Mammaprylen... är den så himla kul?

[Hiddeous]

Och jag tycker att folk som bara tjatar om hästar är rätt trista de också.

Fast det är ju en helt annan sak. Jag intresserar mig för hästar och engagerar mig mer i vissa frågor, men varenda hobbyryttares issues är ju inte jättekul att gräva ner sig i.

Ska lägga till också en stor skillnad mellan hästar och barn för min del: Barn ömmar jag mer för, eftersom jag blir väldigt illa berörd när de behandlas illa. De ska ju växa upp och bli en del av vårt samhälle, och jag tycker mig ta större ansvar även för andras barn i dag än tidigare. Hästar engagerar jag mig i när det gäller djurskyddsfall, men i övrigt har jag gett upp lite...

 

[Comatose]

Du är inte intresserad av barn nu, men du kanske blir? Det vore ju konstigt att vara förälder och inte engagera sig i några generella frågor kring barn. Exempelvis omsorg, skola, vård, misshandel, socialtjänstens jobb, etc etc. Jag hade givetvis inget större intresse för gruppen "barn" innan jag själv fick barn, på samma sätt som jag inte är superengagerad i frågor som rör pensionärer i dag. Men det betyder ju inte att jag ligger på sofflocket den dagen när jag faktiskt är pensionär själv.

Eller så blir jag inte det. För det finns ju uppenbarligen såna här också, alla är ju olika. Alla drabbas inte av en hormonchock och börjar prata bajs vid middagsbordet. Men andra gör det.

Det blir spännande att se, jag lovar att återkomma inom något år.

 

[Hiddeous]

Eller så blir jag inte det. För det finns ju uppenbarligen såna här också, alla är ju olika. Alla drabbas inte av en hormonchock och börjar prata bajs vid middagsbordet. Men andra gör det.

Det blir spännande att se, jag lovar att återkomma inom något år.

Det är inte hormonchocker jag pratar om, det är ansvarstagande gentemot samhället. Ett barn uppfostras märkligt/far illa i en familj = man engagerar sig troligen mer om man är förälder själv. Skolan är undermålig och lärarna flyr = det drabbar mig och mina barn, alltså engagerar jag mig i frågan. Misshandel och droger förekommer regelmässigt i centrum på orten = fara för mina barn och andras, alltså vill jag veta mer om vad som händer där och vad som kan göras. Jag har aldrig egentligen diskuterat bajs. Jag gör det fortfarande inte, eftersom jag vet att mitt barn är friskt.

 

[Comatose]

Det är inte hormonchocker jag pratar om, det är ansvarstagande gentemot samhället. Ett barn uppfostras märkligt/far illa i en familj = man engagerar sig troligen mer om man är förälder själv. Skolan är undermålig och lärarna flyr = det drabbar mig och mina barn, alltså engagerar jag mig i frågan. Misshandel och droger förekommer regelmässigt i centrum på orten = fara för mina barn och andras, alltså vill jag veta mer om vad som händer där och vad som kan göras. Jag har aldrig egentligen diskuterat bajs. Jag gör det fortfarande inte, eftersom jag vet att mitt barn är friskt.

Fast det där är jag redan intresserad av, eftersom jag har ett hälsosamt intresse för min omvärld. De jag pratar om är inte intresserade av samhällsfrågor, de är intresserade av barnvagnsmärken och potträning.

 

[Tassetass]

Du är inte intresserad av barn nu, men du kanske blir? Det vore ju konstigt att vara förälder och inte engagera sig i några generella frågor kring barn. Exempelvis omsorg, skola, vård, misshandel, socialtjänstens jobb, etc etc. Jag hade givetvis inget större intresse för gruppen "barn" innan jag själv fick barn, på samma sätt som jag inte är superengagerad i frågor som rör pensionärer i dag. Men det betyder ju inte att jag ligger på sofflocket den dagen när jag faktiskt är pensionär själv.

Fast de generella frågor du tar upp är jag intresserad av ändå eftersom jag är intresserad av samhället och av människor (plus att jag läser till jurist och då aktualiseras många ämnen som relaterar till barn, funderar till och med på att skriva min C-uppsats om ett barnrelaterat ämne).

Jag gillar människor, men alla människor intresserar mig inte och ger mig ingen lust att interagera. Barn är människor och det finns således intressanta och ointressanta sådana. Barn har dock ingen särställning för mig, som de hade tex för min mamma som verkligen kände att barn var meningen med livet.

 

[Hiddeous]

Fast de generella frågor du tar upp är jag intresserad av ändå eftersom jag är intresserad av samhället och av människor (plus att jag läser till jurist och då aktualiseras många ämnen som relaterar till barn, funderar till och med på att skriva min C-uppsats om ett barnrelaterat ämne).

Jo, vem vill inte hävda att man har ett hälsosamt intresse för samhället? Men om man säger så här då: innan du började studera var du intresserad av juridik (utgår jag ifrån, eftersom du valt att studera ämnet). Nu när du går på juristlinjen är du fortfarande intresserad, men dina detaljkunskaper har ökat sisådär 1000 procent. Så upplever jag att det är att bli förälder. Man har ett visst generellt intresse innan man får bebisen, men när den väl dimper ner måste man sätta sig in i saker på ett helt annat plan. Du måste veta betydligt mer försäkringskassans snåriga regler; du måste veta något om de lokala förskolorna och hur de bedrivs på en betydligt mer detaljerad nivå; du sätter dig kanske in i barnets utvecklingsstadier någotsånär för att förstå vad som händer när barnet plötsligt har ledsna perioder, etc etc. Det gör man normalt inte om man inte är förälder. Jag tolkar din mammas intresse för barn som att hon ville ha barn och älskade att umgås med barn. Det är inte samma sak för mig. Man kan ha ett helt tjog med ungar hemma utan att någonsin titta över köksbordet i generella barnfrågor. Faktiskt är det lättare att göra just det - gräva huvudet i sanden - om man ständigt städar och lagar mat åt barn. jag vet inte hur din mamma var förstås, men förstår du hur jag tänker?

 

[Hiddeous]

Fast det där är jag redan intresserad av, eftersom jag har ett hälsosamt intresse för min omvärld. De jag pratar om är inte intresserade av samhällsfrågor, de är intresserade av barnvagnsmärken och potträning.

Ja, fast "barn" är ett väldigt vitt område. När jag pratar med mina vänner talar vi både om enskilda fall (typ: gud vad trött jag är. Sover din bra?) och generella frågor med fokus på barn (typ: läste du om det där ungdomsgänget i Huddinge? Helt sjukt!).

 

[Tassetass]

Jo, vem vill inte hävda att man har ett hälsosamt intresse för samhället? Men om man säger så här då: innan du började studera var du intresserad av juridik (utgår jag ifrån, eftersom du valt att studera ämnet). Nu när du går på juristlinjen är du fortfarande intresserad, men dina detaljkunskaper har ökat sisådär 1000 procent. Så upplever jag att det är att bli förälder. Man har ett visst generellt intresse innan man får bebisen, men när den väl dimper ner måste man sätta sig in i saker på ett helt annat plan. Du måste veta betydligt mer försäkringskassans snåriga regler; du måste veta något om de lokala förskolorna och hur de bedrivs på en betydligt mer detaljerad nivå; du sätter dig kanske in i barnets utvecklingsstadier någotsånär för att förstå vad som händer när barnet plötsligt har ledsna perioder, etc etc. Det gör man normalt inte om man inte är förälder. Jag tolkar din mammas intresse för barn som att hon ville ha barn och älskade att umgås med barn. Det är inte samma sak för mig. Man kan ha ett helt tjog med ungar hemma utan att någonsin titta över köksbordet i generella barnfrågor. Faktiskt är det lättare att göra just det - gräva huvudet i sanden - om man ständigt städar och lagar mat åt barn. jag vet inte hur din mamma var förstås, men förstår du hur jag tänker?

Jag förstår inte riktigt hur de argument du för talar för ett specifikt barnintresse, eller hur jag nu ska uttrycka mig. Givetvis lär jag mig om det jag ger mig in i, men i många fall handlar det mer om att jag måste kunna vissa saker snarare än att jag vill ha den kunskapen av rent intresse.

 

[AgentCarter]

Jag tror det är svårt att säga hur det bli när man får barn. Mycket eftersom hormonpåslaget är helt förjävligt och man får instinkter som faktiskt inte existerar innan.
Just det här med problem med att lämna bort barnet tror jag är vanligare än vad man tror, men man märker inte av det/pratar inte om det utanför vänskapskretsarna.
Men jag tror också det är ett väldigt naturligt beteende. Var nog inte mammorna som dumpade barnen i skogen under tiden de gjorde något annat som fick föra sina gener vidare typ.

Bästa rådet inför föräldraskapet är nog: förvänta dig ingenting. Tro ingenting.

 

[Hiddeous]

Givetvis lär jag mig om det jag ger mig in i, men i många fall handlar det mer om att jag måste kunna vissa saker snarare än att jag vill ha den kunskapen av rent intresse.

Fast det är det som jag tror ändras när man blir förälder. Visst måste man ha kunskapen, sure, men parallellt med det odlar man också ett intresse som går utöver "måste", i grunden för att man älskar sitt barn och vill sitt bästa för det. Och när man lär sig nya saker och möter nya erfarenheter ökar även intresset för att prata om det. Alltså, nu svamlar jag, men: att prata barn är inte bara potträning och bajs och till synes banala saker. Det kan vara så mycket mer. Och jag tror att det vore konstigt om man blev förälder och aldrig kände behovet av att reflektera. Om man är en reflekterande person, vill säga. Om man gillar att vända och vrida på saker, gör man säkert det även när det gäller barn.

 

[Tassetass]

Fast det är det som jag tror ändras när man blir förälder. Visst måste man ha kunskapen, sure, men parallellt med det odlar man också ett intresse som går utöver "måste", i grunden för att man älskar sitt barn och vill sitt bästa för det. Och när man lär sig nya saker och möter nya erfarenheter ökar även intresset för att prata om det. Alltså, nu svamlar jag, men: att prata barn är inte bara potträning och bajs och till synes banala saker. Det kan vara så mycket mer. Och jag tror att det vore konstigt om man blev förälder och aldrig kände behovet av att reflektera. Om man är en reflekterande person, vill säga. Om man gillar att vända och vrida på saker, gör man säkert det även när det gäller barn.

Du har odlat ett sådant intresse. Alla gör inte det vilket flera svar i den här tråden bekräftar.

Förstår inte riktigt vad du menar med biten om att reflektera, hur hänger det ihop med ett allmänt barnintresse?

 

[Tramptass]

Va? Trenden är väl att säga: jag ÄLSKAR barn och att vara hemma med mina barn och vi bakar småkakor hela dagarna, pysslar och pickar ekologiska grönsaker. Blablablabarn, blabla, barn, barn, barnbarn, bajs, blabla, barn, bröstmjölk, bla, örontermometer och rumpalvedon, blabla?

Jag är inte speciellt intresserad av "barn". Jag tänker nästan exakt som @Roheryn - jag kommer förstås älska mitt eget barn, mina kompisars barn är jag ju intresserad av för att de är familjemedlemmar till mina kompisar, men "barn"... Nä, det är inte ett speciellt intressant ämne.

Och jag tycker att folk som bara tjatar om hästar är rätt trista de också.

Jag upplever samma "trend". Det ska vara sååå mycket gull, bajs, pyssel och lull-lull som det bara går, helst ska mamman sluta existera och bara leva/andas barn. (Elaka jag låter barnet sova middag i stallet så att jag kan mocka i lugn och ro...det skulle man inte säga högt i sin föräldragrupp, inte heller att man saknade förväntningar inför förlossningen för att "barnet ska ut, jag kan inte göra så mycket åt det". Jag är en mycket, mycket märklig människa enligt en del i min f-grupp).

Jag är fortfarande jag även om jag ofta har med mig junior. Jag har inget större intresse av att diskutera honom med "allt och alla" däremot svarar jag artigt på frågor om honom och hans utveckling. Det stör mig lite att när jag får frågan hur det är så förväntas jag bara (av en del) svara för honom, hur det är med mig är tämligen ointressant!

 

[Hiddeous]

Du har odlat ett sådant intresse. Alla gör inte det vilket flera svar i den här tråden bekräftar.

Så har inte jag tolkat svaren. Många är måna om att poängtera att de inte har gått ner sig så mycket i mammeriet att detta har tagit över och fått negativa konsekvenser i det sociala livet. Då talar vi umgängen där ingen annan är intresserad av att diskutera bebisar.
Att de inte är intresserade av sina barn och sådant som rör barn tror jag att få skulle skriva under på, för då skulle man rimligtvis framstå som en ganska oengagerad och faktiskt sämre förälder. Att vara medveten om barnens behov är ju rätt viktigt, om vi ska vara ärliga. Varför skaffar man annars barn över huvud taget?

Jag menar att människor som tänker och analyserar saker generellt, också lär reflektera och ventilera sådant som rör barn. Det är logiskt. Och jag tror att reflektion över såväl stora som små frågor tillsammans med andra likasinnade inte alls ska föraktas, det gör oss till bättre föräldrar och kan vara livsviktigt till och med. Att gå hemma och skrota kan vara ensamt, det ska man inte glömma. Socialt babbel om blöjor, trötthet, depression etc etc kan vara en lifesaver.

 

[carmarnic]

Även om jag tror att jag inte kommer bli något överhormonellt upphöjt väsen som vägrar släppa barnet ifrån mig, så finns förstås risken och då kommer jag kämpa emot det utav bara helvete. Detta av den enkla anledningen att jag inte vill vara en sån person och att det inte kommer att vara det bästa för familjen i det långa loppet. Skulle jag och sambon bli sådana som inte kan lämna barnet till den andra utan att må dåligt får vi väl må dåligt, det skulle inte gagna oss om vi agerade på sådana känslor. Sen så kan det ju hända annat som gör att en halvmeter känns som maxavstånd, t.ex. om barnet föds sex veckor för tidigt (som sambon) eller om det blir dödssjukt (som jag blev)

Fast det kanske inte går att välja helt där. Min dotter vägrade vara hos någon annan förutom mig mellan hon var 2-6 månader. Det var väldigt jobbigt för mig att vara så låst, för hennes pappa att inte ens kunna hålla i din dotter och för mor- och farföräldrarna som ju inte heller kunde hålla i henne. När hon var ca 5 månader åkte jag på en hoppträning och hennes farmor var barnvakt. Dottern skrek i 3 timmar tills jag kom tillbaka så det var inte så att hon lugnade sig heller
Har aldrig haft problem med att någon annan håller på med mitt barn men jag mår dåligt av att höra henne skrika för att hon verkligen inte vill vara hos någon.

 

[Tassetass]

Fast det kanske inte går att välja helt där. Min dotter vägrade vara hos någon annan förutom mig mellan hon var 2-6 månader. Det var väldigt jobbigt för mig att vara så låst, för hennes pappa att inte ens kunna hålla i din dotter och för mor- och farföräldrarna som ju inte heller kunde hålla i henne. När hon var ca 5 månader åkte jag på en hoppträning och hennes farmor var barnvakt. Dottern skrek i 3 timmar tills jag kom tillbaka så det var inte så att hon lugnade sig heller
Har aldrig haft problem med att någon annan håller på med mitt barn men jag mår dåligt av att höra henne skrika för att hon verkligen inte vill vara hos någon.

Visst kan det bli så, men eftersom sambon ska vara hemma först är det snarare han som är i riskzonen där.

 

[Hiddeous]

Va? Trenden är väl att säga: jag ÄLSKAR barn och att vara hemma med mina barn och vi bakar småkakor hela dagarna, pysslar och pickar ekologiska grönsaker. Blablablabarn, blabla, barn, barn, barnbarn, bajs, blabla, barn, bröstmjölk, bla, örontermometer och rumpalvedon, blabla?

Jag måste faktiskt tillstå att det hänger nog på vilket umgänge man har. Jag känner inte någon som är sådan. Alla i min vänskapskrets är mycket öppna med både det som är positivt och det som är asjobbigt. Inget romantiserande alls.

 

[Emor]

Det är jätteolika hur man tar föräldrarollen. Jag har nog aldrig så stort behov av att få vara ifred, som jag haft sen jag blev mamma. När äldsta dottern föddes tog det 4 månader innan jag började jobba, jag hade tänkt vara hemma ett år men jag fick spunk tämligen fort. Yngsta dottern är nu 2 veckor, och jag har inte gjort avbrott i mina studier, och har inte tänkt göra det heller. Hon har varit med till campus någon gång, och jag har lämnat henne med sin pappa och åkt själv någon gång, den senare varianten föredrar jag alla tider. Jag går bara 2 dagar i veckan just nu, resten är hemmastudier och det är skönt, men dom där 2 dagarna hemmifrån stör mig faktiskt inte, fast dom kanske borde... Däremot så är jag gärna hemma när jag kommit hem, så hästarna är satta på vila och ett tag framöver tills lusten infinner sig, men dom mår inte dåligt av det, och jag räknar med att när mer rutiner kommer så blir det en frihet att kunna gå ut till stallet om kvällarna igen.

Och bebisbajs tror jag aldrig någonsin jag diskuterade med någon förra gången, har inte riktigt kommit in i dom tankarna nu heller, tack och lov. Jag är precis samma människa som innan, men jag prioriterar lite annars. (ex, jag står inte ute i timtal i stallet dagtid nu om tjejerna är vakna, då tar jag det då dom sover)

 

[carmarnic]

Jag ska ha barn i april,snabbtförstås spännande ochsmugitr men jag kan inte FÖRSTÅ den här mammahetsen. Varför verkar så många bli totalt uppslukade och sluta fungera i sina vanliga sammanhang?

Jag var på en återträff för ett tag sedan. Vi hade inte setts på tio år. Vi var femton tjejer som skulle dricka vin och käka, skvallra lite om vad som hänt de senaste åren och ha det trevligt. En av dem tog med sin halvårsgamla bebis. Det hade ju varit trevligt om det varit en fika eller liknande som vi skulle gå på, men nu fick alla trippa på tå och prata tyst hela kvällen, för att den inte skulle vakna.

Ehh, så gör man väl inte?

Jag skulle aldrig komma på tanken ärligt talat. Antingen hade jag lämnat bebisen hos hens pappa, eller så hade jag vackert stannat henne och tänkt att "just nu är det inte läge för det här, jag följer med nästa gång". Jag tycker det var skitkonstigt. Under middagen hade alla supermammor (alla äter ekologiskt, använder tygblöjor och är allmänt jätteduktiga på allt som har med hus och hem att göra) diskussioner om färgen på deras ungars bajs och verkade noll och intet intresserade av något annat än barn.

Jag blev rätt trött faktiskt. Jag har ingen lust att bli sådär. Självupptagen och helt obekymrad om världen omkring mig. Min kväll blev väl SISÅDÄR kul, för när de var klara att prata om bebisars började de prata om hur härligt det var att vara gift. Ungefär där kräktes jag i munnen och gick hem.

Vad hände? De här tjejerna var de svartklädda rebellerna på gymnasiet, de som aldrig skulle gifta sig... Nu var de förvandlade till Stepford wives allihop. Alltså. Det enda de gjort är att klämma ut en unge och det har, ärligt talat, många gjort innan dem. Men de betedde sig som att de var i något slags upphöjt tillstånd. Lite bättre liksom.

Jag är inte intresserad av BARN. Jag tycker knappt ens OM dem, blir ofta obekväm med många ungar. Jag kommer förstås älska ihjäl mitt eget barn, men jag tänker inte ha mitt barn som mitt fritidsintresse. Och jag tänker näppeligen sitta och prata bajsfärger vid middagsbordet. Men hur håller man det här ifrån sig? Tycker ni att ni har blivit fröken Duktig-Stepford wives sen ni fick barn? Ser ni några sådana tendenser? Ville ni det rentav?

Jag är nyfiken på hur ni tacklar det här med MODERSKAPET...

Jag är inte heller någon barnperson men såklart älskar jag ju mitt eget över allt annat. Jag har aldrig varit intresserad av andras barn innan jag fick mitt eget. Nu är det ju såklart intressant att diskutera med andra som har barn i samma ålder om hur de har det och vad deras barn lärt sig osv.
Men eftersom att jag har varit så totalt ointresserad av barn tidigare pratar jag sällan så mycket om henne med andra som inte har småbarn. Varför skulle dem vara speciellt intresserade när jag aldrig har varit det?
Men jag känner att jag blev förändrad när jag fick barn. Mest kanske för att jag fick sova som mest 2 timmar i sträck tills hon var 9 månader. Det var ganska mosigt i huvudet då
Sen vart jag less på att bara umgås med barn och andra med barn rätt tidigt så jag började jobba 25% när hon var 7 månader. Det var såå kul att få börja försöka tänka igen!

Sen hade jag nog också tagit med mig barnet som din kompis gjorde, iaf i den åldern, men vår dotter har vi aldrig smygit runt när hon sovit utan hon har fått lära sig att sova med ljud omkring sig.

 

[Tassetass]

Så har inte jag tolkat svaren. Många är måna om att poängtera att de inte har gått ner sig så mycket i mammeriet att detta har tagit över och fått negativa konsekvenser i det sociala livet. Då talar vi umgängen där ingen annan är intresserad av att diskutera bebisar.
Att de inte är intresserade av sina barn och sådant som rör barn tror jag att få skulle skriva under på, för då skulle man rimligtvis framstå som en ganska oengagerad och faktiskt sämre förälder. Att vara medveten om barnens behov är ju rätt viktigt, om vi ska vara ärliga. Varför skaffar man annars barn över huvud taget?

Jag menar att människor som tänker och analyserar saker generellt, också lär reflektera och ventilera sådant som rör barn. Det är logiskt. Och jag tror att reflektion över såväl stora som små frågor tillsammans med andra likasinnade inte alls ska föraktas, det gör oss till bättre föräldrar och kan vara livsviktigt till och med. Att gå hemma och skrota kan vara ensamt, det ska man inte glömma. Socialt babbel om blöjor, trötthet, depression etc etc kan vara en lifesaver.

Jag tror det är lika bra att vi avslutar just den här diskussionen oss emellan, för jag vet ärligt talat inte hur jag ska bemöta det du skriver (för det du skriver är, för mig, inte riktigt begripligt sett till sammanhanget och jag skulle tro att det är lika obegripligt för dig att jag ser det så).

 

[Hiddeous]

Jag tror det är lika bra att vi avslutar just den här diskussionen oss emellan, för jag vet ärligt talat inte hur jag ska bemöta det du skriver (för det du skriver är, för mig, inte riktigt begripligt sett till sammanhanget och jag skulle tro att det är lika obegripligt för dig att jag ser det så).

Jaha, ok.
Själv tycker jag hela tråden egentligen är lite ironisk, på ett sätt. "Jag tänker inte bli en mamma som går ner mig i barnträsket och babblar om barn, men redan nu har jag börjat ventilera min ångest här på forumet i en lång tråd." Obs - jag tycker inte alls att det är fel, eller dåligt eller negativt. Jag tycker bara att det är lite underfundigt. Och jag sätter en rätt god slant på att om grubblerierna börjar redan här (om rätt ytliga saker, för tråden handlar mycket om hur man framstår inför andra) lär de inte avta när bebisen kommer. Men som sagt, osvuret är bäst...