Meningen med livet?

[skiesabove]

Vet inte om det är så för alla men definitivt för mig . Vid det här laget har jag dock lärt mig att det blir stadigt bättre för varje gång jag tar mig igenom en jobbig period.

Att sänka kraven är en jätteviktig del! Och du kan ju inte jobba på...
- Öva på att sluta ge mig själv skit, dvs be den inre gnällspiken hålla käft. I värsta fall nynna mantran tills den slutar.
- Ständigt övande på att acceptera mig själv, mina känslor och mina beteenden
...utan att sänka kraven. Många av kraven jag har ställt på mig själv är fullständigt orimliga och har orsakat mig mycket ångest helt i onödan.

Men att jobba med att kunna släppa och sänka krav har verkligen varit en resa (och är en resa). Just nu är jag i en period då jag äntligen börjar få lite perspektiv på vilka krav/problem jag har ärvt från föräldrar och släkt eller dragit på mig under uppväxten. Det är så gött när perspektivet börjar komma och man kan lägga undan en del av de där onödiga stenarna man släpat på!

Min häst har varit väldigt hjälpsam, han har tvingat mig att ta itu med massa issues jag annars bara hade kunnat fortsätta bära med mig i bagaget. Nu har jag blivit tvungen att se dom i vitögat och börja släppa dom. Duktig hest .

 

[skiesabove]

Men jag tror nånstans i min enfald att om livet var ett sånt evigt kämpande för alla så skulle fler begå självmord.

Jag tror att det är många som inte tänker/känner efter särskilt mycket, antingen för att dom inte har den mentala kapaciteten för det eller så har dom aldrig lärt sig att tänka och känna efter riktigt ordentligt.

En del av dom bränner ut sig ändå, och det är väl dom som springer in i väggen i 250km/h och blir förvånade över det.

Andra är som du och jag och har en lång och seg kamp istället.

Och jag tror också på att det finns de som både tänker mycket, känner efter mycket OCH har hittat sin plats i livet och mår bra i den. En del har tur och hittar den mycket fort, andra sent i livet. En del får jobba skithårt för att komma dit pga bagage och andra förutsättningar, och för andra kommer det lättare.

Men hopp finns det alltid .

 

[Lill76]

@Lill76 Jag kan ju säga att jag beundrar de som hinner och orkar jobba heltid, ha familj och hus/gård eller vad det nu är... Jag bor i lägenhet, har hästen inhyrd och är ensam. Ändå har jag ingen ork. Familjelivet har aldrig intresserat mig, och det är väldigt tur. För jag kan inte se hur jag skulle orka, snarare känns det som ett under när jag ser föräldrar som öht kan ha ett annat liv utanför familjen.
Sen tycker jag iofs inte att jag är nåt avelsmaterial, och jag har som tur är aldrig velat ha barn. Men det hör inte hit.

Det är inte lätt att vara förälder och samtidigt ha ett annat liv..... jag är ett enda dåligt samvete hela jag! Önskar i mina tyngsta stunder att jag inte hade barn, sambo eller något annat än hästarna att tänka på..... Har gått i diverse terapi o så men inte hittat knuten inom mig ännu - men hoppas nån gång kunna hitta den, sänka kraven på mig själv o vara nöjd med det jag har. Fast just nu känns det som en ouppnåeligt mål, men man får aldrig sluta leta o hoppas!

 

[Migo]

Alla har vi en tro, annars skulle vi gå under.

Verkligen inte sant!!

Ts: jag blev otroligt hjälpt av att skaffa hund. De tillför något ännu mer kravlöst än hästarna och finns nära mest hela tiden. De gör verkligen underverk för min livslust.

 

[Lill76]

Verkligen inte sant!!

Ts: jag blev otroligt hjälpt av att skaffa hund. De tillför något ännu mer kravlöst än hästarna och finns nära mest hela tiden. De gör verkligen underverk för min livslust.

