Min syster är försvunnen

[Grazing]

Min poäng är att nej det vet du inte. Du vet hur du mår och fungerar när du är nere och då klarar du av att prioritera att höra av dig till dina anhöriga och vänner. Du vet inte hur TS syster fungerar eller inte.

Som sagt, sjukdomar ursäkter inte alla beteenden, så är det. Visst man kan inte ha samma krav på en person i det tillståndet men jo vissa krav kan man ha. Och jo, jag står fast vid att det finns inga ursäkter till sådant beteende. Det är fult gjort, som sagt att göra saker utan att tänka är en sak men när hon ber personen att säga att hon inte är där trots att polis och allt är inblandat. Är det inte en psykosliknande tillstånd så är det otroligt svårt att ursäkta och förlåta en sådan grej, att utsätta anhöriga för den oron såpass "planerat".

Och nej jag planerar inte och prioriterar inte att höra av mig, dock om dom ringer och hör av sig till mig så svarar jag, ljuger dock och säger att jag åkt på semester osv men jag svarar och dom vet att dom inte behöver oroa sig.

Ibland måste man sätta lite gränser på vad som är okej och inte okej också även på personer som är deprimerade, det är inte helt fel att ha lite krav där.

 

[Grazing]

Att känna sig sviken är knappast ett "straff" för TS syster den enda som lider av det är ju TS själv.

Självklart ska man förlåta, jag är alltid för att förlåta, men jag förstår att det i sådant här fall kan vara otroligt svårt.

 

[Rosett]

En del anhöriga oroar sig även om man hör av sig och säger att de inte ska oroa sig.

 

[Grazing]

En del anhöriga oroar sig även om man hör av sig och säger att de inte ska oroa sig.

Självklart, därför jag har lämnat mina anhöriga helt utanför mitt mående. Oron försvinner väl aldrig helt och hållet.

 

[Fan of Bill]

Jag vet det, men jag vet också hur det är att vara så nere och som sagt, sålänge det inte är en psykos inblandad så finns inga ursäkter att planera och utsätta anhöriga för den oron.

Vet du, du vet tyvärr ingenting. Om ts syster eller någon annan heller för den delen.

Du vet hur du fungerar och om du klarar att ta ansvar för dig själv och dina närmaste när du mår dåligt, när du mår som värst, så gratulerar jag till detta. Jättebra och en enorm lättnad för både för er som inte behöver leva i ångest, oro och ovisshet om var du är, vad du gör och om du överhuvudtaget lever.

Men vet du, det finns dom som tar livet av sig, som skjuter skallen av sig eller hänger sig eller gör andra fruktansvärda saker mot sig själva (och då även mot sina närmaste) för att dom mår så dåligt att dom inte orkar längre. Och det finns dom som inte ens är i närheten av en psykos och ändå gör detta.

Och därför kan det finnas människor som tar illa upp när du uttrycker dig som du gör om andra...

 

[Grazing]

Men vet du, det finns dom som tar livet av sig, som skjuter skallen av sig eller hänger sig eller gör andra fruktansvärda saker mot sig själva (och då även mot sina närmaste) för att dom mår så dåligt att dom inte orkar längre. Och det finns dom som inte ens är i närheten av en psykos och ändå gör detta.

Och därför kan det finnas människor som tar illa upp när du uttrycker dig som du gör om andra...

Jag vet att det finns dom, jag själv tex, helt utan att vara i en psykos. Fortfarande ingen ursäkt att utsätta anhöriga för den oron. Och jag vet att det finns dom som tycker dom får bete sig hur som helst för dom är nere på botten men näe, jag kan inte tycka det är okej. Man tappar inte allt ansvar bara för att man mår dåligt.

 

[Mixoman]

Man tappar inte allt ansvar bara för att man mår dåligt.

Vem eller vilka är "man"?

 

[athena_arabians]

Jag har mått skitdåligt i mitt liv och ett tag var det väl tur att jag inte lyckades ta livet av mig.

MEN jag anser fortfarande att man har ansvar för sina handlingar oavsett mående eller svårare sjukdom. Bara för att man mår skit har man inte carte blanche att göra vadsomhelst.

Jag förstår de som begår självmord när man har en terminal sjukdom (tex cancer) som kommer att göra ens sista tid till ett helvete men då tar man avsked och ser till att alla vet varför. Min partner vet att jag kommer att göra det om det kommer till en sådan situation.

