Min syster är försvunnen

[ginnies]

Men det måste vara härligt att vara så fullkomlig att det går att sitta och döma ut andra människors mående över nätet... Jag kan visst ha varit så dålig, men varit tvingad att klara mig igenom det ändå.

Det är ju du som dömer ut- inte jag.
Jag menar det inte alltid går- i tråden här, pga mående , det finns ett exempel från början , jag tog ett annat- du menar det är bara att bita ihop. Det är INTE att vara fullkomlig från min sida att påstå det inte alltid är så.

 

[Lovisaleonora]

Jag menar att det finns mycket som går att bita ihop om, för att det måste gå. Hade det gällt att fly från krig hade det nog varit skit samma det där med magknipet.

Men jobbet prioriteras ner, för det måste vi inte. Det beror på vad vi måste. Jag hävdar att det går att knipa om det mesta, beroende på hur man prioriterar. Att ligga sängbunden på sjukhuset och inte kunna resa sig - då går det inte.

Magsjuka försvagar, men om man kan resa sig och gå på toaletten, kan man nog komma lite längre också.

Å andra sidan är jag en av de många som tror på devisen att när du inte orkar ett enda litet steg till, har du inte nyttjat mer än 15 % av din kapacitet. För jag vet att det är så, när jag måste.

 

[Rosett]

Å andra sidan är jag en av de många som tror på devisen att när du inte orkar ett enda litet steg till, har du inte nyttjat mer än 15 % av din kapacitet. För jag vet att det är så, när jag måste.

Ja, när du måste. Det betyder inte att samma gäller för alla.

 

[Amha]

Jodå, jag har varit precis så dålig. Och så länge att t o m övriga muskler börjar krampa för att det inte finns tillräckligt med vätska. Och att magen knyter sig, vrider sig och jag m e m är grön.

Men det måste vara härligt att vara så fullkomlig att det går att sitta och döma ut andra människors mående över nätet... Jag kan visst ha varit så dålig, men varit tvingad att klara mig igenom det ändå. T ex man har en anhörig som VERKLIGEN är döende. Då får man lite perspektiv på en släng av magsjuka, även om det är illa. Då talar vi om att faktiskt inte kunna, och om någon av två MÅSTE kunna - finns få val kvar.

Jag måste fråga vad du åstadkom på jobbet den där dagen.

 

[Lovisaleonora]

Bemannade, övervakade och slutförde ett tidskritiskt uppdrag.

Att inte slutföra det hade inneburit konkurs.

 

[Lovisaleonora]

Ja, när du måste. Det betyder inte att samma gäller för alla.

Det handlar inte om mig, utan prioriteringar.

 

[ginnies]

Jag menar att det finns mycket som går att bita ihop om, för att det måste gå. Hade det gällt att fly från krig hade det nog varit skit samma det där med magknipet.



Magsjuka försvagar, men om man kan resa sig och gå på toaletten, kan man nog komma lite längre också.

Nej, frågan var om man alltid hade ett val.
Och jag menar det finns massor av tillfällen där man inte har det där valet.

Och du kunde resa dig och gå på toaletten- spy ut allt och skita ut allt- ja kan man det så ser jag det som att man är inte så dålig som den som inte kan förflytta sig från sin plats, krampar av minsta kroppsrörelse även om maten är borta och spyr grön galla- och nej, jag tror faktiskt inte ens en sådan person kan ta sig i kragen och fly från krig-alla kan inte fly, alla har inte det valet, och detta är väl ett exempel på någon - som utan hjälp- skulle bli kvar om den personen låg så några dygn eller mer just när flykt chansen kom.

 

[aprilmaj]

Långt från ursprungsämnet, men om man har sjukdomar som smittar, t ex magsjuka, då ska man väl hålla sig hemma för att inte sprida vidare. Det handlar inte bara om en själv; om man klarar att gå till jobbet eller inte.

 

[Gnist]

Magsjuka försvagar, men om man kan resa sig och gå på toaletten, kan man nog komma lite längre också.

Och i mitt fall som kökschef och mina kollegor, riskera att smitta sisådär 350 personer vilket vore en katastrof = satan tar den som kommer in och jobbar med pågående magsjuka!

 

[_Charlotte_]

Magsjuka försvagar, men om man kan resa sig och gå på toaletten, kan man nog komma lite längre också.

