Mammaprylen... är den så himla kul?

[Hiddeous]

Jag förstår inte riktigt vad du vill säga? Det handlar ju här inte främst om att vara till lags för de barnlösas skull, utan om att man själv vill vara med än bara mamma. Det är jättebra att din variant av föräldraskap känns bra för dig, men för mig känns det som en alltför trång roll att mitt liv enbart ska kretsa runt mitt barn om jag blir mamma. Jag har fler egenskaper än så, och de vill jag behålla även efter att ha blivit förälder.

Tror du på allvar att man förlorar egenskaper bara för att man blir mamma? Vilka skulle det vara i så fall, och varför? Nej, man ändrar sina prioriteringar. Och det måste man göra. Prioriteringen är barnet först, sedan övriga omgivningen och sig själv. Den första punkten kan vara nog så jobbig att mäkta med (och det beror förstås på hur högt man sätter ribban också) vilket får till följd att övriga punkter kanske får stryka på foten mer än man hade tänkt sig. Men det är trots allt en övergående period.

 

[Thaliaste]

Tror du på allvar att man förlorar egenskaper bara för att man blir mamma? Vilka skulle det vara i så fall, och varför? Nej, man ändrar sina prioriteringar. Och det måste man göra. Prioriteringen är barnet först, sedan övriga omgivningen och sig själv. Den första punkten kan vara nog så jobbig att mäkta med (och det beror förstås på hur högt man sätter ribban också) vilket får till följd att övriga punkter kanske får stryka på foten mer än man hade tänkt sig. Men det är trots allt en övergående period.

Nej, jag till hör den skara som tror att man inte automatiskt tappar alla sina gamla intressen och egenskaper bara för att man satt ett barn till världen. Men jag tror att det är lätt att tappa bort både sig själv och sin relation bland all sömnlöshet, bajsblöjor, eventuell kolik och bråk om vem som borde ha gjort ditten eller datten. För att minska den risken så tror jag att det är värdefullt att reflektera över vem man själv är idag och vilka prioriteringar man har i framtiden, för att kunna putta sig själv åt rätt håll om det behövs. Det är lätt att man faller in i slentrianbeteende annars, eller helt enkelt glömmer hur kul/intressant/energigivande vissa saker är. Ungefär som att jag inte trodde att jag behövde eller skulle uppskatta min extra semesterdag i fredags så mycket som jag gjorde när jag väl for iväg. Inte ens på torsdagen kunde jag inse det, jag t o m tänkte att jag kanske borde ha sparat den för att ha en extra dag i jul istället. Det var först när jag promenerade runt i mina favoritkvarter i London som insikten slog mig - fan, varför gör jag inte detta oftare, som jag tänkt! Trots att jag har tänkt att jag ska ta en fredag ledigt då och då, så gör jag det inte. Vardagen rullar på, och jag var tvungen att göra det för att påminnas om varför jag sagt till mig själv att jag ska göra det. Jag tror att man ibland kan behöva hjälpa sig själv att komma ihåg vad man faktiskt mår bra av att göra. Förutsatt att man gillar och mår bra av att göra saker utanför hemmet då, trivs man bäst med att vara hemma så kan man naturligtvis fortsätta med det även efter att man fått barn.

Det är ingen i tråden som har sagt att en inte ska prioritera sitt barn först, frågan är vilka krav det ställer på mig som mamma. Jag menar att det INTE innebär att jag måste vara 24-7 med mitt barn eller prata om det hela tiden med alla som jag träffar. Och jag gillar inte att skuldbeläggas för det eller få antydningar om att det inte skulle innebära att jag inte prioriterar mitt barn.

 

[FadeAway]

Jag kallar mig inte mamazilla men skulle någon frågat mig när jag var gravid så skulle jag inte släppa mina intressen, skulle fortsätta umgås med mina vänner och inte förändras nämnvärt.

Idag är hästen såld, jag umgås i princip inte med några av mina gamla vänner (vilket kan bero på att vi flyttat 30mil), nästan alla nya vänner är de med barn i samma ålder.

Nu diskuterar vi visserligen annat och bajs har vi aldrig diskuterat mig veterligen. Men ja mycket barnprat blir det men det kan bero på att mina primära intressen innan var hästar och obskyr musik vilket vi helt enkelt inte delar. Men nej jag saknar inte mitt gamla liv alls. =)

 

[Sunshine]

Mjäe, jag skulle kanske gissat det jag med, men en av mina bästa vänner började oprovocerat berätta om sonens potträning när jag stod på tunnelbanan härom dagen (mycket toalettdetaljer som halas upp här, känner jag!) Efter det fortsatte hon att prata om vilket dagis de valt, för- och nackdelar.

