Men pengar, det är lycka?

[MalinJ]

Det jag kan tänka om nackdelen med pengar är att det köper oss en del genvägar som kanske inte alltid är det bästa för vår personliga och samhälleliga utveckling. Och då menar jag inte att fattiga människor skulle vara lyckligare (det är alltså inte en fråga om antingen eller), utan snarare att pengar blir en väg att hantera livet på som inte alltid leder till ett fullt liv.

Om man tex upplever att man själv har ett problem eller att det finns problem i samhället så kan man antingen känna sig intresserad av att hantera problemet - eller åka på en kul resa eller shoppa lite nya kläder för att pigga upp sig. Och jag tror att rätt många väljer den enkla vägen: vänd bort blicken och konsumera nåt kul. Så pengar passiviserar och gör folk "nöjda" med sådant de inte borde vara nöjda med. Det oroar mig för det leder inte till sann utveckling och klokare samhällen.

Jag får inte ihop det sambandet heller. Precis som jag skrev tidigare, sådana egenskaper har inget direkt samband med ekonomi att göra, det har med den människa man är att göra. Vill man fly från det svåra så hittar man ett sätt att göra det oavsett om det innefattar något som kostar pengar eller inte.

 

[Fiorano]

@sjoberga Det är precis så jag menar! Många fastnar i att de måste tjäna pengar för att ha det där huset, bilarna osv. Kanske är jättekul de första fem åren med ett sånt jobb, men när det väl börjar tära och de kanske vill göra ngt annat/trappa ner är det omöjligt pga ekonomisk situation.

@Mabuse Om det varit så att det var särfall och sällan jag hör folk beklaga sig om sitt jobb, eller att det inte är samma människor som åker till och från Sthlm flera dagar i veckan hade jag inte brytt mig. Men tänk att jag kör ca 20-30 resor till och från flyg och tåg/vecka och 80% uttrycker missnöje då drar jag faktiskt slutsats att dessa människor inte är särskilt lyckliga.

 

[Lavinia]

Hej!

Oftast säger man att lycka inte kan köpas för pengar, men jag mår alltid som bäst medmin häst och hon är köpt för pengar. När jag kan träna med henne och ha roligt med henne är jag lyckligast, träna hade jag inte kunnat göra utan pengar.

Men hade jag inte haft pållan hade jag inte heller haft nån direkt glädje av pengar- de hade bara legat på hög och skräpat, för jag är sällan ute och köper saker om de inte är till häst :-)

/Lavinia, som inte alls gillar dagens konsumtionssamhälle.

 

[makarontanten]

Då står jag nog i mitten av att konsumera och ska ha "det nya".

Är man fattig, är det då ingen dans på rosor, att som någon skrev, ligga sömnlös och grubbla på hur man ska kunna äta, betala räkningar eller ha råd med en varm jacka till vintern eller inte. Är man rik, ger det absolut inte ren och skär lycka, men det underlättar att leva harmoniskt.

Lycka och pengar är helt olika saker, och just lycka kan inte köpas för pengar. Lavina här ger ett exempel på att hennes häst är köpt för pengar. Visst, men vem säger att det blir ett lyckat köp bara för att pengar är inblandade? Det finns folk som fått hästar, är fodervärdar mm och ändå är lyckliga med det? Det finns antagligen folk som köpt hästar som kostat väldigt mycket och inte är nöjda för det?

Men åter till lycka. Självklart kan man bli lycklig en kort stund, vid något tillfälle, att köpa den där svindyra jackan, skorna eller köpa värsta lyxsoffan bara för att den har en massa funktioner, men är det lycka på riktigt?

För mig är lycka att vara harmonisk, att kunna umgås med människor jag tycker om, att vara frisk, att få uppleva saker, skratta och njuta av livet. Ibland krävs det pengar för att sätta lite guldkant på allt, men inte för att vara lycklig i sig och det handlar inte om stora summor.

 

[Hyacinth]

Det finns ganska mycket forskning gjort på lycka kontra pengar. Vet att jag läst att gränsen går vid en månadsinkomst på 40.000:-, sen planade lyckonivån ut (och nej jag har inte källa på detta eftersom jag inte minns var jag läst det). Så visst ger pengar lycka till viss del eftersom ekonomisk otrygghet är ganska starkt kopplat till orosnivåer.

