Men pengar, det är lycka?

[lil-sis]

Om du nu med "brukar skriva" om mina mans enorma inkomster, syftar till det tillfället då jag för flera år sedan var i en diskussion där det ifrågasattes varför just jag var den i vårt förhållande som arbetade mindre och tog större del av hushållssysslorna och mitt svar var att "för att min mans årsinkomst är ett par miljoner högre än min". Eller nåt sånt. Det har sedan vid ett flertal tillfällen dragits upp av just dig @Petruska där du pekar på det som något jag brukar skriva om, vilket gjort att saken tagits upp och diskussionen hamnat där igen. Som nu. Moment 22.

Jag visar alla delar av mitt liv på Facebook. Mitt intresse för politik och samhällsfrågor, mina glädjeämnen, mina misslyckanden, mina klantigheter, mina resor, mina barn, mitt växthus, mina skogspromenader, mina målningar, mina tankar. Allt. För mig är Facebook lite som min "kafferast på jobbet". Det är där jag babblar av mig om ditt och datt, både i mitt eget liv och andras. Jag har inte haft en kollega på snart 18 år eftersom jag har min arbetsplats i hemmet, då jag arbetar konstnärligt. Mannen jobbar borta mycket och barnen är utflugna och ibland går det flera dagar då jag inte träffar en människa. Trivs utmärkt med att vara ensam men är oerhört lycklig över att Facebook finns där för en stunds prat om allt möjligt och inget alls emellanåt.

Så skulle jag också göra om jag hade möjligheten

 

[mino]

Sen lutar jag personligen åt att just avundsjuka är en ganska ovanlig företeelse. Jag tycker att avundsjuka används väldigt konstigt ofta som förklaring på allt möjligt (som någon annan än den som just då lägger ut texten) gör. Själv tycker jag i stort sett aldrig att jag ser avundsjuka omkring mig, men andra verkar känna sig omgivna av avund.

Håller med om att det florerar nåt konstigt svepande resonemang kring att alla former av kritik i själva verket skulle vara avundsjuka. Men jag tycker nog att avundsjuka finns i högsta grad. Jag har tänkt på det ganska mycket eftersom jag har har haft flera jobbmässiga framgångar på rad och flera av mina kollegor öppet just har pratat om att de blir avundsjuka. Vår bransch är ju så himla konkurrensutsatt att det ibland nästan känns slumpartat, så här tycker jag att man kan se en hel del avundsjuka. Jag kan själv bli sjukt avundsjuk när någon får ett erbjudande jag själv gärna skulle vilja ha.

Sedan tänker jag att det finns en relativitet i detta också. Om man exempelvis jobbade inom Stadsmissionen och hade många hemlösa bektanta så vore det direkt bisarrt att lägga ut en bild på sin cab för att visa hur lycklig man är över sin nya leksak och förvänta sig att de ska bli lyckliga för ens skull. Världen är inte rättvis, men ojämliheten får bara vara litegrann ojämlik för att vi ska kunna låtsas att det är helt i sin ordning och att alla "gör sina prioriteringar".

 

[MalinJ]

Den aspekten av det hindrar ju inte att det naturligtvis finns sätt man hellre visar sig på än andra, och saker om sig själv man hellre visar än andra. Att man så att säga, säger något genom själva urvalet (visa "allt" finns ju inte, det skulle ju ta orimligt mycket tid). Att man så att säga vill något genom urvalet och genom hur man visar/säger det man visar/säger. Tänker jag. Och jag tänker så om alla och allting, alltså.

Och då tänker jag väl just det jag försökte skriva: det verkar intressantare att fundera över den aspekten av det, än över eventuella reaktioner. Jag skulle alltså inte heller låta bli att visa min nya bil för att skydda pankare vänner från att få anledning att känna avund, men jag skulle (så klart) fundera över varför jag ville visa min nya cab på det sättet som fb innebär. Vore caben dessutom mer eller mindre en gåva från tex min man eller min pappa, skulle jag fundera ytterligare på varför jag visade den (tror jag, jag kan inte riktigt föreställa mig just den situationen).

Sen lutar jag personligen åt att just avundsjuka är en ganska ovanlig företeelse. Jag tycker att avundsjuka används väldigt konstigt ofta som förklaring på allt möjligt (som någon annan än den som just då lägger ut texten) gör. Själv tycker jag i stort sett aldrig att jag ser avundsjuka omkring mig, men andra verkar känna sig omgivna av avund.