Hundar är underbara! men mina ger också mig dåligt samvete för att jag inte hinner med att aktivera dom mycket mer än promenader. Om man redan har svårt att räcka till o hålla motivationen uppe bör man tänka sig för innan man skaffar hund. En reflektion bara. Hästen kan man låta stå en dag, men hunden kan man inte låta "stå" ens en halv dag....

 

[Pontevecchio]

I mina ögon fokuserar du på det som är tråkigt, svårt och joobigt.
Fokusera på lösningen.

Hittar du inte den själv, sök hjälp av nån som kan hjälpa dig.
Om du inte söker hjälp eller försöker finna lösningen kommer du inte finna den.

Jag kan rabbla upp saker som är fantastiska i vardagen men det kommer inte hjälpa dig se den.

 

[stjarnhimmel]

TS- jag kan känna igen mig i mkt av det du skriver även om jag har andra sjukdomar.
För mig handlar det just om att fylla livet med så mkt glädje och roliga saker så det är värt att leva. Har haft perioder då jag bara jobbat och inte orkat med så mkt mer än det och då tycker jag att allt känns meningslöst.
Nu kanske jag trampar ngn på tårna men jag brukar hålla mig ifrån de mest klämkäcka kommentarerna. För jag tänker att det är svårt att ha ork när man samtidigt har värk (exempel från mitt liv), eller andra saker att kämpa med. Och det kan vara jättebra att lyssna på inspirerande personer men det kan också trycka ner en. Tex har jag varit på flera föreläsningar med folk som har olika funktionsnedsättningar. Även om de är inspirerande och jag beundrar vissa av dom kan de också få mig att känna att jag inte orkar kämpa på det sättet och då kan det snarare få en att känna sig dålig om man inte har samma energi som dom.

 

[skiesabove]

Appropå allt det här, Andréana Lefton har lite fina insikter angående att vara snäll mot sig själv (och andra):

http://onbeing.org/blog/letters-to-the-living-no-5-on-gentleness-wrestling-with-a-wounded-angel/6924

 

[stjarnhimmel]

Min tanke med mitt förslag var att försöka hitta andra som är vana att diskutera "meningen med livet" och på så vis få annan infallsvinkel. Att fylla livet med något nytt och annorlunda. Bli utmanad.

Alla har vi en tro, annars skulle vi gå under.

Vad menar du med att alla har en tro? Att alla inte har religiös tro är jag med på.
Men jag tror inte heller att alla tror på ngt annat. Många låter nog bara livet rulla på utan att fundera över vad de vill ha ut av livet..

 

[Migo]

Vad menar du med att alla har en tro? Att alla inte har religiös tro är jag med på.
Men jag tror inte heller att alla tror på ngt annat. Många låter nog bara livet rulla på utan att fundera över vad de vill ha ut av livet..

Jag funderar en jäkla massa över livet, universum och allting men kan verkligen inte säga att jag har en"tro".

 

[Azalea]

Jag är 30 år gammal, jag har så långt jag kan minnas haft en depressiv läggning. För ungefär ett halvt liv sedan hade jag min första kontakt med vården pga detta, då i form av samtal på BUP. Jag avbröt det eftersom jag inte såg någon poäng i det, det var mina föräldrar som tog mig dit. Därefter har mitt liv vid sidan av utåt sett normala aktiviteter kantats av ångest, depression, håglöshet, dödslängtan, anorexi och allmänt kasst mående. Trots en bra uppväxt i trygg kärnfamilj och allt man kan tänka sig "rätt". Jag kan mao inte skylla på min dåliga uppväxt, eller ens dåliga gener.

Jag lever sedan många år ett normalt liv och jobbar heltid, betalar skatt, sköter räkningar, lagar mat, diskar, tvättar, städar, har en tidskrävande hobby och kan föra mig socialt. Jag är tom ganska omtyckt av andra människor och uppfattas nog av de som inte känner mig väl, som en ganska glad och lättsam person dock med en stor portion galghumor. Jag har häst och har varit omtyckt i de stall jag hört hemma i de senaste åren, jag vet att jag är en hyfsad ryttare och att många tycker att jag är relativt kunnig och bra på det jag gör.

