Mellanmjölk

omstart

Trådstartare
Jag är särbo med en man sedan flera år tillbaka. I grunden är det en bra snubbe. Vi ger varandra utrymme att leva "egna" liv med krävande jobb, fritidsintressen och vänner. (Fast mitt behov av eget liv är betydligt större än hans.) Ibland har vi det bra ihop och vi har sällan konflikter. Genomsnittet känns trots det som mellanmjölk. Har någon det så här eller har haft det? Hur gjorde du/ni?

Han säger att han älskar mig. Ibland tror jag att han menar det, men ibland känns det som mera snack än verkstad. Mina känslor för honom pendlar mellan att vara så nära kärlek jag har känt för någon man resp. att se honom mera som en kär vän än som en partner. Om ni förstår hur jag menar? När jag är med honom känns det ok eller bra, men jag kan störa mig på stort och smått och bli en riktig gnällkärring. Jag saknar honom inte när vi är ifrån varandra. Om vi pratar om relationen säger han "rätt" saker. Han vill egentligen träffa mig mer än vad det blir. Jag har en stående inbjudan om att flytta in, men det vill jag. inte Han nöjer sig för alternativet att inte ha mig alls känns som ett sämre alternativ.

Vi är båda medelålders och blev nog ihop för att ingen av oss ville vara ensam. Han kom från en "stor" kärlek medan jag aldrig har haft det. Avslutar vi (jag) relationen kommer jag att förmodligen inte att försöka träffa någon ny. Marknaden för halvgamla halvfeta tanter med skit i bagaget är mycket begränsad är min erfarenhet. Jag kan se framemot att leva singelliv igen. Samtidigt har jag vant mig vid att ha hans stöd. Att inte längre ha den tryggheten och inte ha någon att bry sig om känns skrämmande. Han däremot skulle snabbt söka efter en ny kvinna oavsett eventuella känslor för mig. Been there... för ett par år sedan. På sikt tror jag att han skulle ha det bättre med en ny partner. Han skulle få chansen att träffa någon som älskar honom på riktigt, vill flytta in hos honom och ha en vardag ihop.

Hur ska man göra? Stanna eller gå? Nöja sig med mellanmjölk som varande bättre än inget?
 
Av omtanke om honom så tycker jag du ska gå, varför hindra honom från att få lyckan att träffa någon som verkligen vill ha honom och dela livet med honom, något som du uppenbarligen inte vill utan bara vill ha "någon", ibland, när det passar och som back up. Låt honom hitta sin helmjölk istället och du kan fortsätta med kärnmjölken.
 
Jag känner igen mig och valde att bryta. Mitt ex är en fantastisk människa på väldigt många vis och det var inte många som förstod varför vi gick isär. Det fungerade men för mig så var det inte tillräckligt. Jag pendlade, liksom du, i känslor och det tog tid innan jag orkade inse att jag faktiskt inte var nöjd med mellanmjölken.

Nu är jag ett gäng år yngre än du men att kärleken skulle ta slut för att man uppnått en viss ålder vägrar jag att tro på. Så länge det finns folk som gifter sig när de är 90 så vill jag inte stänga några dörrar. Sen att jag är rätt hopplös på att "hitta partners" är en annan femma men där försöker jag vara snäll mot mig själv istället.
 
Jag är särbo med en man sedan flera år tillbaka. I grunden är det en bra snubbe. Vi ger varandra utrymme att leva "egna" liv med krävande jobb, fritidsintressen och vänner. (Fast mitt behov av eget liv är betydligt större än hans.) Ibland har vi det bra ihop och vi har sällan konflikter. Genomsnittet känns trots det som mellanmjölk. Har någon det så här eller har haft det? Hur gjorde du/ni?

Han säger att han älskar mig. Ibland tror jag att han menar det, men ibland känns det som mera snack än verkstad. Mina känslor för honom pendlar mellan att vara så nära kärlek jag har känt för någon man resp. att se honom mera som en kär vän än som en partner. Om ni förstår hur jag menar? När jag är med honom känns det ok eller bra, men jag kan störa mig på stort och smått och bli en riktig gnällkärring. Jag saknar honom inte när vi är ifrån varandra. Om vi pratar om relationen säger han "rätt" saker. Han vill egentligen träffa mig mer än vad det blir. Jag har en stående inbjudan om att flytta in, men det vill jag. inte Han nöjer sig för alternativet att inte ha mig alls känns som ett sämre alternativ.

