder, en pappa.
Han klarar det suveränt!

Min mamma dog i cancer när jag var två år, så jag vet ju inget annat, men jag lever och är glad ju

 

[Diplomaten]

Sv: Mina barns far

Jag tycker att du är stark som tänker så klokt som du gör. Din beskrivning av situationen och din tankegång bevisar att pojkarna har ett stort och tryggt stöd hos dig! Det är just så med sorg, att vi hanterar den så olika. Det gör det många gånger svårt att veta hur man ska tacka det.

Min bästa väninna miste sin far för 6 år sedan. Det var en stor syskonkull som mannen efterlämnade sig och alla sörjde på sitt vis. Min vän grät inte, inte många tårar på begravningen. Det kom senare, hon behövde tid att landa och det tog många många månader. Då grät hon och hade behov för att prata om sin far. Vi fanns där, precis som du nu redan gör. Sonen i familjen (18år då det skedde) har aldrig visat behovet för att sörja genom att gråta. Han har förklarat att han bearbetade det genom att få prata om sin far, vara stolt över honom, - "föra honom vidare" som han så vacker poängterade.

Det är inte helt sant att tiden läker alla sår, men efter tid lär man sig att leva med sorgen, på sitt eget lilla vis.

Jag vill igen poängtera vilken stark mamma du är!
Jag är glad för att ni har varandra!

 

[TinyWiny]

Sv: Mina barns far

Jag vill att sorgen ska få ta plats men grabbarna visar ingenting!

Olika människor visar på olika sätt, att gråta är bara ett sätt.

Han pratar om olyckan och om pappa, båda grabbarna säger mycket att: det skulle pappa ha tyckt om, eller det skulle pappa inte ha tyckt om, eller kommer ni ihåg när pappa gjorde det och det.

Det här ett ett sätt att bearbeta sorg, deras sätt att bearbeta.

Jag kan tycka att det räcker så, men så har man "kravet" från kuratorer och psykologer

Krav från psykologer och dyl. behöver du inte bry dej om, det viktiga är att de vet att du finns där för dem och att de känner att deras sätt att sörja är helt okej, för det är det!

Du behöver inte vara både mamma och pappa, det räcker så väl att du är deras mamma, kom ihåg det, du är deras mamma och du är den som bäst kan låta dem sörja på sitt sätt, inte på skolbokens sätt för det är inte deras.

Låt dem vara som de är, en dag kanske tårarna kommer, kanske inte, det spelar ingen roll så länge de får sörja på sitt sätt.

Tröstkramar i mängder!

 

[gillaj]

Sv: Mina barns far

Sonen i familjen (18år då det skedde) har aldrig visat behovet för att sörja genom att gråta. Han har förklarat att han bearbetade det genom att få prata om sin far, vara stolt över honom, - "föra honom vidare" som han så vackert poängterade.

Så fint! Och så skönt att höra för när jag tänker efter så tror jag att det är precis på det sättet min äldste son hanterar det hela! Han är fruktansvärt stolt över sin pappa och pratar ofta om hur synd han tycker det är att han inte hann lära sig mer, men det han har lärt sig av pappa tänker han visa lillebror.

 

[gillaj]

Sv: Mina barns far

Skönt att höra att fler tänker som jag, att var och en sörjer på sitt eget sätt! Men kuratorn tjatar ideligen om hur viktigt det är att prata prata prata och vi känner väl kanske alla tre att vi har varandra att prata med, och min syster, ungarna har sina kompisar/flickvänner/kompisars föräldrar etc.

Nä just nu känns kurator inte nödvändigt men det är ju bra att veta att de finns till hands IFALL det behövs. Det är skolkuratorn vi haft mest kontakt med och hon kommer ju att finnas i grabbarnas närhet när skolan börjar till hösten och jag kan tänka mig att hon håller ett extra öga på dom och fångar upp dom om hon tycker det verkar som det finns behov av det.

 

[OhNoez]

Sv: Mina barns far

Men kuratorn tjatar ideligen om hur viktigt det är att prata prata prata

Det där behovet med att prata är ju också olika från person till person, liksom hur man sörjer. Jag vet att jag och min storebror båda har behovet att prata om saker och ting, så vi har pratat mycket om mammas bortgång och omständighterna kring det med varandra (även om det tog ett tag tills vi kom till den punkten då vi kunde börja prata. Första året ville åtminstone inte jag prata alls, jag ville glömma), medan min pappa och min yngre bror inte alls är mycket för det.
Jag tror att behöver dina barn prata av sig så kommer det av sig självt så småningom.

 

[gillaj]

Sv: Mina barns far

Jo vi känner nog också att det räcker om vi pratar med varandra. I alla fall i nuläget. Jag låter dom prata om dom vill, men visst pratar jag också om honom ibland. Även om vi varit skilda många år så var han ändå den jag en gång älskade och valde att gifta mig och skaffa barn med och han hade en stor plats i våra liv och självklart betydde han mycket för mig och är VÄLDIGT saknad!!

 

[mimmipigg]

Sv: Mina barns far

Jag tror det är svårt att ta en mall och arbeta utifrån den när något så svårt händer.
Alla familjer, alla individer är olika.
Min kompis miste sin livskamrat och 3 pojkar miste sin pappa, de har alltid hållit honom levande, pratat om honom, firat hans födelsedag m.m.
De gillar när man pratar om honom och när man påpekar deras likhet med sin pappa. Pappan var min barndomskompis och killarna diggar när man berättar om hyss vi gjorde tillsammans, saker vi hittade på i tonåren osv.
Mamman har i mina ögon räckt till alldeles fantastiskt på alla sätt utom ett, pojkars behov av att brottas och kampas och prova sin styrka, det märks när de träffar kompisarnas pappor att det är något de "saknar".
Har dina söner bra kontakt med pappans släkt och hans vänner är det nog bra just för att få höra historier och minnen från pappas sida.

Kram till Er alla
mimmipigg

 

[mylan]

Sv: Mina barns far

Beklagar det som hänt dig och din familj.

Tänk att vissa familjer blir så hårt drabbade många gånger!

Jag tror inte att man behöver kuratorer och psykologer alla gånger, huvud saken att man i familjen tillåts att prata om den avlinde, det tror jag betyder mycket.

Vår familj har också blivit hårt drabbade på "kort" tid inom 1år så miste min svärmor både mamma, man och barn barn. så jag vet lite vad jag pratar om. det viktiga är att ALLA pratar och att inte någon får ta allt.

Det är i svåra stunder man märker att man har det där lilla Jä..ar annama.

Skickar med många styrke kramar till er alla//