Meningen med livet?

[stjarnfrugt]

Jag tror att det är många som inte tänker/känner efter särskilt mycket, antingen för att dom inte har den mentala kapaciteten för det eller så har dom aldrig lärt sig att tänka och känna efter riktigt ordentligt.

du anar inte hur många gånger jag önskat att jag var en av dem? Mitt numera ex var en av dem. vi kunde aldrig förstå varandra. Och han var en glad och lättsam person. Aldrig haft en deppig sekvens i livet.
Det är ett straff att vara intelligent och analytisk. Det har jag alltid tyckt.

 

[stjarnfrugt]

@Migo Jag har haft hund i snart 11 år, skaffade för att jag behövde göra nåt när jag hade uppehåll från hästarna. Jag älskar hunden, verkligen. Tyvärr bor hon inte hos mig längre då hon inte trivs i stallet, så jag har henne vissa veckor då jag är ledig och resten bor hon hos mina föräldrar och slipper vantrivas i stan.

Men mitt hundintresse har aldrig varit lika passionerat som det för hästar. Så det blir ingen fler.

 

[Azalea]

Jag äter och sköter mig, men tankarna i bakhuvudet kan ingen göra nåt åt faktiskt. Det handlar bara om att fylla platsen med nåt som tar mer tid och intresse.

Är det tankar som stör dig så GÅR det ju faktiskt visst att göra något åt. Men man behöver vägledning och målmedveten behandling. En samtalskontakt vilken som helst, har aldrig fungerat för mig åtminstone, jag behövde en engagerad psykolog med en tydlig behandlingsplan. Jag rekommenderar verkligen att gå privat, då kan man ställa krav på sin vård på ett annat sätt än hos landstinget och man kan känna att man har lite makt, man är inte bara utlämnad åt den där många gånger trötta utarbetade kuratorn/psykologen som man tyvärr många gånger kan möta på öppenvården.
Men det kräver ju att man är villig att ge det en chans.

Hypnosterapi kan vara hjälpsamt, jag gick i det ett tag och visst lärde det saker om mig själv. Jag är glad att jag provade. Men det som gjorde sann skillnad för mig var att jobba aktivt med mitt tankemönster i nuet genom KBT.

Jag vill verkligen trycka på att terapi kan göra skillnad, även om man som jag gett upp hoppet om det efter tidigare upplevelser. Hoppas det inte blev för tjatigt.

 

[skiesabove]

du anar inte hur många gånger jag önskat att jag var en av dem? Mitt numera ex var en av dem. vi kunde aldrig förstå varandra. Och han var en glad och lättsam person. Aldrig haft en deppig sekvens i livet.
Det är ett straff att vara intelligent och analytisk. Det har jag alltid tyckt.

Jag har också många gånger tänkt det, speciellt när jag var yngre. Hade en period då jag missbrukade diverse rusmedel i ett försök att uppnå "korkad och lycklig" men det var needless to say, inte så effektivt . Jag tappade förvisso en del närminne och säkert några pinnar i IQ men blev inte nå lyckligare.

Det är här som öva på att acceptera sig själv, hela sig själv, kommer in för mig. Man har dom förutsättningar man har. Det är bara att lära sig att leva med det man inte kan förändra och jobba långsiktigt på det man kan förändra. (ok, nu låter jag nästan lite hurtbullig här men it's the true-true).

 

[Pontevecchio]

du anar inte hur många gånger jag önskat att jag var en av dem? Mitt numera ex var en av dem. vi kunde aldrig förstå varandra. Och han var en glad och lättsam person. Aldrig haft en deppig sekvens i livet.
Det är ett straff att vara intelligent och analytisk. Det har jag alltid tyckt.

Blir så jävla irriterad på den där inställningen. jag har aldrig varit deprimerad, är född obotlig optimist. Det innebär INTE att jag inte är analyserande eller korkad. Vilken urbota idiotisk slutsats!

 

[Migo]

Alltså... ang alternativbehandlingar och hypnosterapi så ska man vara jääääääkligt skeptisk.

 

[avslutat medlemskap]

Blir så jävla irriterad på den där inställningen. jag har aldrig varit deprimerad, är född obotlig optimist. Det innebär INTE att jag inte är analyserande eller korkad. Vilken urbota idiotisk slutsats!

Jag är exakt likadan, analyserar mycket och löser problem istället för att skapa nya. Dessutom "gillar jag inte läget" utan jag skapar ett läge som jag gillar. Visst har tanken slagit mig att begå harakiri med vinkelslipen när allt verkar gå åt pipsvängen men varför då, då får jag ju aldrig höra snacket efteråt ju.

 

[stjarnfrugt]

Blir så jävla irriterad på den där inställningen. jag har aldrig varit deprimerad, är född obotlig optimist. Det innebär INTE att jag inte är analyserande eller korkad. Vilken urbota idiotisk slutsats!

Då behöver du ju inte ta åt dig eftersom du inte ingår i den kategorin jag avsåg med min urbota idiotiska sk slutsats?
Jag önskar att jag var en av dom som är lyckliga för att de inte innehar förmågan att analysera alltför mkt. Jag sa inte att man per automatik inte är analytisk eller intelligent för att man är lycklig.
Jag är väldigt avundsjuk på oförmåga till att reflektera och tänka i djupare analytiska banor just för att för mig skulle det antagligen göra livet till en väldigt mkt enklare upplevelse.

 

[stjarnfrugt]

Är det tankar som stör dig så GÅR det ju faktiskt visst att göra något åt. Men man behöver vägledning och målmedveten behandling.

Mja, jag är så van vid dem så att det är ungefär som att borsta tänderna. Man gör det på rutin. Jag vet vad all form av mat innehåller, jag kan alla kaloritabeller, jag vet hur många jag får i mig och vad som krävs för att bli av med dem.
Det som stör mig mest är följderna av sjukdomen, de visar sig mest i ett förhållande och jag kan nog äsga att det är dom stora anledningarna till att förhållanden tagit slut. Tex att jag inte klarar av fysisk kontakt om jag inte väljer det själv just pga att jag inte klarar av att känna kroppens gränser, att jag inte kan leva med att nån annan bestämmer vad som finns i skafferiet om det är andra saker än jag själv väljer, att jag inte kan äta avslappnat bland vare sig en partner eller andra människor, att jag inte kan gå in i en provhytt utan att det blir katastrof om jag råkar göra det på fel dag, att jag blir suicidal i tanken av att se mig själv på kort... Listan kan göras lång.

 

[stjarnfrugt]

@Hippocampus Oj, jag tycker nästan det lät lite obehagligt med hypnosgrejjen faktiskt

 

[avslutat medlemskap]

Då behöver du ju inte ta åt dig eftersom du inte ingår i den kategorin jag avsåg med min urbota idiotiska sk slutsats?
Jag önskar att jag var en av dom som är lyckliga för att de inte innehar förmågan att analysera alltför mkt. Jag sa inte att man per automatik inte är analytisk eller intelligent för att man är lycklig.
Jag är väldigt avundsjuk på oförmåga till att reflektera och tänka i djupare analytiska banor just för att för mig skulle det antagligen göra livet till en väldigt mkt enklare upplevelse.

Har man inte analytisk förmåga så dör man, det är just det fina med den förmågan att den håller oss vid liv och skapar riskanalyser man måste ta ställning till för att eliminera riskerna i vardagen. Hade inte jag haft analytisk förmåga eller dålig analytisk förmåga hade jag varit både död och begraven många gånger om vid det här laget, nåt jag till varje pris försöker undvika innan jag nått fram till mitt "bäst-före-datum". Livet jag lever är för intressant att dö i förtid från.

 

[Azalea]

Mja, jag är så van vid dem så att det är ungefär som att borsta tänderna. Man gör det på rutin. Jag vet vad all form av mat innehåller, jag kan alla kaloritabeller, jag vet hur många jag får i mig och vad som krävs för att bli av med dem.
Det som stör mig mest är följderna av sjukdomen, de visar sig mest i ett förhållande och jag kan nog äsga att det är dom stora anledningarna till att förhållanden tagit slut. Tex att jag inte klarar av fysisk kontakt om jag inte väljer det själv just pga att jag inte klarar av att känna kroppens gränser, att jag inte kan leva med att nån annan bestämmer vad som finns i skafferiet om det är andra saker än jag själv väljer, att jag inte kan äta avslappnat bland vare sig en partner eller andra människor, att jag inte kan gå in i en provhytt utan att det blir katastrof om jag råkar göra det på fel dag, att jag blir suicidal i tanken av att se mig själv på kort... Listan kan göras lång.