Å andra sidan är jag en av de många som tror på devisen att när du inte orkar ett enda litet steg till, har du inte nyttjat mer än 15 % av din kapacitet. För jag vet att det är så, när jag måste.

Hoppar in från ingenstans här känner jag... Men det verkar som om "jättemagsjuk" är helt olika för olika personer.
Ja, kan man resa sig och gå på toaletten, då har man nog inte så hemskt jobbig magsjuka trots allt. Om man kryper efter golvet några meter, måste lägga sig och vila, och sedan ålar sista biten till toaletten, då är det nog inte lika lätt att ta sig ännu lite längre.
Jag har haft båda sorternas magsjuka och kan säga att med den första sorten kanske jag hade kunnat ta mig iväg utanför huset, men jag hade inte gjort det eftersom jag inte vill smitta ner andra. Med den andra sortens magsjuka svimmade jag om jag ens försökte ställa mig upp, så då hade valet vara att krypa dit jag skulle och vila var tredje meter. Det hade nog inte gått.

Det andra går ju inte att göra några generella uttalanden om. Det handlar väldigt mycket om hur man är som person, hur mentalt stark man är och mycket annat. Om du känner att du inte orkar mer, men så har du ändå 85% kapacitet kvar, då är det så för dig.
En annan kanske pushar sig själv mer från början, och känner sig inte helt, totalt slut förrän hen har förbrukar 70-80% av sin kapacitet. Eller kanske mer.

 

[Lobelia]

Jodå, jag har varit precis så dålig. Och så länge att t o m övriga muskler börjar krampa för att det inte finns tillräckligt med vätska. Och att magen knyter sig, vrider sig och jag m e m är grön.

Men det måste vara härligt att vara så fullkomlig att det går att sitta och döma ut andra människors mående över nätet... Jag kan visst ha varit så dålig, men varit tvingad att klara mig igenom det ändå. T ex man har en anhörig som VERKLIGEN är döende. Då får man lite perspektiv på en släng av magsjuka, även om det är illa. Då talar vi om att faktiskt inte kunna, och om någon av två MÅSTE kunna - finns få val kvar.

Och du hade jobbat på om det varit fysiskt omöjligt att göra det. Det har faktiskt hänt att folk inte varit förmögna att kravla sig ur sängen?

Det finns också de som inte gör ditt val och inser att världen inte går under om man tillåter sig att vara sjuk även om det ser ut så. De är inte sämre människor för det.

 

[Lobelia]

Jag menar att det finns mycket som går att bita ihop om, för att det måste gå. Hade det gällt att fly från krig hade det nog varit skit samma det där med magknipet.

Men jobbet prioriteras ner, för det måste vi inte. Det beror på vad vi måste. Jag hävdar att det går att knipa om det mesta, beroende på hur man prioriterar. Att ligga sängbunden på sjukhuset och inte kunna resa sig - då går det inte.

Magsjuka försvagar, men om man kan resa sig och gå på toaletten, kan man nog komma lite längre också.

Å andra sidan är jag en av de många som tror på devisen att när du inte orkar ett enda litet steg till, har du inte nyttjat mer än 15 % av din kapacitet. För jag vet att det är så, när jag måste.

Säkerligen för det mesta men knappast alltid.

 

[Lovisaleonora]

Jag fortsätter hävda att i absoluta majoriteten av fall finns ett val. Som man gör baserat på egna erfarenheter och hur den egna situationen ser ut.

I relativt få fall finns inte så många alternativ, för man är intagen på sjukhus och dödligt dålig, har brutit benet och är rent fysiskt förhindrad att promenera 4 km vilket uppgiften består av - eller vad det nu är.

Jag vänder mig mot att vissa har en tendens att slå ut med armarna och säga "det finns inget val, vad ska jag göra" och därmed göra sig till ett passivt offer för omständigheterna. När det egentligen är ett val det handlar om.

 

[Hyacinth]

Jag fortsätter hävda att i absoluta majoriteten av fall finns ett val. Som man gör baserat på egna erfarenheter och hur den egna situationen ser ut.

I relativt få fall finns inte så många alternativ, för man är intagen på sjukhus och dödligt dålig, har brutit benet och är rent fysiskt förhindrad att promenera 4 km vilket uppgiften består av - eller vad det nu är.

Jag vänder mig mot att vissa har en tendens att slå ut med armarna och säga "det finns inget val, vad ska jag göra" och därmed göra sig till ett passivt offer för omständigheterna. När det egentligen är ett val det handlar om.

