Mammaprylen... är den så himla kul?

[Mabuse]

Javisst, och det mesta har jag fått omvärdera! Men jag vill ju påpeka också att människor förändrar sig hela tiden, oavsett barn. Jag har ändrat politisk åsikt och ställningstaganden i en rad frågor under de senaste 15 åren. När barnen kom ändrade sig mycket igen. Jag har aldrig tänkt på mig själv i 3:e person och försökt visualisera vem jag vill vara. För mig låter det ganska självupptaget och poänglöst. Jag är den jag är, eller den jag blir. Däremot har jag tänkt att "så och så ska jag inte göra... inget godis, ingen snabbmat, aldrig tv, ingen kommersiell barnpassning, massor av skogsutflykter, bla bla" - och gjort precis tvärtom. När det gäller att dras in i föräldraskapet var jag mån om att hålla distansen med första barnet. Sedan insåg jag nog att det var ganska löjligt. Varför gå omkring och låtsas som att jag inte är mamma, när jag faktiskt är det? Fuck mig och min självbild som mor som kombinerar småbarn med jobb, fuck vad kompisarna tycker - vad är bäst för barnen?

Men mest har föräldraskapet ställt saker på sin spets när det gäller genus. Där har barnen definitivt varit en milstolpe. Före var det inte så viktigt vem som gjorde vad här hemma. Nu är det skillnaden mellan en bra dag och en dålig dag, för orken tryter, pengarna färre och tiden knapp. Så jag är nog en mycket mer feministisk person i dag och förstår mycket mer av den problematiken.

För min del är det väl ungefär som jag trodde att ha barn. Den största skillnaden är nog att jag inte riktigt hade insett hur konstant trött och orkeslös jag skulle vara, vilket gör att man orkar mindre överlag, inte bara när man är med barnen.

Annars är allt ungefär som vanligt, jag gillar samma saker och tycker samma saker är viktiga. Innan ville jag satsa på jobbet och jobba heltid, och det vill jag fortfarande, barnen började på dagis när de var runt året, som planerat. Att vara hemma med barnen på heltid efter bebistiden har jag alltid uppfattat som en mardröm, och det har inte ändrat sig sen jag fick barn. Nu har jag ju turen att leva i ett samhälle där kvinnor både kan yrkesarbeta och ha barn, och det är jag väldigt tacksam över, så att jag slapp välja.

 

[skiesabove]

Jo, det är fördomar. Big time. Får man fråga vilka filosofiska resonemang som är okej att vädra i din närvaro?

Nej, det är en människotyp som jag träffat åtskilliga gånger i mitt liv och som jag aktivt undviker att utsättas för mer än nödvändigt. De är inte intresserade av att gå på djupet oavsett ämne och jag mår dåligt av att vara med dom.

 

[Hiddeous]

Nej, det är en människotyp som jag träffat åtskilliga gånger i mitt liv och som jag aktivt undviker att utsättas för mer än nödvändigt. De är inte intresserade av att gå på djupet oavsett ämne och jag mår dåligt av att vara med dom.

Man kan ju reagera lite på att någon som trycker så mycket på vikten av "djup" ger en så förenklad bild av en "människotyp".

 

[BernT]

Man kan ju reagera lite på att någon som trycker så mycket på vikten av "djup" ger en så förenklad bild av en "människotyp".

Äh det är ju jättevanligt. Märks speciellt här på tex buke, oftast kommer det tankesättet från de användare som när diskussionen inte blir som de vill antingen "jag lämnar tråden för att aldrig återvända" (vilket de ändå gör sen, lol) eller "jag tycker såhär och vill inte diskutera mer!!!!!!" (fast det var de som öppnade upp för diskussionen).

Typ de som resonerar sådär är väldigt "My way or the highway" för om man inte tycker som de är man ytlig eller liknande och anledningen till allehanda hemskheter som världssvält osv, men sen är de minst lika ytliga ändå, inte direkt så att de sitter och diskuterar Frank Kafka dag ut och dag in. Jag har aktivt rensat bort såna "jag är en djup filosofisk drömmare som ska skapa världsfred"-personer ur mitt liv för de är sååååååååå tråkiga.

