Jag har levt med samma man i över 30 år,vi har två vuxna barn och ett nästan vuxet som går sista året på gymnasiet.
När ungarna var små hade jag det tufft,min man drack för mycket och hjälpte i pricip aldrig till att ta ansvar för barnen eller hemmet.
När han inte arbetade eller drack ägnade han sej åt sina egna intressen,nu i efterhand fattar jag inte att jag stod ut men jag ville inte att barnen skulle behöva drabbas och visst fanns det goda stunder då med.
Nu dricker han inte längre och vi har väl egentligen inga direkta problem men heller inget som binder oss samman.Jag är runt 50 år och tycker att nu kanske det ändå är min tur?Är det egentligen meningen att man ska vara tillsammans hela livet?Vi har ju gjort vårt nu,uppfostrat tre barn och gjort dem flygfärdiga.Verkar det knasigt att skilja sej nu?
När ungarna var små hade jag det tufft,min man drack för mycket och hjälpte i pricip aldrig till att ta ansvar för barnen eller hemmet.
När han inte arbetade eller drack ägnade han sej åt sina egna intressen,nu i efterhand fattar jag inte att jag stod ut men jag ville inte att barnen skulle behöva drabbas och visst fanns det goda stunder då med.
Nu dricker han inte längre och vi har väl egentligen inga direkta problem men heller inget som binder oss samman.Jag är runt 50 år och tycker att nu kanske det ändå är min tur?Är det egentligen meningen att man ska vara tillsammans hela livet?Vi har ju gjort vårt nu,uppfostrat tre barn och gjort dem flygfärdiga.Verkar det knasigt att skilja sej nu?