Mammaprylen... är den så himla kul?

[Comatose]

Fast för en som undrar över hur förändrad man "måste" bli som mamma så är det ju i högsta grad en intressant information huruvida en klarar av att umgås med andra än andra föräldrar en viss tid efter barnets nedkomst. Jag lägger ingen som helst värdering i om @Comatose väl träffar folk eller inte när den dagen kommer, men jag förstår hennes värderingen som hon själv lägger i sitt eget liv när det gäller det. Sen måste man ju inte hänga upp sig på en viss tidsgräns (vilket jag inte heller tolkar Comatose som att hon gör), naturligtvis behöver kroppen läka ihop etc, men efter en odefinierad tidsrymd så är det rätt viktigt för mig att jag kan fungera något sånär utanför mammarollen. Om jag nu ska bli mamma, vilket jag är rätt trygg i att jag nog inte kommer att bli och vilket den här tråden inte får mig att ändra åsikt om.

...What she said!

 

[Hiddeous]

men jag förstår hennes värderingen som hon själv lägger i sitt eget liv när det gäller det.

Javisst. Men eftersom hon inte vet någonting om de omständigheter som styr mycket av hur hon kommer att agera som mor ser jag inte poängen.

 

[Hiddeous]

Om jag nu ska bli mamma, vilket jag är rätt trygg i att jag nog inte kommer att bli och vilket den här tråden inte får mig att ändra åsikt om.

Varför skulle någon vilja få dig att byta åsikt? Jag blir nog lite provocerad som själv varande förälder att andra tror att måste bli på ett eller annat sätt. Trots att ingen av oss som skrivit i tråden känner igen oss i det extrema scenario som målas upp, och trots att få av oss ens har träffat någon som stämmer in på nämnda scenario, är det ändå den fråga som allt studsar tillbaka till.
Personligen har jag bara på håll läst om dessa människor på familjeliv. Å andra sidan är det också i det forumet jag senast i dag läste om sambon som åt upp sin partners akvariefiskar. Med andra ord - det måste vara nutcases som söker sig dit. Jag vill i alla fall tro det.

 

[Thaliaste]

Javisst. Men eftersom hon inte vet någonting om de omständigheter som styr mycket av hur hon kommer att agera som mor ser jag inte poängen.

Men att reflektera över hur saker och ting kan bli i framtiden, hur man kommer att påverkas av olika förändringar i livet m.m., gör man väl hela tiden? Eller menar du att man bara ska låta saker och ting ramla över en i livet? Eller är det särskilt med barn som man inte får tänka på hur man skulle vilja ha det?

 

[Comatose]

Varför skulle någon vilja få dig att byta åsikt? Jag blir nog lite provocerad som själv varande förälder att andra tror att måste bli på ett eller annat sätt. Trots att ingen av oss som skrivit i tråden känner igen oss i det extrema scenario som målas upp, och trots att få av oss ens har träffat någon som stämmer in på nämnda scenario, är det ändå den fråga som allt studsar tillbaka till.
Personligen har jag bara på håll läst om dessa människor på familjeliv. Å andra sidan är det också i det forumet jag senast i dag läste om sambon som åt upp sin partners akvariefiskar. Med andra ord - det måste vara nutcases som söker sig dit. Jag vill i alla fall tro det.

Mnja, att det inte är någon i tråden som känner igen sig "i det extrema scenario som målas upp" håller jag inte med om, det är flera som säger att de stött på den här föräldratypen. (Dessutom låter det som att du tror att jag hittat på den här typen av förälder?)

Jag hänger inte på Familjeliv. Däremot hänger jag med helt vanligt folk, varav lite för många blivit fixerade vid sina barn. Därav den här tråden. Känner du inte igen dig behöver du väl inte känna dig provocerad? Skönt för dig om du är en vettig morsa, då är det inte dig vi pratar om!

 

[Thaliaste]

Varför skulle någon vilja få dig att byta åsikt?