Så, utåt sett är det nog väldigt normalt och inget uppseendeväckande. Jag har blivit headhuntad till ett jobb jag velat ha länge, jag har bra kontakt med min familj samt flera bra och nära vänner. Jag är väldigt driven i det jag tar mig för att göra, och under mina bättre perioder känns det därför som att livet kanske skulle kunna vara helt okej även för mig…


Men, jag är så o.e.r.h.ö.r.t livstrött. Jag hittar ingen motivation utan jag existerar enbart för att jag inte tar mig för att avsluta det. Jag har liksom redan gjort den där resan med att försöka svälta ihjäl, psykvård och elände. Det är passé och känns patetiskt. Hade det varit meningen att jag skulle ha dött av det så hade jag betydligt större skäl och orsaker för 10 år sedan än nu. Nu är jag bara gammal och bitter. Tanken på att mitt liv kanske har 60 år kvar är outhärdlig då jag helt ärligt känner att jag gjort mitt…


För egen del så är hästeriet det enda som känts värt nåt sorts engagemang. Givetvis älskar jag min familj och mina vänner, men inte kan väl min egen drivkraft vara att leva för deras skull? Jag vill leva för min egen skull, men hur gör man? Jag har inget driv.

Jag har försökt satsa på att känna mening genom att fylla min fritid med hästar men hästeriet har aldrig varit någonting som gått lätt för mig. Jag har inget stöd i form av intresserad familj eller parter och har egentligen aldrig haft, jag har fått kämpa och krångla mig fram för egen maskin. Vilket är helt normalt nu när man är vuxen och står på egna ben. Dessutom har min nuvarande häst (likväl som den förra var) varit sjuk och skadad till och från hela detta år. Jag är trött, slut, less och ännu mer less. Jag är bitter och känner att hela livet motarbetar mig, när inte ens det enda jag finner glädje i någonsin kan fungera smidigt.

Jag har genom åren skött mina hästar minutiöst, med på gränsen till neurotisk noggrannhet, och ändå förtjänar jag inte att få lite medgång. Jag är inte religiös men jag undrar faktiskt vem det är som jävlas med mig uppifrån en högre makt. Det är så uppenbart att det inte är meningen att jag ska lyckas… Jag har slutat drömma om stordåd. Allt jag numera önskar av livet är en ork och lust till att leva, ett jobb som kan försörja mitt hästeri utan att jag sitter i ekonomisk beroendeställning till någon annan och sedan att det kan flyta på där. Att få rida och sköta två hästar, träna och åka på måttligt med tävlingar. Ingen elitsatsning, inget varje helg, utan bara på en nivå där jag tar mig framåt och ser lön för mödan. Men jag är 30 år, började rida då jag var 7 år och har ännu inte ens tagit mig ut på en riktig tävling mer än en lokal hoppning på högstadiet. Skrattretande.


Mitt förhållande sedan 2,5 år har precis tagit slut och det var inte direkt oväntat – jag har blivit bittrare, mer egoistisk och mer kompis med döden för varje månad det här året. Speciellt i takt med att hästeriet ständigt går tungt. Jag och pojkvännen hade inte mkt gemensamt från början och hade alltid mer eller mindre kommunikationsproblem, men jag har insett detta år att jag orkar inte engagera mig i nån annan. Jag orkar inte jobba på förhållandet. Också. Hela mitt liv är ett jobb. Ett jobb att orka gå upp, ett jobb att tjäna pengar, ett jobb att sköta min häst som jag ändå inte ens kunnat rida ordentligt och ett jobb att samtidigt sköta allting snyggt och inte bara lägga mig under täcket och bli försörjd på bidrag.

Jag har tunnelseende för det enda jag intresserar mig för, dvs hästar och att ta mig själv framåt, helt enkelt för att jag inte har några extra växlar att lägga i. Jag orkar inte med några andra måsten. Med andra ord orkar jag inte leva med någon, så det var lika bra att erkänna att jag måste vara ensam. Jag vill inte vara den bittra, tråkiga, gnälliga och irriterade person som bara stör mig på min partner – så som jag blir i ett förhållande.


