Min syster är försvunnen

[aprilmaj]

Precis. Och jag tror att det är bra att ta ansvar för sig själv och sin situation, inse att det finns val - att JAG har makten av över mitt liv i den övervägande majoriteten av fallen.

Ibland står valet mellan pest och kolera, men det är fortfarande ett val.

Jaha, är det just valet du vill poängtera? Som i existentialismen?

 

[Lovisaleonora]

Absolut kan det vara så, men jag vill fortfarande mena att det i många fall är ett val, även om grunderna ibland är skakigare.

Samtidigt är det ju viktigt att även i psykisk sjukdom ha bra verktyg, att kunna bena ut sin situation och inte gräva hålet djupare. Det är inte lätt, det är många tillfällen i livet som är överdjävligt svåra. Ibland går det bara inte att lyfta luren, men det finns andra sätt.

Bara TS vet i det här fallet hur systern är som person och i sin sjukdom. Och det är klart att TS också måste få reagera på händelsen och har rätt till sina känslor av det som hänt.

 

[Lovisaleonora]

Jaha, är det just valet du vill poängtera? Som i existentialismen?

Vill du aktivt dra diskussionen dit? Allvarligt talat? Personligen tycker jag nog att det blir lite väl mycket trådkap för TS, så då drar jag mig ur.

 

[aprilmaj]

Vill du aktivt dra diskussionen dit? Allvarligt talat? Personligen tycker jag nog att det blir lite väl mycket trådkap för TS, så då drar jag mig ur.

Nu fattar jag inte alls
Jag försöker bara förstå vad du skriver.

 

[Lovisaleonora]

Om du vill dra tråden till en diskussion om existentialism, tycker jag det är för OT för att spinna vidare i TS tråd.

Därmed tackar jag för mig. Det var väl ändå inte svårt att förstå?

 

[Lobelia]

Absolut kan det vara så, men jag vill fortfarande mena att det i många fall är ett val, även om grunderna ibland är skakigare.

Samtidigt är det ju viktigt att även i psykisk sjukdom ha bra verktyg, att kunna bena ut sin situation och inte gräva hålet djupare. Det är inte lätt, det är många tillfällen i livet som är överdjävligt svåra. Ibland går det bara inte att lyfta luren, men det finns andra sätt.

Bara TS vet i det här fallet hur systern är som person och i sin sjukdom. Och det är klart att TS också måste få reagera på händelsen och har rätt till sina känslor av det som hänt.

Det är långt ifrån säkert att anhöriga vet hur personen egentligen mår.

 

[aprilmaj]

Om du vill dra tråden till en diskussion om existentialism, tycker jag det är för OT för att spinna vidare i TS tråd.

Därmed tackar jag för mig. Det var väl ändå inte svårt att förstå?

Jag ska inte tjata vidare. Vill bara förklara att jag trodde att det var din poäng med val-diskussionen och att jag inte fattade det först.

 

[Lovisaleonora]

Det är långt ifrån säkert att anhöriga vet hur personen egentligen mår.

Ändå så kan vi inte utgå från att TS är clueless, det verkar ju snarare som motsatsen. Att TS vet och förstår att systern mår dåligt.

 

[ztsu]

Oj, vilken intressant men tidvis utspårad diskussion det blev här inne!

Eftersom jag nu i efterhand med lite distans än mer kan hålla med vissa om att jag hängt ut min syster för mycket väljer jag att inte skriva mer om henne.

Som update kan jag iaf säga att jag fortfarande inte pratat med henne efter det som hänt. Hon är ångerfull men jag kan inte. Jag orkar inte. De senaste snart 20 åren har det alltid varit någonting. Min syster har direkt eller indirekt påverkat, och i perioder tom dikterat, mitt liv genom sitt sätt att leva sitt. När vi nu är vuxna och har ett annat typ av val har jag i perioder valt att ta bort henne ur mitt liv då jag helt enkelt haft tillräckligt med min egen psykiska ohälsa. De senaste åren har vi dock haft en relativt god relation, mycket för vår mammas och mina barns skull. När saker som dessa händer (vilket sker regelbundet även om just detta aldrig hänt förut) blir jag bara så matt. Jag orkar inte det. Skillnaden den här gången är att det var så utstuderat. Att hon medvetet lät bli att höra av sit trots att hon visste. Jag kan inte släppa det. Sen om det gör mig känslokall, orättvis eller till en dålig syster, det spelar faktiskt ingen roll. När kaos pågått i såhär många år blir man avtrubbad. Mest lider jag med min mamma som aldrig får lugn och ro.