Men samtidigt tycker jag själv att vi lever i ett sjukt konsumtionssamhälle. Jag fattar inte hur många har råd att leva som de gör! Allt är det senaste, huset kostade miljoner och det står två nya bilar på uppfarten samt att ungarna har en moped och en moppebil osv. Eller jo, de har råd för att de jobbar som tokar. Vi kör dom fem på morgonen till flyget och hämtar dom halv tolv på natten dagen efter. Mao blir de frånvarande föräldrar för att status ska upprätthållas. För nej, jag köper inte att alla dessa människor jobbar med något de älskar och brinner för. Det är såååå många kunder som sitter och pratar med varandra i bilen om att de egenetligen vill göra annat men är tvungna att ha detta jobbet pga ekorrhjulet de är fast i.

Kan ärligt säga att alla mina tankar på en egen storslagen karriär har försvunnit just för att jag dagligen träffar dessa karriärmänniskor. De må ha finare hus och bil än mig, men sjutton till att de verkar särskilt lyckliga.

Men jag har nog tänkt att jag hellre sitter i taxin på väg till något spännande möte än kör taxi fram och tillbaka till Arlanda. Jag älskar att kunna rycka på axlarna och slippa ta flygbussen alla gånger. Just nu har vi en mindre budget och det är ju inte jättekul. Jag kan inte göra allt jag är van vid, måste minska på teater och andra nöjen. Det suger faktiskt.

 

[Fiorano]

@Hyacinth Tja, jag som sitter och kör taxin känner mig ofta riktigt nöjd med att när jag kommer hem behöver jag inte tänka en sekund på mitt jobb (och behöver inte tänka så hemskt mycket ens när jag jobbar). Jag behöver heller inte vara nervös/spänd/stressad inför viktiga möten. Det är ganska stora fördelar med att ha ett hjärnlöst yrke.

Min kommentar handlar inte om att jag ser ner på folk för deras yrkesval. Däremot tycker jag det är ganska sorgligt att så många med den typen av resande yrkesroller som jag träffar på, verkar vara relativt missnöjda med sin tillvaro. Jag tror heller inte att det är ovanligt att många väljer sin yrkeskarriär efter hur man "ska" göra enligt normen, för att man (enligt rådande samhällsnorm) SKA HA villa, volvo och ett gäng barn (som de sen inte har tid med för att livet kostar så mycket att rodda runt).

Vi blir inpräntade från det att vi är små att villa-volvo-livet är målet. Du ska skaffa en utbildning för att du ska få ett bra jobb och således ha råd med att köpa hus. Det månne väl alla ha fått höra? Med andra ord är det vi präntas in med att pengar är en nödvöndighet för att du utåt ska kunna visa att du har lyckats med livet. Att du har lyckats med att få det där jobbet, att du kunnat köpa det där huset/bilen/tv'n/telefonen osv osv. Det är så barn idag lär sig hur lycka uttrycks-med konsumtion av de senaste prylarna för att visa att du är lycklig och lyckad.

 

[sjoberga]

@Hyacinth Tja, jag som sitter och kör taxin känner mig ofta riktigt nöjd med att när jag kommer hem behöver jag inte tänka en sekund på mitt jobb (och behöver inte tänka så hemskt mycket ens när jag jobbar). Jag behöver heller inte vara nervös/spänd/stressad inför viktiga möten. Det är ganska stora fördelar med att ha ett hjärnlöst yrke.

Min kommentar handlar inte om att jag ser ner på folk för deras yrkesval. Däremot tycker jag det är ganska sorgligt att så många med den typen av resande yrkesroller som jag träffar på, verkar vara relativt missnöjda med sin tillvaro. Jag tror heller inte att det är ovanligt att många väljer sin yrkeskarriär efter hur man "ska" göra enligt normen, för att man (enligt rådande samhällsnorm) SKA HA villa, volvo och ett gäng barn (som de sen inte har tid med för att livet kostar så mycket att rodda runt).

Vi blir inpräntade från det att vi är små att villa-volvo-livet är målet. Du ska skaffa en utbildning för att du ska få ett bra jobb och således ha råd med att köpa hus. Det månne väl alla ha fått höra? Med andra ord är det vi präntas in med att pengar är en nödvöndighet för att du utåt ska kunna visa att du har lyckats med livet. Att du har lyckats med att få det där jobbet, att du kunnat köpa det där huset/bilen/tv'n/telefonen osv osv. Det är så barn idag lär sig hur lycka uttrycks-med konsumtion av de senaste prylarna för att visa att du är lycklig och lyckad.

