Mammaprylen... är den så himla kul?

Nu har jag läst den här tråden och jag håller med dig TS, som jag förstår dig,så förundras du över hur vissa låter föräldraskapet ta över alla delar av ens liv och samtidigt tycker att omvärlden ska förstå, visa hänsyn till och anpassa sig till deras nya centrum av universum..?

Jag tycker att dessa föräldrar, ffa mammor är ganska vanliga. Och ja, jag tycker det är respektlöst att låta sitt privata familjeliv dominera sociala situationer, eller drastiskt förändra dem. Som i ursprungsinlägget där mammans bebis helt ändrade kvällens inriktning.. Det är inte helt normalt enligt mig.
Vet man att ens bebis behöver tyst kring sig så tar man inte med den till en fest, varför förutsätter man att alla ska anpassa sig till just ditt val?-dvs bebisen är med istället för att vara med pappa/partnern.

Det handlar inte om att man inte gillar barn, utan om respekt för andra.
Jag älskar hästar och stör mig inte alls på om folk luktar häst hemma hos mig, men jag kan ju inte förutsätta att det skulle uppskattas att jag dyker upp i stallkläder bara för att det är enklast för mig?

Jag ser fram emot att bli mamma med hela mitt hjärta,men jag håller gärna mina barn och graviditetsfundringar inom familjen och med de närmsta vännerna och jag kan inte tänka mig att det kommer ändras när bebben kommer ut. Framförallt så tror jag inte att det kommer vara så intressant för andra, lite som att prata om ditt arbete med någon som knappt vet vad du pratar om, det fungerar inte att snöa in för mycket.

Kanske hamnar jag i en mysig mamma-bubbla, men jag förutsätter att jag har hyfs nog att förstå att mitt barn är det häftigaste som kan hända mig, men att andra kanske bara är artigt intresserade ;).
 
de betedde sig som att de var i något slags upphöjt tillstånd. Lite bättre liksom.
..


Är det det enda facit du har?

Jag känner igen den typen men även andra varianter.
Ska jag generalisera är nog in erfarenhet att desto mer meningsfull/ansvarsfull/passionerad tillvaro en människa har innan hon blir förälder ju mindre personlighetsförändring när barnen väl gör entré.
 
Är det det enda facit du har?

Jag känner igen den typen men även andra varianter.
Ska jag generalisera är nog in erfarenhet att desto mer meningsfull/ansvarsfull/passionerad tillvaro en människa har innan hon blir förälder ju mindre personlighetsförändring när barnen väl gör entré.

Nu förstår jag nog inte hur du menar, "det enda facit jag har"? Den där lösryckta meningen? Facit till vaddå?
 
Nu förstår jag nog inte hur du menar, "det enda facit jag har"? Den där lösryckta meningen? Facit till vaddå?



Jag menar att jag känner igen typen (typen/sorten av mammor du beskrev och som jag citerade som påverkas så pass att de förändras och förvandlas till oigenkännlighet) men att det även finns andra sorter som inte nämnvärt påverkas och förändras.

Utifrån raderna jag citerade och rubriken låter det lite som att du kanske fått en rätt ensidig bild?
 
Ärligt talat har jag inte läst alla inlägg.

Innan jag fick mitt barn oroade jag mig mest för huruvida jag skulle kunna vara mamma överhuvudtaget. Jag kände mig inte särskilt mammig. Det gick bra, åtminstone. Jag är fortfarande jag och jag har kunnat lägga till "mamma" till alla de där grejerna som utgör mitt "jag".

Jag pratar barn. Ibland. Ärligt talat pratar jag nog oftare om kursen jag läser för tillfället, om någon fest eller om politik. Med tanke på att jag fortfarande har gott om vänner som gärna gör något med mig tror jag att jag inte är allt för socialt inkompetent.
 
Jag menar att jag känner igen typen (typen/sorten av mammor du beskrev och som jag citerade som påverkas så pass att de förändras och förvandlas till oigenkännlighet) men att det även finns andra sorter som inte nämnvärt påverkas och förändras.

Utifrån raderna jag citerade och rubriken låter det lite som att du kanske fått en rätt ensidig bild?

Jaha, nej, det klart att det inte är den enda typen av mammor jag ser (jag skrev det tidigare också, att vissa kompisar lyckats hålla sig... "normala" medan andra svävat ut i världsrymden). Det som oroade mig var att det inte alls var de som jag förväntat mig skulle bli så här, som faktiskt blev det. Mediabilden av MAMMAN däremot, är nog ganska ensidig, tänker jag. Man ska vara på ett visst sätt och känna på ett visst sätt. I alla fall i magasinen.
 