Hon har aldrig varit sådan innan, självupptagen, hon har bara... blivit lite...annorlunda än hon var tidigare. Därför undrar jag ju...

Men tank dig att du tagit ett ar ledigt for att trana och tavla din hast, pa heltid. Om du da skulle traffa nagon kompis pa stan sa skulle det vara det som du just da kande dig uppfylld av och darmed pratade om. Om du sedan fortsatte att trana och tavla hasten pa heltid i flera ar sa skulle det bli sa mycket vardag att det inte kanns som nagot du behover beratta for andra. Ungefar sa tror jag att det ar for manga som far barn for forsta gangen. Darmed inte sagt att alla, eller ens de flesta, blir sa. Men lite forstaelse kan man val anda ha for din kompis vars barn uppenbarligen bara ar i 2-3ars aldern...

Jag var personligen inte radd for detta, utan var mest nyfiken pa at vilket hall det skulle ga. Men jag pratar sallan bebisar/barn med andra an dem som har barn i samma alder, alternativt svarar pa direkta fragor. Jag ar helt enkelt inte sjalv sa intresserad av andras barn, om jag inte har en personlig relation till dem, sa jag liksom forutsatter att andra inte ar sa intresserade av mina. Men i en situation som du beskriver ovan sa har jag inget emot att lyssna artigt, stalla lite fragor som verkar relevanta, och byter sedan samtalsamne om jag kanner att det behovs :-)

 

[Hiddeous]

Men jag tror att det är lätt att tappa bort både sig själv och sin relation bland all sömnlöshet, bajsblöjor, eventuell kolik och bråk om vem som borde ha gjort ditten eller datten. För att minska den risken så tror jag att det är värdefullt att reflektera över vem man själv är idag och vilka prioriteringar man har i framtiden, för att kunna putta sig själv åt rätt håll om det behövs.

Av erfarenhet tror jag inte på det där. Jag tror inte att du kan intellektuellt lösa den biten. Däremot kan du och din partner komma överens om vem som ska göra vad, så att ni har ett förslag till rutin redan när bebisen kommer. Sedan krävs mängder av goodwill. Den som har krafter över tar matningen eller blöjan.

Det är lätt att man faller in i slentrianbeteende annars, eller helt enkelt glömmer hur kul/intressant/energigivande vissa saker är.

Man kommer tillbaka till verkligheten direkt när man börjar jobba igen. TS pratar om en kvinna som är mammaledig. Då är man i en särskild värld. Inget är helt normalt.

Det är ingen i tråden som har sagt att en inte ska prioritera sitt barn först, frågan är vilka krav det ställer på mig som mamma. Jag menar att det INTE innebär att jag måste vara 24-7 med mitt barn eller prata om det hela tiden med alla som jag träffar. Och jag gillar inte att skuldbeläggas för det eller få antydningar om att det inte skulle innebära att jag inte prioriterar mitt barn.

Nej visst. Jag kan berätta en anekdot från min dag i dag. Skulle luncha med en kollega, fick veta att företaget jag jobbar för ska säga upp en massa folk och att det var krismöten. Gick dit för att lyssna och gissa vem som stal showen från början till slut? Jo, en liten skrattande bebis. Inte på själva informationsmötet, men i övrigt. Alla var nere i vagnen och tittade, bebisen underhöll med leenden på det uppföljande krismötet, frågorna och intresset haglade. Från andra alltså. Bebisar har den effekten på sin omgivning. Eftersom man som mor artigt och stolt svarar på frågor och låter kollegorna hålla i bebisen kanske det kan framstå som att man bara har barn i huvudet. Men det är oftast omgivningen och bebisen i sig som tar över och driver "babycentreringen". Små barn är formidabla på att ställa sig själva i centrum!

 

[Jozze]

Ja, det är nog definitivt det bästa sättet. Men då drar barnet ett kortare strå som inte får möjligheten att bli ammat. Visst, ersättning fungerar. Men bröstmjölk är verkligen rena medicinkuren och den enda drycken i världen som är ämnad för människor. Så kan man ge det till sin bebis ska man inte skippa det för mammabubblans skull, tycker jag.