Alltså ett gäng barn skaffade man redan under studietiden när man hade liten inkomst. Det är helt orelaterat. Ingen villa (been there, vantrivdes som satan), ingen Volvo, men fem barn, med flera redan under studietid och låg inkomst. Ganska långt från normen.

Jag har HAFT hjärnlösa yrken (under studierna) men trivseln då baseras på att man har utmaningar på andra håll. Kan man kombinera ett högavlönat yrke med de utmaningar man trivs med att ha, är det liksom win-win. Tråden har fått mig att bättre inse hur privilegierad jag är. Det är knappt så jag vågar mig till jobbet på måndag när jag gör det med glädje OCH har skapligt betalt. :-) 40h i veckan på något hjärnlöst vetefan om min ambitionskraft skulle klara av. Då skulle jag må psykiskt dåligt.

Och jag har tid med barnen. Bland annat pga av att siffran som står på lönekuvertet är tillräckligt stor och arbetsvillkoren inkluderar sex veckors semester och en bra pensionsinbetalning. Det gör att man kan ta föräldraledigt trots att antalet kronor blir bara en tredjedel de dagarna och att man kan ta ledigt utan betalt, eftersom man helt enkelt får så bra betalt i månadslön att det går att räkna på.

Jag tycker att generaliseringen är tokig; även om jag också upplevt att det finns människor som vantrivs i sina "välbetalda" yrken. Det handlar ofta om dåligt självförtroende och dålig självinsikt. Det är dock något som skapar problem oavsett inkomstnivå.

 

[MalinJ]

@Hyacinth Tja, jag som sitter och kör taxin känner mig ofta riktigt nöjd med att när jag kommer hem behöver jag inte tänka en sekund på mitt jobb (och behöver inte tänka så hemskt mycket ens när jag jobbar). Jag behöver heller inte vara nervös/spänd/stressad inför viktiga möten. Det är ganska stora fördelar med att ha ett hjärnlöst yrke.

Min kommentar handlar inte om att jag ser ner på folk för deras yrkesval. Däremot tycker jag det är ganska sorgligt att så många med den typen av resande yrkesroller som jag träffar på, verkar vara relativt missnöjda med sin tillvaro. Jag tror heller inte att det är ovanligt att många väljer sin yrkeskarriär efter hur man "ska" göra enligt normen, för att man (enligt rådande samhällsnorm) SKA HA villa, volvo och ett gäng barn (som de sen inte har tid med för att livet kostar så mycket att rodda runt).

Vi blir inpräntade från det att vi är små att villa-volvo-livet är målet. Du ska skaffa en utbildning för att du ska få ett bra jobb och således ha råd med att köpa hus. Det månne väl alla ha fått höra? Med andra ord är det vi präntas in med att pengar är en nödvöndighet för att du utåt ska kunna visa att du har lyckats med livet. Att du har lyckats med att få det där jobbet, att du kunnat köpa det där huset/bilen/tv'n/telefonen osv osv. Det är så barn idag lär sig hur lycka uttrycks-med konsumtion av de senaste prylarna för att visa att du är lycklig och lyckad.

Ibland undrar jag om mina upplevelser är helt unika för jag känner inte alls igen det du skriver här heller. Jag tycker tvärtom att dagens unga är väldigt mycket bättre än tidigare generationer på att arbeta för att förverkliga sina drömmar när det gäller jobb. Det som intresserar dom och det som gör dom lyckliga, inte det som ger mest pengar. Det här ser jag på mina egna barn, deras vänner och vänners barn. Det du beskriver känner jag däremot igen från när jag själv växte upp.

 

[Fiorano]

@sjoberga Självklart finns det de so trivs med resandet och sina fina jobb också! Annars hade det varit ännu mer sorgligt. Skrev tidiagre att det är typ 80% jag uppfattar som missnöjda.

Förstår även vad du menar att man hittar andra utmaningar när man har ett hjärnlöst jobb. Jag har tex mina hästar som ger mig det extra. När jag inte red pluggade jag istället. Nu kan jag iofs känna att jag blir lite dummare för varje dag jag sitter i taxin, men å andra sidan verkar många dumma människor lyckliga i sin salighet, så det är kanske ingen dålig sak.

