Mnjäe... Det var inte så att jag inte förstod diskussionen, jag fattar att det är viktigt att se att ens barns mage sköter sig. Jag håller koll på att katten bajsar regelbundet, slutar det ligga pluttar i kattlådan då vet jag ju att nåt är fel. Och så konsistensen då. Och för all del färgen. Jag förstår bara inte hur man kan vara så långt uppe i sin egen röv (eller sitt barns röv då, för att vara exakt) att man får för sig att prata om det vid ett middagsbord.
Allmänt svar:
Jag tror att vi bara är olika allihop (surprise!) Jag har fått svar i den här tråden som påminner om hur jag tänker. Sen har jag fått andra svar som inte alls påminner om hur jag tänker, eller vill tänka. Och jag antar att det är personerna bakom de svaren som är lite som de där gamla klasskompisarna, som inte riktigt förstår vad jag menar.
Men det känns rätt fint ändå, för jag har fått svar från folk som är föräldrar som säger att man inte alls behöver vara sådär som jag inte vill vara, bara för att man får barn. Det känns härligt och bra!
Jag får väl helt enkelt se vad jag blir för en förälder. Jag kanske får äta upp min hatt när jag sitter och pratar bajs nästa höst. Eller så fortsätter jag att vara mig själv, och tycka att det är viktigt att ha ett Comatose som bara är Comatose, inte mamma.
Jag hoppas på det senare!
[/QUOTE]
Jag tror att det viktigaste är att man inte är så uppslukad av sitt eget att man slutar bry sig om andra för att rädda relationer. Det gäller ju oavsett vad som sker i ens liv. Sen att man är väldigt mycket mamma i början och blir lite mer vanlig varefter tiden går är ju helt normalt. Har du precis köpt häst/börjat plugga/blivit förlamad i ena benet är det en stor förändring i ditt liv och det är inte konstigt att det är väldigt centralt under en tid. Om sen kompisen ringer och berättar något centralt i dennes liv så får man ju återgå till jordelivet och prata om det en stund.
Jag har förvisso fått andra intressen i samband med att jag fick barn. Man har insett att det finns annat viktigt i livet. Miljön är en sådan sak. Jag är oroad för hur det kommer att se ut på planeten om en sådär 80-90 år, ifall dottern fortfarande lever då och jag är lite hippie sådär vilket jag inte varit på samma sätt innan. Mitt tidigare väldigt stora intresse för hästar har svalnat lite av flera anledningar som inte bara har med barnavlande att göra. Jag ser det som en naturlig del av min utveckling som människa precis som att jag gick igenom en när jag flyttade hemifrån.
Och du, oroa dig inte så mycket. Känns det bra så är det bra.