Jag förstår att dina tankar är mer generella men jag kan ju bara svara utifrån mitt eget perspektiv. Jag har inte fått någon bil som en gåva. Vi har gemensam ekonomi och har tillsammans, fast på olika sätt, under 25 år bidragit och arbetat oss fram till den ekonomiska situation vi befinner oss i idag. Från dåtida middagar bestående av nudlar och att jag höggravid fick knuffa igång den gamle gröne 70-talsForden varje gång vi skulle åka någonstans, till dagens trygga ekonomi med mer spelrum för det vi tycker om.

Jag hade nog snarare funderat över varför jag inte delade med mig av bilder på min efterlängtade bil när den väl kom efter att jag fått vänta på den i 8 månader efter beställning. Hade ju varit märkligt att inte visa den också på Facebook med tanke på att alla mina vänner får följa utveckling och slutresultat av mina chiliplantor, mina målningar, min hunds snarkningar och tja, i princip det mesta som känns lite kul för mig. Eller okul. Om jag hade undvikit bilen, hade jag nog verkligen satt mig ner och funderat över om jantelagsuppväxten verkligen satt sig så hårt längst där inne, trots att jag uttryckligen föraktar den. Men eftersom det inte är aktuellt, behöver jag tack och lov inte fundera på det.

 

[sjoberga]

Färg som torkar är roligare att titta på än att gå på museum enligt min åsikt så gratis är inte alltid ett jättebra nöje för alla..

Nu är ju inte museum en definition av vad som finns inne på museet och hur det presenteras. Alla är vi olika men den generella utsagan utstrålar kunskapsförakt, tycker jag. Vilket man givetvis får vara drabbad av om man vill.

Däremot är det viktigt att alla bereds tillträde till kunskap och en del av den finns tillgänglig på det som kallas museer.

 

[Gnist]

@sjoberga Kunskap är kul, men den kunskap jag vill ha skaffar jag mig på annat sätt än att gå på museum, som sagt; färg som torkar är roligare i mitt tycke. Kanske för att jag är sån att när jag vill veta något så vill jag vara lite mer "hands on" och söka min kunskap tämligen direkt och inte planera en sextiomilatripp för att strosa på ett museum som innehåller något som kan vara av intresse.

Alla är inte superintresserade av att gå på museer till den grad att man tycker det är ett jättebra nöje hör och häpna men det innebär faktiskt inte att man "är drabbad" av ett generellt kunskapsförakt för det

Finns säkerligen saker jag finner väldigt intressanta att lära mer om, som du skulle tycka är lika roliga som att se färg torka. Innebär det att du är drabbad av kunskapsförakt, eller bara att du är ointresserad av just det?

 

[sjoberga]

@sjoberga Kunskap är kul, men den kunskap jag vill ha skaffar jag mig på annat sätt än att gå på museum, som sagt; färg som torkar är roligare i mitt tycke. Kanske för att jag är sån att när jag vill veta något så vill jag vara lite mer "hands on" och söka min kunskap tämligen direkt och inte planera en sextiomilatripp för att strosa på ett museum som innehåller något som kan vara av intresse.

Alla är inte superintresserade av att gå på museer till den grad att man tycker det är ett jättebra nöje hör och häpna men det innebär faktiskt inte att man "är drabbad" av ett generellt kunskapsförakt för det

Finns säkerligen saker jag finner väldigt intressanta att lära mer om, som du skulle tycka är lika roliga som att se färg torka. Innebär det att du är drabbad av kunskapsförakt, eller bara att du är ointresserad av just det?

Museum är ingen absolut definierad form. Det är en plats där man får finansiering för att skapa och förmedla kunskap till människor. Formen är extremt varierande.

Att därför dissa allt känner jag är ett kunskapsförakt.

Att jag eller du aldrig skulle bemöda mig med att besöka ett specifikt museum är det inte.

 

[avslutat medlemskap]

Jag visar alla delar av mitt liv på Facebook. Mitt intresse för politik och samhällsfrågor, mina glädjeämnen, mina misslyckanden, mina klantigheter, mina resor, mina barn, mitt växthus, mina skogspromenader, mina målningar, mina tankar. Allt. För mig är Facebook lite som min "kafferast på jobbet". Det är där jag babblar av mig om ditt och datt, både i mitt eget liv och andras.

