Mammaprylen... är den så himla kul?

[Comatose]

En anna liten reflektion.
Jag tror det är få personer som innan de får barn tänker att de ska bli såna som ska sitta vid middagsbord och diskutera bajsblöjor. Eller genomgå en total metamorfos och totalt gå upp i sitt barn. De allra flesta har nog ambitionen att fortsätta vara sig själv och de allra flesta är nog det också.

Nämen är det så verkligen? Det är ju det jag är nyfiken på. De där mamazillorna kanske inte tänkte över det innan? De kanske inte reflekterade över hur de ville vara. Det är min hypotes!

Jag är nyfiken-skeptisk till att bli mamma

 

[Comatose]

Jag har en fräck fråga, vad var anledningen till att ni som är så nojiga över denna livsförändring, valde att skaffa barn?

Nyfiken (på riktigt!) vad anledningen är hos olika människor!

Oj, jag ser ingen som är nojig? Men att reflektera över hur en livsstilsförändring kommer att påverka en som person känns sunt, tycker jag. Jag misstänker ju att det är de som aldrig gjort det som blir de där mammorna som jag inte gillar.

 

[Comatose]

Jo att du inte vill bli det har framgått väl. Och jag ser ingen anledning till att du skulle bli så extrem om du inte vill, för det är inget man tvingas till. Därför förstår jag inte helt diskussionen du och @Comatose för. Däremot känner jag att ni två uttrycker förakt för de som faktiskt valt att låta sig själva och sina liv förändras lite mer och det tycker jag är fult. Låt folk få göra som de vill!

Joo, jag känner nog litegrann förakt faktiskt. De verkar ha så tråkiga liv! Men nä, det är ju inget som bekymrar mig i mitt dagliga liv, inget jag går och grubblar på, och naturligtvis låter jag dem göra som de vill. Det jag säger är att jag inte vill bli sådan.

Jag tror att de flesta har människotyper som de tycker mindre om, min råkar vara mamazillorna.

 

[Miks]

En anna liten reflektion.
Jag tror det är få personer som innan de får barn tänker att de ska bli såna som ska sitta vid middagsbord och diskutera bajsblöjor. Eller genomgå en total metamorfos och totalt gå upp i sitt barn. De allra flesta har nog ambitionen att fortsätta vara sig själv och de allra flesta är nog det också.

Min erfarenhet är snarare att dessa personer inte ens har märkt förändringen själv. Inte ens när jag försiktigt har påpekat något så förstår de vad jag menar. Alternativ får jag svaret att "jag vill lägga all min tid på mitt barn" utan att då reflektera över att de då skalat bort ett lager hos sig själva som de var innan barnet anlände i deras liv.

Jag lägger egentligen ingen värdering i det. Är de nöjda så räcker det. Och som sagt vissa av mina vänner har jag orkat fortsätta umgås med. Andra har tappat en dimension och blir för enkelspåriga.

Jag tycker föräldrardelen på buke ger ganska mycket utlopp för mitt föräldrarprat så det är kanske därför jag inte behöver prata lika mycket barn med mina vänner. Sen blir det ju lätt så att man pratar om sånt man har gemensamt och ibland är det barn ibland något helt annat.

Mvh Miks

 

[Hiddeous]

Jag tror att de flesta har människotyper som de tycker mindre om, min råkar vara mamazillorna.

Om man säger så här då: Om du av någon anledning genomgår ett slags totalförändring när du har fött barn och blir en mamzilla själv, är det väl i så fall för att du VILL det. För att du vill gå all-in. Jag förstår inte problemet, om det är dig själv som du sas vill skydda dig ifrån. Är det trist umgänge som är bekymret så välj någon annan att hänga med än konstiga mamma-gruppen. (Min var astråkig av helt andra orsaker, så jag övervägde inte ens umgås med den.)

 

[Hyacinth]

Kort sammanfattning: jag hänger mer i parken och mindre på krogen. Men det är helt okej. Jag är mig själv, men kanske lite mer ödmjuk ( eller inte). Jag har en regnkappa och gummistövlar som används oftare och jag bygger ibland med lego.

Livet har ändrats, men BARNET är en del av våra liv, vi har inte helt gått upp i att allt vi gör är aktiviteter för BARN.

 

[Shudde]

Men alltså, har inte barnbajs fått en orimligt stor roll i den här tråden? @Comatose beskriver ETT tillfälle då samtalet kom in på det. Det betyder inte att det är särskilt vanligt förekommande. Ingen här i tråden har väl heller skrivit att de brukar diskutera sånt. Och jag har själv aldrig gjort det utom med min man och sköterskan på bvc, och då har inte heller mat varit inblandat.

Flera av er som inte har fått barn än beskriver en väldigt svart-vit syn på hur man blir som mamma. Antingen fortsätter man vara sitt gamla jag och låter bebisen hänga med i det livet, eller så blir man helt insnöad på bebisar OCH tappar allt hyfs och all intelligens. Jag kan försäkra er att det finns lägen även mellan dessa "extremer". Det går att låta barnen omforma ens liv en aning utan att man blir ett freak. Jag tycker inte man ska planera för mycket i förväg utan ta den första tiden som den kommer och se hur det känns.

Men det handlar nog inte (som jag förstår det) om att en förändring formar om ens liv utan som jag uppfattar comatose är hon rädd för en personlighetsförändring.
Jag har inga barn själv än @Comatose , men flera av mina närmsta vänner har både ett och två utan att ha blivit speciellt förändrade, de som verkar ha klarat bäst att ha kvar sitt "liv" (och nej det är inte hur endast jag ser på det, utan baserat på hur mkt det klagas över egentid) är de två som innan barnen noga diskuterat med sin partner hur föräldraskapet ska vara och noga tänkt igenom det själv, så där tror jag du är rätt ute.

Sen är det självklart så att vi pratar mycket om barn när vi ses, för jag är intresserad av och gillar deras barn, precis som de snällt frågar om hästen och precis som vi pratar om annat som är viktigt i våra liv typ jobb eller vem jag ligger med för tillfället .

Så jag tror absolut att du kommer kunna vara precis som du vill vara eftersom du redan funderar så mkt på det. Och jag vet också att det finns såna mammor i stockholm.

 

[Lamborghini]

Oj, jag ser ingen som är nojig? Men att reflektera över hur en livsstilsförändring kommer att påverka en som person känns sunt, tycker jag. Jag misstänker ju att det är de som aldrig gjort det som blir de där mammorna som jag inte gillar.

Kanske inte, var nog bara en känsla

 

[Amha]

Om man säger så här då: Om du av någon anledning genomgår ett slags totalförändring när du har fött barn och blir en mamzilla själv, är det väl i så fall för att du VILL det. För att du vill gå all-in. Jag förstår inte problemet, om det är dig själv som du sas vill skydda dig ifrån. Är det trist umgänge som är bekymret så välj någon annan att hänga med än konstiga mamma-gruppen. (Min var astråkig av helt andra orsaker, så jag övervägde inte ens umgås med den.)

Och jag tänkte ställa frågan "vem bestämmer vad som är ett tråkigt liv åt någon annan?" men det kanske var överflödigt

 

[Hiddeous]

Och jag tänkte ställa frågan "vem bestämmer vad som är ett tråkigt liv åt någon annan?" men det kanske var överflödigt

Nu hänger jag nog inte med. Menade du det jag skrev? Om de levde ett astråkigt liv har jag ingen aning om, det enda jag vet är att de som personer var trista att umgås med. Räcker gott så för mig

 

[Amha]

Nu hänger jag nog inte med. Menade du det jag skrev? Om de levde ett astråkigt liv har jag ingen aning om, det enda jag vet är att de som personer var trista att umgås med. Räcker gott så för mig

Otydlig frågan tänkte jag ställa till ts men du skrev nästan samma sak så det blev nästan överflödigt.

Asch, jag är snurrig. Det jag menade var att jag höll med dig lite och reagerade på ts kommentar att andra hade tråkiga liv pga sitt nya intresse, barn. Tråkigt enligt vem, tänkte jag

 

[TeamLundVer]

Jag kan ta mig och min man som exempel (BF om 9 dagar)
Jag är inte barnkär. Vissa barn är mer ok än andra (tex våra gudsöner) men nog tusan kan jag tycka att barn är jobbiga, eller framför allt deras föräldrar som direkt släpper allt för sina barn. Min bästa vän kan tex helt sluta lyssna för att hennes son gör ngt (och då är ändå hennes sambo i samma rum). Jag vill kunna fortsätta vara vuxen även om vi har barn.

Min man däremot älskar barn. Egentligen borde han jobba som förskollärare. Det står lekfarbror i pannan på honom och är vi på middag /fest så leker han med barnen.

 

[Comatose]

Och jag tänkte ställa frågan "vem bestämmer vad som är ett tråkigt liv åt någon annan?" men det kanske var överflödigt

Enligt mig förstås! Jag skriver ju tråden utifrån mig själv och jag resonerar utifrån mig själv när jag säger att de verkar ha urtrista liv. Många av er här håller säkert inte med och det är ju utifrån era perspektiv. Jag vill inte leva så, jag tycker att de verkar ha urtrista liv, så: enligt mig.

 

[Apollo 13]

@Comatose

Jag orkar inte skriva en roman..
Ja, ditt liv kommer att förändras när du får barn. Om det efter att du fått barn, fortfarande är viktigt för dig att inte definiera dig själv som endast mamma, så kommer du hitta vägar och möjligheter för att kunna vara mer än bara mamma. Visar det sig att det viktigaste är mammarollen och att resten är skitsamma, så skiter du i allt annat... Helt enkelt så blir det oavsett inget problem så länge du gör det som känns bra för dig. Vill du inte lyssna på folk som pratar bajs så gör du inte det. (Obehagligt nog har jag hamnat i en sits där mitt eget barns bajs känns normalt att prata om men inte andra barns! ^^)

//Definierar mig inte som enbart morsa, även om morseriet tar upp jäkligt mycket av min tid, men jag mortionerar hästen 6 dagar i veckan sen en tid tillbaka (i början va de rätt mycket), tränar, träffar kompisar osv.

Saker löser sig, jag lovar.

 

[Comatose]

@Comatose

Jag orkar inte skriva en roman..
Ja, ditt liv kommer att förändras när du får barn. Om det efter att du fått barn, fortfarande är viktigt för dig att inte definiera dig själv som endast mamma, så kommer du hitta vägar och möjligheter för att kunna vara mer än bara mamma. Visar det sig att det viktigaste är mammarollen och att resten är skitsamma, så skiter du i allt annat... Helt enkelt så blir det oavsett inget problem så länge du gör det som känns bra för dig. Vill du inte lyssna på folk som pratar bajs så gör du inte det. (Obehagligt nog har jag hamnat i en sits där mitt eget barns bajs känns normalt att prata om men inte andra barns! ^^)

//Definierar mig inte som enbart morsa, även om morseriet tar upp jäkligt mycket av min tid, men jag mortionerar hästen 6 dagar i veckan sen en tid tillbaka (i början va de rätt mycket), tränar, träffar kompisar osv.

Saker löser sig, jag lovar.

Det är jättefint att ni alla svarar, men jag tror att ni missuppfattar litegrann: jag är inte speciellt orolig. Jag är över trettio år, har hunnit med en del innan jag skaffar mitt första barn, känner mig själv hyfsat och tycker att jag är en rätt stabil person som har fötterna på jorden. Jag tror inte att jag är typen som lägger ner mig själv för att börja diskutera barnvagnsmodeller, och det är ju skönt, för sådan vill jag inte vara. Jag betvivlar inte för en sekund att det löser sig.


Jag var nyfiken på hur NI kände innan ni blev mammor? Tänkte ni på hur ni ville vara innan? Blev det annorlunda än ni tänkt er?

 

[Hiddeous]

Jag var nyfiken på hur NI kände innan ni blev mammor? Tänkte ni på hur ni ville vara innan? Blev det annorlunda än ni tänkt er?

Javisst, och det mesta har jag fått omvärdera! Men jag vill ju påpeka också att människor förändrar sig hela tiden, oavsett barn. Jag har ändrat politisk åsikt och ställningstaganden i en rad frågor under de senaste 15 åren. När barnen kom ändrade sig mycket igen. Jag har aldrig tänkt på mig själv i 3:e person och försökt visualisera vem jag vill vara. För mig låter det ganska självupptaget och poänglöst. Jag är den jag är, eller den jag blir. Däremot har jag tänkt att "så och så ska jag inte göra... inget godis, ingen snabbmat, aldrig tv, ingen kommersiell barnpassning, massor av skogsutflykter, bla bla" - och gjort precis tvärtom. När det gäller att dras in i föräldraskapet var jag mån om att hålla distansen med första barnet. Sedan insåg jag nog att det var ganska löjligt. Varför gå omkring och låtsas som att jag inte är mamma, när jag faktiskt är det? Fuck mig och min självbild som mor som kombinerar småbarn med jobb, fuck vad kompisarna tycker - vad är bäst för barnen?

Men mest har föräldraskapet ställt saker på sin spets när det gäller genus. Där har barnen definitivt varit en milstolpe. Före var det inte så viktigt vem som gjorde vad här hemma. Nu är det skillnaden mellan en bra dag och en dålig dag, för orken tryter, pengarna färre och tiden knapp. Så jag är nog en mycket mer feministisk person i dag och förstår mycket mer av den problematiken.

 

[Amha]

Jag tänkte att jag skulle ha hästar, rida, åka på resor, umgås med barnet, jobba osv.

Jag har tänkt om vad gäller hästarna. Inte enbart pga barnet. Jag åker dit jag vill (hästen tar upp ett släp och massa plats i bilen, barnet tar mycket mindre), jag umgås med barnet. Jag jobbar ännu inte, förutom en paus på 5 månader i år. Jobbade även extra från att barnet var 3 månader. 8-timmarspass.

Några vänner har jag tappat men det beror i första hand på flytt. Jag har fått ett mer långsiktigt tänk vad gäller det mesta. Värdesätter det mesta i livet mycket högre nu än jag gjorde tidigare men visst har jag fått nya saker att ta hänsyn till i mitt liv. Exempel på detta är ju en sån simpel sak som förskoleplats. Förskolan går hand i hand med kommunvalet vilket gör att min politiska åsikt inom kommunen ändrats från "bra för mig" till "bra för barnet och eventuellt även för mig".

Tider förändras. Man får nya saker i sitt liv och om du vill vara den du är idag förutom att du berikats med barn så är du nog det. Ändras du så är det förhoppningsvis för att du vill det.

 

[skiesabove]

Jag gillar inte heller mammazillor/lattemammor men har tack och lov vanliga vettiga mammor i min umgängeskrets. Goa, intressanta människor som råkar ha en familj också.

Mammazillor ser jag som identitetssvaga och omogna (ja, med ett visst mått av förakt) och har ingen lust att umgås med såna oavsett om dom har barn eller inte. Om dessa människor inte skulle prata bajsblöjor skulle det vara naglar eller kläder eller kvarg. Det är inte en fördom, det är mina erfarenheter. Jag diskuterar gärna djupare filosofiska aspekter av barns utveckling/att ha barn men kräks av shoppingprat och skvaller.

Är inte orolig inför mammarollen själv, jag längtar. Äntligen blir det familjemiddagar, lego överallt och utflykter! Men det blir å andra sidan ingen större förändring mot hur jag är idag (har yngre kompisar som kallar mig farmor).

 

[majola]

Innan mitt forsta barn foddes var jag overtygad om att jag ville jobba och gora karriar osv. Jag skulle inte ha nagra problem med att lamna min ettaring pa forskola. I ett utvecklingssamtal strax innan jag gick hem den graviditeten pratade vi om att jag sannolikt skulle bli teamledare nar jag kom tillbaka.

Verkligheten blev helt annorlunda. ;-) Till att borja med drabbades jag av ngn postpartal strykneuros och borjade tvangsmassigt stryka allt (innan strok jag till brollop och begravning ungefar). Nu tre och ett halvt ar senare har jag hamtat mig sa pass att jag ibland inte stryker tvattlappar. Never ever att jag vill ha mina smabarn fem dar i veckan pa forskola och karriaren ar liksom inget tema langre.

Daremot snackar jag inte bajs eller prackar pa framlingar senaste nytt om barnen. Men visst har jag forandrats och saker som tidigare intresserade min tycker jag nu ar ratt langtrakiga.

 

[Hiddeous]

Jag gillar inte heller mammazillor/lattemammor men har tack och lov vanliga vettiga mammor i min umgängeskrets. Goa, intressanta människor som råkar ha en familj också.

Mammazillor ser jag som identitetssvaga och omogna (ja, med ett visst mått av förakt) och har ingen lust att umgås med såna oavsett om dom har barn eller inte. Om dessa människor inte skulle prata bajsblöjor skulle det vara naglar eller kläder eller kvarg. Det är inte en fördom, det är mina erfarenheter. Jag diskuterar gärna djupare filosofiska aspekter av barns utveckling/att ha barn men kräks av shoppingprat och skvaller.

Jo, det är fördomar. Big time. Får man fråga vilka filosofiska resonemang som är okej att vädra i din närvaro?