Där jag bor gjorde man inte så (då). Varierar säkert i olika delar av landet
Haha! Slår vad om att ni hade kunnat gå runt och ge blomma och tagit en kaka utan att någon hade märkt någotDet här påminner mig om när jag och min mamma skulle till en som precis flyttat (eller om firandet var hos någon vän eller så, vi hade i alla fall aldrig varit där)... Vi parkerar bilen, skrattar lite åt varandra att vi inte kände de få som stod på parkeringen, gick runt en lada, in på gården för att förvirrat se på de som tagit studenten. Vi var på fel bondgård
kom ni rätt sedan?Jo konfirmation är ju en annan sak.Där jag bor gjorde man inte så (då). Varierar säkert i olika delar av landet
Och tillställningen var nog konfirmation förresten, nu när jag tänkt lite på det
Hur som; min poäng var att även personen som ska firas kan tycka det är konstigt att du kommer, eftersom ni inte har någon relation.
Hälsa att hennes möjlighet att påverka vad du gör med din tid tog slut den dagen du fyllde arton. Som vuxen bestämmer du naturligtvis själv vem du hälsar på och vad du anser är "vettigt" att lägga din tid på; även som singel (!). Hon kan bespara dig sina åsikter om det.
Ja det är ju lite så jag känner. Eftersom mina andra kusiner är så små fortfarande (och mina andra lite större kusiner inte riktigt har en egen vilja) så är det väl ganska självklart att de kommer bli tvungna att gå. Men jag är över 30 (!), tycker att om jag tycker att det är viktigare att pilla navelludd den dagen än besöka en kusin jag inte har någon som helst relation till (kan typ välja ut en valfri femtonåring på byn och välja att gå på hens konfirmation och vi har lika bristfällig relation som jag har till kusinen) så är det mitt val. Det hindrar ju verkligen inte mamma från att gå om hon vill det.
Hälsa henne också att det är åldern som avgör när någon är vuxen; inte när den blir sambo. Att någon inte är sambo betyder inte att den fortfarande är ett barn, som hon ska styra och ställa med.
Normalt sett har vi det, ska jag väl tillägga. Det är ett väldigt känsligt ämne för henne med det här syskonet, eftersom hon hela tiden tycker synd om denne och de andra tre syskonen i familjen är väldigt tajta, deras barn är väldigt tajta och vi har firat nyår, midsommar, valborg och allt sånt tillsammans sen 90-talet. Men just det här syskonet har gjort allt det tillsammans med sin partners familj, och det har självklart lett till att vi kusiner inte heller har någon som helst kontakt med vederbörandes barn, medan vi är väldigt tajta med varandra. Tror inte mamma hade blivit lika... oresonlig om jag hade tackat nej till något som rör någon av de andra fyra kusinerna, trots att vi har en mycket närmare relation, nu blir det liksom ett statement för henne att vi inte går dit?
tar verkligen inte illa upp för det i så fall utan de har väl fullt upp med att få plats med de allra närmaste.) och jag tänker mig att mamma köper någon lämplig present och skriver oss allihopa på kortet och så swishar jag henne en peng, kanske mer en symbolisk summa än 1/4 av presenten eller så liksom men ändå att visa kusinen att vi tänker på hen allihopa och vill gratulera även om vi inte är där och väldigt sällan umgås alls.Det gjorde vi, men kände fortfarande typ inte igen över hälften av människorna... Kompisens (som tog studenten) pojkvän hade hela släkten där, de hade vi aldrig träffat så vi hängde i ett hörn tillsammans med kompisens mormor istället :PHaha! Slår vad om att ni hade kunnat gå runt och ge blomma och tagit en kaka utan att någon hade märkt något
Bra idé! Jag hade absolut inte tagit illa upp om de hade sagt att mamma och pappa hade varit välkomna men inte vuxna barn (min brorsa som bor hemma är trots allt 27, så han är ju inte nitton år), det hade känts mycket mer rimligt. Man kan ju inte hålla på i all evighet att uppvakta släkten, då blir ju allting världens släktträff. Någonstans måste man ju dra gränsen, vi är många i familjen redan innan syskonen börjat yngla av sig.Någon slags mellanväg kanske kan vara att vara med och bidra till en present/blomma eller så?
Min mamma ska iväg på min kusins student men ingen av oss andra i familjen följer med, (Ärligt talat tror jag inte ens att jag och maken med vårat barn är bjudna utan det var nog mest mamma och pappa med eventuella hemmaboende barn som räknades i inbjudan
Ur det andra perspektivet; jag tyckte det var lite märkligt när några av mina fastrar/farbröder (halvsyskon till min pappa, ej uppvuxna tillsammans, träffat en del som barn hos farfar men inte direkt efter det) dök upp på min student. Jättesnällt med present absolut men jag visste liksom knappt vem som var vem
Alltså, är en inte själv religiös och uppskattar den sortens samkväm ser jag verkligen ingen anledning till att gå, särskilt inte om det inte ens är en väldigt nära bekantskap. Jag hade stannat hemma och skitit i vilket faktiskt.
Samma sak gäller andra sammankomster, det är alltid valfritt.
Jag hade nog respektfullt avstått de tre också, men just konfirmation känns extra oviktigt. Av alla människor jag känner som konfirmerat sig har samtliga verkligen brytt sig noll, nix och nada om det kyrkliga. De gör det för att andra gör det och för att de vill just firas och få presenter, det gör mig extra motvalls.
Jag gör precis som du, och har samma uppfattning om religion. Även konfirmationer har jag gått på trots min brist på religiositet. Dock så tycker jag att de flesta sammankomster i vår släkt är trevliga, så det som händer efter kyrkan brukar jag se som positivt!