Iallafall jag tycker att sånt är intressant och givande att få ta del av. Jag har inget behov av att resa jorden runt, köpa det jag inte behöver eller vill ha bara för att bräcka grannen men jag gläds med dom som gör saker och skaffar sig saker som dom vill ha. Alla är vi olika och att få ta del av någons fina semesterbilder från nån exotisk plats tycker jag är jätteskojigt men som sagt, själv har jag ingen lust att resa utomlands alls.

 

[aprilmaj]

Men varför vill man visa det man visar? Där någonstans blir jag nyfiken. Naturligtvis finns det alltid någon sorts motiv bakom att man väljer att visa och säga det ena snarare än det andra, och det är ju spännande att fundera över vilket det motivet är. Och det är långtifrån säkert att motivet är glasklart ens för en själv.

För mig är det nog så att jag inombords fortfarande är fattig, både penga- och "värde"mässigt. När jag klarar något, kan skaffa något osv, så blir jag glad och förvånad: "Tänk att JAG fixade det här!"
För andra, som inte vet det, kanske jag framstår som skrytsam eller mallig.

(Jag har faktiskt saknat att du inte har skrivit här på ett tag. Du har så intressanta och för mig oväntade synpunkter. Det ställer saker på ända ibland - like it )

 

[Gnist]

Att därför dissa allt känner jag är ett kunskapsförakt.

Även en felaktig känsla är en känsla, så känn du så. Jag vet ju ändå vad som är rätt i just mitt "fall".

 

[Enya]

Den här tråden är intressant!

Det verkar vara svårt att förstå att det finns människor som faktiskt skryter för att hävda sig själv gentemot andra. Jag har upplevt det. De finns verkligen. Jag tror att den som skryter för att hävda sig egentligen gör det för att inte verka så fattiga som de egentligen är. Det har ju alltid varit "finare" att ha gott om pengar och att vara fattig har inte varit lika populärt. Det här statusskrytandet tror jag alltså handlar om fattiga personer som inte vill tillhöra det gänget utan vill befinna sig i en "samhällsklass" (om man nu får använda det ordet på buke) som ligger högre än den de är född i men inte kan ta sig ur. Skrytandet får dem att (tillfälligt kanske) känna sig lite bättre än de andra de skryter för.

Människor som däremot liksom bara vill visa upp sina saker eller berätta något de är glada för gör det mer för att dela sin glädje med andra. Det är alltså inte alls samma sak som det här ovanför. Jag tycker bara det är kul, att någon är glad för något kan aldrig vara fel i mina ögon. Jag skulle nog kanske säga att det här "visa upp" kan påminna om ett barns fast på ett mer vuxet vis. Ni vet, småttingen som cyklat utan stödhjul för första gången springer in till mormor och säger "Mormor, gissa vad jag har gjort?" där ska då mormor gissa lite grann medan småttingen skakar på huvudet och säger nej, fnissar med händerna för munnen som för att nästan fysiskt försöka hindra att avslöja för fort och sedan inte kan hålla sig längre utan utbrister "Jag har cyklat utan stödhjul!" och hela ansiktet lyser av stolthet och glädje över att kunnat fixa och fått uppleva just det där speciella. Jag tror att för vuxna är det för att precis som med barnet, dela sin glädje och och lycka över något. Fast självklart på ett mer behärskat och neutralt vis, men jag tror att känslan bakom i grunden är den samma. Glädje.

Många skulle väl kalla det för bekräftelsekåt och bekräftelsebehov, men jag skulle inte alls sätta den negativa stämpeln på det. Jag tycker hellre om att se det som att delad glädje är dubbel glädje.

Det här med avundsjuka är också intressant. I min värld är inte avundsjuka samma som missunnsam utan man kan vara avundsjuk samtidigt som man är väldigt glad för vad den andra person fått, upplevt, gjort trots avundsjukan. Att vara missunnsam är negativt, men jag kan självklart bli lite avundsjuk att någon rest till Australien eller vunnit en miljon. Den känslan översätter jag bara med "det där vill jag också" och inte med "fy fan för dig, det förtjänar du inte". De kan så klart höra ihop, men behöver inte göra det alls heller.

Självklart kan jag ha fel tankar om allt ihop det här! Jag är ju bara jag och inte någo0n psykolog eller liknande vettigt folk

 

[Petruska]

Världen är inte rättvis, men ojämliheten får bara vara litegrann ojämlik för att vi ska kunna låtsas att det är helt i sin ordning och att alla "gör sina prioriteringar".