@MalinJ Ja, nu resonerade jag förstås mest från min egen generation (80-talist). Men jag ser ju även hur mina vänner med barn förmedlar sina värdegrunder om livet både direkt och indirekt på samma sätt som jag minns det från min uppväxt. Även om det sker en utveckling generation från generation tycker jag att det på punkten pengar kontra lycka inte har hänt så hemskt mycket. Månne att det kanske till och med blivit en ännu större hets kring pengar och statusprylar. Men självklart reflekterar jag från min subjektiva verklighet.

 

[sjoberga]

@sjoberga Självklart finns det de so trivs med resandet och sina fina jobb också! Annars hade det varit ännu mer sorgligt. Skrev tidiagre att det är typ 80% jag uppfattar som missnöjda.

Förstår även vad du menar att man hittar andra utmaningar när man har ett hjärnlöst jobb. Jag har tex mina hästar som ger mig det extra. När jag inte red pluggade jag istället. Nu kan jag iofs känna att jag blir lite dummare för varje dag jag sitter i taxin, men å andra sidan verkar många dumma människor lyckliga i sin salighet, så det är kanske ingen dålig sak.

@MalinJ Ja, nu resonerade jag förstås mest från min egen generation (80-talist). Men jag ser ju även hur mina vänner med barn förmedlar sina värdegrunder om livet både direkt och indirekt på samma sätt som jag minns det från min uppväxt. Även om det sker en utveckling generation från generation tycker jag att det på punkten pengar kontra lycka inte har hänt så hemskt mycket. Månne att det kanske till och med blivit en ännu större hets kring pengar och statusprylar. Men självklart reflekterar jag från min subjektiva verklighet.

80% verkar väldigt högt. Många inom min bransch (civilingenjörer och tekniska doktorer) verkar nästan puckat lyckliga över att få bra betalt och jobba med det de är mest intresserade av. För mig blir det en insikt i att det är himla lyckosamt att vilja jobba med något som omgivningen är beredda att betala för. Samma lycka drabbar inte alla inom vården, till exempel.

 

[sjoberga]

Nu kan jag iofs känna att jag blir lite dummare för varje dag jag sitter i taxin, men å andra sidan verkar många dumma människor lyckliga i sin salighet, så det är kanske ingen dålig sak.

Möjligtvis inte. Men jag är ganska säker på att det skulle få mig att må dåligt att ägna så mycket tid åt att åstadkomma ingenting. Å andra sidan kan man ta den kosmiska vinkeln och inse att det mesta är betydelselöst. Men så känns det inte när man får grymt beröm av tiotals kräsna kunder runt om i världen, för en ny revolutionerande produkt som ingen trodde skulle gå att göra, MEN det går säkert att finna ungefär samma tillfredsställelse av att få beröm av tiotals Säfflebor för professionellt utförda taxiresor. Det är bara det att taxiresor är inte min spets.

 

[Inglorion]

Som en tämligen väl utbildad 80-talist så håller jag faktist med @MalinJ och tycker att det känns väldigt främmande att bli generaliserad som att jag (och mina vänner) har haft det inpräntat att karriär med hög avlöning är viktigare än lycka. Tvärtom med dem flesta jag känner.

Jag kommer inte ha en så sjukt hög lön om man ser till hur mycket slit det är med alla års studier och hur mycket extra jobb utan OB tillägg och stress det finns i jobbet. Jag har gått och går igenom mina utbildningar för att jag helt enkelt vill jobba med detta i framtiden. Som motsats är min make tämligen lågutbildad men han jobbar med det han vill jobba med han också.

Någonstans har min omgivning faktist lyckats pränta i mig att pengar är bra att ha, men du ska nog trivas med jobbet också och det verkar generellt vara så i min vänkrets i alla fall.

 

[Mabuse]

@sjoberga Det är precis så jag menar! Många fastnar i att de måste tjäna pengar för att ha det där huset, bilarna osv. Kanske är jättekul de första fem åren med ett sånt jobb, men när det väl börjar tära och de kanske vill göra ngt annat/trappa ner är det omöjligt pga ekonomisk situation.

@Mabuse Om det varit så att det var särfall och sällan jag hör folk beklaga sig om sitt jobb, eller att det inte är samma människor som åker till och från Sthlm flera dagar i veckan hade jag inte brytt mig. Men tänk att jag kör ca 20-30 resor till och från flyg och tåg/vecka och 80% uttrycker missnöje då drar jag faktiskt slutsats att dessa människor inte är särskilt lyckliga.

