Jag är särbo med en man sedan flera år tillbaka. I grunden är det en bra snubbe. Vi ger varandra utrymme att leva "egna" liv med krävande jobb, fritidsintressen och vänner. (Fast mitt behov av eget liv är betydligt större än hans.) Ibland har vi det bra ihop och vi har sällan konflikter. Genomsnittet känns trots det som mellanmjölk. Har någon det så här eller har haft det? Hur gjorde du/ni?
Han säger att han älskar mig. Ibland tror jag att han menar det, men ibland känns det som mera snack än verkstad. Mina känslor för honom pendlar mellan att vara så nära kärlek jag har känt för någon man resp. att se honom mera som en kär vän än som en partner. Om ni förstår hur jag menar? När jag är med honom känns det ok eller bra, men jag kan störa mig på stort och smått och bli en riktig gnällkärring. Jag saknar honom inte när vi är ifrån varandra. Om vi pratar om relationen säger han "rätt" saker. Han vill egentligen träffa mig mer än vad det blir. Jag har en stående inbjudan om att flytta in, men det vill jag. inte Han nöjer sig för alternativet att inte ha mig alls känns som ett sämre alternativ.
Vi är båda medelålders och blev nog ihop för att ingen av oss ville vara ensam. Han kom från en "stor" kärlek medan jag aldrig har haft det. Avslutar vi (jag) relationen kommer jag att förmodligen inte att försöka träffa någon ny. Marknaden för halvgamla halvfeta tanter med skit i bagaget är mycket begränsad är min erfarenhet. Jag kan se framemot att leva singelliv igen. Samtidigt har jag vant mig vid att ha hans stöd. Att inte längre ha den tryggheten och inte ha någon att bry sig om känns skrämmande. Han däremot skulle snabbt söka efter en ny kvinna oavsett eventuella känslor för mig. Been there... för ett par år sedan. På sikt tror jag att han skulle ha det bättre med en ny partner. Han skulle få chansen att träffa någon som älskar honom på riktigt, vill flytta in hos honom och ha en vardag ihop.
Hur ska man göra? Stanna eller gå? Nöja sig med mellanmjölk som varande bättre än inget?
Han säger att han älskar mig. Ibland tror jag att han menar det, men ibland känns det som mera snack än verkstad. Mina känslor för honom pendlar mellan att vara så nära kärlek jag har känt för någon man resp. att se honom mera som en kär vän än som en partner. Om ni förstår hur jag menar? När jag är med honom känns det ok eller bra, men jag kan störa mig på stort och smått och bli en riktig gnällkärring. Jag saknar honom inte när vi är ifrån varandra. Om vi pratar om relationen säger han "rätt" saker. Han vill egentligen träffa mig mer än vad det blir. Jag har en stående inbjudan om att flytta in, men det vill jag. inte Han nöjer sig för alternativet att inte ha mig alls känns som ett sämre alternativ.
Vi är båda medelålders och blev nog ihop för att ingen av oss ville vara ensam. Han kom från en "stor" kärlek medan jag aldrig har haft det. Avslutar vi (jag) relationen kommer jag att förmodligen inte att försöka träffa någon ny. Marknaden för halvgamla halvfeta tanter med skit i bagaget är mycket begränsad är min erfarenhet. Jag kan se framemot att leva singelliv igen. Samtidigt har jag vant mig vid att ha hans stöd. Att inte längre ha den tryggheten och inte ha någon att bry sig om känns skrämmande. Han däremot skulle snabbt söka efter en ny kvinna oavsett eventuella känslor för mig. Been there... för ett par år sedan. På sikt tror jag att han skulle ha det bättre med en ny partner. Han skulle få chansen att träffa någon som älskar honom på riktigt, vill flytta in hos honom och ha en vardag ihop.
Hur ska man göra? Stanna eller gå? Nöja sig med mellanmjölk som varande bättre än inget?