Jag är uppriktigt uppgiven. Jag har tidigare i livet provat en massa olika former av terapi, medicin, varit sjukskriven, gått på heltidsåtgärder, öppenvård, legat inne på sjukhus, gått hemma och dragit dvs gjort hela registret som finns att erbjuda. Jag har sett vad man kan få hjälp med av vården och jag är inte otacksam men jag har inte blivit hjälpt av det. Det som bäst hållit mig borta från destruktivt beteende är hästeriet, men det går ju bevisligen inte så bra det heller och jag tycker ärligt talat att det är ett evigt trälande.

Mitt stora problem just nu är att jag inte ser någon vidare poäng. Jag ser helt enkelt inte Varför man ska vilja leva. För att jobba? För att bidra med skattebetalningar till samhället? För att göra familjen nöjd över att se att man ”blev frisk” från sina ungdomsbekymmer? Jag vet inte. Jag önskar helst av allt att jag slapp vakna upp någon morgon, bara susa iväg utan att behöva jobba på det också. Om något någon gång kunde gå enkelt för mig så kunde jag väl åtminstone få slippa anstränga mig för att dö?


Är jag ensam om att vara så hopplöst negativ? Jag vet att det är tabu att våga erkänna att man tänker som jag, man ska vara så jäkla käck och positiv och ta nya tag och jajjamän… Men när man inte orkar det då? När man tröttnat på att varje försök till nya tag och jajjamän bara resulterar i motgång, är det inte okej att ge upp då? Och vad gör man under tiden man väntar på att få slippa uthärda och stå ut, tills man faktiskt slipper leva mer?

Jag känner igen mig i det du berättar. Jag är i samma ålder, har haft psykisk ohälsa i halva mitt liv och har länge länge upplevt livet som en stor kamp. Har provat "allt" vården haft att erbjuda och känt mig hopplös för inget gav ihållande resultat. Efter att min häst dog förra sommaren kändes allt fullkomligt hopplöst och värdelöst och förstod inte vad jag kämpade för längre. Jag gick djupare in i depression än någonsin och jag tänkte att snart ger jag faktiskt upp.
Men så bestämde jag mig för att ge terapi en sista chans i början av sommaren, inte så mycket för min skull som för min familjs, för om jag skulle komma att välja döden sen ville jag att de skulle få känna att jag verkligen försökt, att ingen kunde ha gjort mer.
Jag orkade inte vända mig till landstinget för där har jag upplevt så mycket dåligt och så många misslyckanden. Istället tog jag mig råd att gå privat. Nu har jag gått i KBT hos en duktig engagerad psykolog i fem månader, och för mig har det gjort sån enorm skillnad. Jag hade fastnat i så många tankefällor som drog ner min livskvalite så mycket. Jag trodde verkligen att jag var ett hopplöst fall, och att jag inte skulle bli hjälpt av terapi för jag har ju inte blivit det förr. Men jag vågade försöka igen och jag är så glad att jag gjorde det. Bit för bit går det lättare att ta itu med tankefällorna som dyker upp, och för första gången sedan jag blev sjuk som 13åring känner jag att det är lättare att leva. Jag är inte konstant tyngd och jag förvånas över det dagligen.

Jag kommer förmodligen aldrig bli helt fri från mina depressioner, men jag är bättre utrustad för att hantera dem nu, tack vare KBT och min humörstabiliserande medicin, och jag känner nu att det är värt att fortsätta leva. Det är så värt det.

Jag vet inte om du har någon nytta av det jag berättat, men jag hoppas det.

 

[Hippocampus]

Jag tog till en alternativ behandling när jag mådde så, och det var det bästa jag gjort. Annars är jag inte säker på att jag suttit här idag. Jag gick i hypnosterapi.

 

[Mia_R]

Vad menar du med att alla har en tro? Att alla inte har religiös tro är jag med på.
Men jag tror inte heller att alla tror på ngt annat. Många låter nog bara livet rulla på utan att fundera över vad de vill ha ut av livet..