Jag vet inte om jag har så mycket mer att tillägga till diskussionen som blivit här inne, men fortsätt den gärna för den är intressant tycker jag.

 

[corzette]

Fast alltså i TS fall har ju systern gjort ett AKTIVT val att inte vilja bli hittad... Systern har AKTIVT sagt till sin vän där systern gömmer sej att inte berätta att hon är där... Då är man inte psykiskt så dålig att man inte vet vad man gör. Sen att det beslutet är irretationellt eller "vettigt" får stå för andra...

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker du gör rätt. Du har skydligheter mot dig själv och dina barn att hantera ditt liv i första hand. Så du kan vara en bra och trygg tillvaro för dina barn.

Det innebär att så långt det är möjligt få tillvaron att fungera, och om det finns element i det som gör att det haltar säger ju självbevarelsedriften att du måste skära bort det.

Jag har själv skurit bort icke-fungernade släktrelationer (nära släktingar) och det är ett svårt ställningstagande. Men ändå är det ibland helt tvunget för att inte bli hängande i någon form av limbo vad gäller den egna hälsan.

Förhoppningsvis kan det bli en vändpunkt även för din syster, att vissa handlanden får dyrköpta konsekvenser. Det kan t o m vara en hjälp på vägen mot ett friskare liv.

 

[Gnist]

Det handlar i grund och botten om VAL

I många yrken så får man inte jobba vid vissa sjukdomar (inom vården, inom restaurang osv) = man har inget val alls, annat än att inte jobba och det går heller inte direkt att jobba hemifrån i såna yrken.
Sen om man väljer att gymma/åka bort/gå på stan osv och därmed smitta en hoper andra människor utanför arbetsplatsen, så är det ju iofs ett val man gör men i min värld så är det ett mindre bra val..

 

[Lovisaleonora]

I många yrken så får man inte jobba vid vissa sjukdomar (inom vården, inom restaurang osv) = man har inget val alls, annat än att inte jobba och det går heller inte direkt att jobba hemifrån i såna yrken.
Sen om man väljer att gymma/åka bort/gå på stan osv och därmed smitta en hoper andra människor utanför arbetsplatsen, så är det ju iofs ett val man gör men i min värld så är det ett mindre bra val..

och ytterligare en som HELT missades vad som diskuterades i grunden. Fantastiskt.

 

[aprilmaj]

och ytterligare en som HELT missades vad som diskuterades i grunden. Fantastiskt.

Nu retar jag väl gallfeber på dig ännu en gång, men du menar att vi inte är offer för omständigheterna utan vi väljer våra liv? Det är en styrka att kunna se det, att vara medveten om att det är jag själv som påverkar hur mitt liv utvecklas? Det är svårt och jobbigt att inse att det dels finns ett val, och dels att det bara är jag själv som är ansvarig för mina val? Vi värjer oss mot det, för att valet innebär ansvar för vår egen situation? I sällsynta fall har vi inte valmöjligheter, men då kan vi åtminstone förhålla oss till det?

 

[TinyWiny]

Oj, vilken intressant men tidvis utspårad diskussion det blev här inne!

Eftersom jag nu i efterhand med lite distans än mer kan hålla med vissa om att jag hängt ut min syster för mycket väljer jag att inte skriva mer om henne.

Som update kan jag iaf säga att jag fortfarande inte pratat med henne efter det som hänt. Hon är ångerfull men jag kan inte. Jag orkar inte. De senaste snart 20 åren har det alltid varit någonting. Min syster har direkt eller indirekt påverkat, och i perioder tom dikterat, mitt liv genom sitt sätt att leva sitt. När vi nu är vuxna och har ett annat typ av val har jag i perioder valt att ta bort henne ur mitt liv då jag helt enkelt haft tillräckligt med min egen psykiska ohälsa. De senaste åren har vi dock haft en relativt god relation, mycket för vår mammas och mina barns skull. När saker som dessa händer (vilket sker regelbundet även om just detta aldrig hänt förut) blir jag bara så matt. Jag orkar inte det. Skillnaden den här gången är att det var så utstuderat. Att hon medvetet lät bli att höra av sit trots att hon visste. Jag kan inte släppa det. Sen om det gör mig känslokall, orättvis eller till en dålig syster, det spelar faktiskt ingen roll. När kaos pågått i såhär många år blir man avtrubbad. Mest lider jag med min mamma som aldrig får lugn och ro.

Jag vet inte om jag har så mycket mer att tillägga till diskussionen som blivit här inne, men fortsätt den gärna för den är intressant tycker jag.