Vi är båda medelålders och blev nog ihop för att ingen av oss ville vara ensam. Han kom från en "stor" kärlek medan jag aldrig har haft det. Avslutar vi (jag) relationen kommer jag att förmodligen inte att försöka träffa någon ny. Marknaden för halvgamla halvfeta tanter med skit i bagaget är mycket begränsad är min erfarenhet. Jag kan se framemot att leva singelliv igen. Samtidigt har jag vant mig vid att ha hans stöd. Att inte längre ha den tryggheten och inte ha någon att bry sig om känns skrämmande. Han däremot skulle snabbt söka efter en ny kvinna oavsett eventuella känslor för mig. Been there... för ett par år sedan. På sikt tror jag att han skulle ha det bättre med en ny partner. Han skulle få chansen att träffa någon som älskar honom på riktigt, vill flytta in hos honom och ha en vardag ihop.

Hur ska man göra? Stanna eller gå? Nöja sig med mellanmjölk som varande bättre än inget?
Jag tänker att eftersom du skriver inlägget måste du ju själv känna att det inte känns bra?
Hur vill du leva ditt liv? Om du nöjer dig med mellanmjölk kan ju bara du bestämma. Men - jdet låter som du har bestämt dig för att du inte kan få det riktigt bra? Som att du måste nöja dig med mindre än riktigt bra kärlek?
 
Jag känner att av respekt för din partner som verkar vara en bra kille så hade jag avslutat förhållandet. Det är inte schysst att stanna hos någon man inte riktigt älskar för alternativet inte känns så lockande. Tillsammans är man för man inte vill ha någon annan, man kan inte tänka sig någon annan, när man känner likadant båda två alltså samma typ av kärlek. Jag hade blivit väldigt sårad och ganska förolämpad om min partner stannade med mig för man inte tror man kan hitta någon annan och ansåg vår relation vara "mellanmjölk".
 
Av omtanke om honom så tycker jag du ska gå, varför hindra honom från att få lyckan att träffa någon som verkligen vill ha honom och dela livet med honom, något som du uppenbarligen inte vill utan bara vill ha "någon", ibland, när det passar och som back up. Låt honom hitta sin helmjölk istället och du kan fortsätta med kärnmjölken.

Förstår vad du menar, men håller inte med. Eftersom han nöjer sig med situationen som den är, så är det antagligen för att det är TS han älskar och vill vara med, mellanmjölk eller inte.

Hade han saknat sin helmjölk så hade väl HAN gjort slut och gått vidare gissar jag.

Sen tror jag inte att TS ska ha för bråttom heller.. Vänta ett tag, känslor brukar reda ut sig själva, av sig självt, utan att man behöver fundera och planera.
 
Förstår vad du menar, men håller inte med. Eftersom han nöjer sig med situationen som den är, så är det antagligen för att det är TS han älskar och vill vara med, mellanmjölk eller inte.

Hade han saknat sin helmjölk så hade väl HAN gjort slut och gått vidare gissar jag.
Fast han kanske inte är medveten om att TS inte älskar honom som han älskar hen? Han kanske tror att det bara är att TS behöver mycket egentid som är grejjen. Han kanske inte alls är medveten om mellanmjölkskänslan och vänkänslorna utan tror att det är kärlek och tillsammans för alltid även om det är som särbos som gäller.
 
Fast han kanske inte är medveten om att TS inte älskar honom som han älskar hen? Han kanske tror att det bara är att TS behöver mycket egentid som är grejjen. Han kanske inte alls är medveten om mellanmjölkskänslan och vänkänslorna utan tror att det är kärlek och tillsammans för alltid även om det är som särbos som gäller.
Sant. Men ändå... tänker jag... måste man vara lika kära? Måste man vara lika älskad? Eller kan det funka ändå?

Jag vet inte?
 
Sant. Men ändå... tänker jag... måste man vara lika kära? Måste man vara lika älskad? Eller kan det funka ändå?

Jag vet inte?
Man kan älska på olika sätt absolut och att man uttrycker sin kärlek på olika sätt men att den ena är kärkär och den andra är mellanmjölksvänkapsdetfinnsnogingetbättreförmigändå-kär.... det känns inte okej för mig.
Man är inte tillsammans med någon för man inte vill vara ensam eller att det nog ändå inte finns någon som vill ha mig, man är tillsammans för man vill vara med just den personen.
 
