men pappan då?

[Pinkilly]

Sv: men pappan då?

Här hemma har vi då Elise som är 3,5 vecka och eftersom det var så mycket i början då hon var dålig och vi var på sjukhuset så har hennes pappa hittat en fin roll redan. Vi satt båda två "känguru" med henne på sjukhuset och ansvaret är lika nu när vi är hemma. Vi byter båda blöjor, han har henne när jag är i stallet (hemma) och jag lämnar henne till han på morgonen om hon bara vill gosa och jag inte fått sova. Jag litar fullt på min älskling när det gäller Elise och känner inte att jag lämnar henne när hon är med sin pappa. Vill däremot inte alls lämna iväg henne till någon annan ens bara för att de ska bära henne

 

[jerseyko]

Sv: men pappan då?

men kan man "tvinga" barnet att knyta den tryggheten till pappan åxå?

"Tvinga" barnet skulle jag mer kalla lära barnet. Det är ju lixom medfött hos barnet helt naturligt att ty sig till mamma, inte tusan vet naturen om att man kan ge mat på flaska

Rasmus var mkt med sin pappa redan från början, typ hela tiden när han var hemma förutom när de var matdags.
I början sov han så mkt att de var inga problem att ha med honom till stallet, sen flyttade ju hästen till en fodervärd, och när hon kom hem igen passade de inte lika bra att ha med honom. Så då fick han vara hemma med pappa. Det var mkt gråt i början men sen lärde han sig "Aja, morsan är ju inte hemma så pappa går ju oxå bra!"

Nu går han alltid till mig först om det är något, men säger jag att han får fråga pappa så går han dit.

Sen läste jag i vi föräldrar som kom idag (eller skummade igenom den) och där stod en liten ruta att när mamman var deprimerad så ville hennes barn ha ännu mera närhet. Och det är inte något jag tänkt på först jag läst de men Rasmus har varit extremt (tom jobbigt) mammig nu när jag vart dålig och samma sak efter han var född var han extremt mammig när jag fick min förlossningsdepression.

 

[Cilla]

Sv: men pappan då?

men om hon blir lessen då?
klarar pappan av att lugna henne eller är det bara mamma som duger då?

ammar du förresten? (har missat hur det har gått för er....)

 

[Snurrfian]

Sv: men pappan då?

För att pappan ska kunna trösta så måste han var tillräckligt trygg med att hans försök är okej. Maken tyckte att det var jättejobbigt med första barnet eftersom han inte hade en aning om hur han skulle prova. Dessutom var det en väldigt jobbigt första månad av väldig många skäl så de fick en lite tuff start, men han hämta igen det väldigt snabbt, hon hade en hel del om i magen så vi turades om att bära och gunga, vi tipsade varandra " jag gjorde så här och då var hon jättelugn" osv..

Med sonen var han betydligt tryggare i sin roll som pappa, vi hade en bättre start överhuvudtaget och i början så var det visserligen jag som stod för maten men restän spelade sonen mindre roll. Sen blev det dock värre eftersom sonen var en tuttgris och vägrade dricka ur någon flaska oavsett innehåll... Och det var ju så enkelt att pappa tog storasyster istället, minst tjafs och gnäll, sonen sov ju ett par timmar efter matning så jag kände att jag fick tid för mig själv ialla fall. Sen åkte jag lite då och då med dottern oxå, men då var det en mycket frusterad son som var vrålhungrig när jag kom hem, men han vägrade flaska.. Så småningom när han blev större körde maken med banan istället, för det åt han lite ialla fall..

 

[Inte_Ung]

Sv: men pappan då?

nu pratar vi om små barn, upp till 6 månader kanske....

Det är så första veckorna men går över efter ett par månader.
Vid 3-4 månader så kan pappan sköta det mesta utom amningen.

 

[Inte_Ung]

Sv: men pappan då?

Man behöver inte vila i veckor före sin förlossning. Jag vilade inte ens dagen innan jag blev igånsatt o jag visste att jag skulle bli igångsatt.