Ingen, men det har jag inte heller påstått att någon vill. Det är bara ett konstaterande.

Jag blir nog lite provocerad som själv varande förälder att andra tror att måste bli på ett eller annat sätt. Trots att ingen av oss som skrivit i tråden känner igen oss i det extrema scenario som målas upp, och trots att få av oss ens har träffat någon som stämmer in på nämnda scenario, är det ändå den fråga som allt studsar tillbaka till.
Personligen har jag bara på håll läst om dessa människor på familjeliv. Å andra sidan är det också i det forumet jag senast i dag läste om sambon som åt upp sin partners akvariefiskar. Med andra ord - det måste vara nutcases som söker sig dit. Jag vill i alla fall tro det.

Fast uppenbarligen har ju en del träffat på dessa personer. Jag har också ett antal i bekantskapskretsen som numera endast kan diskutera saker som rör deras barn.

Jag tycker att det är en högst intressant fråga i TS, nämligen om andras erfarenheter av hur de tänkte på förhand om att bli mamma jämfört med hur det sedan blev. Jag tolkar inte frågan som huruvida det finns egocentriska eller knäppa mammor ute i landet, utan mer om de som känner igen sig i den barncentriska beskrivningen på förhand kunde se i sig själva att de skulle bli så. Eller om det kom som en total överraskning, att de själva aldrig såg att det skulle hända innan det hände så att säga.

 

[Comatose]

Jag tycker att det är en högst intressant fråga i TS, nämligen om andras erfarenheter av hur de tänkte förhand om att bli mamma jämfört med hur det sedan blev. Jag tolkar inte frågan som huruvida det finns egocentriska eller knäppa mammor ute i landet, utan mer om de som känner igen sig i den barncentriska beskrivningen på förhand kunde se i sig själva att de skulle bli så. Eller om det kom som en total överraskning, att de själva aldrig såg att det skulle hända innan det hände så att säga.

Ja precis. Även om jag såhär i efterhand inser att frågan är dumt ställd. För de som blev barn/egocentriska (oavsett hur de hade tänkt kring saken innan) är nog inte alls medvetna om det. Tror jag.

(... Vilket i och för sig gör mig nervös, för då kan ju vad som helst hända utan att man ens vet det!)

 

[Thaliaste]

Ja precis. Även om jag såhär i efterhand inser att frågan är dumt ställd. För de som blev barn/egocentriska (oavsett hur de hade tänkt kring saken innan) är nog inte alls medvetna om det. Tror jag.

(... Vilket i och för sig gör mig nervös, för då kan ju vad som helst hända utan att man ens vet det!)

Hehe, ja precis Jag tänker dock att man kan ju svara på samma fråga, fast om andra i ens närhet, det brukar av någon anledning vara lättare

 

[Hiddeous]

Men att reflektera över hur saker och ting kan bli i framtiden, hur man kommer att påverkas av olika förändringar i livet m.m., gör man väl hela tiden?

Innan jag blev förälder ägnade jag massor av tid åt att analysera hur jag skulle bli som förälder. Fast huvudsakligen från barnets perspektiv och möjligen min mans. Vänner var naturligtvis viktiga, liksom fritidsintressena och jobbet, men mina tankar var alltid främst hos barnet. För mig var och är "umgängesperspektivet" (här främst ur barnlösas perspektiv) alltid en perifier fråga.

 

[Hiddeous]

utan mer om de som känner igen sig i den barncentriska beskrivningen på förhand kunde se i sig själva att de skulle bli så. Eller om det kom som en total överraskning, att de själva aldrig såg att det skulle hända innan det hände så att säga.

Jätteintressant frågeställning, men jag tror diskussionen hade vunnit på att ha en mamzilla närvarande i debatten. Tyvärr är som sagt var ingen här på det viset, eller vill erkänna sig vara på det viset. Eftersom det finns en viss - eh - antipati för den sortens mödrar misstänker jag att de håller sig rätt långt härifrån. Om de finns i forumet.