Att bara försvinna gör man inte mot de som bryr sig om en. I det fall jag har varit i nära kontakt med fanns inget brev, ingen förklaring och det förföljer de anhöriga än idag.

 

[Grazing]

Vem eller vilka är "man"?

"Man" brukar inkludera alla. Och jag tycker faktiskt inte att "man" tappar allt ansvar bara för att "man" mår dåligt.

 

[Philosophia]

"Man" brukar inkludera alla. Och jag tycker faktiskt inte att "man" tappar allt ansvar bara för att "man" mår dåligt.

Fast förmågan att kunna hållas ansvarig för det man gör är inte svart eller vitt. Man behöver inte vara drabbad av en psykos för att förmågan till ansvarsfulla val ska vara reducerad eller kanske till och med kraftigt reducerad. Det kan räcka med att man har kraftig ångest och inte klarar av kontakt eller att man är så pass deprimerad att man upplever att man saknar handlingsförmåga.

Att anhöriga till människor som gör saker som kan tyckas vara irrationella och förvirrade på grund av sjukdom mår dåligt av det är självklart inte något konstigt. Som anhörig kan man även bli arg och upprörd, men oftast är det för att man som anhörig blir rädd och/eller känner frustration över det som händer. Men att säga att det aldrig finns någon ursäkt för att i sin sjukdom inte vidtar åtgärder för att anhöriga inte ska drabbas av det negativa som sjukdomen för med sig är rätt hårt mot den som är sjuk, tycker jag.

 

[Grazing]

Fast förmågan att kunna hållas ansvarig för det man gör är inte svart eller vitt. Man behöver inte vara drabbad av en psykos för att förmågan till ansvarsfulla val ska vara reducerad eller kanske till och med kraftigt reducerad. Det kan räcka med att man har kraftig ångest och inte klarar av kontakt eller att man är så pass deprimerad att man upplever att man saknar handlingsförmåga.

Att anhöriga till människor som gör saker som kan tyckas vara irrationella och förvirrade på grund av sjukdom mår dåligt av det är självklart inte något konstigt. Som anhörig kan man även bli arg och upprörd, men oftast är det för att man som anhörig blir rädd och/eller känner frustration över det som händer. Men att säga att det aldrig finns någon ursäkt för att i sin sjukdom inte vidtar åtgärder för att anhöriga inte ska drabbas av det negativa som sjukdomen för med sig är rätt hårt mot den som är sjuk, tycker jag.

Alla tycker olika där, jag tycker inte det är rätt att bete sig hur som helst pga att man mår dåligt. Att göra irrationella beslut är en sak, det händer. Att göra saker utan att tänka innan. Men att medvetet hålla sig borta och undan utan att berätta, det är inte okej. Jag tycker att man faktiskt kan ha ett visst krav på anhöriga som mår dåligt också. Klart det inte är lätt, det är skitsvårt.

Det är svårt och jobbigt att må dåligt, det är ett helvete, vill man dock ha kvar familj och vänner så måste man tyvärr ta lite lite ansvar också själv. Hårt kanske men det är ju så det är, tycker jag iallafall. Har man sådan kraftig ångest så kan man be vännen säga att man är där och det är lugnt. Har man handlingsförmåga att hålla sig gömd så bör man också kunna ha handlingsförmåga att skicka iväg ett sms.

Man måste ju inte men annars får man nog tyvärr räkna med att vänner och familj tillslut faktiskt inte orkar med mer.

 

[Philosophia]

Alla tycker olika där, jag tycker inte det är rätt att bete sig hur som helst pga att man mår dåligt. Att göra irrationella beslut är en sak, det händer. Att göra saker utan att tänka innan. Men att medvetet hålla sig borta och undan utan att berätta, det är inte okej. Jag tycker att man faktiskt kan ha ett visst krav på anhöriga som mår dåligt också. Klart det inte är lätt, det är skitsvårt.

Det är svårt och jobbigt att må dåligt, det är ett helvete, vill man dock ha kvar familj och vänner så måste man tyvärr ta lite lite ansvar också själv. Hårt kanske men det är ju så det är, tycker jag iallafall. Har man sådan kraftig ångest så kan man be vännen säga att man är där och det är lugnt. Har man handlingsförmåga att hålla sig gömd så bör man också kunna ha handlingsförmåga att skicka iväg ett sms.

Man måste ju inte men annars får man nog tyvärr räkna med att vänner och familj tillslut faktiskt inte orkar med mer.