Jag försöker att alltid tro på mig själv vad som än händer. För mig är det helt ok att inte alltid orka när det känns som allt är emot mig, det är ok att jag tappar orken och bara vill dra täcket över huvudet, ramla ihop i ett hörn som en våt fläck och gråta ögonen ur mig, men jag tappar aldrig tron på mig själv utan efter stunder av uppgivenhet biter jag ihop och ser till att försöka ändra på tillvaron.

Jag har som sagt ingen religiös tro, jag tror inte att allt som händer har någon mening, men jag tror på mig själv och att det är jag själv som ska skapa det liv jag vill leva, även om det finns många stenar och blindspår på vägen och saker verkligen inte alltid blir som jag tänkt mig. För mig är det ok att jag tappar sugen ibland, men även om jag inte kan lita på att jag står på botten och har fast mark under mina fötter måste jag ändå tro att det är jag som är den som kan dra mig upp ur fallgroparna hur ofta repet eller grenen än brister. Jag kan be andra om hjälp, men hur många livlinor de än slänger till mig är det jag som måste välja att ta dem eller stanna kvar där jag är.

En kompis sa en gång när hon mådde dåligt att hon kände det som om hon var i ett ruttet höghus, varje gång hon försökte resa sig brast golvet under hennes fötter och hon rasade ytterligare en våning ner. Tyvärr tog hon bara hjälp när hon mådde som sämst, så fort hon orkade lade hon locket på och flydde till nästa gång golvet brast och hon ramlade längre ner igen. Hon tror att det är andras sak hur hon mår, att det är andras sak att fixa henne, att det är andras fel när det inte blir som hon vill.

Jag tycker att det är aldrig fel att be om hjälp eller prova olika vägar för att nå sitt mål om man inte orkar själv att gå den från början utstakade vägen. För mig är det viktigt att hur svart allt känns ändå kunna glädjas åt det lilla. Jag glädjer mig åt en liten katt-tass som klappar mig på kinden, att se att den arga och olyckliga hund jag tog hand om för drygt ett år sedan är den glada och fina hund jag trodde han var hela tiden, känna glädjen när hela gänget kommer galopperande när jag ropar på hästarna. Jag kan glädja mig trots sorgen över de jag förlorat att jag haft lyckan att få växa upp med, älska och lära känna de jag mist.

Jag vet att jag är världsbäst på att vara jag och det är jag som ska leva mitt liv. Om man behöver hjälp för att komma fram är det aldrig fel att fråga andra om vägen.

 

[stjarnfrugt]

@Mia_R Precis allt det kan jag känna igen mig i. Jag är min egen lyckas smed, jag slutade tro att lyckan kom utifrån ungefär i högstadieåldern eller gymnasiet. Då trodde jag att om jag också skulle få en tävlingsponny, om mina föräldrar också skulle vilja köra mig på träningar och tävlingar, om jag också fick vara sådär smal och fin som de jag såg på skolan och i stallet - Då skulle minsann jag vara lycklig!
Men nej, så enkelt är det inte. Jag har varit sådär smal, jag har faktiskt varit så smal att jag låg på sjukhuset, inte blev jag speciellt lycklig. Jag blev uppgödd och ännu olyckligare. Jag kan gräma mig än i denna dag att jag inte dog för allting som kom efteråt var så mkt värre.

Hästmässigt har jag inte haft speciellt bra förutsättningar. Bott långt ifrån träningsmöjligheter och aldrig haft nån direkt support mer än att mina föräldrar lät mig ha foderponny på byns ridskola. Jag är väldigt tacksam för det givetvis, alla barn får inte det. Men det var ändå inte roligt att vara hästskötare åt mina kompisar på tävlingar eftersom min familj inte ville åka på träning och tävling med mig. Vi hade 4 mil enkel väg till ridhus och det är inte nåt att hänga i julgranen när man inte kan köra dit själv. Jag insåg med tiden att jag faktiskt hade mer talang än många jag såg på tävlingarna, men vad spelade det för roll hemma i skogen? När jag började på ridgymnasiet blommade jag ut som ryttare. Men bara på hemmaplan eftersom jag inte hade support, och sedan med tiden tappade ork och ambition i takt med djupare depressioner och ätstörningar.

