Meningen med livet?

[Philosophia]

@Philosophia Mja, vet inte om jag tänker fel eller har missförstått. Men jag ser inte hästar som nåt jag "äger" på det sätt att materiella saker gör mig lycklig. Framförallt är det känslan jag får tillsammans med hästar som gör att jag mår bra, och därför ägnar jag mig åt det. Hade jag bara velat ha ägandet hade jag ju kunnat köpa andelar i fina travhästar. Att ha ett jobb med bra lön är inte av någon annan anledning än att det ger trygghet, jag har inget statusyrke som jag kan skryta med och det spelar mig ingen roll så länge det kan försörja mitt hästeri utöver det vanliga tråkiga med räkningar.
Överlag är jag en person som bryr mig väldigt lite om de klassiska statusprylarna eller att kunna skryta om prestationer. Jag vet att det inte ger ett högre människovärde.

Vad jag menade var att jag slutat tro att det är upp till andra att göra mig lycklig, jag måste se till att jag blir det själv. Och även om jag inte är lycklig, så tycker jag att livet är mer innehållsrikt och lättare att genomföra nuförtiden jämfört med när jag var student eller lågavlönad. Det handlar inte om pengarna i sig, utan om att det jag tycker mest om att göra möjliggörs av att jag kan försörja det ekonomiskt.

Jag har förmågan att känna glädje av andra saker också, tex vackert väder, att få vara i skogen med hunden, intressanta samtal med intressanta personer osv. Men jag förstår inte vitsen med att tona ner att det som ger den största tillfredsställelsen råkar vara hästar och att det skulle vara fel att det är där jag lägger mitt huvudfokus? Andra skaffar ju barn och går helt upp i att vara förälder och tycker att det är det meningsfullaste i livet. Exempelvis.

Nej, nej. Jag menar inte alls att det skulle vara kopplat till ägande och statusprylar eller att det skulle handla om att ha saker att skryta med. Vad jag menar är att jag får uppfattningen om att du själv upplever att ditt liv måste fyllas med något utifrån. Att du själv mäter ditt livsvärde/mening med livet (i brist på bättre ord) utifrån hur pass bra du lyckas med det. Det behöver inte alls handla om att visa andra att man lyckas med saker - för trots allt är vi ofta själva våra strängaste kritiker.

Även om du säger att känslan som du får tillsammans med hästar i sig är något som gör att du mår bra, så lyser ändå igenom att du hänger upp väldigt mycket av din lycka på yttre faktorer när du beskriver ditt hästeri:

Dessutom har min nuvarande häst (likväl som den förra var) varit sjuk och skadad till och från hela detta år. Jag är trött, slut, less och ännu mer less. Jag är bitter och känner att hela livet motarbetar mig, när inte ens det enda jag finner glädje i någonsin kan fungera smidigt.

Jag har genom åren skött mina hästar minutiöst, med på gränsen till neurotisk noggrannhet, och ändå förtjänar jag inte att få lite medgång. Jag är inte religiös men jag undrar faktiskt vem det är som jävlas med mig uppifrån en högre makt. Det är så uppenbart att det inte är meningen att jag ska lyckas… Jag har slutat drömma om stordåd. Allt jag numera önskar av livet är en ork och lust till att leva, ett jobb som kan försörja mitt hästeri utan att jag sitter i ekonomisk beroendeställning till någon annan och sedan att det kan flyta på där. Att få rida och sköta två hästar, träna och åka på måttligt med tävlingar. Ingen elitsatsning, inget varje helg, utan bara på en nivå där jag tar mig framåt och ser lön för mödan. Men jag är 30 år, började rida då jag var 7 år och har ännu inte ens tagit mig ut på en riktig tävling mer än en lokal hoppning på högstadiet. Skrattretande.

Allt det du beskriver som du vill lyckas med när det kommer till hästeriet är ju sådant som kan fylla på en känsla av lycka och tillfredsställelse utifrån. Och om du har hängt upp väldigt mycket av din lycka på att lyckas med detta och det inte går din väg så är det inte konstigt om du känner dig bitter och less. Lösningen är givetvis inte att ägna dig mindre åt hästar, tona ned det intresset och att göra något annat. Vad jag menar är att det kanske krävs ett byte av fokus när det kommer till hur du värderar dig själv och ditt liv.