Man kan älska på olika sätt absolut och att man uttrycker sin kärlek på olika sätt men att den ena är kärkär och den andra är mellanmjölksvänkapsdetfinnsnogingetbättreförmigändå-kär.... det känns inte okej för mig.
Man är inte tillsammans med någon för man inte vill vara ensam eller att det nog ändå inte finns någon som vill ha mig, man är tillsammans för man vill vara med just den personen.


Som jag uppfattar ts så vet hon inte hur hon helt ut hur hon känner. För egen del hade jag inte haft några tveksamheter, hade jag känt mellanmjölk så hade det varit slutet. Och slut. Men vi är alla olika, och ts är ju rädd att hon ska ångra sig om hon gör slut? Är det då inte bättre att vänta ut känslorna? Så man kan känna sig säker menar jag. Det finns ingen anledning att göra något förhastat, som jag ser det.
 
TS har inte haft någon "stor kärlek". alla har inte det.

Samtidigt
Mina känslor för honom pendlar mellan att vara så nära kärlek jag har känt för någon man resp. att se honom mera som en kär vän än som en partner.

Jag säger tvärt emot många av er andra. En kär vän är väldigt värdefullt. Någon att lita på, tiga tillsammans med, skratta med, uppleva med.

Vad TS kallar mellanmjölk kanske någon annan skulle kalla en nära relation.

Livet är inte passion och omvälvande känslor hela tiden. Så småningom blir de flesta förhållande "makaronipudding med falukorv" i alla fall. Men det som växer är samhörighet, värme, trygghet och närhet.

Det är inte att förakta.
tycker jag.

Varför måste allting definieras? Kan man inte bara känna efter om det är såhär man vill leva? Om ja - stanna. Om nej - gå.

tillägger.... kåthet måste finnas också. För mig är det en stor deal. Om jag inte är kåt på honom är det inte värt ngt.
 
Som jag uppfattar ts så vet hon inte hur hon helt ut hur hon känner. För egen del hade jag inte haft några tveksamheter, hade jag känt mellanmjölk så hade det varit slutet. Och slut. Men vi är alla olika, och ts är ju rädd att hon ska ångra sig om hon gör slut? Är det då inte bättre att vänta ut känslorna? Så man kan känna sig säker menar jag. Det finns ingen anledning att göra något förhastat, som jag ser det.
Nej förhasta sig ska man inte göra men jag läste det som att TS känt de här mer vänkänslorna och mellanmjölks-nöjasig känslorna under en längre tid. Och om man haft de en längre tid samtidigt som man saknar sitt singelliv så tycker jag att det säger det mesta om vad man borde göra. Sedan tycker jag inte heller att man ska dra ut på det för länge av respekt för sin partner. Speciellt om denne inte vet om känslorna och tankarna utan tror att allting är bra.
 
TS har inte haft någon "stor kärlek". alla har inte det.

Samtidigt
Mina känslor för honom pendlar mellan att vara så nära kärlek jag har känt för någon man resp. att se honom mera som en kär vän än som en partner.

Jag säger tvärt emot många av er andra. En kär vän är väldigt värdefullt. Någon att lita på, tiga tillsammans med, skratta med, uppleva med.

Vad TS kallar mellanmjölk kanske någon annan skulle kalla en nära relation.

Livet är inte passion och omvälvande känslor hela tiden. Så småningom blir de flesta förhållande "makaronipudding med falukorv" i alla fall. Men det som växer är samhörighet, värme, trygghet och närhet.

Det är inte att förakta.
tycker jag.

Varför måste allting definieras? Kan man inte bara känna efter om det är såhär man vill leva? Om ja - stanna. Om nej - gå.

tillägger.... kåthet måste finnas också. För mig är det en stor deal. Om jag inte är kåt på honom är det inte värt ngt.
Jag håller helt med att förhållanden inte är som en romcom-film med svulstig musik och storslagna gester, inte i längden iaf :) Och om båda är nöjda med att de är mer vänskapligt än lustfyllt så är det helt okej men det jag reagerade på var att det inte verkar vara det som TS kille är ute efter eller ens medveten om att TS tycker att förhållandet är. Förhållanden kan ju se ut på en miljon sätt men grunden måste väl ändå vara att båda är överens och medvetna om vad som gäller så inte den ena går runt och är tokkär och tror den andra är det också fast egentligen ser den sin partner som en riktigt bra vän.
 
