stjarnfrugt
Trådstartare
Jag är 30 år gammal, jag har så långt jag kan minnas haft en depressiv läggning. För ungefär ett halvt liv sedan hade jag min första kontakt med vården pga detta, då i form av samtal på BUP. Jag avbröt det eftersom jag inte såg någon poäng i det, det var mina föräldrar som tog mig dit. Därefter har mitt liv vid sidan av utåt sett normala aktiviteter kantats av ångest, depression, håglöshet, dödslängtan, anorexi och allmänt kasst mående. Trots en bra uppväxt i trygg kärnfamilj och allt man kan tänka sig "rätt". Jag kan mao inte skylla på min dåliga uppväxt, eller ens dåliga gener.
Jag lever sedan många år ett normalt liv och jobbar heltid, betalar skatt, sköter räkningar, lagar mat, diskar, tvättar, städar, har en tidskrävande hobby och kan föra mig socialt. Jag är tom ganska omtyckt av andra människor och uppfattas nog av de som inte känner mig väl, som en ganska glad och lättsam person dock med en stor portion galghumor. Jag har häst och har varit omtyckt i de stall jag hört hemma i de senaste åren, jag vet att jag är en hyfsad ryttare och att många tycker att jag är relativt kunnig och bra på det jag gör.
Så, utåt sett är det nog väldigt normalt och inget uppseendeväckande. Jag har blivit headhuntad till ett jobb jag velat ha länge, jag har bra kontakt med min familj samt flera bra och nära vänner. Jag är väldigt driven i det jag tar mig för att göra, och under mina bättre perioder känns det därför som att livet kanske skulle kunna vara helt okej även för mig…
Men, jag är så o.e.r.h.ö.r.t livstrött. Jag hittar ingen motivation utan jag existerar enbart för att jag inte tar mig för att avsluta det. Jag har liksom redan gjort den där resan med att försöka svälta ihjäl, psykvård och elände. Det är passé och känns patetiskt. Hade det varit meningen att jag skulle ha dött av det så hade jag betydligt större skäl och orsaker för 10 år sedan än nu. Nu är jag bara gammal och bitter. Tanken på att mitt liv kanske har 60 år kvar är outhärdlig då jag helt ärligt känner att jag gjort mitt…
För egen del så är hästeriet det enda som känts värt nåt sorts engagemang. Givetvis älskar jag min familj och mina vänner, men inte kan väl min egen drivkraft vara att leva för deras skull? Jag vill leva för min egen skull, men hur gör man? Jag har inget driv.
Jag har försökt satsa på att känna mening genom att fylla min fritid med hästar men hästeriet har aldrig varit någonting som gått lätt för mig. Jag har inget stöd i form av intresserad familj eller parter och har egentligen aldrig haft, jag har fått kämpa och krångla mig fram för egen maskin. Vilket är helt normalt nu när man är vuxen och står på egna ben. Dessutom har min nuvarande häst (likväl som den förra var) varit sjuk och skadad till och från hela detta år. Jag är trött, slut, less och ännu mer less. Jag är bitter och känner att hela livet motarbetar mig, när inte ens det enda jag finner glädje i någonsin kan fungera smidigt.
Jag har genom åren skött mina hästar minutiöst, med på gränsen till neurotisk noggrannhet, och ändå förtjänar jag inte att få lite medgång. Jag är inte religiös men jag undrar faktiskt vem det är som jävlas med mig uppifrån en högre makt. Det är så uppenbart att det inte är meningen att jag ska lyckas… Jag har slutat drömma om stordåd. Allt jag numera önskar av livet är en ork och lust till att leva, ett jobb som kan försörja mitt hästeri utan att jag sitter i ekonomisk beroendeställning till någon annan och sedan att det kan flyta på där. Att få rida och sköta två hästar, träna och åka på måttligt med tävlingar. Ingen elitsatsning, inget varje helg, utan bara på en nivå där jag tar mig framåt och ser lön för mödan. Men jag är 30 år, började rida då jag var 7 år och har ännu inte ens tagit mig ut på en riktig tävling mer än en lokal hoppning på högstadiet. Skrattretande.