 

[stjarnfrugt]

Om du tror att hästarna kan ge dig en mening, varför inte involvera de mer i ditt liv?
varför inte jobba med dem?

Därför att det är stor skillnad på umgänget med hästar på professionell basis och på hobbynivå. På hobbynivå har jag en möjlighet att påverka vilka individer jag vill jobba med, och det är inte prestationskrav heller.
Dessutom är det en hård bransch med ofta svarta löner. Eller vita löner som gör det svårt att ha råd med sin egen hästfritid. Eller så måste man ha väldigt bra meriter för att få uppdrag osv. Jag har inte det, så det skulle bli att jobba som stallskötare antagligen.

Men det är inte helt omöjligt att jag kommer att jobba med nåt hästrelaterat i framtiden. När jag hittat en form som kan passa. Just nu är jag dock ganska nöjd med att ha ett yrke i bakgrunden som försörjer hästeriet, så att jag inte känner att nöjet förtas av prestationskrav utifrån.

 

[nypet]

Jag har bara läst TS inlägg och inte någon annans kommentar och det jag har att komma med är som följer:

Just nu händer det saker i etern. Det som händer är ett frekvensbyte (energihöjning) vilket gör att världen blir väldigt skakig, bokstavligt talat. Se på allt som händer runt om i världen just nu. Det som sker inuti oss är minst lika skakigt och kan ofta (läs nästan jämt) kännas otroligt jobbigt. Frekvensändringen har pågått i flera år men håller just nu på att kulminera för att sedan vända. Beroende på vilken frekvens man själv är i påverkar det oss på olika sätt. Det viktigaste att ha med sig är att man får aldrig mer än man klarar av att hantera och går livet motsträvigt och tungt så är det själva målet det är fel på. Är det rätt så går det lätt liksom. Därför är det alltid bra att fokusera på att inte hamna i rutiner och försöka tänka på vad man ska ta med sig från sin ryggsäck av erfarenheter in i situationen.

Men för att svara på din rubrik - vad är meningen med livet? Jag är inte religiös och har ingen tro. Men ett genomgående tema i mitt liv är personlighetsutveckling. Att känna att jag vet vem jag är och varför jag är just där jag är, varför jag drar till mig olika problem och hur jag på enklast och energisnålast sätt löser dom. Framför allt vad jag ska lära mig av det som uppstår. Vad jag ska lära mig av olika människor som dyker upp eller som stannar i mitt liv, och vad djuren kan ha för läkande och glädjande effekt på mig osv.

Är du intresserad av att höra med så kan du skicka ett PM, TS.

 

[Koltrast]

Just nu händer det saker i etern. Det som händer är ett frekvensbyte (energihöjning) vilket gör att världen blir väldigt skakig, bokstavligt talat. Se på allt som händer runt om i världen just nu. Det som sker inuti oss är minst lika skakigt och kan ofta (läs nästan jämt) kännas otroligt jobbigt. Frekvensändringen har pågått i flera år men håller just nu på att kulminera för att sedan vända. Beroende på vilken frekvens man själv är i påverkar det oss på olika sätt. Det viktigaste att ha med sig är att man får aldrig mer än man klarar av att hantera och går livet motsträvigt och tungt så är det själva målet det är fel på. Är det rätt så går det lätt liksom. Därför är det alltid bra att fokusera på att inte hamna i rutiner och försöka tänka på vad man ska ta med sig från sin ryggsäck av erfarenheter in i situationen.

Ursäkta min franska, men vilken jäkla bullshit!

 

[escodobe]

Jag har bara läst TS inlägg och inte någon annans kommentar och det jag har att komma med är som följer:

Just nu händer det saker i etern. Det som händer är ett frekvensbyte (energihöjning) vilket gör att världen blir väldigt skakig, bokstavligt talat. Se på allt som händer runt om i världen just nu. Det som sker inuti oss är minst lika skakigt och kan ofta (läs nästan jämt) kännas otroligt jobbigt. Frekvensändringen har pågått i flera år men håller just nu på att kulminera för att sedan vända. Beroende på vilken frekvens man själv är i påverkar det oss på olika sätt. Det viktigaste att ha med sig är att man får aldrig mer än man klarar av att hantera och går livet motsträvigt och tungt så är det själva målet det är fel på. Är det rätt så går det lätt liksom. Därför är det alltid bra att fokusera på att inte hamna i rutiner och försöka tänka på vad man ska ta med sig från sin ryggsäck av erfarenheter in i situationen.

Men för att svara på din rubrik - vad är meningen med livet? Jag är inte religiös och har ingen tro. Men ett genomgående tema i mitt liv är personlighetsutveckling. Att känna att jag vet vem jag är och varför jag är just där jag är, varför jag drar till mig olika problem och hur jag på enklast och energisnålast sätt löser dom. Framför allt vad jag ska lära mig av det som uppstår. Vad jag ska lära mig av olika människor som dyker upp eller som stannar i mitt liv, och vad djuren kan ha för läkande och glädjande effekt på mig osv.

Är du intresserad av att höra med så kan du skicka ett PM, TS.

Du är inte klok.
Hur kan du med att säga att folk "aldrig får mer än de klarar av att hantera"?

Hur tänkte du där?

Människor tar livet av sig, dom tar livet av andra, dom bedövar sig och skadar sig själva och andra.
Det är helt enkelt inte sant att människor inte får mer än dom kan hantera.

 

[Migo]

Jag har bara läst TS inlägg och inte någon annans kommentar och det jag har att komma med är som följer:

Just nu händer det saker i etern. Det som händer är ett frekvensbyte (energihöjning) vilket gör att världen blir väldigt skakig, bokstavligt talat. Se på allt som händer runt om i världen just nu. Det som sker inuti oss är minst lika skakigt och kan ofta (läs nästan jämt) kännas otroligt jobbigt. Frekvensändringen har pågått i flera år men håller just nu på att kulminera för att sedan vända. Beroende på vilken frekvens man själv är i påverkar det oss på olika sätt. Det viktigaste att ha med sig är att man får aldrig mer än man klarar av att hantera och går livet motsträvigt och tungt så är det själva målet det är fel på. Är det rätt så går det lätt liksom. Därför är det alltid bra att fokusera på att inte hamna i rutiner och försöka tänka på vad man ska ta med sig från sin ryggsäck av erfarenheter in i situationen.

Men för att svara på din rubrik - vad är meningen med livet? Jag är inte religiös och har ingen tro. Men ett genomgående tema i mitt liv är personlighetsutveckling. Att känna att jag vet vem jag är och varför jag är just där jag är, varför jag drar till mig olika problem och hur jag på enklast och energisnålast sätt löser dom. Framför allt vad jag ska lära mig av det som uppstår. Vad jag ska lära mig av olika människor som dyker upp eller som stannar i mitt liv, och vad djuren kan ha för läkande och glädjande effekt på mig osv.

Är du intresserad av att höra med så kan du skicka ett PM, TS.

Är du full??

 

[Mammadutt]

@nypet jag tror att det blev lite för "newage:igt" för buke nu.

Det hjälper sällan att predika.

 

[stjarnfrugt]

@nypet Den andra delen av ditt inlägg stämmer helt in på mig. Det är så jag försöker leva livet de perioder jag orkar ha ett sånt förhållningssätt. Men fakta är att jag emellanåt faktiskt inte orkar peppa mig och se nån mening i att tex mitt senaste hästägande har varit en kamp i snart 3 år. När min häst gick att rida var det en kamp, vi löste det sedan med blod svett och tårar i 1,5 år till nåt som blev riktigt bra i 9 mån och precis när vi var på gång så skadade hon sig. Nu har hon varit skadad/sjuk lika länge, i 9 mån och det är inte över ännu. Jag har väldigt svårt att se poängen i det. Om någon säger att det är för att jag ska lära mig att ta motgångar får denne en käftsmäll.

Den första delen av ditt inlägg ids jag inte ens kommentera.

@tuaphua Jag är inte anorektisk längre, rent fysiskt. Så det är inget medicinskt problem. Jag har även förmågan att strunta i kaloriräknandet emellanåt, tex vid fester eller annat där det skulle vara omöjligt att ens delta i annat fall. Så det sitter ju inte tvångsmässigt fast i huvudet heller eftersom jag kan välja att lägga det åt sidan vilket jag inte kunde för 10 år sedan.
Däremot har jag det alltid i bakhuvudet, jag mår urkasst om jag tex är på en resa där jag inte kan kontrollera vad jag äter över flera dagar. Julhelger och sådant är hemskt, då jag efteråt mår fruktansvärt dåligt både psykiskt och fysiskt.
Men det är ingenting som syns på mig längre. Jag är normalviktig och inte utstickande åt nåt håll i andras ögon. Själv tycker jag dock att jag väger 5 kg för mkt men jag varken orkar eller har lust att avsätta tid för vrålträning i min vardag.

Jag var inskriven på ätstörningsenheten i 4 år. Kan inte påstå att jag blev imponerad av vården där, men jag var å andra sidan aldrig motiverad heller. Jag gick igonem de flesta stadier där under de 4 åren, från tvångsvård och dagvård och öppenvård. Jag avslutade när min KBT-terapeut bytte jobb, jag hade gått hos henne i flera år och trivdes mkt bra. Men jag orkade inte börja om med en ny. Måendet var däremot skit eftersom jag då varit inlagd året innan och fått nåt fel på ämnesomsättningen och var fet som en gris (ja, faktiskt - inte bara ur anorexiögon sett). Men eftersom jag inte var anorektisk längre var jag ju liksom "frisk" och blev utskriven.

Sedan flyttade jag. Mådde skit i flera år och sedan fick jag ett återfall i min anorektiska bana (var inte underviktig dock), jag tog då på eget initiativ kontakt med ätstörningsenheten i det landstinget. Jag hade dålig erfarenhet av kompetensen vad gäller ätstörningar inom den vanliga psykiatrin i mitt förra landsting, så man tänker ju att de som jobbar på ätstörningsenheten är insatta i den problematiken och kan hjälpa till med det bakomliggande. Men det gick ju inget vidare, eftersom jag inte fick vara kvar efter ett år pga mina obefintliga framsteg så att säga.

Nu bor jag återigen i det landsting där jag inledde min bana inom vården. Skulle aldrig ens nästan komma på tanken att ta hjälp av ätstörningsenheten här. Så frågan är hur man hittar en "utomstående" terapeut/psykolog som kan den här problematiken? Vad ska man liksom leta efter? Nu bor jag ju inte heller bra till, så jag antar att utbudet är minst sagt begränsat. Och jag tänker inte åka till södra Sverige för att gå i terapi...

 

[Myrten]

Jag har tänkt på den här tråden hela dagen, så här kommer några reflektioner. Jag vet dock inte hur jag formulera mig för att vara tydlig. Mina tankar är kanske lite luddiga.

Terapi: jag har själv gått i terapi i ca fem år, mellan 2002 och 2007. Minns hur jobbigt det var att hitta någon, men det gick till slut. Idag finns det även onlinehttp://dininsida.se/psykoterapi/online-terapi-skype/ terapi som gör att bostadsorten inte begränsar på samma sätt som för bara några år sedan. Kan det vara en lösning?

Ursäkta länkens konstiga placering. Telefonen samarbetar inte och nu måste jag sticka iväg en stund. Återkommer med själva reflektionen!

 

[purity_666]

Jag känner också igen mig. Periodvis så är det enda som håller mig flytande mina hundar.

Men jag tänker att du kanske skulle försöka hitta något mer i din vardag som ger dig känslan som hästarna ger när det går bra. Ett reservbatteri liksom. Det kan ju egentligen vara precis vad som helst. Träna, en vän, samla frimärken, alltså precis vad som helst som kan ge lite pirr, ge dig något att se fram emot.