TS har inte haft någon "stor kärlek". alla har inte det.

Samtidigt
Mina känslor för honom pendlar mellan att vara så nära kärlek jag har känt för någon man resp. att se honom mera som en kär vän än som en partner.

Jag säger tvärt emot många av er andra. En kär vän är väldigt värdefullt. Någon att lita på, tiga tillsammans med, skratta med, uppleva med.

Vad TS kallar mellanmjölk kanske någon annan skulle kalla en nära relation.

Livet är inte passion och omvälvande känslor hela tiden. Så småningom blir de flesta förhållande "makaronipudding med falukorv" i alla fall. Men det som växer är samhörighet, värme, trygghet och närhet.

Det är inte att förakta.
tycker jag.

Varför måste allting definieras? Kan man inte bara känna efter om det är såhär man vill leva? Om ja - stanna. Om nej - gå.

tillägger.... kåthet måste finnas också. För mig är det en stor deal. Om jag inte är kåt på honom är det inte värt ngt.

:bow:

Du är bäst tanten! Här sätter du ord på allt jag egentligen vill ha skrivit själv. Håller med i allt.

Och för mig är ett makaronipudding med falukorvförhållande mest värt av allt. För det är som tanten säger - samhörighet, värme, trygghet och närhet. Plus att det ska vara kul i sängen. Bättre finns inte, det är det som är kärlek för mig.
 
:bow:

Du är bäst tanten! Här sätter du ord på allt jag egentligen vill ha skrivit själv. Håller med i allt.

Och för mig är ett makaronipudding med falukorvförhållande mest värt av allt. För det är som tanten säger - samhörighet, värme, trygghet och närhet. Plus att det ska vara kul i sängen. Bättre finns inte, det är det som är kärlek för mig.
Jag älskar mitt trygga falukorvs-förhållande :) Jag har inget behov av drama eller storslagna händelser men jag älskar mitt stuvade makaroner-förhållande för att vi vill (hoppas och tror jag iaf!) samma saker, vi vill vara tillsammans för vi är just de personerna vi är och inte för att ingen annan vill ha oss. Jag tror just samhörigheten är nyckeln men för mig finns den bara när man är helt ärliga med varandra och man är på samma känslomässiga nivå.
 
TS har inte haft någon "stor kärlek". alla har inte det.

Samtidigt
Mina känslor för honom pendlar mellan att vara så nära kärlek jag har känt för någon man resp. att se honom mera som en kär vän än som en partner.

Jag säger tvärt emot många av er andra. En kär vän är väldigt värdefullt. Någon att lita på, tiga tillsammans med, skratta med, uppleva med.

Vad TS kallar mellanmjölk kanske någon annan skulle kalla en nära relation.

Livet är inte passion och omvälvande känslor hela tiden. Så småningom blir de flesta förhållande "makaronipudding med falukorv" i alla fall. Men det som växer är samhörighet, värme, trygghet och närhet.

Det är inte att förakta.
tycker jag.

Varför måste allting definieras? Kan man inte bara känna efter om det är såhär man vill leva? Om ja - stanna. Om nej - gå.

tillägger.... kåthet måste finnas också. För mig är det en stor deal. Om jag inte är kåt på honom är det inte värt ngt.
Absolut är en nära vän värd mycket, men när vännen vill mer, ha ett riktigt förhållande, bo tillsammans, någon att längta efter och om TS ser honom mer som vän och stöd än som partner tycker jag det är fel mot vännen. Han borde iaf få veta hur hon känner och själv ta ställning till om han nöjer sig med det eller vill ha hela paketet.

Jag skulle inte vilja leva med någon för att inget bättre kom förbi, att vara ett andrahandsval i brist på annat. Jag vill bli vald även om det är mackaronipuddig till middag, men inte om andre egentligen längtar efter hummer även om han inte säger det.
 
Tack till alla som har svarat! Ni har givit mig en del att tänka på och jag ska svara på en del av det. Det kommer lite mera info om mig och relationen också. Jag har ett behov av att vrida och vända på läget och få andras infallsvinklar.