Jag kan inte förstå det där onyanserade sättet att tänka. Visst kan man ställa krav även på anhöriga som mår dåligt, men inte alltid och inte jämt. Att göra en sådan här sak verkar vad det framgår inte vara något som har hänt tidigare, utan verkar vara en tillfällig och akut sak. Utifrån det så verkar det ligga nära till hands att tänka sig att det är rädsla och frustration som ligger bakom känslan av ilska gentemot systern, snarare än att det finns en verklig anledning till att klandra systern.

Alltså, jag förstår verkligen TS ilska och frustration. Det gör jag. Jag hade förmodligen känt lika dant om t.ex. min sambo eller något av mina syskon hade gjort likadant. Jag hade nog blivit så rädd och lättad att jag hade velat skaka om dem hårt och skälla ut dem. Men det kanske inte är den mest rationella reaktionen. Att andra som inte är känslomässigt förbundna till TS situation klandrar systern, som uppenbarligen mår/mått riktigt dåligt, är mindre förståeligt.

 

[ylvali2]

Man måste ju inte men annars får man nog tyvärr räkna med att vänner och familj tillslut faktiskt inte orkar med mer.

Jag misstänker ju att det inte ligger överst på prioriteringslistan att hålla släkt och vänner på gott humör.

 

[Grazing]

Jag kan inte förstå det där onyanserade sättet att tänka. Visst kan man ställa krav även på anhöriga som mår dåligt, men inte alltid och inte jämt. Att göra en sådan här sak verkar vad det framgår inte vara något som har hänt tidigare, utan verkar vara en tillfällig och akut sak. Utifrån det så verkar det ligga nära till hands att tänka sig att det är rädsla och frustration som ligger bakom känslan av ilska gentemot systern, snarare än att det finns en verklig anledning till att klandra systern.

Alltså, jag förstår verkligen TS ilska och frustration. Det gör jag. Jag hade förmodligen känt lika dant om t.ex. min sambo eller något av mina syskon hade gjort likadant. Jag hade nog blivit så rädd och lättad att jag hade velat skaka om dem hårt och skälla ut dem. Men det kanske inte är den mest rationella reaktionen. Att andra som inte är känslomässigt förbundna till TS situation klandrar systern, som uppenbarligen mår/mått riktigt dåligt, är mindre förståeligt.

Klandra och klandra, man kan inte klandra någon för att den mår dåligt, däremot så kan man opponera sig ändå för beteendet. Jag går ändå på att visst kan man må dåligt men nej, jag ser inte att det är okej att bete sig på det sättet ändå.

Och som jag skrev, självklart ska man ändå gå vidare och "förlåta" iallafall, inte direkt så att det är anledning att bryta kontakten om det inte är någonting som händer regelbundet. Men man bör iallafall berätta att det är inte ett okej, oavsett. Det är vad jag tycker.

 

[Grazing]

Jag misstänker ju att det inte ligger överst på prioriteringslistan att hålla släkt och vänner på gott humör.

Nej, är det verkligen inte, vem gör det menar du? Eller vadå?

 

[ullo]

Självklart kan man bli besviken på en anhörig som inte beter sig anständigt. Men det är faktiskt fysiskt omöjligt att göra en del saker när man är djupt deprimerad. Ibland är det att kliva ur sängen, ibland är det att tänka rationellt.

Självklart får man berätta för personen som är deprimerad att man är besviken över att de inte berättade att de skulle försvinna (eller vad man nu är besviken över). Men man kan inte förvänta sig att de ska klara av att göra rätt sak nästa gång även om man berättat att man blivit besviken tidigare.

Ingen vet vart just den andra personens gräns för vad som är fysiskt möjligt går och inte går när den är inne i ett depressionsskov.

Det enda man kan göra är att informera om vad man önskar personen ska göra, och hoppas den uppammar tillräcklig ork och tillräcklig rationell tankeförmåga för att göra just det nästa gång det smäller.

 

[Grazing]

Självklart kan man bli besviken på en anhörig som inte beter sig anständigt. Men det är faktiskt fysiskt omöjligt att göra en del saker när man är djupt deprimerad. Ibland är det att kliva ur sängen, ibland är det att tänka rationellt.

Självklart får man berätta för personen som är deprimerad att man är besviken över att de inte berättade att de skulle försvinna (eller vad man nu är besviken över). Men man kan inte förvänta sig att de ska klara av att göra rätt sak nästa gång även om man berättat att man blivit besviken tidigare.

