Måste man gå på släktkalas?

[Lingon]

Jag gör precis som du, och har samma uppfattning om religion. Även konfirmationer har jag gått på trots min brist på religiositet. Dock så tycker jag att de flesta sammankomster i vår släkt är trevliga, så det som händer efter kyrkan brukar jag se som positivt!

Jag hade gått på konfirmation också men det har aldrig hänt att jag blivit inbjuden till en sån. Vi har inte haft nån i den åldern i släkten som har konfirmerat sig.

 

[Roheryn]

Jag hade gått på konfirmation också men det har aldrig hänt att jag blivit inbjuden till en sån. Vi har inte haft nån i den åldern i släkten som har konfirmerat sig.

Okej, här har konfirmationerna duggat tätt - först kusinerna, sedan kusinernas barn

 

[Lingon]

Okej, här har konfirmationerna duggat tätt - först kusinerna, sedan kusinernas barn

Vi är nog inte en speciellt religiös släkt helt enkelt. De som är religiösa är den äldre generationen.

 

[Otherside]

Jag tror dessutom knappast att 15-åringen ens lägger märke till om du är där eller ej. Hen kanske rentav undrar vem du är, om ni aldrig ses i vanliga fall.

 

[Kiwifrukt]

Jag tror dessutom knappast att 15-åringen ens lägger märke till om du är där eller ej. Hen kanske rentav undrar vem du är, om ni aldrig ses i vanliga fall.

Alltså vi står så pass nära att hen absolut vet vem jag är, men dels har åldersskillnaden automatiskt gjort att vi inte har haft något gemensamt att prata om och jag var genuint ointresserad av småbarn när hen var liten. Och dels är jag helt hundra på att konfirmanden skiter fullständigt i om jag kommer eller inte. Jag är lika oviktig för hen som hen är för mig. Det är föräldrarna som tyckte att den andra förälderns släkt är liten (finns bara en förälder ur den äldre generationen och ett syskon till mammas syskons partner där som inte har familj) och att då ser det typ bättre ut om vi kommer. Och framför allt då så tycker min mamma att det är extremt viktigt. Men barnet skiter med största sannolikhet i vilket.

 

[Kiwifrukt]

Jäklar. Uppdatering. Min moster hade, helt utan att veta om att vi hade tjafsat om detta, igår gett mamma en rejäl ögonöppnare. Min äldsta kusin har en funktionsvariation, som gör att hen fortfarande bor hemma fast hen är 26, och som gör att hen mentalt är ungefär på en tioårings nivå. Min moster hade sagt till mamma igår att hon far så illa av att andra ska ha synpunkter på vad man "ska" ha uppnått i livet när man är så gammal som kusinen och att folk borde sluta lägga sig i andras liv och andras livsval.

Vi kom via detta in på konfirmationen och mamma var väldigt spak efter samtalet med sin syster, så nu tror jag faktiskt hon förstod precis varför jag resonerar som jag gör. Och jag tror hon accepterade att jag inte kommer gå? Jag älskar min moster. Hon är den enda som kan ryta upp med mamma när hon blir sån där och jag behövde den oväntade hjälpen så väl just nu.

 

[monster1]

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta men jag pratade med pappa och min bror igår och sa att jag inte tänker gå. Pappa tyckte att det får var och en bestämma själv, men min bror kom med ett nytt fantastiskt uttalande som nästan slår mammas. Han tyckte att eftersom jag var tjej så måste jag gå, för det är en tjejgrej att hålla reda på sånt här. Och att eftersom de gick på min student (när konfirmanden var ett år ska tilläggas) så måste jag gå nu. Tjejgrejen tänker jag inte ens kommentera. Men att de gick på min student 2008 (!) tycker inte jag gör att jag måste ”bjuda tillbaka” och närvara på deras grejer i all evinnerlighet.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Men din bror behöver verkligen modernisera sig lite. Jag blir också nyfiken på VAD det är som är en tjejgrej. Att konfirmera sig hade jag trott var ganska könlöst och något folk ofta gjorde för att A) få åka på läger och lära sig om alkhol och sex eller B) få presenter. Kanske är det det där med att upprätt hålla relationer med andra människor som är tjejgrejen och där har han ju delvis rätt eftersom det ofta är kvinnan som upprätthåller relationer med andra när man är i ett par, men det är ju knappast särskilt bra att det är på det viset. Angående att kusinen en gång för 14 år sedan var med på ett firande för dig känner jag att det nog är preskriberat nu... Hon kan ju alltid hämnas genom att inte gå på din begravning om 70 år eller vad det nu blir.

 

[Kiwifrukt]

Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Men din bror behöver verkligen modernisera sig lite. Jag blir också nyfiken på VAD det är som är en tjejgrej. Att konfirmera sig hade jag trott var ganska könlöst och något folk ofta gjorde för att A) få åka på läger och lära sig om alkhol och sex eller B) få presenter. Kanske är det det där med att upprätt hålla relationer med andra människor som är tjejgrejen och där har han ju delvis rätt eftersom det ofta är kvinnan som upprätthåller relationer med andra när man är i ett par, men det är ju knappast särskilt bra att det är på det viset. Angående att kusinen en gång för 14 år sedan var med på ett firande för dig känner jag att det nog är preskriberat nu... Hon kan ju alltid hämnas genom att inte gå på din begravning om 70 år eller vad det nu blir.

Tjejgrejen var inte konfirmationen i sig utan just att gå på dylika tillställningar slash hålla kontakten med släkten. Detta kom alltså på tal när jag påtalade att vi inte gått på några tillställningar hos pappas yngre kusiner, det var också en hel del studenter hos hans kusiner när mina föräldrar var i samma ålder som jag är i nu, men skillnaden var ju då att de hade mig. Och då tyckte min bror att pappa var ju en man så det var inte så konstigt att han inte gjort det, men en tjej ska hålla koll på såna grejer (såna grejer som vem man är släkt med...).

Nu verkar detta ha löst sig eftersom mamma verkar ha accepterat att jag inte följer med. Båda mina brorsor däremot tycker fortfarande att jag ska gå med. Den andra brodern med motiveringen "det är ju faktiskt er kusin". Eh, ja, det är din kusin också.

 

[nightcrawler]

Nu verkar detta ha löst sig eftersom mamma verkar ha accepterat att jag inte följer med. Båda mina brorsor däremot tycker fortfarande att jag ska gå med. Den andra brodern med motiveringen "det är ju faktiskt er kusin". Eh, ja, det är din kusin också.

Som svar på det så hade jag bara sagt: sket ja i det eller!

 

[A_NN_A]

Nej.

Överlag är det ett otyg att uppvakta individer man inte har kontakt med eller hålla kontakt med dessa bara för att man är släkt.

Jag slutade följa med på släktövningar när jag var 13. Det är tillräckligt många timmar av vårt liv vi spenderar med människor vi aldrig skulle välja att umgås med. Tillräckligt mycket tid som går åt till saker som inte ger oss varken energi eller glädje.

Se åtminstone till att din fritid består av umgänge och aktiviteter du själv valt.

 

[Kiwifrukt]

Rent objektivt håller jag dessutom med er som skrev tidigare att konfirmation i sig skaver lite redan där. Jag är inte det minsta religiös, och valde själv att inte konfirmera mig, vilket var ganska ovanligt då, de flesta av tjejerna i min klass gjorde det (för jo, back in the days när vi var fjorton ansågs det vara lite av en tjejgrej och något killar slapp om de inte var religiösa, tror det var en kille i vår klass som konfirmerade sig och hans farfar var kyrkvärd). Men jag är inte något fan av det religiösa om vi säger så.

Jag hade definitivt gått på ett dop eller bröllop jag blivit bjuden på även om det hållits i kyrkan, om jag hade haft en tillräckligt nära relation till brudparet eller en/båda föräldrarna till barnet som skulle döpas. Nu är det mest barndop jag gått på i modern tid och det känns som att både bröllop och dop ändå moderniserats och handlar om kärleken mellan brudparet och kärleken till barnet, det där med gud är liksom lite nedtonat? Men konfirmation känns fortfarande som att det bara handlar om det kristna? Jag har bara gått på två, de två syskon som konfirmerat sig, och jag kände mig som Håkan i sunes jul när prästen bara maler bla bla bla. Skittråkigt.

Hade det varit mina två småkusiner som jag står väldigt nära hade jag så klart fått bita i det sura äpplet och gå dit ändå (och se fram emot att tillställningen efteråt i alla fall hade blivit trevlig). Men nu är det först tortyren i kyrkan och sen ytterligare en tortyr där jag kommer placeras vid barnbordet med tolvåringarna och inte kommer säga ett enda ord till någon annan än dem heller på hela eftermiddagen/kvällen. Nej tack.

 

[Voeux]

Vi har en splittrad släkt och umgås enbart med de vi vill. Blod är inte tjockare än vatten. Om det däremot är personer jag gillar och bryr mig om så dyker jag upp oavsett om det är konfirmation eller hysteriskt 3-års kalas. Eventet i sig är, för mig, inte det viktiga utan huruvida jag vill ha en relation eller inte och hur nära den ska vara.

Vuxna människor får bestämma själva. Vår släkt är full av ensamvargar och diverse enstöringar. Vi kör lite ”do your thing”.

 

[lillsmurfagirl]

Inte läst alla svar. Men kan det inte vara så att du blev inbjuden för ”man måste bjuda in alla” inte utesluta nån. Då kan man med gott samvete tacka nej

 

[Kiwifrukt]

Inte läst alla svar. Men kan det inte vara så att du blev inbjuden för ”man måste bjuda in alla” inte utesluta nån. Då kan man med gott samvete tacka nej

Jo jag tror det en kombination av precis det du skriver, att min närvaro innebär gratis ”barnvakt” åt tolvåringarna så att de inte ”stör” resten av sällskapet (är väldigt mycket den attityden mot tolvåringarna från det hållet) och att de tycker att jag är att betrakta som ett barn, alternativt mindre vetande, för att jag saknar partner och aldrig har presenterat en kille för dem någon gång. Ingen av dessa anledningar för att ett kalas hos dem hamnar på plus om vi säger så.