Tillbaka till tråden, har inga barn själv men de få av mina vänner som har det är inte alls sådär, de pratar bara om sitt barn om man frågar, släpar inte med ungen överallt heller. Jag är inte ett dugg intresserad av andras barn och undviker att behöva greja med andras barn. Kan va kul att titta på barnet i nån minut men hålla osv vill jag verkligen inte och det vet mina vänner. Större barn typ 4+ kan vara rätt underhållande att leka med en stund för de kan man ju föra konversationer med osv. Provred en häst en gång och en 4 årig tjej var med, hur charmig som helst. Hade nästan hellre tagit med henne än hästen hem

 

[skiesabove]

Utan att kategorisera i "människotyper"/liknande blir det svårt att diskutera sociala fenomen. Och att förneka att det finns olika typer av människor är ju bara absurt. Kalla det för sociala mikrokulturer eller nåt om det känns behagligare.

Personligen så tycker jag att det är härligt med folk som inte tycker samma som jag, förutsatt att det går att prata med dom om det, bolla idéer fram och tillbaka, fundera tillsammans och helt enkelt ha en givande diskussion. Men vissa är helt enkelt inte intresserade av att göra det. Dom är nöjda med att förfasas över valfri tidningsrubrik utan att analysera det och sen posta bilder av kaviarmackor på fb.

 

[Miks]

Ett exempel på en sån människa är en vän till mig. Vi har känt varandra i 15 år. Innan kunde vi prata och diskutera det mesta. Både på ytan och på djupet. Hon var intresserad av träning och jobb och samhällsfrågor. Vi var på semester med de (hon och hennes sambo) och ett par till i september. Det råkade då vara val och vi kollade på valvakan. Tidigare var hon intresserad och engagerad politiskt och nu ville hon inte ens titta. Inte delta i diskussioner. Inte prata om konsekvenser eller positiva effekter av valet.

Däremot ville hon gärna prata av sig 1,5 timme avseende hennes sons dagissituation morgonen efter. Totalt ointresserad av vår situation på dagis utan malde på om sitt.

Det beteendet tycker jag är lite jobbigt.

Mvh Miks

 

[Bri]

Mina barn börjar bli ganska stora nu, de är 6 och snart 9 år gamla.

Jag var väl relativt ung när jag fick barn, 25 år när första föddes. Jag hade ganska nyligen påbörjat min universitetsutbildning och träffade mest folk som inte hade barn. Därför blev det inte mycket bajs-snack och liknande för min del "bland folk", jag förstod helt enkelt att andra inte skulle vara intresserade av det. Däremot tyckte jag det var roligt/intressant att läsa böcker och forum om barn när jag var gravid och när förstfödingen var riktigt liten, kanske just för att knappt någon i min omgivning hade bebis då.

Visst har livet förändrats efter att barnen kommit. Jag har behållit min häst som jag har sedan innan barnen kom, men när barnen var riktigt små fick han gå på halvfart eftersom jag inte hade ork att rida 5-6 dagar i veckan som tidigare. (Numera är vi dock igång för fullt.)

Vi har också bytt boende till ett som är mer praktiskt ur dagis- , kompis-, fritidsaktivitet- och skolsynpunkt (från att ha bott på landet till att bo mer centralt). Det innebär också mindre pendling för oss = lättare att få ihop rimliga dagis/fritidstider trots att vi båda jobbar heltid.

Jag har aldrig umgåtts i rena "mammakretsar", de fenomen som en del upplevt att vissa blir alldeles uppslukade av föräldraskapet har jag faktiskt ingen egen erfarenhet av. Däremot har jag hört det av bekanta, att en del har svårt att prata om annat än barnrelaterade ämnen.

För mig är barnen just en del av familjen, ungefär som min man är. Jag älskar dem förstås och är väldigt mån om att de ska må bra, och de upptar en stor del av min tankeverksamhet och en hel del av vardagen kretsar kring barnen. De tas hänsyn till självklart, men vi "turas om" med aktiviteter. Nyligen var jag och barnen t ex på en minisemester i Uppsala där vi var på Fyrishovsbadet ena dagen och besökte domkyrkan nästa. Likaså är det fotbollscup ena helgen och hästtävling nästa. Det finns utrymme för allas intressen och det är jätteviktigt för mig

 

[DarkInNight]

Nu tre och ett halvt ar senare har jag hamtat mig sa pass att jag ibland inte stryker tvattlappar.

Varenda plagg här hemma är ostruket, kan du flytta in hit några dagar tror du?

 

[majola]

Varenda plagg här hemma är ostruket, kan du flytta in hit några dagar tror du?

Jag kommer en vecka 2023 nar jag har tomt mina korgar har hemma...

Fast det ar beroendeframkallande sa det kan ju bli sa att du star dar och slavar sen nar jag har akt. ;-)

 

[DarkInNight]

Jag kommer en vecka 2023 nar jag har tomt mina korgar har hemma...

Fast det ar beroendeframkallande sa det kan ju bli sa att du star dar och slavar sen nar jag har akt. ;-)

Jag verkar vara immun mot strykberoendet, det enda som är skrynkelfritt är våra gardiner

 

[Ray]

Att det.mesta kretsar kring barn när man är nybliven förälder är helt normalt i mina ögon. Värre när det fortfarande är så när barnen blivit stora och man fortfarande bara pratar om sina barns fantastiska bedrifter... Eller barnets problem....
Själv var jag lite kluven till mamma snacket när jag var i den svängen. Man känner sig lätt lite misslyckad för att man inte har den där järnkollen dom dessa housewifes har på ALLT! Jag gillade att tillsamnans klaga över störd sömn och pinsamma mjökläckage. Men tyckte det var jobbigt med perfekta morsor. Å andra sidan ogillar jag perfekta människor överlag...
Folk som snöar in för mycket på sig och sitt är alltid tråkiga. Men som sagt med små bäbisar är det svårt att inte snöa in lite för mycket och jag har tålamod med det gällande alla mammalediga vänner!

 

[Amha]

Jag verkar vara immun mot strykberoendet, det enda som är skrynkelfritt är våra gardiner

Har ni skrynkelfria gardiner?

/äger inget strykbord, dock ett strykjärn

 

[Hyacinth]

Har ni skrynkelfria gardiner?

/äger inget strykbord, dock ett strykjärn

Har inga gardiner. Häpp.

 

[Tassetass]

Jag verkar vara immun mot strykberoendet, det enda som är skrynkelfritt är våra gardiner

Samma här, och det är bara för att jag fick leka med svärmors supergrymma ångstrykjärn i samband med att vi sydde upp dem.

 

[Thaliaste]

Vilken intressant tråd @Comatose! Jag har också funderat på det ett antal gånger (typ varje gång jag träffar sådana föräldrar...), så det är intressant att se svaren från andra. Vissa svar i tråden ger mig en tanke att det kanske skulle vara trevligt ändå...men nej, i slutet av tråden är jag tillbaka i att det blir nog inga barn för min del.

 

[Comatose]

Vilken intressant tråd @Comatose! Jag har också funderat på det ett antal gånger (typ varje gång jag träffar sådana föräldrar...), så det är intressant att se svaren från andra. Vissa svar i tråden ger mig en tanke att det kanske skulle vara trevligt ändå...men nej, i slutet av tråden är jag tillbaka i att det blir nog inga barn för min del.

Jag återkommer sisådär ett halvår efter nedkomst och rapporterar hur det har gått. Ni får ställa kontrollfrågor till mig då, t ex: hur många kompisar har du träffat den senaste månaden? (Mindre än en är IG. Möjligtvis om vi pratat i telefon.)

 

[Hiddeous]

Det beteendet tycker jag är lite jobbigt.

Mvh Miks

Jag förstår att det beteendet inte är kul, men jag har svårt att se kopplingen till föräldraskap. Jag tror bara att det är ett personlighetsdrag som hon har lagt sig till med, att vara självupptagen.

Själv var jag jätteintresserad av omröstningen i Skottland och följde den inpå småtimmarna, men jag fattar ju inte alla skulle göra det. Det betyder dock inte att andra i min bekantskapskrets är dumma eller ytliga. De är bara inte intresserade av exakt samma saker som jag. Fair enough.

 

[Hiddeous]

Jag återkommer sisådär ett halvår efter nedkomst och rapporterar hur det har gått. Ni får ställa kontrollfrågor till mig då, t ex: hur många kompisar har du träffat den senaste månaden? (Mindre än en är IG. Möjligtvis om vi pratat i telefon.)

Jag förstår att du skämtar. Men jag vill ändå påpeka att de flesta i tråden inte lägger någon värdering alls i om du har träffat folk eller inte. Allt annat är typ viktigare än just det. Sover man inte själv har man sällan lust att träffa andra, oförskämt pigga människor. Hinner man inte äta eller sitta ner är socialt umgänge nästan meningslöst.
Är man fortfarande nödtorftigt ihoplappad efter ett snitt eller trasig själsligt efter en överjävlig förlossning kanske man har andra behov än att fika. Man ska inte glömma att det kan vara liv och död det handlar om (så var det för mig). Förhoppningsvis landar även du i att barnets och ditt väl och ve är det enda som är riktigt väsentligt den första tiden. (Inte för att jag tror att det ska vara så illa i ett halvår, men de första 1-2 månaderna kan vara riktigt tuffa, så man gör det man måste, typ).

 

[Miks]

Jag förstår att det beteendet inte är kul, men jag har svårt att se kopplingen till föräldraskap. Jag tror bara att det är ett personlighetsdrag som hon har lagt sig till med, att vara självupptagen.

Själv var jag jätteintresserad av omröstningen i Skottland och följde den inpå småtimmarna, men jag fattar ju inte alla skulle göra det. Det betyder dock inte att andra i min bekantskapskrets är dumma eller ytliga. De är bara inte intresserade av exakt samma saker som jag. Fair enough.

Nu förtäljer ju inte min berättelse hela historien. Den var mer ett exempel på att hon har blivit extremt enkelspårig. Från att ha varit en mångfasetterad person finns det nu enbart en sak som hon är kapabel att föra en någorlunda intelligent diskussion om. Något som knyter an till hennes son.

Just denna vän har slutat träna, slutat gå promenader, vill inte ses på middag, hänger inte med på det årliga julbordet med vännerna, vill inte åka med på jobbkonferensen till Sydafrika. Från att kunna göra och prata om massor till att bara ha en grej i huvudet. Jag har iallafall inte lust att bli så enkelspårig Ett tag visst när man är som mest uppe i det hela men inte konstant och som i hennes fall 3,5 år senare.

Mvh Miks

 

[Thaliaste]

Jag förstår att du skämtar. Men jag vill ändå påpeka att de flesta i tråden inte lägger någon värdering alls i om du har träffat folk eller inte. Allt annat är typ viktigare än just det. Sover man inte själv har man sällan lust att träffa andra, oförskämt pigga människor. Hinner man inte äta eller sitta ner är socialt umgänge nästan meningslöst.
Är man fortfarande nödtorftigt ihoplappad efter ett snitt eller trasig själsligt efter en överjävlig förlossning kanske man har andra behov än att fika. Man ska inte glömma att det kan vara liv och död det handlar om (så var det för mig). Förhoppningsvis landar även du i att barnets och ditt väl och ve är det enda som är riktigt väsentligt den första tiden. (Inte för att jag tror att det ska vara så illa i ett halvår, men de första 1-2 månaderna kan vara riktigt tuffa, så man gör det man måste, typ).

Fast för en som undrar över hur förändrad man "måste" bli som mamma så är det ju i högsta grad en intressant information huruvida en klarar av att umgås med andra än andra föräldrar en viss tid efter barnets nedkomst. Jag lägger ingen som helst värdering i om @Comatose väl träffar folk eller inte när den dagen kommer, men jag förstår hennes värderingen som hon själv lägger i sitt eget liv när det gäller det. Sen måste man ju inte hänga upp sig på en viss tidsgräns (vilket jag inte heller tolkar Comatose som att hon gör), naturligtvis behöver kroppen läka ihop etc, men efter en odefinierad tidsrymd så är det rätt viktigt för mig att jag kan fungera något sånär utanför mammarollen. Om jag nu ska bli mamma, vilket jag är rätt trygg i att jag nog inte kommer att bli och vilket den här tråden inte får mig att ändra åsikt om.