Jaha, nej, det klart att det inte är den enda typen av mammor jag ser (jag skrev det tidigare också, att vissa kompisar lyckats hålla sig... "normala" medan andra svävat ut i världsrymden). Det som oroade mig var att det inte alls var de som jag förväntat mig skulle bli så här, som faktiskt blev det. Mediabilden av MAMMAN däremot, är nog ganska ensidig, tänker jag. Man ska vara på ett visst sätt och känna på ett visst sätt. I alla fall i magasinen.

Ah jag förstår!
Jag tror iaf att så länge du har andra passioner i ditt liv så är troligen risken liten. Däremot, om du saknar passioner så är det nog lätt att barnet blir din enda och då ökar troligen risken ;)
 
@Thaliaste , läs trådstarten, där det står att hon varken är intresserad av barn eller gillar barn (sitt eget undantaget ) och irriterar sig på att en bekant tog med sitt spädbarn till en återträff... Och om man inte tycker det är ok att ens vänner pratar om sina barn så lär det väl knappast vara ok att man själv gör det heller? Och samma sak vad gäller att ta med det.

Sedan har ju TS reviderat det hela lite under trådens gång o det är ju bra tycker jag. Känns lite mänskligare. Jag uppfattar inte heller att den större massan av föräldrar enbart intresserar sig för barn och bajskonsistens (!!) så jag tror inte man behöver vara rädd för att "bli sådan " om man inte vill...

Jag har läst trådstarten och står helt frågande inför din tolkning. Jag tycker inte heller att TS har reviderat det hela och blivit "mänskligare", eller att hon behöver läsa om sin egen trådstart. Jag tycker att det är du som gör märkliga tolkningar av den här tråden.
 
Jag är 24 år. Mamma till två barn, 5 resp 2 år.

Att få barn har inte "förändrat" mig. Ska jag på fest med jämnåriga kompisar, ja, då tar antingen deras pappa dem (om han inte är med) eller mina föräldrar. När jag umgås med vänner och bekanta, så anpassar jag samtalsämnet till den jag pratar med. Är det en annan förälder, ja, då blir det mer snack om blöjor kanske ;) .

Jag är helt enkelt fortfarande en ung, positiv tjej som gillar att göra saker som inte är "mammatypiska", men självklart kommer alltid mina barn först. I alla lägen. Men man kan välja att göra det till en möjlighet, eller ett hinder. Jag har turen som har helt fantastiska föräldrar som avgudar sina barnbarn, och de har dem iallafall en helg i månaden.

La ner ridningen när jag blev gravid, då jag inte ville riskera att ramla av. Har ridit ett par gånger efter det men inte riktigt hittat tiden. Nu när båda mina barn börjar bli lite mer skötsamma så är det lättare att finna tid.

Oavsett vad så har en kaffe på stan, en hopptävling med långöronen, en promenad - utan barn, aldrig varit några problem. Vilket har inneburit att jag kunnat umgås med kompisar som inte är lika barnintresserade. Om jag inte kan lösa barnvakt vid större event så kollar jag om det är okej att jag har med mig dem. Om inte så uteblir jag just den gången. Och nej, självklart tar man ALDRIG med sina barn på fester.

En kompis till mig från gymnasiset sa just det, att hon hade varit rädd att jag skulle förändras när jag blev mamma. Men att jag faktiskt inte hade ändrats, utan fortfarande var mig själv.

Man får helt enkelt mötas halva vägen var. Ibland så kanske man låter barnet haka på, ibland inte. Det måste ju kunna accepteras från båda hållen. Då barnlöshet resp att vara mamma, är båda val man har gjort (och då räknar jag inte ofrivillig barnlöshet).
 
Jag har inte barn själv, så jag har ingen aning om hur jag blir den dagen jag får barn. Däremot vet jag med mig att jag har hyfsat lätt att snöa in på saker/intressen. Böcker, serier, hundarna, en speciell träningsform med hundarna, filmer, whatever. Kanske snöar jag in lika mycket på mitt barn, jag vet inte!

Men just "mammazillas" vet i tusan, handlar inte det mer om hur man är innan, som några varit inne på? Alltså att man har ett intresse som är stort och därtill är hyfsat självupptagen? Jag har inga sådana som TS beskriver i min omgivning - förutom en person, fast hon var sådan med sin katt. Jag kunde stå i stallet med henne och svara på en fråga om hur ridturen gick - och direkt var svaret "hihi typ sådan är min katt"... När hon fick barn hände inget alls egentligen, förutom att "katt" byttes mot "barn".
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Valet i USA
  • Vad gör vi? Del CCIV
  • Sellpy?

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 30
  • Promenadskor vinter
  • Akvarietråden V

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp