Min syster är försvunnen

[Hyacinth]

Självklart kan man bli besviken på en anhörig som inte beter sig anständigt. Men det är faktiskt fysiskt omöjligt att göra en del saker när man är djupt deprimerad. Ibland är det att kliva ur sängen, ibland är det att tänka rationellt.

Självklart får man berätta för personen som är deprimerad att man är besviken över att de inte berättade att de skulle försvinna (eller vad man nu är besviken över). Men man kan inte förvänta sig att de ska klara av att göra rätt sak nästa gång även om man berättat att man blivit besviken tidigare.

Ingen vet vart just den andra personens gräns för vad som är fysiskt möjligt går och inte går när den är inne i ett depressionsskov.

Det enda man kan göra är att informera om vad man önskar personen ska göra, och hoppas den uppammar tillräcklig ork och tillräcklig rationell tankeförmåga för att göra just det nästa gång det smäller.

Kom bara ihåg att det yttrar sig olika. Jag har alltid klarat mitt jobb oavsett hur jag mått, det är annat som fallerar.

 

[Grazing]

Istället för att skriva om vad man vill o kan o inte kan så skulle det nog bli mindre missförstånd om du skrev hur det varit för just dig o dina anhöriga. Du gör samma kardinalfel som du beskyller andra för, dvs extrapolerar från din individuella uppfattning/upplevelse till att något skulle vara allmängiltigt för alla som är deprimerade.

Har annars skrivit att inte alla fungerar som mig. Det är ingen som fungerar som någon annan, men jag fortsätter att tycka att jo, man kan ha krav även på deprimerade personer och det är okej att bli fruktansvärt besviken på dens beteende. Kommer aldrig tycka det är okej att skylla på sjukdomen och bete sig hur som helst. Alla har alltid ett val, sen är det olika svårt för olika personer, men valen finns och det är trots allt alltid aktiva val man gör.

 

[vallhund]

Har annars skrivit att inte alla fungerar som mig. Det är ingen som fungerar som någon annan, men jag fortsätter att tycka att jo, man kan ha krav även på deprimerade personer och det är okej att bli fruktansvärt besviken på dens beteende. Kommer aldrig tycka det är okej att skylla på sjukdomen och bete sig hur som helst. Alla har alltid ett val, sen är det olika svårt för olika personer, men valen finns och det är trots allt alltid aktiva val man gör.

Nej, alla har inte alltid ett val, naturligtvis får du tro o tycka det, men det betyder inte att det är så.

 

[Grazing]

Nej, alla har inte alltid ett val, naturligtvis får du tro o tycka det, men det betyder inte att det är så.

Inte om man är inne i en psykos eller är apatiskt sängläge osv. Nej, då finns det få val. Men det är inte dom jag skriver om.

 

[vallhund]

Har annars skrivit att inte alla fungerar som mig. Det är ingen som fungerar som någon annan, men jag fortsätter att tycka att jo, man kan ha krav även på deprimerade personer och det är okej att bli fruktansvärt besviken på dens beteende. Kommer aldrig tycka det är okej att skylla på sjukdomen och bete sig hur som helst. Alla har alltid ett val, sen är det olika svårt för olika personer, men valen finns och det är trots allt alltid aktiva val man gör.

Inte om man är inne i en psykos eller är apatiskt sängläge osv. Nej, då finns det få val. Men det är inte dom jag skriver om.

Hur skall du ha det?

Meningen "bete sig hur som helst" låter i mina öron som extremt moralistisk, i stil med "ta dig i kragen"

 

[Grazing]

Hur skall du ha det?

Meningen "bete sig hur som helst" låter i mina öron som extremt moralistisk, i stil med "ta dig i kragen"

Nej, det jag menar är att det räcker att om man mår dåligt att skicka ett mess eller meddela sig på något sätt. Sen när det gäller krav så betyder inte det att 'skärp dig och börja må bättre nu annars lämnar vi dig krav' utan krav som i att meddela så att det går att hjälpa och vara där. Så man inte lämnar anhöriga i den oron och hjälplösheten. Ge folk en chans att vara där och hjälpa.

Som jag skrivit från början. Har man en psykos så kan man inte heller ta ansvar för sig själv, då tänker man inte på det sättet. Är det ingen psykos så har man oftast ett val, sen om det är lättare eller svårare är en annan sak men ett val finns alltid att göra. Och jag kommer alltid tycka att även sjuka personer har ett ansvar för sin omgivning även ifall det är ett helvete och hur svårt som helst.