Jag ammar dottern just nu. Hon har förvisso fått en del ersättning under året som har gått men jag har ammat henne hela tiden. När jag var student blev det ibland dygnets alla mål. När jag sedan började jobba blev det bara kvällar och nätter på vardagarna men ofta alla "mjölkmål" (hon hade börjat äta ganska mycket mat då och fick mjölk/ersättning mellan målen) på helgerna och nu är det fortfarande kvällar och, framförallt, nätter jag ammar.

Är det bröstmjölken som är det primära funkar det ju för många att pumpa.

 

[Comatose]

Man kommer tillbaka till verkligheten direkt när man börjar jobba igen. TS pratar om en kvinna som är mammaledig. Då är man i en särskild värld. Inget är helt normalt.



Nej visst. Jag kan berätta en anekdot från min dag i dag. Skulle luncha med en kollega, fick veta att företaget jag jobbar för ska säga upp en massa folk och att det var krismöten. Gick dit för att lyssna och gissa vem som stal showen från början till slut? Jo, en liten skrattande bebis. Inte på själva informationsmötet, men i övrigt. Alla var nere i vagnen och tittade, bebisen underhöll med leenden på det uppföljande krismötet, frågorna och intresset haglade. Från andra alltså. Bebisar har den effekten på sin omgivning. Eftersom man som mor artigt och stolt svarar på frågor och låter kollegorna hålla i bebisen kanske det kan framstå som att man bara har barn i huvudet. Men det är oftast omgivningen och bebisen i sig som tar över och driver "babycentreringen". Små barn är formidabla på att ställa sig själva i centrum!

1. Nej hon är inte mammaledig. Hon är doktorand i någon slags kemi. Jag hade hellre hört något om det, även om jag fattar långt mindre.

2. Bebisar har inte den effekten på mig. Jag kan gulla med kompisars bebisar, men är ganska ointresserad överlag. Så uppenbarligen är alla olika där med!

 

[Comatose]

Men tank dig att du tagit ett ar ledigt for att trana och tavla din hast, pa heltid. Om du da skulle traffa nagon kompis pa stan sa skulle det vara det som du just da kande dig uppfylld av och darmed pratade om. Om du sedan fortsatte att trana och tavla hasten pa heltid i flera ar sa skulle det bli sa mycket vardag att det inte kanns som nagot du behover beratta for andra. Ungefar sa tror jag att det ar for manga som far barn for forsta gangen. Darmed inte sagt att alla, eller ens de flesta, blir sa. Men lite forstaelse kan man val anda ha for din kompis vars barn uppenbarligen bara ar i 2-3ars aldern...

Jag var personligen inte radd for detta, utan var mest nyfiken pa at vilket hall det skulle ga. Men jag pratar sallan bebisar/barn med andra an dem som har barn i samma alder, alternativt svarar pa direkta fragor. Jag ar helt enkelt inte sjalv sa intresserad av andras barn, om jag inte har en personlig relation till dem, sa jag liksom forutsatter att andra inte ar sa intresserade av mina. Men i en situation som du beskriver ovan sa har jag inget emot att lyssna artigt, stalla lite fragor som verkar relevanta, och byter sedan samtalsamne om jag kanner att det behovs :-)

Alltså, det där är ÄNNU längre bort från min vardag, jag rider inte ens på ridskola längre och jag har aldrig varit i närheten av att tjata hål i huvudet på folk om hästar. Men om vi nu ska göra den där jämförelsen så känns det mer rättvist att jag skulle babbla ohämmat om hästens sadelproblem och vilka bomvidder jag funderar på att testa nästa gång. Fast jag vet att människan knappt varit i närheten av en häst. Som att man helt zoomat ut och inte förstår att världen runt om mig inte är intresserad.

Jag har inga problem med mitt förhållande till mina vänner som är nyblivna vänner, naturligtvis suckar jag lite inuti, hummar till svar och låter henne hållas - som man gör med sina vänner ibland. Min poäng är att jag inte vill bli sådan.

 

[Thaliaste]

Av erfarenhet tror jag inte på det där. Jag tror inte att du kan intellektuellt lösa den biten. Däremot kan du och din partner komma överens om vem som ska göra vad, så att ni har ett förslag till rutin redan när bebisen kommer. Sedan krävs mängder av goodwill. Den som har krafter över tar matningen eller blöjan.

Jag tror inte heller att man nödvändigtvis löser problemet, men jag är övertygad om att man har lättare att kunna knuffa sin egen situation i rätt riktning om man är förberedd inför en förändring, oavsett om förändringen består av barn eller inte. Vi tycker ju samma om förberedelsen med sin partner, att vi tycker olika om ens egna behov beror väl kanske på att vi är olika som personer och därför ser olika behov som behöver tillfredsställas.