Samtliga av dessa ting går att jobba med i terapi. Om man vill.

 

[stjarnfrugt]

@Azalea Jag vill bara om det inte gör mig tjock. Hittills har jag inte lyckats med det, varav motivationen brister lite. För mig är det värre att känna mig plufsig än att avskärma mig från folk. Därför har det blivit så. Jag är inte en av dom som lärt mig att tycka om mina former och mina rent genetiska svårigheter att vara smal. Bara ett konstaterande.

 

[tuaphua]

Mja, jag är så van vid dem så att det är ungefär som att borsta tänderna. Man gör det på rutin. Jag vet vad all form av mat innehåller, jag kan alla kaloritabeller, jag vet hur många jag får i mig och vad som krävs för att bli av med dem.
Det som stör mig mest är följderna av sjukdomen, de visar sig mest i ett förhållande och jag kan nog äsga att det är dom stora anledningarna till att förhållanden tagit slut. Tex att jag inte klarar av fysisk kontakt om jag inte väljer det själv just pga att jag inte klarar av att känna kroppens gränser, att jag inte kan leva med att nån annan bestämmer vad som finns i skafferiet om det är andra saker än jag själv väljer, att jag inte kan äta avslappnat bland vare sig en partner eller andra människor, att jag inte kan gå in i en provhytt utan att det blir katastrof om jag råkar göra det på fel dag, att jag blir suicidal i tanken av att se mig själv på kort... Listan kan göras lång.

Jag har själv haft anorexi och har vänner som haft och har det.
Så jag förstår tänket.
Men jag känner nog att du förmodligen har mer problem än du vill kännas vid. Och att det bidrar till att du är så in i helsikes trött på livet. För du har inte accepterat allt.
Du har accepterat vissa saker. Men inte att du behöver hjälp och behöver jobba mer med din anorexi. Och då menar jag inte ätandet. Utan VARFÖR du har de känslor du har kring både maten och kroppen.
Det kommer ju förmodligen ur något väldigt mycket djupare. Och det påverkar dig förmodligen mer än du tror fler lägen än du tror.

Jag förstår helt att man kanske tycker ätstörningsenheterna är något man kanske inte är sugen på. Jag valde själv att tacka nej till vård där och istället jobba med psykolog, som visserligen hade kompetens nog att jobba med min anorexi.
Där gick vi till grunden med varför jag hade det behov jag hade av att svälta mig.
Och så jobbade vi med det, ihop med att jag så klart fick jobba med rena ätandet.

Men vad jag ser som skillnad med mig(och andra jag känner som gått hårdare ren terapi) och de jag känner som gått ätstörningsvård fokuserat på just ätandet och liten del terapi är att jag och de som gått liknande väg som min är friskare. Man har inte samma underliggande, "latenta" anorexi iom att man försökt ta kontroll över det som verkligen är problemet och inte bara symptomen.

Bara för att man haft ett par kassa vårdkontakter får man inte tro att alla är så!

Jag förstår känslan av att inte veta om man har lust att fortsätta kämpa i uppförsbacke resten av livet. Jag är själv i de lägena ibland pga smärta och sömnbrist sen många år.
Jag försöker fylla livet med saker som gör att jag måste vara här och nu. Inte i det gamla eller planera framtiden.

Jag skulle tex ha svårt att vara lycklig på kontor. Alltså har jag valt ett helt annat yrke. Ett där jag har svårt att tänka på annat än här och nu. Och där jag får röra mig en del.
Man får ibland försöka se utanför normen i vad som kan tänkas göra en lycklig, tror jag.

 

[Hippocampus]

@Hippocampus Oj, jag tycker nästan det lät lite obehagligt med hypnosgrejjen faktiskt

I början var det det. Det var jobbigt att släppa, läskigt att försöka gå förbi hjärnans tankar som bara matar helt rutinmässigt. Men när man hade gjort det, vilken befrielse!

Sen är ordet hypnos ganska starkt. Det är bara väldigt djup avslappning och du kommer ihåg allt efteråt.