 

[ylvali2]

Ge folk en chans att vara där och hjälpa.
.

Men man kanske INTE vill att folk ska vara där och "hjälpa". Man kanske vill vara ifred?

 

[Grazing]

Men man kanske INTE vill att folk ska vara där och "hjälpa". Man kanske vill vara ifred?

Precis, då gör man som jag gör, skickar ett mess och skriver att jag åker iväg en sväng, hör av mig sedan. Inte så svårt, då blir man lämnad ifred och folk slipper oroa sig när dom inte får tag i en pga att man inte orkar svara.

 

[ylvali2]

Istället för att skriva om vad man vill o kan o inte kan så skulle det nog bli mindre missförstånd om du skrev hur det varit för just dig o dina anhöriga. Du gör samma kardinalfel som du beskyller andra för, dvs extrapolerar från din individuella uppfattning/upplevelse till att något skulle vara allmängiltigt för alla som är deprimerade.

Det här inlägget förtjänar att postas igen.

 

[ylvali2]

Precis, då gör man som jag gör, skickar ett mess och skriver att jag åker iväg en sväng, hör av mig sedan. Inte så svårt, då blir man lämnad ifred och folk slipper oroa sig när dom inte får tag i en pga att man inte orkar svara.

Som sagt: alla anhöriga beter sig INTE som dina, och alla drabbade beter sig INTE som dig.

(lämnar diskussionen för att istället försöka lära grisar flyga)

 

[Grazing]

Som sagt: alla anhöriga beter sig INTE som dina, och alla drabbade beter sig INTE som dig.

Vad menar du nu? Har jag ens nämnt i tråden hur mina anhöriga reagerade när dom visste? Nej det har jag inte. Jag valde att utesluta dom för att jag mådde dåligt av att dom visste att jag mådde dåligt.

Och jag har inte skrivit att alla drabbade är som mig, men nu är det så att folk som mår dåligt har även dom ett val, beter man sig hur som helst så kommer förr eller senare folk runt omkring en att sluta orka och man förlorar dom tillslut.

Det är inget nytt fenomen och inget ovanligt att vänkretsen minskas otroligt när man mår dåligt pga att dom inte orkar känna sig såpass hjälplösa och oroade hela tiden. Jag har gjort det misstaget och förlorat bra vänner pga sådant. Och jag klandrar inte dom ett dugg.

Det handlar alltså om att messa ett litet sms att, är borta, hör av mig sedan. Inget mer än så liksom som krävs.

 

[Björk]

Det handlar alltså om att messa ett litet sms att, är borta, hör av mig sedan. Inget mer än så liksom som krävs.

Men du, det kan ju vara så enkelt att vissa anhöriga faktiskt förstår/anar eller TROR att ett sådant sms betyder just "oj, nu mår hon nog dåligt" och väljer att komma hem till personen som skickat det. I alla fall om det upprepats tidigare; om man vet om att personen har sådana perioder. Och om det är just det som personen INTE vill; att någon ska komma hem; så kanske de låter bli ett mess; kanske är det att fly hemifrån och gömma sig som är "lösningen" för personen just då.

*delvis KL*
Jag förstår verkligen din oro, TS! Ni trodde ju att din syster faktiskt var död. När någon är i sådan riskzon så är det solklart att det är just det som oroade er; att ni förlorat henne.

Och Grazing: om nu systern faktiskt hade planerat att dö.... då är det ju inte så konstigt att hon inte hör av sig till familjen; hon ville väl inte bli störd i sin plan, de som verkligen själva vill dö vill ju inte att någon anhörig kommer och sätter "käppar i hjulet" för den planen. Den som verkligen vill dö ringer inte upp och säger adjö om det riskerar göra så att deras plan inte fullföljs för de vill inte bli räddade av någon.

Kanske hade systern den planen, men av någon anledning så ändrades den i så fall.

 

[Grazing]

Men du, det kan ju vara så enkelt att vissa anhöriga faktiskt förstår/anar eller TROR att ett sådant sms betyder just "oj, nu mår hon nog dåligt" och väljer att komma hem till personen som skickat det. I alla fall om det upprepats tidigare; om man vet om att personen har sådana perioder. Och om det är just det som personen INTE vill; att någon ska komma hem; så kanske de låter bli ett mess; kanske är det att fly hemifrån och gömma sig som är "lösningen" för personen just då.