 

[skiesabove]

Fast är en mamazilla/papazilla nog självmedveten för att veta att dom blivit en *zilla?

 

[em-pirre]

Jag har iallafall inte lust att bli så enkelspårig

Kanske inte alls enkelspårig. Kanske bara inte samma spår som du?

kl
Jag är ju inte mamma och har således ingen aning om hur jag kommer att vara. Antagligen ingen lattedrickare, men jag kommer nog att försöka lägga min tid på barnet.

Jag tycker det känns tråkigt att en typ av mamma blir liksom hånad här. Det är väl jättebra att barnen har mammor som ger allt för dem, umgås med dem, sätter sig in i deras liv o.s.v.?

Nej, jag tänker nog inte gå på babysim, -sång, -dans, öppet dagis, mammaträffar och fan och hans moster. Troligen inte någon av dem. Jag kommer kanske helst att vara hemma.

 

[em-pirre]

dubbelt

 

[hvala]

Jag tycker det känns tråkigt att en typ av mamma blir liksom hånad här. Det är väl jättebra att barnen har mammor som ger allt för dem, umgås med dem, sätter sig in i deras liv o.s.v.?

Jag håller med dig. Att håna andra människor för att de har andra intressen och värderingar än en själv, och som inte på något sätt är skadliga, är så himla otrevligt och omoget tycker jag.

 

[Mirtai]

Jag håller med dig. Att håna andra människor för att de har andra intressen och värderingar än en själv, och som inte på något sätt är skadliga, är så himla otrevligt och omoget tycker jag.

Fast det handlar väl verkligen inte om att håna någon?

Och @em-pirre, det är väl en stor skillnad mellan att vara engagerad i sin unge och att gå så upp i den att man inte kan prata om annat?

Jag tycker mig vara en engagerad mamma, går på babysim och älskar att leka med sonen. Har stenkoll på hans ätande, bajsande och allt annat. Däremot så väljer jag att inte prata om detta i tid och otid med människor som förmodligen inte alls är lika intresserade av min son som jag är.

Och jag tolkar TS som att det är just det som är poängen. Att de människor som hon känner som sociala, roliga och trevliga människor lite tappat förmågan att prata om annat än bebis.

Min åsikt är att det är jätteviktigt att ha en egen identitet och att inte bara vara mamma. Precis på samma sätt som jag tror det är farligt att bara identifiera sig som flickvän eller fru. Jag är Mirtai och i att vara Mirtai ligger att vara fru, mamma, kvinna, arbeta och mycket annat. Att välja bara en sak att "vara" tycker jag känns tråkigt begränsande.

De som vill gå all in får såklart göra det men då kommer de troligen tappa umgänge med en del människor som inte delar samma intressen, oavsett om det handlar om bebisar, bilar eller hästar.

 

[Lamborghini]

Jag hoppas nästan att de som är uppslukade av sina bebisar tappar folk som er som kompisar.

I ett förhållande (vän, kärlek) finns man där i alla tider. Annars är man inget att ha.

Tiden som småbarnsförälder går över och man kan påpeka detta för sin "vän"(?) att nu är det för mycket bebisprat.

 

[Lamborghini]

Jag är inte ett dugg orolig för hur jag verkar utåt sett med en snart ny familjemedlem. Är betydligt mer fokuserad på att jag ska vårda min och min mans relation efter. För det ÄR tufft att få barn och jag kan garantera att mina sociala sidor o "vem jag är" kommer i absolut sista hand - dessa hade jag klara innan o kan sätta på paus ett tag. De som inte accepterar det är inte värda min vänskap. Telefon-/sms-kontakt kan vara det enda jag känner för o då är det så!

Det var snart 6 år sen jag blev mamma, nu är jag äldre o kan inte alls veta om det blir likadant. Men jag är inte nojjig över att stänga omvärlden ute en stund för det vore väl ändå UNDERBART att få leva i en liten bubbla en sväng?! En sväng är precis så långt en person önskar.

