Nu drar du ju saker så långt att det inte ens känns lönt att diskutera. Ingen har hävdat att en frisé är lika farlig för ens liv som en rottis. Men en schäfer eller en newfoundland eller en grand danois är precis lika farliga som det som folk vill benämna som kamphundar. Det har varit dina meningsmotståndares poäng hela tiden.Jaja, det är väl samma sannolikhet att bli dödad av en bichon frise som en rottis, jag har väl fel (obs ironi). Varenda gång jag försöker få fram poängen att hundar faktiskt är olika farliga protesterar vissa livligt (inte du) det var poängen från början. Jag borde inte nappat på att försöka förklara och inte blivit lurad att svara på någon som tog en mening ur sitt sammanhang och kritisera den.
Flertalet hundar vet säkert hur de dödar men vissa är avlade för att göra det, för att slåss, vakta eller skydda och då är det mer sannolikt att de skadar människor och det ligger mycket närmre tillhands att de gör det än de som är avlade för andra ändamål exempelvis att vara sällskap eller att valla . Vissa är dessutom såpass små och svaga jämfört med människor att de har mycket svårare att lyckas än sina större släktingar även om de skulle försöka.
Kamphundar vet f.ö. inte alls hur man dödar. Raserna som användes från början hade avlats fram för att ta fast rejält mycket större djur (exempelvis björn eller tjur) och inte släppa taget under några omständigheter. Detta var inget som roade hundkampsmänniskor. Blev ju inte dramatiskt alls när två hundar bara tog varsitt grepp om varandra och stod där i all evighet. Så man började avla fram hundar som inte alls hade en tanke på att hålla kvar utan snarare göra utfall, "finta" och byta grepp konstant. De avlades inte "för att döda" utan för att få fram dramatiska fighter som över tid absolut ledde till dödliga skador. Men en hund som bara högg ihjäl en annan på två röda var inte intressant som kamphund.