Är det 80% som säger att usch, jag jobbar för mycket, men man måste ju för att ha råd med den nyaste bilen och finaste huset?

Att 80% klagar på att det är tidigt och de är trötta för att de inte gillar att ta ett tidigt morgonflyg eller -tåg kan jag tänka mig, men det betyder ju varken att man är olycklig, eller att man bara jobbar för att finansiera en statusjakt.

Det händer ibland att jag drar maratonpass på jobbet när jag är sen inför en deadline, och sitter på kontoret och skriver till 3-4 på morgonen. Så dags går ingen vettig kollektivtrafik, så jag får ta taxi hem. Skulle taxichauffören då fråga hur jag gillar mitt jobb skulle jag högst troligt säga att jag jobbar för mycket, mer än jag vill. Frågar man samma sak en vanlig måndagsmorgon skulle man få helt annat svar. Kort sagt, jag tror du får ett väldigt snävt urval om du bara pratar med de här människorna när de sitter i taxin i gryningen.

 

[Fiorano]

@sjoberga 80% är en hög siffra, därav min förfäran över att människor verkar olyckliga. Och du har helt rätt i att jag åstadkommer "ingenting" i min yrkesroll mer än att jag tar folk från punkt A till punkt B. Å andra sidan ligger inte mitt självförverkligande i min yrkesroll öht. Mitt jobb är däremot en trevlig plats att befinna sig på för att tjäna de nödvändiga pengar som krävs för att utöva de aktiviteter med hästarna som jag vill göra. Där i, i mitt intresse för hästarna ligger mitt självförverkligande, där jag känner sammanhang och där jag vill prestera. Och ffa-där jag finner min lycka.

@Mabuse Det är 80% som jag uppfattar som olyckliga över sin arbetssituation. Som verkar helt uppfyllda över de problem som finns mellan kollegor/ledning/arbetsmiljö. Inte alla, men flera säger rakt ut att de egentligen vill göra något annat men att de inte kan pga ekonomiska skäl. Kör sällan folk i gryningen utan jag kör för det mesta folk hem från en väldigt ång dags resande. Och jag ställer aldrig några frågor till mina kunder, däremot lyssnar jag väldigt mycket på hur de pratar sinsemellan. Taxichaufförer är nämligen ett tämligen osynligt släkte.

Tilläggas bör, även om jag tror att de flesta av er förstår det att detta är MINA upplevelser av andra människor. Kan hända att jag bara råkat köra väldigt olyckliga/missnöjda typer. Det är öht inga vetenskapliga siffror utan helt baserat på min upplevelse kring människors lycka.

 

[Inglorion]

@Fiorano jag har inte råd att åka taxi i Sverige Jag skulle vara helt lost om jag var tvungen att jobba med något annat, men det betyder inte jag inte klagar över stress, sexism, diskuterar hur man ska hantera kollegor osv osv det skulle däremot inte hända i en Taxi hoppas jag. Men däremot undrar jag om det är kunder från vissa du mest får?

Jag tror vi är rätt ok egentligen i Sverige på det här med lycka vs pengar. Det är mycket värre i andra länder (här t.ex. är det en väldig köp hets och lycka är definitivt detsamma som pengar, det är lite sorgligt då jag tror att många av våra elever blir pushade av släktingar in i karriärer för att dem tjänar pengar i dem).

 

[Fiorano]

@Fiorano jag har inte råd att åka taxi i Sverige Jag skulle vara helt lost om jag var tvungen att jobba med något annat, men det betyder inte jag inte klagar över stress, sexism, diskuterar hur man ska hantera kollegor osv osv det skulle däremot inte hända i en Taxi hoppas jag. Men däremot undrar jag om det är kunder från vissa du mest får?

Tror att något ord kanske fallit bort? De kunder jag till allra störst del kör är Flytaxi- och Tågtaxikunder (och skolbarn). De som åker flyg- och tågtaxi är tjänstemän inom industri, sälj och ffa it-branschen. Det är välutbildade personer som för det mesta bor i fina villaområden, skulle säga typsik medelklass.

Även om detta är min subjektiva verklighet och hur jag uppfattar människor så handlar det om ett väldigt stort urval. Har kört taxi i 13 år och har nog som snitt 70 körningar/vecka. Det är mao inte en helt lättvindig slutsats att många ter sig olyckliga över sin livssituation även om den inte är vetenskapligt validerad. Ha även i tanken att den yta de människor ni träffar i er yrkesroll sällan finns när samma personer träffar oss ur en kategori med lägre status i sin yrkesroll. Som taxichaufför får jag ofta ett "flugan-på-väggen"-perspektiv och får således en annan uppfattning om samma person än er som jobbar ihop.