Jo, att skyla över makthierarkier och orättvisor, är ju väldigt viktigt i det sociala livet. Uppenbarligen och på många sätt. Det är lite intressant att vi så gärna gör så.

 

[Sar]

Den aspekten av det hindrar ju inte att det naturligtvis finns sätt man hellre visar sig på än andra, och saker om sig själv man hellre visar än andra. Att man så att säga, säger något genom själva urvalet (visa "allt" finns ju inte, det skulle ju ta orimligt mycket tid). Att man så att säga vill något genom urvalet och genom hur man visar/säger det man visar/säger. Tänker jag. Och jag tänker så om alla och allting, alltså.

Och då tänker jag väl just det jag försökte skriva: det verkar intressantare att fundera över den aspekten av det, än över eventuella reaktioner. Jag skulle alltså inte heller låta bli att visa min nya bil för att skydda pankare vänner från att få anledning att känna avund, men jag skulle (så klart) fundera över varför jag ville visa min nya cab på det sättet som fb innebär. Vore caben dessutom mer eller mindre en gåva från tex min man eller min pappa, skulle jag fundera ytterligare på varför jag visade den (tror jag, jag kan inte riktigt föreställa mig just den situationen).

Sen lutar jag personligen åt att just avundsjuka är en ganska ovanlig företeelse. Jag tycker att avundsjuka används väldigt konstigt ofta som förklaring på allt möjligt (som någon annan än den som just då lägger ut texten) gör. Själv tycker jag i stort sett aldrig att jag ser avundsjuka omkring mig, men andra verkar känna sig omgivna av avund.

Varför skulle det faktum att bilen/ hästen/blomman var en gåva göra det tveksamt att visa den på fb?
Jag hade definitivt visat den om jag var glad för den oavsett hur den förvärvats. På tal om skrytsamt hade jag nog reagerat mer på texten " den här har jag tjänat ihop till själv" jämfört med " titta vad jag köpte för min lottovinst/ vad jag fick av mamsen".

 

[Billy]

Fattar inte riktigt din poäng - här - museer är ett jättebra nöje, särskilt om det är gratis! Hade det varit bättre om det kostade pengar eller hur menar du?

Eller tycker du att man ska tänka "Jag har inte råd att åka på skidsemester då så ska jag banne mig inte gå på Wasamuseet heller, även fast det är gratis"?

Nej jag menar att det är lätt för vissa att tycka det är ok att lägga 80 miljoner på att några här i Sverige får gå gratis på museum och sedan stå och säga att pengar inte är allt när man sedan har ett inlägg i samma nyhetsprogram att väldigt många ensamstående föräldrar inte har råd att köpa vinterkläder till sina barn.

 

[sjoberga]

Nej jag menar att det är lätt för vissa att tycka det är ok att lägga 80 miljoner på att några här i Sverige får gå gratis på museum och sedan stå och säga att pengar inte är allt när man sedan har ett inlägg i samma nyhetsprogram att väldigt många ensamstående föräldrar inte har råd att köpa vinterkläder till sina barn.

Samma ensamstående föräldrar får möjlighet att ta med sig barnen på museum. Kunskap är viktigaste vapnet mot fattigdom.

Det är inte så enkelt.

 

[landsbygdsbo]

livet är inte rättvist, kommer aldrig att bli det. oavsett vilket ideologiskt system vi har.
majoritet av folket lever "vanliga" liv, kommer aldrig ha tillgång till den lyxen att fritt få välja vad man vill göra varje given dag.
En del av oss drabbas av sjukdomar, andra blir olyckliga av andra orsaker.
Så som jag ser det ska samhället vi betalar skatt till förse oss med en plattform där sjukvård, logistik, möjlighet till utbildning o rättssäkerhet är de viktigaste ingredienserna. Ett visst socialt skydd i form av boende o uppehälle ingår naturligtvis.

Däremot så får inte samhället strypa den enskildes försök att bygga sig en egen bättre tillvaro, det är ju den drivkraften som bär samhället framåt.

Om någon lyckas här i Sverige så är det nästan fult att kapitalisera den framgången.
Folk rynkar på näsan åt den småföretagare som sålt sitt livsverk, köpt hus utomlands och lever ett pensionärsliv pendlande mellan den svenska sommaren och vintern i ngt varmare land.
Åker man förbi en fin gård med vita staket ikring så kommer kommentaren att det har de nog skrapat ihop genom att smita med skatten, inte hur mycket hårt arbete som ligger bakom.

 

[Jane_Done]

Den aspekten av det hindrar ju inte att det naturligtvis finns sätt man hellre visar sig på än andra, och saker om sig själv man hellre visar än andra. Att man så att säga, säger något genom själva urvalet (visa "allt" finns ju inte, det skulle ju ta orimligt mycket tid). Att man så att säga vill något genom urvalet och genom hur man visar/säger det man visar/säger. Tänker jag. Och jag tänker så om alla och allting, alltså.

Och då tänker jag väl just det jag försökte skriva: det verkar intressantare att fundera över den aspekten av det, än över eventuella reaktioner. Jag skulle alltså inte heller låta bli att visa min nya bil för att skydda pankare vänner från att få anledning att känna avund, men jag skulle (så klart) fundera över varför jag ville visa min nya cab på det sättet som fb innebär. Vore caben dessutom mer eller mindre en gåva från tex min man eller min pappa, skulle jag fundera ytterligare på varför jag visade den (tror jag, jag kan inte riktigt föreställa mig just den situationen).

Sen lutar jag personligen åt att just avundsjuka är en ganska ovanlig företeelse. Jag tycker att avundsjuka används väldigt konstigt ofta som förklaring på allt möjligt (som någon annan än den som just då lägger ut texten) gör. Själv tycker jag i stort sett aldrig att jag ser avundsjuka omkring mig, men andra verkar känna sig omgivna av avund.

Avundsjuka är intressant tycker jag. Precis som Enya gör jag stor åtskillnad mellan det och missunnsamhet och jag kan känna avundsjuka och det blir en stor drivkraft i mitt liv, typ: Ååååh, jag vill också vad-det-nu-kan-vara.

Sen vad gäller att visa upp saker, kan det vara så enkelt att en (ny) pryl av någon anledning bringar glädje och att vi verkar vilja förmedla den glädjen till omgivningen? Jag kommer ihåg när jag lade ut en bild på mina nya tåspetsskor på fb för att jag var så glad, för mig är de vackra i sig men också ett bevis för en övergång, jag har ansetts så kompetent att jag ska träna på en ny nivå, vilket jag fann spännande och ville dela, helst med någon som kunde förstå den känslan (vilket iaf en dansande vän gjorde tack och lov).

Slutligen, vilket flera påpekat så delar jag inte alls TS uppfattning om att omgivningen befinner sig i något race för att skaffa prylar för att sätta sig över omgivningen, jag märker inget sådant. Jag instämmer också helhjärtat i att pengar inte skapar lycka medan däremot avsaknaden av desamma kan skapa, om inte olycka, så rejält mycket mer besvär och funderande kring pengar.

 

[TomasN]

Fattar inte riktigt din poäng - här - museer är ett jättebra nöje, särskilt om det är gratis! Hade det varit bättre om det kostade pengar eller hur menar du?

Eller tycker du att man ska tänka "Jag har inte råd att åka på skidsemester då så ska jag banne mig inte gå på Wasamuseet heller, även fast det är gratis"?

Jag är benägen att tycka att det ändå är helt ok med gratis entre på statliga museer. Det blir dock tämligen Stockholmsfixerat och inte så rättvist. Stora delar av landet har inte så många statliga museer.

 

[MalinJ]

Varför skulle det faktum att bilen/ hästen/blomman var en gåva göra det tveksamt att visa den på fb?
Jag hade definitivt visat den om jag var glad för den oavsett hur den förvärvats. På tal om skrytsamt hade jag nog reagerat mer på texten " den här har jag tjänat ihop till själv" jämfört med " titta vad jag köpte för min lottovinst/ vad jag fick av mamsen".

Jag kan också fundera på vad som egentligen är mest skrytsamt. Jag känner mig nog mer skrytsam när jag visar bilder på mina målningar än när jag visar något jag köpt för pengar. Det man själv skapat är mer "kolla här vad jag kan" och i sådana inlägg får jag också oftare kommentarer om att "åh, jag önskar att jag också kunde". Fast inte heller där lägger jag in bilder i syfte att skapa avundsjuka.

Det är klart att man kan dissekera varenda ord och handling och analysera varför. Varför sitter vi här på bukefalos till exempel? Är det för att skylta med dom kunskaper vi har, den klokhet vi besitter, förmågan att uttrycka oss i skrift? Uppenbarligen tycker vi ju alla att just våra egna åsikter är dom bästa, är vi då här för att hävda oss och visa oss bättre än andra? Är vi här för att skryta?

Eller är vi här för att vi tycker att det är ganska trevligt att diskutera, bli inspirerade, se olika infallsvinklar, få en inblick i andras liv och visa lite av den man är? Lite som en bild på Facebook fast i text.

 

[MalinJ]

Avundsjuka är intressant tycker jag. Precis som Enya gör jag stor åtskillnad mellan det och missunnsamhet och jag kan känna avundsjuka och det blir en stor drivkraft i mitt liv, typ: Ååååh, jag vill också vad-det-nu-kan-vara.

Sen vad gäller att visa upp saker, kan det vara så enkelt att en (ny) pryl av någon anledning bringar glädje och att vi verkar vilja förmedla den glädjen till omgivningen? Jag kommer ihåg när jag lade ut en bild på mina nya tåspetsskor på fb för att jag var så glad, för mig är de vackra i sig men också ett bevis för en övergång, jag har ansetts så kompetent att jag ska träna på en ny nivå, vilket jag fann spännande och ville dela, helst med någon som kunde förstå den känslan (vilket iaf en dansande vän gjorde tack och lov).

Slutligen, vilket flera påpekat så delar jag inte alls TS uppfattning om att omgivningen befinner sig i något race för att skaffa prylar för att sätta sig över omgivningen, jag märker inget sådant. Jag instämmer också helhjärtat i att pengar inte skapar lycka medan däremot avsaknaden av desamma kan skapa, om inte olycka, så rejält mycket mer besvär och funderande kring pengar.

Ååååh, jag vill också vad-det-nu-kan-vara ser inte jag som avundsjuka. Jag tänker nog på avundsjuka mer som en osund känsla. Lite som svartsjuka jämfört med det faktum att jag inte skulle vilja att min man var med någon annan. Skillnaden på känsla i förhållande till vilja eller åsikt.

 

[Petruska]

Avundsjuka är intressant tycker jag. Precis som Enya gör jag stor åtskillnad mellan det och missunnsamhet och jag kan känna avundsjuka och det blir en stor drivkraft i mitt liv, typ: Ååååh, jag vill också vad-det-nu-kan-vara.

Sen vad gäller att visa upp saker, kan det vara så enkelt att en (ny) pryl av någon anledning bringar glädje och att vi verkar vilja förmedla den glädjen till omgivningen? Jag kommer ihåg när jag lade ut en bild på mina nya tåspetsskor på fb för att jag var så glad, för mig är de vackra i sig men också ett bevis för en övergång, jag har ansetts så kompetent att jag ska träna på en ny nivå, vilket jag fann spännande och ville dela, helst med någon som kunde förstå den känslan (vilket iaf en dansande vän gjorde tack och lov).

Slutligen, vilket flera påpekat så delar jag inte alls TS uppfattning om att omgivningen befinner sig i något race för att skaffa prylar för att sätta sig över omgivningen, jag märker inget sådant. Jag instämmer också helhjärtat i att pengar inte skapar lycka medan däremot avsaknaden av desamma kan skapa, om inte olycka, så rejält mycket mer besvär och funderande kring pengar.

Ja, jag tänker nog att avundsjuka innefattar missunnsamhet. Vilket gör skillnaden mellan: "jag vill ha den där istället för att hen ska få ha den" och "en sån skulle jag också vilja ha". Det senare ser jag egentligen inget problem med. För min del blir det antingen en drivkraft, eller bara en liten tankelek. Att jag leker med tanken på att ha en sån en stund, och så är det bra med det.

Alltså, jag tänker inte att det är "fel" att visa upp saker. Min tankegång handlar snarare just om att det är - tycker jag - betydligt intressantare att fundera över varför man själv visar det man visar, än att fundera över varför andra visar det de visar. Jag har nog aldrig tolkat något som någon vän har visat upp som att de gör det för att visa sin position i det där racet som TS resonemang utgår från. Jag känner inte igen mig och min omgivning i det alls, i alla fall.

Själv kan jag tex avstå från att visa saker som jag först tänker mig att jag vill visa, därför att jag tex kommer fram till att jag verkar vilja visa upp något slags "normalitet". Då låter jag bli. Jag känner sällan den sorts glädje över saker att jag vill dela på det viset, så det kan jag inte riktigt förhålla mig till, men tex en ny häst skulle jag ju ofelbart visa upp.