men pappan då?

[Cilla]

har börjar irritera mig å vissa saker på sista tiden....
främst på alla mammor som envisas med att "du ska passa på att ligga still och vila och ta det lugnt nu innan bäbisen kommer, för då kommer du inte ha tid till nått annat ÖHT!"

men för guds skull, barnet har väl en pappa åxå? och när det inte gäller amning, så har väl pappan minst lika stor roll i barnets liv?
eller?
är det genetiskt att barnet bara känner sig trygg hos mamman eller är det en vanesak?

ni som fått barn och vet vad ni pratar om, hur funkar det där egentligen?

 

[Inte_Ung]

Sv: men pappan då?

ni som fått barn och vet vad ni pratar om, hur funkar det där egentligen?

Mig veterligt så var det min kropp som tog smällarna av graviditet och förlossning och inte pappans kropp.
Och den kroppen behövde vila.
Inte pappans kropp.

Så under graviditeten, på förlossningen, efter förlossningen och under amningen så ÄR det olika.
När mamman slutat att amma och hennes kropp är läkt så upphör skillnaderna.

 

[vindvissla]

Sv: men pappan då?

Pappan har inte heller tid for nagot annat

Na men oftast ar det val sa att mamman ar hemma den forsta tiden, speciellt om hon ammar. Och en 40 timmars arbetsvecka kan kannas vaaaaldigt lang om man inte kan duscha, bajsa, dricka en kopp kaffe mm nar man vill. Dessutom maste man som I_U sager ta hand om de fysiska "skadorna".

Det ar lite som att helt plotsligt bli livegen, aven om man har en aktiv partner. Sen blir man jattelycklig for var liten bit man lyckas fa tillbaka (typ mocka i stallet blir helt plotsligt )

Fast egentligen ar det inte sa farligt, om man ar beredd pa att det kommer ta tid och vara ratt sa jobbigt i borjan.

 

[Cilla]

Sv: men pappan då?

joojo, det kroppsliga är ju en sak ch det är ju självklart att kroppen måste läka!

jag pratar om att jag ger upp hela mitt liv för att tillfredsställa ett barns behov, funkar inte pappan till det?
är det en självklarhet att papan åker och handlar medans mamman är kvar hemma?
m barnet är mätt och nöjt, så borde ju jag som mamma kunna lämna barnet hos papan och åka bort nån timme?

enligt mina mammavänner funkar inte detta, eftersom deras barn blir ledsna när de är hos nån annan än dom.... men ja börjar misstänka att det är för att barnet aldrig varit hos nån annan än just mamman och känner sig väldigt trygga just pga det.

nu pratar vi om små barn, upp till 6 månader kanske....

 

[jerseyko]

Sv: men pappan då?

Jag vilade inte, de blev inte så bra. Den här gången kommer pappan vara hemma ca 2-3 veckor före förlossningen och så länge det behövs efteråt.

Det är inte bara kroppen som ska läka, återhämta sig. Man ska fixa allt som hormonerna ställer till med oxå.

Barnet känner sig tryggare hos mamman för barnet legat och lyssnat på hennes hjärta i 9 månader, gungat med i hennes andetag osv osv. Bara hört pappas röst. Sen är det ju så med alla hjälplösa nyfödda ungar att de kopplar tryggheten till där maten finns och lär sig känna igen doften långt före synen utvecklas.

 

[Brackan]

Sv: men pappan då?

Som tidigare skrivts, det är ju kvinnans kropp som tar smällarna under graviditet/förlossning/amning. Sista tiden under graviditeten är det ju många som upplever som tungt pga den ökade vikten. Om pappan gått upp i vikt så har han väl lite sig själv skylla.
Nattamningar är det än så länge bara kvinnan som kan genomföra.

 

[Cilla]

Sv: men pappan då?

men kan man "tvinga" barnet att knyta den tryggheten till pappan åxå?

ett exempel:
min syster har en son på snart 6 månader. hittils har hon varit ifrån honom 2 ggr, 1,5-2 timmar varje gång.
varje gång har pappan ringt och sagt att hon får komma hem, för sonen har varit otröstligt....
skulle det ha varit annorlunda om han hade fått vara mer med sin pappa från första stunden? det är min syster som alltid tröstat och fått honom lugn, pappan har bara lämnat över till henne när det har börjat gråtits...

är det verkligen så det ska vara?

till saken hör att sonen aldrig tillåtits gråta, minsta lilla ljud, så har han fått bröstet ller blivit upplyft och buren. pappan har aldrig fått chansen till att försöka komma på ett sätt att trösta heller, min syster har varit där och tagit honom innan han börjat gråta för mycket. pappan är alltså väldigt ovan och osäker å hur han ska trösta sonen.

 

[viv]

Sv: men pappan då?

