Det som är ytterst, dvs tår, fötter armar händer osv är oftast ett symptom på att något är fel i mitten. En liten vridning i ryggraden får en stor utväxling i till exempel axlarna, och därmed armar och händer. En vridning av lårbenen utåt (där lårbenet möter bäckenet) gör att utväxlingen syns i foten/tån. Att då säga åt ryttaren att vrida foten inåt är helt galet. Då uppstår två helt onödiga vridningar. Bättre då att rätta till grundfelet, dvs lårbenet, och så faller resten på plats av sig själv.
Att hälarna åker upp kan ha flera orsaker, men ett par gissningar: Ryttaren "håller i sig" mha underskänklarna, något som jag gissar egentligen handlar om grundbalansproblem - man har svårt, eller är rädd att få svårt - att sitta kvar på hästen.
Tränas bort med olika balansövningar, gärna mha någon som leder hästen så man kan koncentrera sig endast på detta. Gärna blundandes, börja i skritt rakt fram men avancera när balanssystemet börjar hoppa igång, med att vända hästen tvärt, stanna och sätt igång, se hur lång tid det tar innan balanssystemet slår på. En trygg sits som detta skapar gör att man vågar släppa ner hälarna.
En annan trolig orsak som även det har med balans och inbyggda rädslor att göra, är att man faller framåt med överlivet. Varför gör man då det? Troligtvis av samma anledning som ovan, man tror att man då sitter kvar bättre, eftersom man "klamrar sig fast". Man måste lära kroppen att använda sitt balanssystem istället för råstyrka / muskler för att sitta kvar.