Anhöriga måste respektera om man vill vara ifred också, dock så beror väl det helt och hållet på hur mönstret har sett ut innan också. Om personen försökt ta livet av sig varje gång den skrivit ett sådant sms så är det en liten annan sak.

[/QUOTOch Grazing: om nu systern faktiskt hade planerat att dö.... då är det ju inte så konstigt att hon inte hör av sig till familjen; hon ville väl inte bli störd i sin plan, de som verkligen själva vill dö vill ju inte att någon anhörig kommer och sätter "käppar i hjulet" för den planen. Den som verkligen vill dö ringer inte upp och säger adjö om det riskerar göra så att deras plan inte fullföljs för de vill inte bli räddade av någon.

Som sagt, det beror väl på hur mönstret brukar se ut.

Kanske hade systern den planen, men av någon anledning så ändrades den i så fall.

Handlar inte om att inte höra av sig när personen sticker iväg i just detta enskilda fallet utan att hon fortsätter att hålla sig borta trots att hon vet att hon är anmäld försvunnen. Det är vad som är upprörande, vad jag förstått det som iallafall. Att inte låta vännen hon var hos berätta att hon är där och lever men vill inte ha kontakt just nu. Och det är sådan oro som tär otroligt på anhöriga, är det första gången så kanske det förhoppningsvis hjälper att berätta hur otroligt oroligt och jobbigt det var.

Jag kommer alltid tycka att sjuka också har ett ansvar för sin omgivning. Ett litet mess är inte svårt att sända iväg ifall man bestämmer sig för att hålla sig borta ett tag. Sen om det är ett varningstecken eller inte och anhöriga bör ingripa på ett eller annat sätt beror ju mycket på hur mönstret för den enskilda individen har sett ut innan.

 

[ginnies]

Alla har alltid ett val, sen är det olika svårt för olika personer, men valen finns och det är trots allt alltid aktiva val man gör.

Jag slungas tillbaka några år i tiden då jag var på kurs/utbildning, var en vecka.
En av föreläsarna frågade en dag (trot eller ej- psykolog) varför 5 st saknades.
De låg i magsjuka på rummen o var riktigt dåliga.

Psykologen sa när han fick reda på varför de inte kom: - Alla har ett val.

Han sa det otrevligt, oempatiskt och när några i gruppen förklarade igen, varför de inte kunde komma så sa han igen: - Alla har ett val.

Vilka olika val tycker du de hade?

 

[Lovisaleonora]

Vilka olika val tycker du de hade?

Fast där håller jag med.

Jag har varit tvungen att jobba med riktigt elak magsjuka. Det gick helt enkelt inte att vara hemma. Spy klart, skita vad som gick och sedan hålla sig borta från allt intag. Finns det inget, så finns det inget.

Kul? Nej? Plågsamt? Ja. Djävligt? Ja. Hemskt? Ja. Men jag hade verkligen inget vettigt val just då.

 

[labb]

Att inte låta vännen hon var hos berätta att hon är där och lever men vill inte ha kontakt just nu.

Kunde inte vännen berättat ändå? Det hade nog jag gjort om jag tyckt att det fanns anledning.

 

[Björk]

Anhöriga måste respektera om man vill vara ifred också, dock så beror väl det helt och hållet på hur mönstret har sett ut innan också. Om personen försökt ta livet av sig varje gång den skrivit ett sådant sms så är det en liten annan sak.

Vad de anhöriga "måste" och vad de gör är två skilda saker. Dina anhöriga kanske respekterar det, andras anhöriga kanske inte gör det. Kanske helt rimligt och BRA om man anar/tror att någon tänker ta livet av sig (att inte lämna dem ifred), men givetvis kan en individ låta bli att skicka ett sådant mess du talar om just för att de VILL bli lämnade ifred. Grejen är att du (eller jag) kan inte säga att "man MÅSTE göra si eller så" vare sig man är den som mår dåligt eller den som är anhörig. Folk gör som de gör, beroende på olika orsaker. Oftast helt relevanta orsaker för dem själva, även om du eller jag inte tycker så.