Ingen vet vart just den andra personens gräns för vad som är fysiskt möjligt går och inte går när den är inne i ett depressionsskov.

Det enda man kan göra är att informera om vad man önskar personen ska göra, och hoppas den uppammar tillräcklig ork och tillräcklig rationell tankeförmåga för att göra just det nästa gång det smäller.

Fast ska man se på det på det sätet och ursäkta allt personen gör och att den inte kan hjälpa det ena och det andra så kan personen mer eller mindre bete sig precis som den känner för och sedan skylla på sjukdomen. För det är fruktansvärt lätt att bara följa med sjukdomens spår och låta bli att tänka till.

Det är hela tiden val man gör, även som sjuk..även när man inte är helt rationell så är det val man gör. Sen är risken tycker jag att om man är sjuk och får härja fritt, får bete sig lite som man vill för man "mår ju dåligt", då är risken också att man faktiskt slutar tänka till alls och då blir man sämre. Lite krav är faktiskt inte fel, även på folk som mår dåligt. Jag tycker det hade varit bättre om folk slutade vara så rädda för att faktiskt säga ifrån, min erfarenhet är att man är så hjälplös mot sjukdomen som man låter sig vara och då kan man få sig en tankeställare när någon ställer lite krav. Då är det ett val att göra om man vill ha kvar vän/familj eller om man väljer att fortsätta i sjukdomens spår och ge efter för dom tankarna.

Dock så kan det ju gå som för mig också att jag stänger ute familjen istället så dom inte får veta någonting. Låter dom gå i tron om att allt är lugnt och bra. Det gör dock även att jag faktiskt måste tänka till innan jag dras ner, ofta känner man ju av sådant. Sen om det är särskilt snällt eller inte mot familjen vet jag inte. Tror dom mår bättre om dom tror att jag mår bra. Så det är det valet jag gjort.

 

[ullo]

Dock så kan det ju gå som för mig också att jag stänger ute familjen istället så dom inte får veta någonting. Låter dom gå i tron om att allt är lugnt och bra. Det gör dock även att jag faktiskt måste tänka till innan jag dras ner, ofta känner man ju av sådant. Sen om det är särskilt snällt eller inte mot familjen vet jag inte. Tror dom mår bättre om dom tror att jag mår bra. Så det är det valet jag gjort.

Fast jag kan inte göra det valet. Jag kan inte fejka att jag mår bra för familjen. Jag kan inte stänga dem ute. Det är en aktiv handling som jag inte har ork att genomföra när jag är dålig.

Om du har ork till det så är det underbart för dig. Men för mig går det inte.

Jag klarar knappt av att gå upp ur sängen för att kissa när det är som värst. Låter jag bli att svara i telefonen så är det uppenbart för mina anhöriga att jag mår dåligt. Och orkar jag svara i telefonen så hörs det att jag mår dåligt.

Har man ett val så är man inte sjuk i sjukdomen depression. Man kanske är låg och lite nere och livet känns tillfälligt svart och hopplöst. Men du är inte allvarligt sjuk i en riktig sjukdom. Du har "bara" knäppa tankemönster som går att bryta med tankeverksamhet.

Det är inte möjligt att bryta tankemönster om du är deprimerad på allvar, alltså sjuk i en sjukdom i depressionsregistret, eller om du är sjuk i schizofreni, eller nån annan faktisk sjukdom med fysiska mekanismer bakom.

 

[Grazing]

Fast jag kan inte göra det valet. Jag kan inte fejka att jag mår bra för familjen. Jag kan inte stänga dem ute. Det är en aktiv handling som jag inte har ork att genomföra när jag är dålig.

Jag fejkar inte heller, därför skriver jag ett sms att jag är iväg. Så dom inte blir oroliga när dom inte når mig för jag vet att jag inte kommer orka svara när dom ringer. Krävs inget fejkande för det.

Jag klarar knappt av att gå upp ur sängen för att kissa när det är som värst. Låter jag bli att svara i telefonen så är det uppenbart för mina anhöriga att jag mår dåligt. Och orkar jag svara i telefonen så hörs det att jag mår dåligt.

Så är det för mig med, har legat inne på LPT från och till ett antal veckor nu. Det gäller att matcha in att slå en kort signal för att prata en kortis när orken kommer. Det räcker för att få folk att tro att man är "normal".