Sen är det ju så med alla hjälplösa nyfödda ungar att de kopplar tryggheten till där maten finns och lär sig känna igen doften långt före synen utvecklas.

Men om man väljer att köra ersättning från första början? Så att pappan blir lika delaktig i mat-biten? Kan inte barnet känna en trygghet till pappan då? Eller om mamman väljer att gå och jobba ganska snart efter förlossningen och pappan stannar hemma istället, kommer barnet då att känna sig otryggt?

Säkert dumma frågor för er som är föräldrar men eftersom jag själv inte är förälder än och inte har någon direkt erfarenhet av barn måste jag fråga

 

[vindvissla]

Sv: men pappan då?

men kan man "tvinga" barnet att knyta den tryggheten till pappan åxå?

Sjalvklart kan man det. Aven om det var stressande for mig rent hormonellt sa forsokte jag aka ivag lite da och da, handla mat, kolla klader, RIDA mm. Om du inte ar hemma och kan trosta sa MASTE pappan komma pa sin egen losning. Och jag tror att ju tidigare du later honom gora det, desto enklare kommer det bli bade for dig och barnet och pappan.

For den sakens skull, kann dig inte stressad att vara tvungen att lamna barnet, ta det nar det kommer och kanns ratt. Det kommer kannas tomt men man vanjer sig (och det ar ratt sa skont ibland )

 

[MayDay]

Sv: men pappan då?

Nu har jag ju inga egna barn än, men...

Min bror fick barn i våras och då hans sambo dels var dålig efter förlossningen och att amningen funkade dåligt så fick han verkligen vara med och ta aktivt ansvar redan från början. Deras lille son, som är 6 mån nu, är verkligen trygg hos både sin mamma och pappa. Spelar ingen roll vem som matar, nattar eller så utan det funkar med båda.


Faster funkade dessutom alldeles utmärkt tre timmar i lördags

 

[Tajger]

Sv: men pappan då?

Hos oss har det funkat alldeles utmärkt med pappa! Jag har börjat rida när barnen varit ca 3 månader, inte haft några problem med att lämna över för att t ex åka och handla.
Sen är man trött när man är gravid, ammar, och en tid efter förlossning, men det hör väl inte ihop med att man inte kan lämna barnet? Det kan vara mer vilsamt att handla ensam än att sno till sig en halvtimme på soffan med ena örat lyssnande om barnet vaknar.
Jag tror att en del (obs, inte alla) mammor vill vara den som kan trösta, inte vill lämna barnet. Men det är ytterligare en annan sak.

 

[Rina]

Sv: men pappan då?

Visst har du rätt i att barnet kan knyta an till båda föräldrarna och att båda ska ta ansvar från början. Mat tröstar spädbarn och mamma luktar mat så där har mamma en fördel. Att kvinnan ska passa på att vila beror inte på alla vaknätter utan på som flera sagt i tråden att manmman behöver förbereda kroppen för förlossningen. Därför att om kvinnan är utvilad så kommer förlossningen att bli lättare och man blir även mer tålig för smärta. Efter förlossningen så behöver kroppen läka, det är olika men för många kvinnor så tar det lång tid innan de känner sig som sig själva igen och lägg då till ammning på nätterna så ja kvinnan behöver vara utvilad. Det har inget med delat ansvar att göra. Tyvärr underskattas ofta ammning, det är inte att sitta och vila, det tar på krafterna.

 

[Koltinna]

Sv: men pappan då?

Jag vet inte hur det var för alla andra, men jag som förlorade mycket blod under förlossningen var inte kaxig när jag kom hem från BB. Inte min sambo heller! Det är en sån himla omställning när barnet väl kommit och det är inte lätt i början. Det tar mycket på krafterna och på kroppen just bara för omställningen.

 

[Sunshine]

Sv: men pappan då?

Vi fick tvillingar och da blev pappan med en gang superdelaktig for det fanns ju en bebis var
Amningen funkade aldrig bra for mig sa jag pumpade ur fran dag 1 vilket betydde att vem som helst kunde flaskmata barnen. Vi hade en spjalsang pa vardera sidan om var stora sang, och hade ansvar for ett barn var under natterna vilket funkade utmarkt. Och sen nar de flyttade in i eget rum sa var pappan sa van vid att skutta upp pa natterna att vi har fortsatt att dela 50/50. Han har ocksa tagit dem pa dagtid sedan de var sma nar jag behovt aka bort eller gora nagot annat ett tag. Barnen har alltid accepterat oss bada pa mer eller mindre lika villkor (det gar i perioder, ibland ar pappa mest poppis ibland mamma).

Tror det folk menar ar att livet kan andra sig drastiskt nar man far barn. Jag ger ocksa det dar hurtiga radet till mina gravida kompisar, och det ar for att numera kan man ju inte ha sovmorgon, sen spendera 4h i stallet, ata lunch i lugn och ro, ligga och slappa pa soffan och lasa en bok i 2h och sen ga ut och kaka middag foljt av vinbar - allt pa samma dag, som man kunde forr. Nu ar man styrd av barnen och tid och vila ar vardefulla grejer som man inte far i overflod, aven om man slaviskt delar pa goromalen och barnpassandet.
Sarskilt lite senare nar barnen ar mer rorliga!
Och barnafodande kan vara valdigt pafrestande har jag hort, och med kejsarsnitt (som jag gjorde) bara MASTE man ta det lugnt efterat sa ja jag haller med dina tjatiga kompisar: vila nu medans du kan!!

 

[Calazirya]

Sv: men pappan då?

Jag tror att man som förälder kan styra en del av detta, som mamma känner iaf jag att det är otroligt skönt att E som nu är 7 månader är trygg med både sin mamma och pappa.

Men E är väldigt kavat och social mot flera. Barn är olika och vissa barn är mer känsliga än andra.

Visst i början är det verkligen sjukt lätt att man som mamma "tar över", även fast jag och min sambo pratat om det innan E kom så blev det iaf så. Då var det bra att min sambo faktiskt sa i från, han krävde sin plats helt enkelt.

Som förälder är man så otroligt känslig, i början mådde jag verkligen apa när E var ledsen och då är det jätte svårt att bara släppa och låta pappan försöka trösta. Det låter kanske illa det jag skriver, men tro mig för många är det en jättejobbig situation.

Hur som haver som så har jag jobbat som 17 kring detta, jag tror även att om man vill att barnet ska knyta ann till båda sin mamma och pappa på ungefär lika villkor så är det jättebra om man kan dela på föräldraledigheten

 

[Lamborghini]

Sv: men pappan då?

*KL*

Det har aldrig varit nån skillnad mellan mig som mamma och pappan för våran plutt. Han är lika nöjd och glad hos båda.

"Handlingsexemplet" - Det var jag som handlade och lämnade sonen med pappan för att dom skulle få egentid i början. Från början när jag kunde gå igen vill säga

Nu är sonen snart 7 månader och jag kommer börja jobba 1 dag/vecka.

 

[lady_mike]

Sv: men pappan då?

Sista 6 veckorna av min graviditet gick jag på rätt långa prommisar, städade på gården, runt stallet o hemma. Bytte gardiner, möblerade om, tvättade fönster osv. Jag såg till att ha fullt upp varje dag. Dels för att möjligheten försvinner då man har barn o jag är ofta ensam då sambon är borta mycket pga jobbet.
Sen dels i hopp om att sätta igån det.. Jag gick över 16 lååånga dagar.

Folk va på mej som 17 för det o menade att jag skulle vila o koppla av inför förlossning o förssta tiden som småbarnsförälder.
Jag blev tokig på alla "välmenande" människor.

Man behöver inte vila i veckor före sin förlossning. Jag vilade inte ens dagen innan jag blev igånsatt o jag visste att jag skulle bli igångsatt.

 

[Cilla]

Sv: men pappan då?

tack, det var precis det svaret jag ville höra.

att barnet känner sig mer tryggt hos mamman beror alltså inte helt och hållet på att det är just mamman, pappan kan lika gärna ta på sig större roll tidigt för att kunna underlätta för mamman.

nu har ja turen att andreas kommer att vara hemma fram till början på jan, så förhoppningsvis kommer vi båda hinna knyta våra egna band till bäbisen.

att man ska ta det lugnt innan bäbisen kommer och att man ska passa på å vila kan ja bara hålla med om, men inte av den anledningen som de flesta tycker, nämligen att man kommer ha fullt upp med att roa barnet, utan för att samla kraft inför förlossningen. å som höggravid kan ja bara säga att man ändå inte orkar rota så mycket. några timmar, sen blir det vila....

men att låta pappan själv lära känna barnet och inte ingripa vid minsta lilla motgång tror jag bara är nyttigt.
sen har man ju ett naturligt försprång iom amningen (om det nu kommer att funka).

 

[lady_mike]

Sv: men pappan då?

Ska lägga till att min skrutt Willie är nu 4 veckor o jag är helt ensam. O jag har inte haft något behov av att vila ut innan sambon for på jobb igen..

 

[Cilla]

Sv: men pappan då?

men var det självklart för er att göra så?
bäbis protesterade inte alls?
är så rädd att vi ska fastna i den där "bara-mamma-duger-karusellen".....

inte för det att jag inte ser fram emot å ha ett kryp 24/7 utan just för att jag tycker att det ska vara självklart att mamman lika gärna kan åka och handla eller vad det nu är som ska göras.....