Vissa behöver det även om inte du gjorde det.
Tyvärr så vet man inte alltid vilka före utan baksmällan kommer efteråt.

Du verkar dessutom inte ha arbetet utanför gården under din graviditet och det är en stor skillnad på att hålla på i sin egen takt mot att försöka hålla takten som är i yrkeslivet.
Särskilt om det är en krävande arbetsplats.

 

[Lamborghini]

Sv: men pappan då?

men var det självklart för er att göra så?
bäbis protesterade inte alls?
är så rädd att vi ska fastna i den där "bara-mamma-duger-karusellen".....

inte för det att jag inte ser fram emot å ha ett kryp 24/7 utan just för att jag tycker att det ska vara självklart att mamman lika gärna kan åka och handla eller vad det nu är som ska göras.....

Ja det var det Alltså, det är svårt i början att släppa taget o tro att nån annan kan lika bra som mamman - som umgås väldigt intensivt med bebisen. Men det sitter ju bara i ens egen skalle. Elias har inte protesterat en enda gång över att jag varit borta. Sen är hans pappa inte den nervösa typen utan "det är lugnt, jag klarar det här. Åk nu!".

Man tror att man känner bebisen bäst och att pappan inte ska kunna trösta om bebisen blir superledsen - "för man vet ju bäst själv". Men som sagt, sitter bara i ens eget huvud. Å får pappan aldrig chansen att vara ensam med barnet blir det ju svårt för honom att prova sig fram. Så det är mamman som måste våga släppa taget.

Jag har haft flera timmar i veckan sen han var 2-3 månader gammal (innan dess inte lika många timmar) som jag har kommit iväg o tränat o handlat. Innan var jag så öm så jag kunde ändå inte gå

Edit: Jag vilade i många veckor innan förlossningen och det tror jag gjorde under. För jag var aldrig speciellt sliten och hade inte svårt att komma ikapp sömnmässigt efter förlossningen. För er som nu diskuterade kring detta

 

[Lamborghini]

Sv: men pappan då?

har börjar irritera mig å vissa saker på sista tiden....
främst på alla mammor som envisas med att "du ska passa på att ligga still och vila och ta det lugnt nu innan bäbisen kommer, för då kommer du inte ha tid till nått annat ÖHT!"

men för guds skull, barnet har väl en pappa åxå? och när det inte gäller amning, så har väl pappan minst lika stor roll i barnets liv?
eller?
är det genetiskt att barnet bara känner sig trygg hos mamman eller är det en vanesak?

ni som fått barn och vet vad ni pratar om, hur funkar det där egentligen?

För övrigt så hade jag den bilden också. Att inte få nån tid öht till nåt. Nu har jag den lyxen att Elias (snart 7 månader) sover 3 timmar om dagen + kl 19-07. Ingen tid över vart då?

Första månaderna efter han föddes tog jag det tvärlugnt med allting. Stressade inte iväg, låg hemma och myste. Bara var helt enkelt. Gjorde nog mycket att jag kände att jag hängde med och fick all denna tid.

 

[Freyja_bus]

Sv: men pappan då?

kl

Vila innan förlossningen kan väl vara bra, men man blir ju rastlös! Om man som jag har svårt att bara ligga på soffan och lata sig, så kan man ju iaf försöka dra ner på tempot lite och unna sig lite fler välförtjänta pauser under dagarna innan det är dags för bebis att anlända! Bjud hem kompisar så blir det många fikapauser när man kan krypa upp i soffan i höstrusket med en varm kopp thé och en filt över benen och bara prata och mysa =)

Angående mamma- och papparollen...