Man kommer tillbaka till verkligheten direkt när man börjar jobba igen. TS pratar om en kvinna som är mammaledig. Då är man i en särskild värld. Inget är helt normalt.

Nja, jag håller inte med. Jag har full förståelse för att det är en bubbla den första tiden, och den skulle jag själv med all säkerhet också gå in i. Det jag inte vill är att fastna där.
(Sedan kräver det ju att man börjar jobba igen. Jag känner ett flertal kvinnor som glatt tagit så mycket av föräldradagarna som möjligt, för att sedan få ett barn med nya dagar. De skulle med din teori vara i en annan värld i flera år.)

Nej visst. Jag kan berätta en anekdot från min dag i dag. Skulle luncha med en kollega, fick veta att företaget jag jobbar för ska säga upp en massa folk och att det var krismöten. Gick dit för att lyssna och gissa vem som stal showen från början till slut? Jo, en liten skrattande bebis. Inte på själva informationsmötet, men i övrigt. Alla var nere i vagnen och tittade, bebisen underhöll med leenden på det uppföljande krismötet, frågorna och intresset haglade. Från andra alltså. Bebisar har den effekten på sin omgivning. Eftersom man som mor artigt och stolt svarar på frågor och låter kollegorna hålla i bebisen kanske det kan framstå som att man bara har barn i huvudet. Men det är oftast omgivningen och bebisen i sig som tar över och driver "babycentreringen". Små barn är formidabla på att ställa sig själva i centrum!

Återigen visar detta bara att vi pratar om helt olika saker. Jag har också varit med om det du beskriver, och jag brukar inte vara en av de som vill lyfta, och hålla och gulla med andras bebisar. Så det är inte så att bebisar har den effekten på sin omgivning, sådär i allmänhet. Att det framstod så för dig där och då, är ju för att du möter de som påverkas på det sättet. Jag har inget som helst problem heller med att du i den situationen svarar på frågor som du får från de som uppenbart är intresserad av din bebis. (Jag har dock varit mindre positivt inställd när jag suttit på möten där vi inte kan föra en diskussion inför beslut, därför att en tredjedel av deltagarna sitter och gullar med en av deltagarnas bebis istället.) Det jag hade tyckt varit trist är om du återkommande, varenda gång du pratar med mig enbart pratar om din bebis utan att jag har visat ett särskilt stort intresse för just din bebis. En viss skillnad.

 

[Askur]

Jag är heller inte intresserad utav barn, varken bebisar eller äldre barn men däremot längtar jag oerhört mycket tills den dag jag plussar på stickan igen. Jag förstår TS fullt ut.

 

[Hiddeous]

Det jag hade tyckt varit trist är om du återkommande, varenda gång du pratar med mig enbart pratar om din bebis utan att jag har visat ett särskilt stort intresse för just din bebis. En viss skillnad.

Fast ett samtal bygger på dialog. Vore ju lite märkligt att besvara varje fråga du ställer med bebissnack, särskilt om du försöker undvika ämnet. Jag försöker verkligen se detta framför mig och det blir lite uppstyltat, onekligen. Det finns säkert människor som beter sig så och liksom håller monologer med sig själva. Men de allra allra flesta gör det inte. Vad jag försökte påvisa i mitt inlägg är att för en person som är ointresserad av barn (vilket jag själv var i många många år) kan nog även scenariot från mitt jobb framstå som dötrist och helt bebisfixerat. Även om det var ofrivilligt från min sida.

 

[Hiddeous]

Jag har full förståelse för att det är en bubbla den första tiden, och den skulle jag själv med all säkerhet också gå in i. Det jag inte vill är att fastna där.
(Sedan kräver det ju att man börjar jobba igen. Jag känner ett flertal kvinnor som glatt tagit så mycket av föräldradagarna som möjligt, för att sedan få ett barn med nya dagar. De skulle med din teori vara i en annan värld i flera år.)

De trivs väl i den bubblan. Många tycker kanske också att det är trist att jobba. Men om du gillar att arbeta lär du ju knappast bli en av de där morsorna?

Jag älskar tex mitt jobb och njuter av att besöka arbetsplatsen. Jag kan inte tänka mig något värre än att passa barn i flera år.

 

[Hiddeous]

Bebisar har inte den effekten på mig. Jag kan gulla med kompisars bebisar, men är ganska ointresserad överlag. Så uppenbarligen är alla olika där med!