 

[Oldie]

Det jag värdesätter mest är att jag kan sätta fötterna på golvet på morgonen och klä på mig och fixa frukosten för egen maskin, jag kan sköta mig själv och göra det jag vill i den mån min sargade kropp tillåter. Jag strävar inte efter det senaste, just nu strävar jag efter att samla så mycket pengar och byggnadsmaterial att det räcker för att bygga mig ett nytt litet hus då det som står här är rivningsfärdigt och icke renoveringsbart. Det nyaste-senaste gör ingen människa lycklig någon längre stund och jag har allt vad jag behöver, köpt för en liten slant eller skänkta-tillvaratagna grejer som är fullt fungerande och mer än väl fyller mitt behov.

Det enda man egentligen behöver som inte kan ersättas är hälsan.
Resten är bara döda ting.

 

[avslutat medlemskap]

Det enda man egentligen behöver som inte kan ersättas är hälsan.
Resten är bara döda ting.

Exakt precis så är det! Jag brukar säga att en lyckad dag är när ingen gjort sig illa oavsett om man förstört grejer för en halv förmögenhet. Döda ting går att ersätta men en förstörd kropp eller en förödd hälsa går inte att ersätta hur mycket pengar man än har.

Många förstår inte att jag kan vara så tillfreds med livet och aldrig klaga men jag ÄR tillfreds med livet och samlar på allt som gör mig lycklig eller ger mig någonting, allt annat är ovesäntligt. Klaga låter bara illa och genererar bara ännu mera att klaga över och dåliga vibbar.

 

[sjoberga]

Det enda man egentligen behöver som inte kan ersättas är hälsan.
Resten är bara döda ting.

Jag skulle nog vilja tillägga att det gäller både egen hälsa och andras hälsa. Jag skulle gärna offra den förra till förmån för mina barns.

 

[Mabuse]

@Hyacinth Tja, jag som sitter och kör taxin känner mig ofta riktigt nöjd med att när jag kommer hem behöver jag inte tänka en sekund på mitt jobb (och behöver inte tänka så hemskt mycket ens när jag jobbar). Jag behöver heller inte vara nervös/spänd/stressad inför viktiga möten. Det är ganska stora fördelar med att ha ett hjärnlöst yrke.

Min kommentar handlar inte om att jag ser ner på folk för deras yrkesval. Däremot tycker jag det är ganska sorgligt att så många med den typen av resande yrkesroller som jag träffar på, verkar vara relativt missnöjda med sin tillvaro. Jag tror heller inte att det är ovanligt att många väljer sin yrkeskarriär efter hur man "ska" göra enligt normen, för att man (enligt rådande samhällsnorm) SKA HA villa, volvo och ett gäng barn (som de sen inte har tid med för att livet kostar så mycket att rodda runt).

Vi blir inpräntade från det att vi är små att villa-volvo-livet är målet. Du ska skaffa en utbildning för att du ska få ett bra jobb och således ha råd med att köpa hus. Det månne väl alla ha fått höra? Med andra ord är det vi präntas in med att pengar är en nödvöndighet för att du utåt ska kunna visa att du har lyckats med livet. Att du har lyckats med att få det där jobbet, att du kunnat köpa det där huset/bilen/tv'n/telefonen osv osv. Det är så barn idag lär sig hur lycka uttrycks-med konsumtion av de senaste prylarna för att visa att du är lycklig och lyckad.

Nej, jag har aldrig fått höra att det är viktigt att jag har ett bra jobb, så att jag har råd att köpa hus. Aldrig nånsin, faktiskt. Jag har aldrig bott i hus i hela mitt liv, och kommer förmodligen aldrig göra det heller. Så det är ju inte alls sant att "vi" är uppväxta med att Volvo-villa-vovve är målet - du kanske är det, men många växer upp annorlunda, med andra ideal.

I den mån jag fått höra något, så är det att man ska ta sitt yrke på allvar, och göra sitt bästa. Aldrig nånsin att målet med arbetandet skulle vara att köpa sig hus eller andra saker, målet med arbetet är att bli bra på sitt yrke och göra ett bra jobb, att göra det bästa av de förmågor man fått.