Jag håller nog med dig, jag har en gång jobbat trots att jag trodde att det verkligen inte skulle gå. När jag inte längre klarade av att träffa rätt tangenter fick en kollega ta över medan jag fjärrdirigerade från en fåtölj. Det är ju inget man bör göra men man i extrema undantagsfall kan göra.

 

[Lovisaleonora]

Jag vill fortsätta lite till och säga att jag tycker det är en STYRKA att det finns ett val. Det gör ju att jag INTE är ett passivt offer för omständigheterna utan kan välja mitt eget liv, i viss utsträckning.

Nu talar jag om mer än svår magsjuka, utan om tillvaron i stort. Det är BRA att det finns val för mig att göra, det betyder att jag formar mitt liv själv.

 

[GoLightly]

Jag tror också att det i de flesta fall finns ett val, men det känns inte som att det i särskilt många fall behöver vara rätt val att gå till jobbet när man är riktigt dålig. Att dels utsätta sina kollegor för smitta och dels få en längre återhämtningstid för att man inte vilar och låter kroppen bli frisk, under tiden som arbetsgivaren ska betala full lön för vad som knappast kan vara särskilt effektivt arbete. Visst kan det finnas undantagsfall, men är man så sjuk så tycker jag att man jobbar hemifrån om man måste göra något och delegera till andra om något måste göras på plats.

 

[Lovisaleonora]

Nu börjar det ju driva iväg från den ursprung den här delen av diskussionen har. Se t ex @Grazing s inlägg på föregående sida.

Det handlar i grund och botten om VAL, inte om magsjuka (även om många verkar snöat in på just magsjukan).

 

[Lobelia]

Jag fortsätter hävda att i absoluta majoriteten av fall finns ett val. Som man gör baserat på egna erfarenheter och hur den egna situationen ser ut.

I relativt få fall finns inte så många alternativ, för man är intagen på sjukhus och dödligt dålig, har brutit benet och är rent fysiskt förhindrad att promenera 4 km vilket uppgiften består av - eller vad det nu är.

Jag vänder mig mot att vissa har en tendens att slå ut med armarna och säga "det finns inget val, vad ska jag göra" och därmed göra sig till ett passivt offer för omständigheterna. När det egentligen är ett val det handlar om.

Jag håller med om att det oftast finns ett val, men vad man har att välja på varierar kraftigt och även hur lätt valet är. Ligger man magsjuk kan man ha valet att jobba med de konsekvenser det ger eller vara hemma och kurrera sig. Valet kan även vara om man ska spy i sängen eller på golvet i försök att ta sig till toletten. Det kan vara att ta telefonen och ringa efter ambulans eller efter anhörig, allt beroende på hur sjuk man är.

Det samma gäller depression, men med handikappet att det är kemiska förändringar i hjärnan som gör att ett rationellt val är svårt. För somliga är det en omöjlighet att göra något alls. De är bortom förmågan att välja att SMSa någon i den mån tankeförmågan ens klarar av att inse att det kan vara lämpligt att höra av sig. Det är ingen ursäkt, det liksom bara är så. De flesta med depression är säkert inte så illa däran utan klarar säkert att kontakta någon men väljer bort det av mer eller mindre rationella skäl. Depression påverakr dock förmågan att göra konstruktiva val, åtminstone om ens eget mående.

 

[Lovisaleonora]

...de flesta med depression är säkert inte så illa däran utan klarar säkert att kontakta någon men väljer bort det av mer eller mindre rationella skäl.

Precis. Och jag tror att det är bra att ta ansvar för sig själv och sin situation, inse att det finns val - att JAG har makten av över mitt liv i den övervägande majoriteten av fallen.

Ibland står valet mellan pest och kolera, men det är fortfarande ett val.

 

[Lobelia]

Precis. Och jag tror att det är bra att ta ansvar för sig själv och sin situation, inse att det finns val - att JAG har makten av över mitt liv i den övervägande majoriteten av fallen.

Ibland står valet mellan pest och kolera, men det är fortfarande ett val.

Men nu när vi pratar om psykiskt sjukdom komplicerar det valet och risken blir att valet inte grundar sig på någon i närheten av sunt förnuft eller rationella tankar. Valet man tycker sig ha står kanske mellan självmord, att skada sig själv, att fly eller gömma sig under sängen även om något rationellt jag i bakgrunden menar på att man ska söka hjälp, ett rationellt jag som man för det mesta stänger av.