Såhär tror jag. Det är viktigt att barnet får möjlighet att knyta an till båda föräldrarna från dag ett, men det är också viktigt att man som förälder (båda två) är medvetna om att mamman är den som innebär mest trygghet för det lilla barnet till en början, iaf om man ammar. Det är ju inte alls konstigt egentligen. Pappan kan ju hjälpa till med en massa praktiska saker runt barnet och pappan bör ta för sig (och mamman måste släppa kontrollen lite om hon har problem med det =) vid tillfällen då barnet är mätt och nöjt. Om man flaskmatar är det kanske annorlunda, det kan jag inte svara för eftersom jag inte har den erfarenheten, men My ville ligga vid mitt bröst helst alla dygnets timmar i början, och då blev det inte många stunder över för pappa. Han tog då istället de flesta blöjbytena, fixade käk till mig och passade på att hålla och gosa med My när hon var mätt och belåten, och han tog alltid en stund på morgonen när hon var nymatad och på gott humör. Under nätterna sov hon på oss, och mest på mig eftersom hon helst ville sova med bröstet i munnen, men ett pass på ca 3 timmar varje natt fick Micke ta, och det tyckte både han och My var mysigt. När hon blev äldre sov hon mellan oss, så då fick hon närhet från både mamma och pappa. Nu sover hon i egen säng bredvid oss fram till 04 ca, då sover hon på ena sidan sängen, där antingen jag eller Micke sover (tar ungefär varannan natt).

Så småningom blir bebisen lite större och börjar känna igen både pappa och mamma och då blev allting enklare för oss (fast jag tyckte aldrig att det var speciellt jobbigt faktiskt, och inte Micke heller, vi tänkte bara att det får vara såhär nu och det blir nog bättre sen). Micke har verkligen varit grymt närvarande för My, mycket tack vare hans jobb med så flexibla arbetstider, och stunderna de kunde ha tillsammans blev snabbt längre och längre. När My var någon månad lämnade jag henne och åkte till stallet i en timme för första gången och det gick jättebra, men fram tills att hon var 6 månader var det svårt att lämna henne längre tillfällen än 2 timmar, då hon blev hungrig snabbt. Vid 6 månader började det dock fungera så bra med den riktiga maten att hon kunde kopppla den till sin hunger, och efter det har det aldrig varit några som helst problem att lämna henne hemma med sin pappa! Så nu kan jag vara borta så länge jag vill =) Hon är visserligen inne i en separationsfas just nu och gråter om jag lämnar rummet (fast det kan hon göra om pappa försvinner också), men när hon är ensam med sin pappa eller om vi är båda två så går det jättebra. Det spelar ingen roll vem av oss som nattar eller tar uppvaken på nätterna, och det är jätteskönt!

Jag tror att det är viktigt att låta bebisen styra ganska mycket den första tiden, även om man som förälder är med och påverkar. SJÄLVKLART ska båda föräldrarna vara närvarande så att barnet kan knyta an, men jag tror att man ska försöka lägga all prestige åt sidan och bara ta det hela med ro. Stressa inte om barnet först inte alls trivs hos pappa, det går över efter ett tag och det gäller att leva i nuet och ta det lugnt. Rätt som det är så är kanske pappa favoriten =)

//Julia

 

[TomasN]

Sv: men pappan då?

Det är så första veckorna men går över efter ett par månader.
Vid 3-4 månader så kan pappan sköta det mesta utom amningen.

Det är min erfarenhet också, Precis i början kände jag mig ohjälpligt efter på något sätt. Sen efter några månader så skall man som pappa inte ha några större problem att ta hand om sitt barn. Och inte ens amningen är omöjlig. Det finns pumpar och det finns nappflaskor.

Sen är det så att det är de stunderna som man är ensam med sitt barn som man verkligen lär känna barnet och då man lär sig ta ansvar. Så mamman måste helt enkelt bara släppa taget och lita på pappan.

 

[lady_mike]

Sv: men pappan då?

Jag jobbade in i det sista. Men fick problem med en nerv i ryggen som gjorde att jag inte kunde gå eller stå som folk. Va därför sjukskriven under en period. Men återgick till jobbet trots smärtorna och jobbade nästan hela graviditeten. Det blev bra först de sista 3 veckorna innan jag fick barn. Men kämpade med att leva som folk ändå.