Allt jag har idag har jag åstadkommit själv. Jag har själv sett till att genomföra utbildningar som ger mig jobb som ger bra lön. Jag har själv sett till att få de jobben. Jag har själv köpt min häst och jag har själv skött om den och jag har själv sett till att hon är välriden. Givetvis har andra människor och tränare spelat stor roll, men jag har själv sett till att anlita dem för Mina pengar och med Min tid.
Jag vet att jag reder ut det mesta, och jag tappar inte tron på mig själv på det viset. Jag har ju klarat hela livet hittills även om det knappast alltid gått som jag hoppats och planerat. Jag vet att jag kan allt om jag bara vill, det enda jag inte kan är att vara lycklig. Och orken till att hela tiden fortsätta försöka trots alla ständiga besvikelser och motgångar - hur länge räcker den? Jag är jättetrött faktiskt.

 

[stjarnfrugt]

Jag tog till en alternativ behandling när jag mådde så, och det var det bästa jag gjort. Annars är jag inte säker på att jag suttit här idag. Jag gick i hypnosterapi.

Hur fungerar det?

 

[Mia_R]

@Mia_R Precis allt det kan jag känna igen mig i. Jag är min egen lyckas smed, jag slutade tro att lyckan kom utifrån ungefär i högstadieåldern eller gymnasiet. Då trodde jag att om jag också skulle få en tävlingsponny, om mina föräldrar också skulle vilja köra mig på träningar och tävlingar, om jag också fick vara sådär smal och fin som de jag såg på skolan och i stallet - Då skulle minsann jag vara lycklig!
Men nej, så enkelt är det inte. Jag har varit sådär smal, jag har faktiskt varit så smal att jag låg på sjukhuset, inte blev jag speciellt lycklig. Jag blev uppgödd och ännu olyckligare. Jag kan gräma mig än i denna dag att jag inte dog för allting som kom efteråt var så mkt värre.

Hästmässigt har jag inte haft speciellt bra förutsättningar. Bott långt ifrån träningsmöjligheter och aldrig haft nån direkt support mer än att mina föräldrar lät mig ha foderponny på byns ridskola. Jag är väldigt tacksam för det givetvis, alla barn får inte det. Men det var ändå inte roligt att vara hästskötare åt mina kompisar på tävlingar eftersom min familj inte ville åka på träning och tävling med mig. Vi hade 4 mil enkel väg till ridhus och det är inte nåt att hänga i julgranen när man inte kan köra dit själv. Jag insåg med tiden att jag faktiskt hade mer talang än många jag såg på tävlingarna, men vad spelade det för roll hemma i skogen? När jag började på ridgymnasiet blommade jag ut som ryttare. Men bara på hemmaplan eftersom jag inte hade support, och sedan med tiden tappade ork och ambition i takt med djupare depressioner och ätstörningar.

Allt jag har idag har jag åstadkommit själv. Jag har själv sett till att genomföra utbildningar som ger mig jobb som ger bra lön. Jag har själv sett till att få de jobben. Jag har själv köpt min häst och jag har själv skött om den och jag har själv sett till att hon är välriden. Givetvis har andra människor och tränare spelat stor roll, men jag har själv sett till att anlita dem för Mina pengar och med Min tid.
Jag vet att jag reder ut det mesta, och jag tappar inte tron på mig själv på det viset. Jag har ju klarat hela livet hittills även om det knappast alltid gått som jag hoppats och planerat. Jag vet att jag kan allt om jag bara vill, det enda jag inte kan är att vara lycklig. Och orken till att hela tiden fortsätta försöka trots alla ständiga besvikelser och motgångar - hur länge räcker den? Jag är jättetrött faktiskt.