 

[nypet]

Ursäkta mig, ber om ursäkt i fall någon tog illa vid sig. (men vänta bara..)

 

[stjarnfrugt]

@Myrten Jag läste igenom hemsidan. Mkt intressant. Men jag faller nog under ganska många av exemplen under "begränsningar" samt har en stor svårighet vad gäller Skype, eller videosamtal och liknande. När jag pluggade på distans via videolänk tejpade jag alltid för kameran och var tyst. Jag kan inte ens skypa med vänner, familj eller pojkvännen på den tiden vi var ihop

Däremot har jag en nära vän som är utbildad mindfulnessinstruktör. Jag ta nog börja nosa på det tror jag. Det är nog bra för alla, och jag är lättstressad dessutom så det skulle nog vara bra även för den biten

@purity_666 Jag tycker om att promenera med vänner, jag tycker att man pratar bättre då och dessutom förenar nytta med nöje. Sedan hunden flyttade hem till mina föräldrar har jag heller inte samma självklara dragplåster till att gå ut och gå. Dessutom har jag blivit passiv ju mer deppig jag blivit och det hade verkligen behövts nån som drog med mig ut eller gjorde att det kändes roligare att ta sig för sånt. Jag är nyinflyttad i den här stan, och jag har inte lärt känna folk på plats. Mina egna vänner bor några mil härifrån och både dom och jag har ganska mkt saker i vardagen som gör att vi inte ses tex kvällstid. Men det ger sig väl med tid, när allt "nytt" har lagt sig.

Som sagt hade jag 5-6 år då jag inte alls var i stallet. Jag sysslade med en massa saker då. Men det var mkt sånt som fasades ut när hästarna gjorde sitt återtåg, både av tidsmässiga skäl och för att man liksom är rätt nöjd med att bara hänga i soffan när man jobbat hela dagen och varit i stallet 3 tim. Jag är liksom helst i stallet eller gör nåt hästrelaterat, jag önskar att jag hade en nära vän på plats, partner eller nån i familjen som ville dela det med mig. Men man kan inte få allt.

 

[purity_666]

@purity_666
Som sagt hade jag 5-6 år då jag inte alls var i stallet. Jag sysslade med en massa saker då. Men det var mkt sånt som fasades ut när hästarna gjorde sitt återtåg, både av tidsmässiga skäl och för att man liksom är rätt nöjd med att bara hänga i soffan när man jobbat hela dagen och varit i stallet 3 tim. Jag är liksom helst i stallet eller gör nåt hästrelaterat, jag önskar att jag hade en nära vän på plats, partner eller nån i familjen som ville dela det med mig. Men man kan inte få allt.[/QUOTE]

Ja jag känner igen det där också. Att man behöver något som drar, eller någon. Dessvärre är det ju lätt att hamna i en spiral där man bara blir mer apatisk hela tiden. Först är det jobbigt att ta en promenad, sen laga mat, till slut är det en ansträngning att ens duscha. I såna lägen är en vän bra så man inte ruttnar ihop.

Tror du inte det finns hästintresserade människor där du bor? Gå med i en förening och häng på deras saker. Även om din häst kanske inte kan delta nu så behövs alltid funktionärer osv.

 

[Pica]

@stjarnfrugt
Jag förstår också hur du känner och är i samma ålder. Själv saknar jag alla former av "driv", jag vill vilja men jag vill inte typ.

Har inga drömmar om framtiden och känner mest att livet är en seg kamp fram till befrielsen.
Nu har jag blivit av med jobbet också och vet inte vad jag ska göra. De jobb jag kan få är lågavlönade och betalar knappt mina räkningar samt att jag riskerar att behöva flytta, vilket jag inte vill. Har funderat på att studera men vet inte vad jag vill bli, samt att jag innerligt avskyr att ta mera lån.

Jag vet att innerst inne är jag ändå stark, men jag har ingen lust att kämpa. För det är så jag upplever det, jag måste kämpa hela tiden. Med i stort sett ständig värk i muskler och huvud, bråck i magen som innebär illamående, kräkningar och smärta. Och på det ska jag orka jobba också, men jag orkar inte.
Jobba deltid är inget som funkar för mig för ångesten över pengabrist är större än det fysiska och psykiska lidandet av heltidsjobb.

Att jag har problem är jag medveten om men jag vet inte hur jag ska ta mig ur, eller ens om jag orkar försöka. Det känns som att jag sitter fast och inte kan ta mig loss. Helst önskar jag att jag fick somna en kväll och inte vakna mer.
Jag kan se och uppskatta det vackra och bra omkring mig men det påverkar inte hur jag mår ändå.

Ber om ursäkt om det är luddigt, svamligt och bara jag, jag, jag men det är första gången jag uttalar hur jag faktiskt mår. I mina egna ögon är jag svag och vill bara gömma min själ för alla.

 

[stjarnfrugt]

Ursäkta mig, ber om ursäkt i fall någon tog illa vid sig. (men vänta bara..)

Vänta på vadå?

 

[stjarnfrugt]

@Pica Intressant att när man läser inlägg som dina, eller hör någon säga samma saker, så tänker man att "gud så onödigt lidande, hoppas hen får hjälp för det är sååå bortkastat att må sådär..."

Om sig själv tänker man däremot att det är lika bra man får dö, för man är ett hopplöst fall. Trots att tankarna bara är symptom på en sjukdom, så tror man att man själv är så unik och att det är ens personlighet, medan man är klarsynt och ser att det inte är så när nån annan säger samma saker. Märkligt. Det är ju bara symptom som i vilken sjukdom som helst. Men när det är i hjärnan är det så jäkla komplext.
Se så enkelt det är att bena ut när nån annan uttrycker samma saker

Vad och hur man gör för att bli frisk är däremot är en annan sak. Hade jag vetat hade jag inte varit likadan själv för jag inbillar mig att man kan ha roligare i livet än att känna sådär.

 

[Pica]

Exakt det där har jag också funderat på. Även funderat över hur det skulle vara att inte ha såna här tankar, för jag vet inget annat. Vad skönt det vore.

 

[stjarnfrugt]

@Pica Mitt numera ex som sagt, är en genompositiv person. Bara rycker på axlarna. Det liksom finns inte en mörk tanke. Jag har aldrig förstått hur det går till att vara sådan, är grymt avundsjuk på förmågan eller oförmågan (hur man nu väljer att se på det).
han är nog beviset på att det finns såna där vita själar. han har inte ens haft det svårt och lärt sig att se saker positivt. han säger tom själv att han aldrig haft en motgång i livet. Jag undrar hur skyddad verkstad endel lyckas hamna i. Skulle vilja prova för en timme i mitt liv att känna hur det känns...

 

[krambanan]

Ni är inte ensamma. Livet känns så meningslöst. Händer bara en massa skit som man måste ta sig igenom och så fort något går bra så får man börja om för att något oväntat hänt. Hästarna och djuren är det enda som ger mig något men till och med det känns mest som jobb och slit nu.

 

[stjarnfrugt]

@purity_666 Jo det finns en rätt stor förening. Jag har hyfsat bra kontakt med en hästägare i stallet så visst träffar jag hästfolk. Jag åker ibland ner på ridklubben och tittar på ridlektioner och träningar, på nåt vis måste man underhålla sitt öga för ridning även om det aldrig blir samma sak att titta på när andra rider...
Det går att ta privatlektioner också om man vill rida. Funderar på att göra det i någon form, även om det tar emot nåt fruktansvärt att betala över 400 spänn för att rida på nån halvrolig ridskolehäst. Det blir ju inte precis nån kontinuitet i det. Jag känner att jag behöver timmarna i sadeln, mängden, för att tycka det är värt. Att rida en timme någon gång per månad på en ridskolehäst är liksom inte värt pengarna riktigt känner jag. Inte när man är van att rida 1-2 hästar några dagar i veckan...

Jag är tom så patetisk att jag sitter och tittar på gamla träningsfilmer på mig och min häst. Bara för att påminna mig om att hon en gång var nåt annat än en raggig, överenergisk och dryg tjockis som ser ut som ett avelssto med undantaget för att hon inte får nåt föl till sommaren