Har man ett val så är man inte sjuk i sjukdomen depression. Man kanske är låg och lite nere och livet känns tillfälligt svart och hopplöst. Men du är inte allvarligt sjuk i en riktig sjukdom. Du har "bara" knäppa tankemönster som går att bryta med tankeverksamhet.

Det är inget val att vara sjuk, det är det absolut inte. Men det finns ett val när det gäller hur man väljer att hantera sin sjukdom. Bara för att man ställer krav som anhörig betyder inte det att man kräver att personen ska bli frisk och fatta förnuftiga beslut utan det gäller främst att man vill att personen hör av sig så att dom kan hjälpa. Så att anhöriga iallafall får en chans att stötta.

Det är inte möjligt att bryta tankemönster om du är deprimerad på allvar, alltså sjuk i en sjukdom i depressionsregistret, eller om du är sjuk i schizofreni, eller nån annan faktisk sjukdom med fysiska mekanismer bakom.

Jag vet inte vad som menas med sjuk på "allvar", jag har liksom legat inne med x vak på LPT från och till i många veckor. Räknas inte det som "riktigt sjuk i depression" då? För det finns många sätt att vara deprimerad på som faktiskt är på riktigt också.

Tycker det är farligt att börja säga att folk som är sjuka "på riktigt" beter sig inte så och så. Många psykologer har sagt till mig att orkar jag med hästen så kan jag omöjligt vara deprimerad, kan jag sitta och äta en chokladbit kan jag omöjligt ha en ätstörning, blir jag glad över och ser fram emot något kan jag omöjligt vara en fara för mig själv, för dom som har självmordstankar "på riktigt" är inte rationella och pratbara på det sättet. Detta har lett till väldigt många problem.

När jag blivit som sjukast det är glasklart när folk har låtit mig härja fritt i min depression, när ingen har ställt lite ultimatum, då har jag inte orkat bry mig om att ens försöka heller. Säger inte att alla fungerar som mig men jag tycker faktiskt att det går att ha krav även på deprimerade personer. Som sagt igen, psykoser osv och andra sådana sjukdomar är en annan sak.

 

[vallhund]

Jag fejkar inte heller, därför skriver jag ett sms att jag är iväg. Så dom inte blir oroliga när dom inte når mig för jag vet att jag inte kommer orka svara när dom ringer. Krävs inget fejkande för det.

Så är det för mig med, har legat inne på LPT från och till ett antal veckor nu. Det gäller att matcha in att slå en kort signal för att prata en kortis när orken kommer. Det räcker för att få folk att tro att man är "normal".

Det är inget val att vara sjuk, det är det absolut inte. Men det finns ett val när det gäller hur man väljer att hantera sin sjukdom. Bara för att man ställer krav som anhörig betyder inte det att man kräver att personen ska bli frisk och fatta förnuftiga beslut utan det gäller främst att man vill att personen hör av sig så att dom kan hjälpa. Så att anhöriga iallafall får en chans att stötta.

Jag vet inte vad som menas med sjuk på "allvar", jag har liksom legat inne med x vak på LPT från och till i många veckor. Räknas inte det som "riktigt sjuk i depression" då? För det finns många sätt att vara deprimerad på som faktiskt är på riktigt också.

Tycker det är farligt att börja säga att folk som är sjuka "på riktigt" beter sig inte så och så. Många psykologer har sagt till mig att orkar jag med hästen så kan jag omöjligt vara deprimerad, kan jag sitta och äta en chokladbit kan jag omöjligt ha en ätstörning, blir jag glad över och ser fram emot något kan jag omöjligt vara en fara för mig själv, för dom som har självmordstankar "på riktigt" är inte rationella och pratbara på det sättet. Detta har lett till väldigt många problem.

När jag blivit som sjukast det är glasklart när folk har låtit mig härja fritt i min depression, när ingen har ställt lite ultimatum, då har jag inte orkat bry mig om att ens försöka heller. Säger inte att alla fungerar som mig men jag tycker faktiskt att det går att ha krav även på deprimerade personer. Som sagt igen, psykoser osv och andra sådana sjukdomar är en annan sak.

Istället för att skriva om vad man vill o kan o inte kan så skulle det nog bli mindre missförstånd om du skrev hur det varit för just dig o dina anhöriga. Du gör samma kardinalfel som du beskyller andra för, dvs extrapolerar från din individuella uppfattning/upplevelse till att något skulle vara allmängiltigt för alla som är deprimerade.