Det är som sagt helt ok att inte alltid orka och att man tappar sugen både en och flera gånger. Om man bryter ett ben får man gips och kryckor om man behöver, om man bryter sig själsligt är det helt ok att få de mentala kryckorna och gipsen om du förstår hur jag menar? Att våga be om hjälp och ta den hjälp man behöver. För mig är det som sagt väldigt viktigt att jag ser det lilla och kunna njuta av det i tillvaron, att kunna se fåglarna utanför fönstret, att se det vackra i ett spindelnät även om jag är rädd för spindeln. Att sätta upp delmål och även se guldkornen på vägen dit. Att skämma bort mig själv för min egen skull.

 

[stjarnfrugt]

I mina ögon fokuserar du på det som är tråkigt, svårt och joobigt.
Fokusera på lösningen.

Hittar du inte den själv, sök hjälp av nån som kan hjälpa dig.
Om du inte söker hjälp eller försöker finna lösningen kommer du inte finna den.

Jag kan rabbla upp saker som är fantastiska i vardagen men det kommer inte hjälpa dig se den.

Jag vet. Mitt problem är att jag vet om det men jag förmår inte något annat. Livet Är ju tråkigt till 90%... det Är tråkigt att vara slav under ett jobb 8 tim/dag, även om jag trivs på jobbet så nog hade jag hellre gjort annat, jobbet är till för att ge mig pengar så att jag kan göra annat när jag är ledig. Det Är tråkigt att det arbete och den tid och engagemang man lägger ner i sitt intresse aldrig ger utbetalning i form av framgång. det Är tråkigt att jag inte kan leva med någon och vara lycklig i en relation. Det Är tråkigt att bråka med hyresvärden, försäkringsbolag, städa, tvätta, diska... men det är delar av livet som alla måste göras.

Jag försöker hela tiden fokusera på saker som kan göra livet värt. Jag har tex fokuserat på att få jobb med lön så jag kan ha häst på det viset jag vill ha häst dvs träna och utvecklas. Jag har nu fokus på att hitta lösningar som gör det möjligt för mig att ha två hästar så att jag dels får fokuset från den som alltid är sjuk och skadad så att arbetet i stallet även ger nån ljusglimt eller åtminstone en chans till ljusglimt då sällan två hästarna är konvalescenta samtidigt...
Anledningen att jag fokuserar så mkt på hästeriet är att det är ljusglimtarna i stallet och på hästryggen som faktiskt gör att jag kan känna genuin glädje och nån form av lyckorus. Jag har inte hittat det nån annanstans nånsin. Så jag satsar därför på det kortet.

Jag försöker glädjas av att det är fint väder. Att min häst inte var besvärlig att skritta en dag (för vi får bara skritta och hon är förjävlig att hålla på mattan när hon inte får röra sig mer). Att jag löste nånting på jobbet. Min sociala förmåga. Osv osv osv. Jag har jättemånga saker som händer varje vecka som faktiskt är bra och trevliga. Och jag ser dem. Men det ger mig inte den där livsglädjen i grunden.

 

[stjarnfrugt]

@Mia_R Jag är helt med på vad du menar. Jag tycker synd om mig själv när det är som jävligast och jag är öppen med det, jag har inte det där eviga tabut om att man inte Får känna sig ynklig. Jag vet att jag kommer ur det sen för jag vågar vara sann mot mig själv.
Jag sökte hjälp för mina ätstörningar för några år sedan när jag trillade tillbaka i det igen, jag fick då träffa en väldigt bra sjukgymnast som faktiskt var bättre som samtalsperson än de flesta jag träffat innan. Men jag fick inte träffa henne mer eftersom ätstörningsenheten i det landstinget inte tyckte att jag kom vidare och tillgodogjorde mig behandling. Så sen dess har jag ingen kontakt med vården. Det är liksom ingen vits. Jag klarar mig bättre genom att fokusera på stallet än vad deras "lära sig äta"-program hjälpt mig. Jag äter och sköter mig, men tankarna i bakhuvudet kan ingen göra nåt åt faktiskt. Det handlar bara om att fylla platsen med nåt som tar mer tid och intresse.