Jag tycker att du gör helt rätt. Det är inte alls samma sak men jag hade en barndomsvän som alltid hade en hel massa problem och alltid hamnade i en massa konstiga och farliga situationer. Jag försökte hjälpa henne på olika sätt och jag ställde alltid upp. Jag kom farande så fort hon behövde mig oavsett om det var att hon uttryckligen sa att hon behövde mig eller om det var att jag hörde på hennes röst i telefonen att något var fel. Jag har ringt ambulansen för att hon varit nära att lyckas att ta livet av sig och jag har tagit hand om hennes barn. Jag försökte på alla sätt och vis att finnas där för henne och hon valde att gång på gång försätta sig i situationer som många gånger ledde till farliga händelser med droger, våld, hot och brott. Jag kände när jag blev gravid att nu orkar jag inte längre. Nu måste jag fokusera på mig och mitt barn. Jag ville inte vara i hennes värld längre. Jag försökte förklara för henne när hon än en gång behövde mig att jag inte kunde komma farande längre och att jag inte kunde ställa upp på henne som förr pga graviditetskomplikationer. Hon förstod inte alls vad jag menade. Hon tyckte inte att jag hade ställt upp på henne mer än en handfull gånger och att det är det man gör för sina vänner. Då dog jag lite inombords men det stärkte mig på samma gång i att jag hade gjort rätt val.

Jag har träffat henne lite då och då genom åren och hon vill gärna ta upp kontakten igen men jag har låtit det vara på den nivån att vi hälsar och pratar lite när vi möts.
Nu har jag inte pratat med henne på länge men jag tänker på henne då och då. Jag vet inte vad det blev av henne och hennes barn men jag vet att jag inte ångrar mitt val att utesluta henne ifrån mitt liv.

 

[Grazing]

Vad de anhöriga "måste" och vad de gör är två skilda saker. Dina anhöriga kanske respekterar det, andras anhöriga kanske inte gör det. Kanske helt rimligt och BRA om man anar/tror att någon tänker ta livet av sig (att inte lämna dem ifred), men givetvis kan en individ låta bli att skicka ett sådant mess du talar om just för att de VILL bli lämnade ifred. Grejen är att du (eller jag) kan inte säga att "man MÅSTE göra si eller så" vare sig man är den som mår dåligt eller den som är anhörig. Folk gör som de gör, beroende på olika orsaker. Oftast helt relevanta orsaker för dem själva, även om du eller jag inte tycker så.

Jag hade blivit förbannad om inte mina anhöriga lät mig vara ifred om jag bett om det när det inte finns något mönster som tyder på att det skulle hända något speciellt annat än att jag vill vara ifred ett tag. Så jo, jag tycker man måste respektera människor också. Bara för att man mår dåligt betyder inte att dom får bete sig som dom känner för anhöriga heller pga oro. Jag förstår oron hos anhöriga men samtidigt så kan man inte sitta och vakta hela tiden utan även låta den som mår dåligt få ha ett eget liv. Sen får man kalkylera lite hur riskerna ser ut och när man bör se varningstecken.

Självklart är det upprörande; för TS. Men att det är så upprörande för DIG och att du sätter upp "regler" härinne för vad man "måste" klara av även om man är sjuk; det är det som folk härinne argumenterar emot dig för. Du kan tala för dig, du kan inte sätta regler för andra; vare sig TS syster eller någon annan.

Jag sätter inte upp regler för någon, jag skriver vad jag tycker 0ch jag tycker det är upprörande när folk gör såhär, oavsett. Det har jag full rätt att bli. Jag kan bli upprörd för saker som även om det inte är mig personligen det har hänt.

Och ja, jag tycker faktiskt att det finns ett och annat måste även för sjuka, hur jobbigt det än är. Det är jobbigt att vara sjuk, det är ett helvete. Och vill man ha kvar anhöriga som ska ställa upp och hjälpa än så måste man som sjuk även ge litegrann tillbaka. Hur jobbigt det än är. Det handlar om så lite man måste ge för att visa att man försöker.

Du vet inte hur andra mår, om de orkar skicka mess, om den ens VILL skicka mess. Den som mår så dåligt att den har långtgående planer på att ta livet av sig (och kanske dessutom GÖR det) ser inte det som sitt ansvar att meddela sig. De vill inte meddela sig för de vill inte bli hindrade. De vill bara slippa sin smärta. Att då anse att de minsann "borde" ditt eller datt - tja, du kan ju tycka det, men får räkna med att många andra inte håller med dig om att man kan avkräva sådant ansvar av en så sjuk person.

Du menar att alla som har långtgående planer tänker på det sättet? Att alla alltid är så nere att dom inte orkar göra saker och ting? För så är det långt ifrån alltid. Det är faktiskt tvärtom relativt vanligt att folk gör i ordning mycket av livet innan, städar och gör det fint osv, för övrigt även ett stort varningstecken när någon som mått dåligt börjar på det sättet att städa upp i sitt liv. Men som sagt, det är inte vad det handlar om. Iallafall inte för mig då jag pratar om TS fall där hon gömde sig trots att hon visste hon var anmäld försvunnen och alla var oroliga. Som sagt, det är val det handlar om, hon valde att inte höra av sig, att säga att hon inte var där osv.

 

[Björk]

Jag hade blivit förbannad om inte mina anhöriga lät mig vara ifred om jag bett om det när det inte finns något mönster som tyder på att det skulle hända något speciellt annat än att jag vill vara ifred ett tag. Så jo, jag tycker man måste respektera människor också.

Men bara för att du tycker det (och det tycker jag med) betyder inte att alla släktingar/människor till andra gör det.

(Bara för att klargöra för TS vill jag påpeka att jag talar mer ur ett allmänt perspektiv, inte om just deras situation).

För en person som kanske gång på gång haft släktingar/vänner som INTE respekterat ett beslut om att "få vara ifred" så är det kanske inte så konstigt om de låter bli att berätta/säga något sådant nästa gång de mår dåligt och vill vara ifred. Eller?

Du menar att alla som har långtgående planer tänker på det sättet?

Svar: nej, det menar jag inte.

Men alla tänker inte heller som du önskar/vill/tycker att de ska göra. Vissa tänker just precis så; jag vet ett speciellt fall där personen gjorde precis så; försvann ut och var bara borta. Och återfanns sedan av anhörig när hen verkställt planen, död, ute vid ett promenadstråk. Jag vet inte hur hen tänkte, men har starka misstankar (eftersom en av mina föräldrar kände en av de anhöriga rätt väl) om att hen insåg (eftersom hen varit inlagd tidigare) att om hen skulle meddela sig att hen ville "vara ifred" skulle hen nog inte fått satt sin plan i verket.

Självklart blir anhöriga besvikna, i detta fall både på vården (som skrivit ut hen, som inte lyssnade på anhörigas oro; som de upplevde det) och på sin närstående. Det hör (ofta) till när någon väljer den utvägen; att sorgen blandas med ilska över att personen valde att överge/lämna en. Det kan ju till och med komma som reaktion när någon dör av sjukdom eller andra naturliga orsaker; att man känner en slags ilska mot att personen "gick och dog". Ologiskt som det är så är det ändå normalt att kunna känna så.

 

[Grazing]

Men bara för att du tycker det (och det tycker jag med) betyder inte att alla släktingar/människor till andra gör det.

Grejen är den att jag får tycka precis vad jag vill. Du måste inte tycka som jag men det ändrar inte att jag tycker det.

 

[Björk]

Grejen är den att jag får tycka precis vad jag vill. Du måste inte tycka som jag men det ändrar inte att jag tycker det.

Absolut. Och som sagt; jag tycker som du; att anhöriga som blir ombedda att "lämna ifred" ska/bör göra det.

Men; alldeles oavsett vad vi tycker så GÖR inte allas anhöriga så. Och just den saken kan vara en ganska rimlig förklaring till att vissa individer låter bli att kontakta sina anhöriga. Just för att de tror eller vet att de inte kommer bli lyssnade på.

Och då är det kanske inte så oerhört konstigt eller ohyfsat av den som är sjuk att låta bli att kontakta sina anhöriga? Det var ju liksom där vi började; med att du ansåg att det i princip inte fanns någon som helst ursäkt till att en sjuk person inte meddelade sig till sina anhöriga, i princip hur sjuka de än var. För så trött/deppig kunde man inte vara att man i alla fall inte kunde skicka ett sms. (jag har aldrig varit psykiskt sjuk, men har ändå förstått det som att det kan "man" visst. Kanske inte alla som hävdar det, kanske inte du, men en del människor kan nog trots allt faktiskt vara det).

Och det jag menar är att det kan visst finnas fullt begripliga ursäkter och förklaringar.

Sannolikt var det inte så i TS fall (utifrån vad TS beskriver själv), kanske hade hennes syster helt andra skäl att "hålla sig undan" (helt egoistiska sådana) eller kanske hon faktiskt inbillade sig att de skulle "lägga sig i" när hon inte önskade det.

Jag tycker det är fullt möjligt att förstå TS frustration (och jag tycker TS resonemang är både logiskt, förståeligt och ser inte att jag själv hade reagerat på något annat sätt heller; både oron och senare ilskan kan jag förstå) och samtidigt inse att systerns beskrivning skulle kunna vara en annan.