 

[Philosophia]

@Mia_R Precis allt det kan jag känna igen mig i. Jag är min egen lyckas smed, jag slutade tro att lyckan kom utifrån ungefär i högstadieåldern eller gymnasiet. Då trodde jag att om jag också skulle få en tävlingsponny, om mina föräldrar också skulle vilja köra mig på träningar och tävlingar, om jag också fick vara sådär smal och fin som de jag såg på skolan och i stallet - Då skulle minsann jag vara lycklig!
Men nej, så enkelt är det inte. Jag har varit sådär smal, jag har faktiskt varit så smal att jag låg på sjukhuset, inte blev jag speciellt lycklig. Jag blev uppgödd och ännu olyckligare. Jag kan gräma mig än i denna dag att jag inte dog för allting som kom efteråt var så mkt värre.

Hästmässigt har jag inte haft speciellt bra förutsättningar. Bott långt ifrån träningsmöjligheter och aldrig haft nån direkt support mer än att mina föräldrar lät mig ha foderponny på byns ridskola. Jag är väldigt tacksam för det givetvis, alla barn får inte det. Men det var ändå inte roligt att vara hästskötare åt mina kompisar på tävlingar eftersom min familj inte ville åka på träning och tävling med mig. Vi hade 4 mil enkel väg till ridhus och det är inte nåt att hänga i julgranen när man inte kan köra dit själv. Jag insåg med tiden att jag faktiskt hade mer talang än många jag såg på tävlingarna, men vad spelade det för roll hemma i skogen? När jag började på ridgymnasiet blommade jag ut som ryttare. Men bara på hemmaplan eftersom jag inte hade support, och sedan med tiden tappade ork och ambition i takt med djupare depressioner och ätstörningar.

Allt jag har idag har jag åstadkommit själv. Jag har själv sett till att genomföra utbildningar som ger mig jobb som ger bra lön. Jag har själv sett till att få de jobben. Jag har själv köpt min häst och jag har själv skött om den och jag har själv sett till att hon är välriden. Givetvis har andra människor och tränare spelat stor roll, men jag har själv sett till att anlita dem för Mina pengar och med Min tid.
Jag vet att jag reder ut det mesta, och jag tappar inte tron på mig själv på det viset. Jag har ju klarat hela livet hittills även om det knappast alltid gått som jag hoppats och planerat. Jag vet att jag kan allt om jag bara vill, det enda jag inte kan är att vara lycklig. Och orken till att hela tiden fortsätta försöka trots alla ständiga besvikelser och motgångar - hur länge räcker den? Jag är jättetrött faktiskt.

Förutom att du verkar omringad av alla "måsten" i livet så läser jag i dina inlägg in föreställning om att lycka och livsvärde mäts i vad man fyller livet med och att man lyckas med saker. Du skriver t.ex. att du redan som ung slutade tro att lyckan kommer utifrån, men jag ställer mig frågande till om du verkligen har slutat att tro det. Vad är egentligen skillnaden mellan att bli lycklig för att man får saker och att bli lycklig för att man själv kan skaffa sig saker och uppnår saker? Båda två, uppfattar jag det som, handlar om att lycka kommer utifrån.

Visst, att själv lyckas med saker är något annat än att få saker. Det är bra för självförtroendet och det skapar en god självkänsla. Men samtidigt så kan man inte lägga alla ägg i den korgen, för när man misslyckas och när saker inte går som man har tänkt sig så får självförtroendet och självkänslan en rejäl känga. Har man dessutom lagt upplevelsen av lycka och mening med livet i samma korg så blir det ju förödande. Notera att jag har skrivit "när" istället för "om". Alla människor misslyckas med saker. Det blir sällan precis som man planerar.

Ja, jag förstår så klart att du inte blir gladare av att jag skriver att alla människor misslyckas med saker och jag vill inte på något sätt påstå att det jag skriver skulle vara grundorsaken till ditt mående. Oavsett vad det är så tycker jag att du ska ge sjukvården/terapi ett nytt försök. Nu är du vuxen och du har ett helt annat inflytande över hur din vård utformar sig jämfört med när du var barn/ungdom.

 

[skiesabove]

Förutom att du verkar omringad av alla "måsten" i livet så läser jag i dina inlägg in föreställning om att lycka och livsvärde mäts i vad man fyller livet med och att man lyckas med saker. Du skriver t.ex. att du redan som ung slutade tro att lyckan kommer utifrån, men jag ställer mig frågande till om du verkligen har slutat att tro det. Vad är egentligen skillnaden mellan att bli lycklig för att man får saker och att bli lycklig för att man själv kan skaffa sig saker och uppnår saker? Båda två, uppfattar jag det som, handlar om att lycka kommer utifrån.