 

[Lill76]

Jag vet. Mitt problem är att jag vet om det men jag förmår inte något annat. Livet Är ju tråkigt till 90%... det Är tråkigt att vara slav under ett jobb 8 tim/dag, även om jag trivs på jobbet så nog hade jag hellre gjort annat, jobbet är till för att ge mig pengar så att jag kan göra annat när jag är ledig. Det Är tråkigt att det arbete och den tid och engagemang man lägger ner i sitt intresse aldrig ger utbetalning i form av framgång. det Är tråkigt att jag inte kan leva med någon och vara lycklig i en relation. Det Är tråkigt att bråka med hyresvärden, försäkringsbolag, städa, tvätta, diska... men det är delar av livet som alla måste göras.

Jag försöker hela tiden fokusera på saker som kan göra livet värt. Jag har tex fokuserat på att få jobb med lön så jag kan ha häst på det viset jag vill ha häst dvs träna och utvecklas. Jag har nu fokus på att hitta lösningar som gör det möjligt för mig att ha två hästar så att jag dels får fokuset från den som alltid är sjuk och skadad så att arbetet i stallet även ger nån ljusglimt eller åtminstone en chans till ljusglimt då sällan två hästarna är konvalescenta samtidigt...
Anledningen att jag fokuserar så mkt på hästeriet är att det är ljusglimtarna i stallet och på hästryggen som faktiskt gör att jag kan känna genuin glädje och nån form av lyckorus. Jag har inte hittat det nån annanstans nånsin. Så jag satsar därför på det kortet.

Jag försöker glädjas av att det är fint väder. Att min häst inte var besvärlig att skritta en dag (för vi får bara skritta och hon är förjävlig att hålla på mattan när hon inte får röra sig mer). Att jag löste nånting på jobbet. Min sociala förmåga. Osv osv osv. Jag har jättemånga saker som händer varje vecka som faktiskt är bra och trevliga. Och jag ser dem. Men det ger mig inte den där livsglädjen i grunden.

Vi är så lika att det är skrämmande..... Håller tummarna för att du hittar din lycka!

 

[Hippocampus]

Det beror säkert på vart man går,jag kan ju bara redogöra för hur min terapeut gjorde. Hon är alltså en privatpraktiserande alternativbehandlare. Och kostade därefter. Vi hade en första session där man fick berätta vad man ville ha hjälp med och en diskussion kring det, hade man medicinering ville hon ringa läkaren och prata med denne. Fick sen med mig hem en avslappningsskiva som jag skulle öva till i 2 veckor sedan startade vi. I ca 1-1.5 timme/ session gick jag ner i "hypnos" eller djup avslappning, hon ledde ner mig och sen började vi nysta helt enkelt för att hitta grunden till mitt mående. Hon ledde allt och skapade scenarion där jag såg bilder/händelser, svårt att förklara. Exempelvis första gången frågade hon många saker och in the end fick jag en bild/känsla av att jag satt i en båt och bara drev runt. Jag hade ingen aning om vart jag skulle, och jag kom aldrig fram till en brygga/strand whatever. Redan där kunde hon dra slutsatser (jag med) om att jag hade tappat bort hela mig och vart jag var på väg och ville.

Jag fick hemläxor varje gång, olika såklart, den första hemläxan var att jag skulle sluta titta på tv/film/läsa böcker som handlade om negativa saker (typ blod, mord osv) då det sätter sig oerhört mycket i huvudet. Det var en superstor grej för mig då jag haft som intresse att titta på skräckfilmer. Men jag slängde allt.

Terapeuten var också tydlig med att även om jag mådde dåligt, psykiskt eller fysiskt inför träffarna, skulle jag dit. Efter halva tiden ungefär fick jag mycket fysiska symtom och även psykiska men jag tvingade mig dit. O efter det hittade vi verkligen nyckeln till måendet. När det släppte så släppte allt, mina fysiska problem (som illamående hela tiden), alla fobier försvann och även min psykiska hälsa blev bra. Det tog ca 6 mån att bli "frisk", och i den vanliga vården kom de aldrig så långt.

Det är inte enkelt, det krävs mycket av en som person, tårar och en styrka att VILJA bli frisk och sluta lyssna på hjärnan som försöker intala dig dumma saker. Men det är det bästa jag gjort! För min egen skull.