Till er som tycker att jag borde bryta så förstår jag varför ni tycker det. Det är mycket möjligt att jag hade svarat likadant till någon annan. Till er som tycker att makaronipudding och falukorv inte är att förakta utan snarare något att glädjas åt och vara rädd om håller jag med i det också. Vadå jag ambivalent?;-)

Förhållanden blir förr eller senare vardag istället för romkom-film. Det är nog lätt att man inte ser varandra på samma sätt oavsett om man är särbos eller sambos. Frågan som jag försöker finna svaret på är hur mycket vardag som är ok för mig och honom. Jag undrar också om man måste bo ihop för att ha ett "riktigt" förhållande?

Mannen och jag har varit ihop i ca 5 år. Det har varit gropigt ibland och jag har gråtit mer än någonsin. Det har varit räkmacka ibland. Det finns mycket närhet och ömhet mellan oss, men det är inte ett passionerat förhållande, men var hetare i början. Vi pratar om stort och smått och kan ha himla roligt ihop. Vi känner varandra väl och litar på varandra. Jag har bott hos honom i ett par perioder, men flyttat hem igen. Att jag flyttade dit var inte tänkt som ihopflytt utan gjordes av andra anledningar. Skälen till hemflytt var egentligen inte honom personligen utan att jag i längden inte klarar att anpassa mig till förutsättningarna hos honom. Jag blir irriterad, gnällig och känner att jag inte har någon egen "sfär". Självfallet menar han inte att det ska bli så. Jag vill inte känna så, men det blir resultatet när jag i princip bor i en väska oavsett om det är över en helg eller i flera månader.

Jag har alltid haft ett stort behov av ensamhet. Att umgås mycket med folk, oavsett vem, tar ofta mer energi än det ger. Tyvärr. Han accepterar det och kan hantera det. Jag tar tid på mig innan jag släpper någon nära. Så nära som han är har ingen annan varit. I viss mån är jag nog känslomässigt handikappad eller begränsad. Jag längtar inte efter att bli singel, men kan se fördelar med det.

Vi har pratat om det här med att bo ihop och om det är viktigt för honom. Han säger att han gärna vill ha mig hos sig hela tiden, men han är hellre särbos än att vi gör slut. Det är viktigare för honom vem han är ihop med än hur. Vi har även pratat om att mina känslor inte matchar hans och att jag kan känna att han borde ha det bättre med någon annan. Han vill inte ha någon annan. Han kan leva med att jag inte älskar honom på samma sätt. Varför han gör det valet vet jag inte. Jag har inte till honom använt "mellanmjölk" för att beskriva förhållandet, men jag har tagit upp det på annat sätt. Hans svar blev att förhållanden går upp och ned och att vänskap och trygghet är viktiga bitar i en relation.

Förstår ni varför jag velar om stanna eller gå?
 
Som du beskriver det så hade jag inte gjort slut. Det låter ju som du har problem med närhet och att inordna dig, extremt behov av att vara själv etc. Det handlar om dig och dina behov som är annorlunda än normen. Inte att han är fel man.

Att han vet hur läget är men väljer att acceptera det är hans val, du ska inte känna att du måste göra slut pga att han förtjänar en sambo.
 
Jag är särbo (sedan 5 år). Det är ett medvetet val, vi har båda band till de ställen där vi bor som ingen av oss är beredd att kapa. Vi har båda stort behov av vårt eget utrymme så att träffas när vi kan är vi nöjda med. Ibland blir det för sällan (det är trots allt 54 mil emellan) men då är det bara att bita ihop. Det är ytterst få dagar vi inte haft kontakt per telefon eller Skype (eller satellittelefon :D).

Vi vill vara tillsammans så då ser vi till att få det att fungera. Givetvis går det upp och ned men vi är ärliga mot varandra och inte rädda för att prata om saker. En dag kanske vi kommer på att vi vill bo ihop, det vet man aldrig.

Kan tillägga att jag är 41 år och särbon ett par år äldre.
 

Liknande trådar

Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
4 579
Senast: gullviva
·
Relationer Jag fick för ett par månader sedan veta, efter ett par år långt förhållande, att min partner inte vill ha barn. Jag har själv aldrig...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
6 864
Senast: Roheryn
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
22 153
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 187
Senast: Thaliaste
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Träning och hälsa del 12
  • Vad gör vi? Del CCV
  • Hiss och diss del 5

Hund, Katt, Andra Djur

  • Muddypaws 24/25
  • Ta bort tandsten med ultraljud
  • Avlivning älskade katt

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp