Mammaprylen... är den så himla kul?

[Tassetass]

- JAG VILL VARA I DIN MAMMAGRUPP @Tassetass !! (Bor du i Stockholm?)

Så här tänker jag med. Jag är inte alls tillfreds med tanken på att jag skulle bli en helt annan person med andra värderingar för att jag får barn...

Tyvärr, jag bor i Örebro.

 

[Comatose]

Tyvärr, jag bor i Örebro.

Åh.

 

[Hiddeous]

- JAG VILL VARA I DIN MAMMAGRUPP @Tassetass !! (Allvarligt: bor du i Stockholm?)

Så här tänker jag med. Jag är inte alls tillfreds med tanken på att jag skulle bli en helt annan person med andra värderingar för att jag får barn...

Men det är klart att du inte blir det! Jag har väldigt svårt att tro att man blir ett maniskt kontrollfreak över natt, bara för att man får barn. Jag har själv varit mer som du och Tassetass beskriver och har från start lämnat bort mitt barn till alla möjliga och omöjliga. Minstingen går laget runt på luncherna med kollegorna och bärs runt av bekanta på fester (oftast för att jag ska kunna få äta i fred) och han älskar uppmärksamheten. Jag har aldrig haft några tankar om att just jag är bäst lämpad att i alla lägen ta hand om mitt barn/hästar/hus/bilar whatsoever, utan att andra är minst lika kompetenta och troligen kompletterar mina svagheter på bra sätt. Och att man lär av andra. Min äldsta är i dag 4 år och trygg i sig själv och otroligt omtänksam. Så då tänker jag (med lite grann facit i hand) att min stora tillit till andra, eller brist på kontrollbehov, eller vad man nu ska kalla personlighetsdraget, kanske gjorde något gott i alla fall!

 

[Hiddeous]

Jo, för min del får ju folk skaffa vilka intressen de VILL, det är mer det här med att stoppa upp det i ansiktet på folk som...inte riktigt är intresserade... som är mitt problem. Jag fattar att man blir intresserad av sin unge, men att inte förstå att alla andra inte är det verkar konstigt.

Så har jag också tänkt. Och blivit förvånad över all den uppmärksamhet som just jag och mitt barn har fått, från alla håll! Kollegorna ställde till med en spontan baby shower och vill ha bilder till höger och vänster, folk frågar saker och möter med ett leende när jag tar min bebis med mig om det så är till pubar, restauranger eller fester. Bebisar fascinerar, så är det bara, och jag tror att du kan slappna av - du kommer inte att tråka ut någon. Kanske är du den som är minst intresserad av att prata barn i ditt umgänge när bebisen väl kommer!

 

[Amha]

(Tillägg: Jag ser nu att du skrev att du inte tyckte det kändes okej att någon annan hade barnet, inte att du inte tillät det, så jag drog nog på en extra växel i mitt svar.)

Helt riktigt. Ibland gör man saker man inte tycker om för att glädja andra. Såsom befinna sig på middagar man inte är sugen på egentligen, lämna bort barnet till folk som kommer på besök fast man hellre legat i sängen med barn och sambo för sig själv och inte gjort annat än att mysa med sin egen familj eller för den delen släppa iväg tonåringen till "kompisen" när det eventuellt handlar om fest med alkohol. Trots allt har det varit viktigare för mig att tösens släkt fått bygga relationer med henne (hur mycket man nu bygger relationer med ett spädbarn..) än det varit för mig att använda alla tillfällen till att vara enbart min familj. Dock var barnvakt över min dåvarande gräns. Nu har tösen lämnats bort flera gånger på korta och längre turer, såklart.

Misstänkte dock att jag skulle få något svar liknande ditt. Därför försökte jag noga påpeka att jag var tyst och vackert lämnade ifrån mig barnet till de som ville.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag ska ha barn i april, det blir förstås spännande och nytt, men jag kan inte FÖRSTÅ den här mammahetsen. Varför verkar så många bli totalt uppslukade och sluta fungera i sina vanliga sammanhang?

Jag var på en återträff för ett tag sedan. Vi hade inte setts på tio år. Vi var femton tjejer som skulle dricka vin och käka, skvallra lite om vad som hänt de senaste åren och ha det trevligt. En av dem tog med sin halvårsgamla bebis. Det hade ju varit trevligt om det varit en fika eller liknande som vi skulle gå på, men nu fick alla trippa på tå och prata tyst hela kvällen, för att den inte skulle vakna.

Ehh, så gör man väl inte?

Jag skulle aldrig komma på tanken ärligt talat. Antingen hade jag lämnat bebisen hos hens pappa, eller så hade jag vackert stannat henne och tänkt att "just nu är det inte läge för det här, jag följer med nästa gång". Jag tycker det var skitkonstigt. Under middagen hade alla supermammor (alla äter ekologiskt, använder tygblöjor och är allmänt jätteduktiga på allt som har med hus och hem att göra) diskussioner om färgen på deras ungars bajs och verkade noll och intet intresserade av något annat än barn.

Jag blev rätt trött faktiskt. Jag har ingen lust att bli sådär. Självupptagen och helt obekymrad om världen omkring mig. Min kväll blev väl SISÅDÄR kul, för när de var klara att prata om bebisars började de prata om hur härligt det var att vara gift. Ungefär där kräktes jag i munnen och gick hem.

Vad hände? De här tjejerna var de svartklädda rebellerna på gymnasiet, de som aldrig skulle gifta sig... Nu var de förvandlade till Stepford wives allihop. Alltså. Det enda de gjort är att klämma ut en unge och det har, ärligt talat, många gjort innan dem. Men de betedde sig som att de var i något slags upphöjt tillstånd. Lite bättre liksom.

Jag är inte intresserad av BARN. Jag tycker knappt ens OM dem, blir ofta obekväm med många ungar. Jag kommer förstås älska ihjäl mitt eget barn, men jag tänker inte ha mitt barn som mitt fritidsintresse. Och jag tänker näppeligen sitta och prata bajsfärger vid middagsbordet. Men hur håller man det här ifrån sig? Tycker ni att ni har blivit fröken Duktig-Stepford wives sen ni fick barn? Ser ni några sådana tendenser? Ville ni det rentav?

Jag är nyfiken på hur ni tacklar det här med MODERSKAPET...

Jadu, hehe. Det finns inte mycket som provocerar lika mycket som hur andra gör med sina ungar, gäller även mig.

Det är ju lätt att tänka att ens eget sätt är det rätta, men ofta är det lite mer komplicerat än så.

 

[Miks]

@Comatose
Jag har flera vänner som blivit helt andra personer sedan de fick barn. De har slutat med sina hobbys, gått ner i tid och lagt karriären på hyllan innan de fyllt 30, haft barnet/barnen som enda intresse och samtalsämne. I vissa fall har jag orkat fortsätta ha kontakt med personerna i fråga. I andra fall har de blivit så personlighetsförändrade och så annorlunda mot innan att vi inte längre har något gemensamt. Då har jag ändå ett barn själv och väntar mitt andra.

Jag har, liksom du är inne på, ett väldigt stort behov av att fortfarande vara jag även efter att jag blev förälder. Jag tycker fortfarande det är kul att prata träning, jag kan hetsa upp mej i politiska frågor, jag har en karriär som jag vårdar och satsar på.

Däremot har jag fått en ny grej att ibland nörda ner mej i precis som med andra grejer som jag nördar ner mej i. Jag blev tex väldigt bra på sömn ett tag när det låg nära i vardagen. Både min, mannens och sonens. Jag har läst flera uppfostringsböcker för att jag vill skaffa mej perspektiv. Jag blev en fena på att köpa och sälja barnvagnar en period.

Det är precis som andra vittnar om väldigt svårt att inte hamna i träsket med att prata wipes, bajs, amning, ekologisk mat, tygblöjor osv osv osv. Men jag tror att är man medveten om vilken person man gärna vill vara så har man kommit en bit på väg. Vissa vill bli stepford wifes, andra vara som innan och några kommer hänga emellan och vara kameleonter. När du väl är där kan det vara spännande att se vart du hamnar och köra en realitycheck "är det här den personen jag vill vara?". Svaret kanske blir "ja just nu" eller "nä vad sjutton, shape up, kom ur träsket". Oavsett så har du faktiskt möjlighet att göra ett medvetet val och därefter ändra dej, välja om eller slå dig till ro

Så tänker jag!