Visst, att själv lyckas med saker är något annat än att få saker. Det är bra för självförtroendet och det skapar en god självkänsla. Men samtidigt så kan man inte lägga alla ägg i den korgen, för när man misslyckas och när saker inte går som man har tänkt sig så får självförtroendet och självkänslan en rejäl känga. Har man dessutom lagt upplevelsen av lycka och mening med livet i samma korg så blir det ju förödande. Notera att jag har skrivit "när" istället för "om". Alla människor misslyckas med saker. Det blir sällan precis som man planerar.

Ja, jag förstår så klart att du inte blir gladare av att jag skriver att alla människor misslyckas med saker och jag vill inte på något sätt påstå att det jag skriver skulle vara grundorsaken till ditt mående. Oavsett vad det är så tycker jag att du ska ge sjukvården/terapi ett nytt försök. Nu är du vuxen och du har ett helt annat inflytande över hur din vård utformar sig jämfört med när du var barn/ungdom.

Det här tycker jag är viktigt!

Det har varit jättesvårt för mig att förstå att jag kan (och ska!) älska mig själv bara för att jag är och existerar, inte för vad jag gör/uppnår etc. Duktig-flicka-syndrom etc.

Jag är mer än det jag gör och äger. Svårt svårt svårt.

 

[stjarnfrugt]

@Philosophia Mja, vet inte om jag tänker fel eller har missförstått. Men jag ser inte hästar som nåt jag "äger" på det sätt att materiella saker gör mig lycklig. Framförallt är det känslan jag får tillsammans med hästar som gör att jag mår bra, och därför ägnar jag mig åt det. Hade jag bara velat ha ägandet hade jag ju kunnat köpa andelar i fina travhästar. Att ha ett jobb med bra lön är inte av någon annan anledning än att det ger trygghet, jag har inget statusyrke som jag kan skryta med och det spelar mig ingen roll så länge det kan försörja mitt hästeri utöver det vanliga tråkiga med räkningar.
Överlag är jag en person som bryr mig väldigt lite om de klassiska statusprylarna eller att kunna skryta om prestationer. Jag vet att det inte ger ett högre människovärde.

Vad jag menade var att jag slutat tro att det är upp till andra att göra mig lycklig, jag måste se till att jag blir det själv. Och även om jag inte är lycklig, så tycker jag att livet är mer innehållsrikt och lättare att genomföra nuförtiden jämfört med när jag var student eller lågavlönad. Det handlar inte om pengarna i sig, utan om att det jag tycker mest om att göra möjliggörs av att jag kan försörja det ekonomiskt.

Jag har förmågan att känna glädje av andra saker också, tex vackert väder, att få vara i skogen med hunden, intressanta samtal med intressanta personer osv. Men jag förstår inte vitsen med att tona ner att det som ger den största tillfredsställelsen råkar vara hästar och att det skulle vara fel att det är där jag lägger mitt huvudfokus? Andra skaffar ju barn och går helt upp i att vara förälder och tycker att det är det meningsfullaste i livet. Exempelvis.

 

[Pontevecchio]

Då behöver du ju inte ta åt dig eftersom du inte ingår i den kategorin jag avsåg med min urbota idiotiska sk slutsats?
Jag önskar att jag var en av dom som är lyckliga för att de inte innehar förmågan att analysera alltför mkt. Jag sa inte att man per automatik inte är analytisk eller intelligent för att man är lycklig.
Jag är väldigt avundsjuk på oförmåga till att reflektera och tänka i djupare analytiska banor just för att för mig skulle det antagligen göra livet till en väldigt mkt enklare upplevelse.

Du återkommer hela tiden till iden att man inte analyserar. Det gör folk, alla gör det.
Men vissa av oss innebär analysen problemlösning, för vissa innebär den ältning.

 

[Pontevecchio]

Det är väl inte konstigt att hästar gör dig lyckligast?
Vi är på ett hästforum så alla här har nog upplevt ruset man kan få i samverkan med en häst.

Om du tror att hästarna kan ge dig en mening, varför inte involvera de mer i ditt liv?
varför inte jobba med dem?