Och visst. Det va kanske i "min takt". Men min takt är ganska aktiv. Så tro inte det va enkelt. Men vila i veckor innan fl låter helt otroligt. 1 vecka kan jag förstå.. Men det tar bara 2 vakna nätter så är alla veckors vila bortspolade ändå..

 

[vindvissla]

Sv: men pappan då?

Vid 3-4 månader så kan pappan sköta det mesta utom amningen.

Å andra sidan, när de är riktigt små brukar det inte spela någon roll vem som håller dem, det kan vara mormor, en kompis eller vem som helst egentligen. Så funkar många småbarn i alla fall, tills de blir hungriga/trötta.

 

[Minna86]

Sv: men pappan då?

För mig är det helt självklart ett det endast är en vanesak. Det finns ju faktiskt pappor som är ensamma med nyfödda och det är ju inte så att de barnen gråter konstant efter mamma.

Jag hade tjejmiddag och det var första gånger som hon lämnade pappa och bebis ensamma så många timmar och dessutom på kvällen/natten. Men det gick alldeles lysande för när mamma inte är där så luktar det ju inte mat och då blev hon lixom inte sugen heller. Hon åt typ hälften så många gånger den kvällen som hon gör när mamma är närvarande.

Hade mamma och pappa bytt roller är jag övertygad om att rollerna hade blivit just ombytta. Bara pappa hade fungerat

 

[Inte_Ung]

Sv: men pappan då?

Så tro inte det va enkelt.

Du fick det att låta som en baggis.
Varför pressade du dig då om det inte var enkelt?

Men vila i veckor innan fl låter helt otroligt. 1 vecka kan jag förstå.. Men det tar bara 2 vakna nätter så är alla veckors vila bortspolade ändå..

Vila är läkande och stärker immunförsvaret.
Och om man har vilat ut så klarar men påfrestningen av vaknätter bättre.
Forskning har visat att lång sammanhängade ledighet varje år ökar hälsa och livslängd.
Det är därför som vi har rätt till 4 veckors sammanhängande semester.
Allra bäst för hälsan är dock 12 veckor/år.

 

[Inte_Ung]

Sv: men pappan då?

Så mamman måste helt enkelt bara släppa taget och lita på pappan.

Det där löser sig ju själv om mamman har andra intressen som hon vill utöva.
6 veckor efter första barnet började jag rida och träna hästar igen.
Vilket tvingade fram en lösning.

Efter barn 2 och 3 återhämtade jag mig inte lika snabbt så då blev det litet senare.

 

[Gnarpis]

Sv: men pappan då?

kl

Här hemma funkar pappan lika bra att trösta och natta som mig.
Kan finnas fler anledningar;
Han tog sonen första dygnet då jag inte var uppe och gick nåt alls. Sen har vi försökt göra så att pappan har tagit honom direkt efter amningen om han har varit hemma.
Sen var pappan tryggare i sin roll än vad jag var i min från början. Jag var helt ovan vid bebisar (kunde inte byta blöja eller klä på honom bl a ), men det var inte pappan.
Nu 3 månader senare är det jag som sitter inne med alla små knep.

 

[Calazirya]

Sv: men pappan då?

*kl*

Vi pratade mycket om delat ansvar osv innan E föddes och jag var helt övertygad om att jag inte skulle vara en mamma som tittar pappan över axeln och kom med små "tips". Jag vill ju att E ska vara trygg med både mamma och pappa.

Men..

Jag blev just en sådan och jag tror det är så jäkla lätt att man faktiskt blir det (iaf som förstagångs mamma). Man är fylld upp till max med hormoner och känslor som man inte känner igen och det skär verkligen i hjärtat när dom små gråter. Rent instinktivt ville iaf jag hjälpa/trösta/lugna.

Här är det dock otroligt viktigt att man som mamma jobbar med sina känslor, men pappan har också ett ansvar i att ta sin plats.