Mvh Miks

 

[Tassetass]

Helt riktigt. Ibland gör man saker man inte tycker om för att glädja andra. Såsom befinna sig på middagar man inte är sugen på egentligen, lämna bort barnet till folk som kommer på besök fast man hellre legat i sängen med barn och sambo för sig själv och inte gjort annat än att mysa med sin egen familj eller för den delen släppa iväg tonåringen till "kompisen" när det eventuellt handlar om fest med alkohol. Trots allt har det varit viktigare för mig att tösens släkt fått bygga relationer med henne (hur mycket man nu bygger relationer med ett spädbarn..) än det varit för mig att använda alla tillfällen till att vara enbart min familj. Dock var barnvakt över min dåvarande gräns. Nu har tösen lämnats bort flera gånger på korta och längre turer, såklart.

Misstänkte dock att jag skulle få något svar liknande ditt. Därför försökte jag noga påpeka att jag var tyst och vackert lämnade ifrån mig barnet till de som ville.

Du var tydlig, det var jag som inte läste tillräckligt noga.

 

[Gnist]

Jag älskar bebisar och jag älskar att vara mamma, men mitt liv har aldrig stannat upp och jag har aldrig hängett mig åt bajsprat, blöjor eller annat sånt där. De små har fått hänga med i mitt liv mer än att jag har slutat leva och grottat in mig i mammajollret.

Finns liksom inga fel så länge man älskar sitt/sina barn och tar väl hand om dem

 

[cirkus]

Jag har hänggivit mg åt både det ena och det andra MEN det betyder inte att mitt liv stannat upp och det betyder inte heller att jag snackade bajsblöjor med folk som inte var i samma läge (småbarn)

 

[Hiddeous]

Misstänkte dock att jag skulle få något svar liknande ditt. Därför försökte jag noga påpeka att jag var tyst och vackert lämnade ifrån mig barnet till de som ville.

Det är ju förstås inget självändamål, det heller. Bebisen vill väl i första hand vara med sina föräldrar och hade du frågat Eva Rusz hade hon säkert sagt att det är något djupt biologiskt som gör att man slår klorna i sina barn, något som är viktigt för anknytning och överlevnad etc. För mig är det ett främmande förhållningssätt att inte vilja "dela med sig" av bebisen för att jag verkligen uppskattar mina pauser för mig själv! Jag älskar att kunna få äta i fred, älskar att få sova några timmar för mig själv, älskar att kunna skriva inlägg på Buke utan att ha en bebis i knät samtidigt. Min man är likadan, så vi går skift för att ge varandra space. Jag hade inte överlevt annars. Jag är bara fascinerad av mammor som du, som inte ens vill äta i fred.

 

[Madick]

Många ändrar sig mycket när de väl har sin bebis i famnen, oavsett hur mycket man tänkt att man inte ska göra det. Massor av hormoner och sen om man inte ser till (orkar/vill) vara ute bland andra vuxna så är bebisen allt man har att prata om, det är ju vad man upplever.

Med de två första hade jag fortfarande hästar och höll igång, träffade folk i stallet osv. Nu med trean 10 år senare ute på landet så är det bara jag och hon. Dock jobbar jag deltid både hemifrån, ute på fältet och nån dag i veckan på kontoret. JAG har inget behov av att prata bebis men andra pratar det gärna med mig och då svarar jag ju. Om att vara tyst, nej varför ska andra tassa på tå när JAG valt att ta med mig bebis? Dessutom sover min (alla tre har gjort) gott även i rörig miljö, är det en känslig tid när sömnen är lättstörd sätter jag bebis i sjal så stör inte nånting.

Jag tror att bebislivet blir som man gör det. Undantaget kolikbarn...

 

[Snurrfian]

Båda mina barn har hängt med på fester, restauranger och resor, när de var små sov de som stockar i lite stim, nu mera minglar de eller sätter sig någonstans och pysslar med sitt. På restauranger så fick vi ofta höra när de var mindre att de var väldigt väl uppfostrade, de störde ju inte de andra gästerna...

Ang bajsprat, det har jag pratade vid några tillfällen men två var vi tre mammor med lika gamla barn så det var lite intressant att jämföra.
Ang hobby för egen del så hade jag mer tid när barnen var mindre, nu har de själva så mycket aktiviteter att det är svårt att hinna stoppa in sitt eget, speciellt när de är på olika ställen samma tider... När de var små så var det bara att lämna dem hos pappan och åka och göra det man själv ville. Sen är det självklart beroende på hur man bor, vi bor på landet så skjutsa ingår, och av den anledningen så sörjer jag inte så mycket att jag har fått backa från mina intressen en del.

 

[Smulan75]

Intressant! det är bara att inse att alla är olika - men jag tror att fler vågar erkänna att barn inte är guds gåva på jorden - även om många förespråkare fortfarande försöker fördömma dem som gör det.

Jag var innan jag fick barn ganska ointresserad av barn och tyckte de mest var ett störande moment. Efter jag fick barn tycker jag fortfarande det - men skillnaden är att mitt barn kan vara "störande" ibland men absolut inte lika störande som andras dvs tålamodet med ens egna barn är på en helt annan nivå.

Efter jag fick barn ändrades inte mina åsikter och jag tycker fortfarande inte det är roligt att prata om barn & vad jag gör med mitt barn. Jag lägger inte upp statusupdateringar dagligen på vad dottern och jag ätit och hennes utveckling - hm tja hon är ju 11 nu så det hade ju inte gillats

Jag pratar inte massor "barnprat" med mina vänninor. Men självklart har barnet fått följa med när man varit ute och träffat folk och då har jag själv märkt att man väldigt lätt fokuserar på barnet - att hålla ordning på det, att se till att det är nöjt, mätt, bytt osv och man tappar lite den sociala umgänget. Så en period blev det naturligt att man träffade fler med egna barn när man var tvungen att ha med barnet, för att då var man på samma nivå och kunde träffa barnlösa vänner när man inte behövde ha med sig barnet.

Jag kan så väl känna din beskrivning om hur många uppslukas av sina barn så de inte kan prata om något annat. Att deras barn är deras liv. Tja vad kan jag säga - det är deras val. Jag väljer att inte umgås med dem - om jag kan undvika då jag har ett liv som inte bara kretsar kring barn och som jag försöker ta tillvara på så gott det går - trots begränsningar som barn

 

[Thalia]

Jag har ett barn som är 14-månader och ett till på väg. Jag tänker inte på mig själv som mamma (möjligen förälder) och pratar bara om mitt barn om folk frågar.

Första tiden med barnet när jag var föräldraledig kretsade mitt liv runt barnet och min hjärna var rätt mosig. Var rätt bortkopplad från omvärlden och hade svårt att hänga med i aktuella diskussioner. Nu när jag är igång och jobbar igen så är hjärnan tillbaka och det är skönt.

@Comatose - Dina vänner låter lite oartiga och borde uppfattat att du inte var med i bebispratet.

 

[Roheryn]

Till skillnad från de flesta andra som svarat i tråden, har jag inte småbarn längre - min dotter är 14 år.

Såhär i efterhand kan jag tycka att bebistiden var en rätt kort parentes, och långt ifrån den roligaste delen med att vara förälder! Jag tyckte (och tycker), precis som TS, att det verkligen finns roligare och intressantare samtalsämnen än bebisbajs, och när jag var föräldraledig och levde i en ganska "liten värld" med min dotter hela dagarna var det underbart att då och då få komma ut och prata med andra vuxna om annat än barn, få vara med i den "riktiga världen" igen.

Tror att min inställning till detta inte förändrades nämnvärt när jag fick barn, det har ju liksom bara någonsin funnits en enda bebis som jag varit riktigt intresserad av - så varför skulle jag vilja veta allt om andra bebisars bajs...?

Kan väl tillägga att jag levde väldigt lite "socialt mammaliv" - ingen öppen förskola, inget babysim, inga föräldragrupper... Jag var helt enkelt inte intresserad. Dottern fick istället hänga med på mina hundpromenader, mina rundor till stallet osv. Jag tyckte det var skönt, hade inte fixat att sitta och dricka latte och prata barn (jag vet - mina fördomar!).

Och jag tycker det är stor skillnad mellan att "ha barn som intresse" (vilket jag aldrig haft och aldrig kommer att få) och att vara "intresserad av sitt barn" (vilket jag alltid varit och sannolikt alltid kommer att förbli). Jag älskar ju liksom den personen som är mitt barn, att hon är just barn är sekundärt och gör mig inte särskilt intresserad av alla andra barn...

 

[Blueberry]

Till skillnad från de flesta andra som svarat i tråden, har jag inte småbarn längre - min dotter är 14 år.

Såhär i efterhand kan jag tycka att bebistiden var en rätt kort parentes, och långt ifrån den roligaste delen med att vara förälder! Jag tyckte (och tycker), precis som TS, att det verkligen finns roligare och intressantare samtalsämnen än bebisbajs, och när jag var föräldraledig och levde i en ganska "liten värld" med min dotter hela dagarna var det underbart att då och då få komma ut och prata med andra vuxna om annat än barn, få vara med i den "riktiga världen" igen.

Tror att min inställning till detta inte förändrades nämnvärt när jag fick barn, det har ju liksom bara någonsin funnits en enda bebis som jag varit riktigt intresserad av - så varför skulle jag vilja veta allt om andra bebisars bajs...?

Kan väl tillägga att jag levde väldigt lite "socialt mammaliv" - ingen öppen förskola, inget babysim, inga föräldragrupper... Jag var helt enkelt inte intresserad. Dottern fick istället hänga med på mina hundpromenader, mina rundor till stallet osv. Jag tyckte det var skönt, hade inte fixat att sitta och dricka latte och prata barn (jag vet - mina fördomar!).

Och jag tycker det är stor skillnad mellan att "ha barn som intresse" (vilket jag aldrig haft och aldrig kommer att få) och att vara "intresserad av sitt barn" (vilket jag alltid varit och sannolikt alltid kommer att förbli). Jag älskar ju liksom den personen som är mitt barn, att hon är just barn är sekundärt och gör mig inte särskilt intresserad av alla andra barn...

Hundra extra likes från mig på det här inlägget. Så skönt att läsa.

 

[Thera]

Jag tycker mest det är komiskt att det verkar ha blivit nån trend att säga saker som "Jag avskyr barn, förutom mitt eget som jag såklart gillar. Däremot hatar jag föräldraskapet och att höra om andras barn är helt ointressant."

Det låter helt tokigt och superarrogant och jag fattar inte hur man får ihop det.

"Jag avskyr hästar, förutom min egen som jag såklart gillar. Däremot hatar jag hästägarskapet och att höra om andras hästar är helt ointressant."

Skulle nån skaffa häst på de premisserna? Nä, men barn?! Jag fattar inte hur man menar?

 

[Comatose]

Jag tycker mest det är komiskt att det verkar ha blivit nån trend att säga saker som "Jag avskyr barn, förutom mitt eget som jag såklart gillar. Däremot hatar jag föräldraskapet och att höra om andras barn är helt ointressant."

Det låter helt tokigt och superarrogant och jag fattar inte hur man får ihop det.

"Jag avskyr hästar, förutom min egen som jag såklart gillar. Däremot hatar jag hästägarskapet och att höra om andras hästar är helt ointressant."

Skulle nån skaffa häst på de premisserna? Nä, men barn?! Jag fattar inte hur man menar?

Va? Trenden är väl att säga: jag ÄLSKAR barn och att vara hemma med mina barn och vi bakar småkakor hela dagarna, pysslar och pickar ekologiska grönsaker. Blablablabarn, blabla, barn, barn, barnbarn, bajs, blabla, barn, bröstmjölk, bla, örontermometer och rumpalvedon, blabla?

Jag är inte speciellt intresserad av "barn". Jag tänker nästan exakt som @Roheryn - jag kommer förstås älska mitt eget barn, mina kompisars barn är jag ju intresserad av för att de är familjemedlemmar till mina kompisar, men "barn"... Nä, det är inte ett speciellt intressant ämne.

Och jag tycker att folk som bara tjatar om hästar är rätt trista de också.

 

[Hiddeous]

Du är inte intresserad av barn nu, men du kanske blir? Det vore ju konstigt att vara förälder och inte engagera sig i några generella frågor kring barn. Exempelvis omsorg, skola, vård, misshandel, socialtjänstens jobb, etc etc. Jag hade givetvis inget större intresse för gruppen "barn" innan jag själv fick barn, på samma sätt som jag inte är superengagerad i frågor som rör pensionärer i dag. Men det betyder ju inte att jag ligger på sofflocket den dagen när jag faktiskt är pensionär själv.