Inte ännu, i alla fall. Det kan ändra sig. Jag var precis som du fram till barn nr 2. Nu inser jag att jag inte kommer att få gulla med fler barn och då liksom börjar det klia i fingrarna! Mormorssyndromet?

Men det är klart att folk är olika. Jag säger ingenting annat. Jag säger bara att bebisar är väldigt duktiga på att stjäla uppmärksamheten, till och med under ett krismöte där folk oroar sig för sina jobb.

 

[ako]

@Thaliaste , läs trådstarten, där det står att hon varken är intresserad av barn eller gillar barn (sitt eget undantaget ) och irriterar sig på att en bekant tog med sitt spädbarn till en återträff... Och om man inte tycker det är ok att ens vänner pratar om sina barn så lär det väl knappast vara ok att man själv gör det heller? Och samma sak vad gäller att ta med det.

Sedan har ju TS reviderat det hela lite under trådens gång o det är ju bra tycker jag. Känns lite mänskligare. Jag uppfattar inte heller att den större massan av föräldrar enbart intresserar sig för barn och bajskonsistens (!!) så jag tror inte man behöver vara rädd för att "bli sådan " om man inte vill...

 

[Comatose]

@Thaliaste , läs trådstarten, där det står att hon varken är intresserad av barn eller gillar barn (sitt eget undantaget ) och irriterar sig på att en bekant tog med sitt spädbarn till en återträff... Och om man inte tycker det är ok att ens vänner pratar om sina barn så lär det väl knappast vara ok att man själv gör det heller? Och samma sak vad gäller att ta med det.

Sedan har ju TS reviderat det hela lite under trådens gång o det är ju bra tycker jag. Känns lite mänskligare. Jag uppfattar inte heller att den större massan av föräldrar enbart intresserar sig för barn och bajskonsistens (!!) så jag tror inte man behöver vara rädd för att "bli sådan " om man inte vill...

Du och jag verkar vara väldigt långt från varandra. Jag orkar dessvärre inte börja försvara mig, jag är okej med att en okänd person på ett hästforum får tro vad hen vill.

 

[ako]

Du och jag verkar vara väldigt långt från varandra. Jag orkar dessvärre inte börja försvara mig, jag är okej med att en okänd person på ett hästforum får tro vad hen vill.

Men då har jag väl missuppfattat dig helt då o då är det ju bra med det. Om du läser om din egen trådstart med " färska ögon" så kanske du ser samma som jag såg ;-). Lycka till med bäbis och föräldraskap! Vi allra flesta föräldrar är de vi var innan och pålagt det dessutom föräldrar, så jag tror att du kommer att hitta en nivå som passar dig!

 

[stjarnhimmel]

Hoppar in i tråden fast jag inte har barn...
Jag har all förståelse för att man första halvåret är i en barnbubbla. men - jag har kollegor/vänner som fortfarande efter fyra år bara kan prata om sitt barn. Eller som konstant ska säga att människor som inte har barn inte förstår meningen med livet etc. Jag har cokså förståelse för att man tar med sig sina barn ibland när man ska umgås men inte alltid och det känns tråkigt när man har bestämt att man ska gå ut och dricka drinkar på lördagskvällen och mammorna tar med sin 3-åring utan förvarning.

 

[ako]

@stjarnhimmel , Håller med om allt du skriver!! Som tur är upplever jag inte att speciellt många beter sig på det sättet även om de absolut finns!

 

[Amha]

Hoppar in i tråden fast jag inte har barn...
Jag har all förståelse för att man första halvåret är i en barnbubbla. men - jag har kollegor/vänner som fortfarande efter fyra år bara kan prata om sitt barn. Eller som konstant ska säga att människor som inte har barn inte förstår meningen med livet etc. Jag har cokså förståelse för att man tar med sig sina barn ibland när man ska umgås men inte alltid och det känns tråkigt när man har bestämt att man ska gå ut och dricka drinkar på lördagskvällen och mammorna tar med sin 3-åring utan förvarning.

I det exemplet undrar jag mer varför mamman tar med sig ett såpass stort barn till en miljö som verkligen inte är barnvänlig. Nu är jag inte den som har nolltolerans med alkohol i sällskap av barnen men om planen är att dricka drinkar känns det som att barnet hellre kanske skulle vara hemma.

 

[Lamborghini]

@deathslyna håller med! Jag har dock nolltolerans mot alkohol i barns närvaro. Om man är förälder vill säga.