Mitt förhållande sedan 2,5 år har precis tagit slut och det var inte direkt oväntat – jag har blivit bittrare, mer egoistisk och mer kompis med döden för varje månad det här året. Speciellt i takt med att hästeriet ständigt går tungt. Jag och pojkvännen hade inte mkt gemensamt från början och hade alltid mer eller mindre kommunikationsproblem, men jag har insett detta år att jag orkar inte engagera mig i nån annan. Jag orkar inte jobba på förhållandet. Också. Hela mitt liv är ett jobb. Ett jobb att orka gå upp, ett jobb att tjäna pengar, ett jobb att sköta min häst som jag ändå inte ens kunnat rida ordentligt och ett jobb att samtidigt sköta allting snyggt och inte bara lägga mig under täcket och bli försörjd på bidrag.
Jag har tunnelseende för det enda jag intresserar mig för, dvs hästar och att ta mig själv framåt, helt enkelt för att jag inte har några extra växlar att lägga i. Jag orkar inte med några andra måsten. Med andra ord orkar jag inte leva med någon, så det var lika bra att erkänna att jag måste vara ensam. Jag vill inte vara den bittra, tråkiga, gnälliga och irriterade person som bara stör mig på min partner – så som jag blir i ett förhållande.
Jag är uppriktigt uppgiven. Jag har tidigare i livet provat en massa olika former av terapi, medicin, varit sjukskriven, gått på heltidsåtgärder, öppenvård, legat inne på sjukhus, gått hemma och dragit dvs gjort hela registret som finns att erbjuda. Jag har sett vad man kan få hjälp med av vården och jag är inte otacksam men jag har inte blivit hjälpt av det. Det som bäst hållit mig borta från destruktivt beteende är hästeriet, men det går ju bevisligen inte så bra det heller och jag tycker ärligt talat att det är ett evigt trälande.
Mitt stora problem just nu är att jag inte ser någon vidare poäng. Jag ser helt enkelt inte Varför man ska vilja leva. För att jobba? För att bidra med skattebetalningar till samhället? För att göra familjen nöjd över att se att man ”blev frisk” från sina ungdomsbekymmer? Jag vet inte. Jag önskar helst av allt att jag slapp vakna upp någon morgon, bara susa iväg utan att behöva jobba på det också. Om något någon gång kunde gå enkelt för mig så kunde jag väl åtminstone få slippa anstränga mig för att dö?
Är jag ensam om att vara så hopplöst negativ? Jag vet att det är tabu att våga erkänna att man tänker som jag, man ska vara så jäkla käck och positiv och ta nya tag och jajjamän… Men när man inte orkar det då? När man tröttnat på att varje försök till nya tag och jajjamän bara resulterar i motgång, är det inte okej att ge upp då? Och vad gör man under tiden man väntar på att få slippa uthärda och stå ut, tills man faktiskt slipper leva mer?
Jag lever sedan många år ett normalt liv och jobbar heltid, betalar skatt, sköter räkningar, lagar mat, diskar, tvättar, städar, har en tidskrävande hobby och kan föra mig socialt. Jag är tom ganska omtyckt av andra människor och uppfattas nog av de som inte känner mig väl, som en ganska glad och lättsam person dock med en stor portion galghumor. Jag har häst och har varit omtyckt i de stall jag hört hemma i de senaste åren, jag vet att jag är en hyfsad ryttare och att många tycker att jag är relativt kunnig och bra på det jag gör.
Så, utåt sett är det nog väldigt normalt och inget uppseendeväckande. Jag har blivit headhuntad till ett jobb jag velat ha länge, jag har bra kontakt med min familj samt flera bra och nära vänner. Jag är väldigt driven i det jag tar mig för att göra, och under mina bättre perioder känns det därför som att livet kanske skulle kunna vara helt okej även för mig…
Men, jag är så o.e.r.h.ö.r.t livstrött. Jag hittar ingen motivation utan jag existerar enbart för att jag inte tar mig för att avsluta det. Jag har liksom redan gjort den där resan med att försöka svälta ihjäl, psykvård och elände. Det är passé och känns patetiskt. Hade det varit meningen att jag skulle ha dött av det så hade jag betydligt större skäl och orsaker för 10 år sedan än nu. Nu är jag bara gammal och bitter. Tanken på att mitt liv kanske har 60 år kvar är outhärdlig då jag helt ärligt känner att jag gjort mitt…
För egen del så är hästeriet det enda som känts värt nåt sorts engagemang. Givetvis älskar jag min familj och mina vänner, men inte kan väl min egen drivkraft vara att leva för deras skull? Jag vill leva för min egen skull, men hur gör man? Jag har inget driv.
Jag har försökt satsa på att känna mening genom att fylla min fritid med hästar men hästeriet har aldrig varit någonting som gått lätt för mig. Jag har inget stöd i form av intresserad familj eller parter och har egentligen aldrig haft, jag har fått kämpa och krångla mig fram för egen maskin. Vilket är helt normalt nu när man är vuxen och står på egna ben. Dessutom har min nuvarande häst (likväl som den förra var) varit sjuk och skadad till och från hela detta år. Jag är trött, slut, less och ännu mer less. Jag är bitter och känner att hela livet motarbetar mig, när inte ens det enda jag finner glädje i någonsin kan fungera smidigt.
Jag har genom åren skött mina hästar minutiöst, med på gränsen till neurotisk noggrannhet, och ändå förtjänar jag inte att få lite medgång. Jag är inte religiös men jag undrar faktiskt vem det är som jävlas med mig uppifrån en högre makt. Det är så uppenbart att det inte är meningen att jag ska lyckas… Jag har slutat drömma om stordåd. Allt jag numera önskar av livet är en ork och lust till att leva, ett jobb som kan försörja mitt hästeri utan att jag sitter i ekonomisk beroendeställning till någon annan och sedan att det kan flyta på där. Att få rida och sköta två hästar, träna och åka på måttligt med tävlingar. Ingen elitsatsning, inget varje helg, utan bara på en nivå där jag tar mig framåt och ser lön för mödan. Men jag är 30 år, började rida då jag var 7 år och har ännu inte ens tagit mig ut på en riktig tävling mer än en lokal hoppning på högstadiet. Skrattretande.
Mitt förhållande sedan 2,5 år har precis tagit slut och det var inte direkt oväntat – jag har blivit bittrare, mer egoistisk och mer kompis med döden för varje månad det här året. Speciellt i takt med att hästeriet ständigt går tungt. Jag och pojkvännen hade inte mkt gemensamt från början och hade alltid mer eller mindre kommunikationsproblem, men jag har insett detta år att jag orkar inte engagera mig i nån annan. Jag orkar inte jobba på förhållandet. Också. Hela mitt liv är ett jobb. Ett jobb att orka gå upp, ett jobb att tjäna pengar, ett jobb att sköta min häst som jag ändå inte ens kunnat rida ordentligt och ett jobb att samtidigt sköta allting snyggt och inte bara lägga mig under täcket och bli försörjd på bidrag.
Jag har tunnelseende för det enda jag intresserar mig för, dvs hästar och att ta mig själv framåt, helt enkelt för att jag inte har några extra växlar att lägga i. Jag orkar inte med några andra måsten. Med andra ord orkar jag inte leva med någon, så det var lika bra att erkänna att jag måste vara ensam. Jag vill inte vara den bittra, tråkiga, gnälliga och irriterade person som bara stör mig på min partner – så som jag blir i ett förhållande.
Jag är uppriktigt uppgiven. Jag har tidigare i livet provat en massa olika former av terapi, medicin, varit sjukskriven, gått på heltidsåtgärder, öppenvård, legat inne på sjukhus, gått hemma och dragit dvs gjort hela registret som finns att erbjuda. Jag har sett vad man kan få hjälp med av vården och jag är inte otacksam men jag har inte blivit hjälpt av det. Det som bäst hållit mig borta från destruktivt beteende är hästeriet, men det går ju bevisligen inte så bra det heller och jag tycker ärligt talat att det är ett evigt trälande.
Mitt stora problem just nu är att jag inte ser någon vidare poäng. Jag ser helt enkelt inte Varför man ska vilja leva. För att jobba? För att bidra med skattebetalningar till samhället? För att göra familjen nöjd över att se att man ”blev frisk” från sina ungdomsbekymmer? Jag vet inte. Jag önskar helst av allt att jag slapp vakna upp någon morgon, bara susa iväg utan att behöva jobba på det också. Om något någon gång kunde gå enkelt för mig så kunde jag väl åtminstone få slippa anstränga mig för att dö?
Är jag ensam om att vara så hopplöst negativ? Jag vet att det är tabu att våga erkänna att man tänker som jag, man ska vara så jäkla käck och positiv och ta nya tag och jajjamän… Men när man inte orkar det då? När man tröttnat på att varje försök till nya tag och jajjamän bara resulterar i motgång, är det inte okej att ge upp då? Och vad gör man under tiden man väntar på att få slippa uthärda och stå ut, tills man faktiskt slipper leva mer?
Vad är det du ska göra?