Handlar inte om att inte höra av sig när personen sticker iväg i just detta enskilda fallet utan att hon fortsätter att hålla sig borta trots att hon vet att hon är anmäld försvunnen. Det är vad som är upprörande, vad jag förstått det som iallafall. Att inte låta vännen hon var hos berätta att hon är där och lever men vill inte ha kontakt just nu. Och det är sådan oro som tär otroligt på anhöriga, är det första gången så kanske det förhoppningsvis hjälper att berätta hur otroligt oroligt och jobbigt det var.

Jag kommer alltid tycka att sjuka också har ett ansvar för sin omgivning. Ett litet mess är inte svårt att sända iväg ifall man bestämmer sig för att hålla sig borta ett tag. Sen om det är ett varningstecken eller inte och anhöriga bör ingripa på ett eller annat sätt beror ju mycket på hur mönstret för den enskilda individen har sett ut innan.

Självklart är det upprörande; för TS. Men att det är så upprörande för DIG och att du sätter upp "regler" härinne för vad man "måste" klara av även om man är sjuk; det är det som folk härinne argumenterar emot dig för. Du kan tala för dig, du kan inte sätta regler för andra; vare sig TS syster eller någon annan. Du vet inte hur andra mår, om de orkar skicka mess, om den ens VILL skicka mess. Den som mår så dåligt att den har långtgående planer på att ta livet av sig (och kanske dessutom GÖR det) ser inte det som sitt ansvar att meddela sig. De vill inte meddela sig för de vill inte bli hindrade. De vill bara slippa sin smärta. Att då anse att de minsann "borde" ditt eller datt - tja, du kan ju tycka det, men får räkna med att många andra inte håller med dig om att man kan avkräva sådant ansvar av en så sjuk person.

 

[ginnies]

Fast där håller jag med.

Jag har varit tvungen att jobba med riktigt elak magsjuka. Det gick helt enkelt inte att vara hemma. Spy klart, skita vad som gick och sedan hålla sig borta från allt intag. Finns det inget, så finns det inget.

Kul? Nej? Plågsamt? Ja. Djävligt? Ja. Hemskt? Ja. Men jag hade verkligen inget vettigt val just då.

Äsch, du har helt enkelt inte varit så dålig ... att kunna styra att inte äta eller dricka för "om det inget finns så finns inget", då har du inte haft en mage som krampar och spyr fast det inget finns och hur ska man kunna planera sjuken så det blir färdigt den tid på dygnet det passar? så nä jag anser inte att man alltid har ett val, det finns de som tror det- en dag kanske de förstår att tro är inte att veta.

 

[Heulwen]

Äsch, du har helt enkelt inte varit så dålig ... att kunna styra att inte äta eller dricka för "om det inget finns så finns inget", då har du inte haft en mage som krampar och spyr fast det inget finns och hur ska man kunna planera sjuken så det blir färdigt den tid på dygnet det passar? så nä jag anser inte att man alltid har ett val, det finns de som tror det- en dag kanske de förstår att tro är inte att veta.

Håller med. När jag får magsjuka blir jag nästintill inlagd eller ja jag blev faktiskt det när jag var 18 och fick dropp. Finns det ingen mat kommer det galla och det krampar så mycket att det inte går att sitta upprätt. Jag kan omöjligt jobba då. När jag har högre feber skulle det väl gå korta stunder efter Alvedon även om resultatet skulle bli dåligt.

 

[Lovisaleonora]

Äsch, du har helt enkelt inte varit så dålig ... att kunna styra att inte äta eller dricka för "om det inget finns så finns inget", då har du inte haft en mage som krampar och spyr fast det inget finns och hur ska man kunna planera sjuken så det blir färdigt den tid på dygnet det passar? så nä jag anser inte att man alltid har ett val, det finns de som tror det- en dag kanske de förstår att tro är inte att veta.

Jodå, jag har varit precis så dålig. Och så länge att t o m övriga muskler börjar krampa för att det inte finns tillräckligt med vätska. Och att magen knyter sig, vrider sig och jag m e m är grön.

Men det måste vara härligt att vara så fullkomlig att det går att sitta och döma ut andra människors mående över nätet... Jag kan visst ha varit så dålig, men varit tvingad att klara mig igenom det ändå. T ex man har en anhörig som VERKLIGEN är döende. Då får man lite perspektiv på en släng av magsjuka, även om det är illa. Då talar vi om att faktiskt inte kunna, och om någon av två MÅSTE kunna - finns få val kvar.