Ett bra tillfälle är ju faktiskt att dela på föräldraledigheten

Sedan tror jag det delvis beror på vad man har för barn också, barn är individer och vissa barn är känsligare än andra. För mig har det lönat sig att jobba lite med att släppa på kontrollen för jag vet att E är helt trygg med sin pappa och att problem som uppkommer när dom är hemma själva fixar sig..

Känns skönt att kunna slappna av när man är iväg.

 

[Cilla]

Sv: men pappan då?

va pratade faktiskt igår kväll om det där med att jag måste låta honoom pröva och han måste ta plats.

jag vill verkligen inte bli just den mamman du beskriver, men vet att jag antagligen kommer att bli just så.

 

[TinyWiny]

Sv: men pappan då?

Man ska vara medveten om att många många mammor inte ger sin partner någon ärlig chans att ta hand om sitt barn, är man medveten om det och tvingar sig själv att se fördelarna med att barnet känner sig tryggt med båda så kan man med hjärnan inse att hjärtat inte alltid har rätt.

För när barnet gråter så sätts en hel hormonkarusell igång hos mamman medans det hos pappan "bara" sätter igång känslor.
Hormoner är svåra att stå emot och det är ju självklart att man vill ta hand om och trösta sitt barn, annars hade ju inte barnen överlevt.

Jag hade en vän som under graviditeten hade någon form av depression, efter förlossningen var hon inte "med" hon kunde inte tänka och inte ens förstå helt logiska saker.
Hennes barn var ganska utmattad efter förlossningen och var tyst och "snäll".

När barnet var 3 dagar frågade en nattsköterska hur det gick med amningen, min vän tittade konstigt på henne och sa att hon inte hade provat.
Sköterskan frågade om hon ville amma eller om hon ville fortsätta med ersättningen och min vän sa -jag har inte gett honom något alls

Barnet var då ganska allvarligt uttorkat och det blev fart på personalen, han vätskades upp och hon fick hjälp med amningen.
Hon låg då alltså fortfarande kvar på bb...och ingen hade märkt att hon inte tog upp sitt barn, pappan bytte blöjor när han var där men tänkte inte på att han aldrig såg honom äta

När sonen hade blivit uppvätskad med dropp och fått mat första gången så skrek han nästa gång han var hungrig, trots att min vän fortfarande var i något dvala liknande tillstånd ammade hon honom helt automatiskt för hon följde sin instinkt, hormonerna sa henne vad hon skulle göra, så starka är de.

I efterhand har hon svårt att förstå och har skuldbelagt sig själv oerhört för att hon inte gav honom mat, att hon inte tänkte på det när hon själv åt.


Hormonerna är alltså väldigt starka och vår instinkt säger oss att just jag, just jag som mamma, ska ta hand om barnet så därför måste man vara medveten och aktivt välja att partnern ska bli delaktig.

När min son föddes gjorde jag och hans pappa allt tillsammans, den tid vi var tillsammans gjorde vi också allt tillsammans, vi bytte blöjor ihop, badade honom ihop, när jag ammade satt sambon oftast brevid och gosade med sonens fötter och behövde vi handla så handlade vi ihop och vi gick till tvättstugan ihop.
Det var svårt för mej som mamma att lämna sonen men inte för att jag var rädd att pappan inte skulle klara av det utan just för att jag ville tillbringa varje sekund av mitt liv med sonen.

 

[mimmipigg]

Sv: men pappan då?

Sen är det så att det är de stunderna som man är ensam med sitt barn som man verkligen lär känna barnet och då man lär sig ta ansvar. Så mamman måste helt enkelt bara släppa taget och lita på pappan.

Just så tror jag att många "barniga mammor" fostrar mammiga barn, de låter inte papporna ta sitt ansvar.
Precis som Inte_Ung tror jag att de första månaderna av naturliga skäl är mammans till större del, men att mamman måste släppa in pappan.
Lyssnade i morse på SVT:s morgonsoffa där det var ett telefonväkteri barnpsykologen Louise sa sin mening att mammans anknytning till bebisen den första tiden är viktig för barnets skull.
Hennes motdebattör pratade mer för jämnställdheten, en intressant debatt