 

[ako]

@Comatose , jag har inte läst alla svar utan lite här och var och tänker som så här: Nej, bajsfärg känns väl inte som något man pratar om med största intresse - och själv har jag aldrig träffar någon IRL som verkligen gör det-jag trodde det var mest en skröna att man diskuterade det?

Att man pratar om barn en del när man ses och de allra flesta har barn i samma ålder ungefär är väl däremot knappast konstigt? Man befinner sig i samma situation och har liknande vardag och intresserar sig rimligen för sitt barn. Inte konstigare än att det, när jag träffar mina kompisar, det även blir mycket hästsnack.

Ang din kompis som tog med barnet på träffen; verkade någon annan än du ha bekymmer med det? Personligen hade jag utan att tveka sagt till en kompis som tvekade på att komma p g a barnvaktsproblem ( eller att barnet fortfarande ammans så mkt att det är svårt att vara borta nån längre stund), att hon så klart skulle ta med barnet. Det är väl synd om man inte kan ses för det?

Och angående ditt s k ointresse för barn och föräldraskap, och som jag uppfattar det, raljerande över/förakt för föräldrar som intresserar sig för barn, så tycker jag du ska prova att tänka från andra hållet; Hur värdefull tror du att man som barn vill känna sig för sin förälder? Om man är så ointresserad av barn att man inte vill prata om dem med dina vänner och inte vill ha med sig dem och dessutom tycker att man ska leva sitt liv precis som tidigare med samma prioriteringar etc, så varför skaffa barn alls? Att bli förälder ÄR stort och SKA vara stort, för man får ju faktiskt en annan människas liv i sina händer, och för att förvalta detta väl behöver de allra flesta faktiskt ändra på sin vardag och sina prioriteringar på något vis.

Att man förutom att vara förälder också är sin egen person och intresserar sig för annat är så klart viktigt och sunt på alla sätt, och den där "bäbisbubblan" kommer ju de allra flesta ur efter ett tag. Men att ha barn är intensivt och dominerar livet ganska rejält, och att man då skulle vara ointresserad av det hela känns mest nonchalant tycker jag?

 

[Comatose]

@Comatose , jag har inte läst alla svar utan lite här och var och tänker som så här: Nej, bajsfärg känns väl inte som något man pratar om med största intresse - och själv har jag aldrig träffar någon IRL som verkligen gör det-jag trodde det var mest en skröna att man diskuterade det?

Att man pratar om barn en del när man ses och de allra flesta har barn i samma ålder ungefär är väl däremot knappast konstigt? Man befinner sig i samma situation och har liknande vardag och intresserar sig rimligen för sitt barn. Inte konstigare än att det, när jag träffar mina kompisar, det även blir mycket hästsnack.

Ang din kompis som tog med barnet på träffen; verkade någon annan än du ha bekymmer med det? Personligen hade jag utan att tveka sagt till en kompis som tvekade på att komma p g a barnvaktsproblem ( eller att barnet fortfarande ammans så mkt att det är svårt att vara borta nån längre stund), att hon så klart skulle ta med barnet. Det är väl synd om man inte kan ses för det?

Och angående ditt s k ointresse för barn och föräldraskap, och som jag uppfattar det, raljerande över/förakt för föräldrar som intresserar sig för barn, så tycker jag du ska prova att tänka från andra hållet; Hur värdefull tror du att man som barn vill känna sig för sin förälder? Om man är så ointresserad av barn att man inte vill prata om dem med dina vänner och inte vill ha med sig dem och dessutom tycker att man ska leva sitt liv precis som tidigare med samma prioriteringar etc, så varför skaffa barn alls? Att bli förälder ÄR stort och SKA vara stort, för man får ju faktiskt en annan människas liv i sina händer, och för att förvalta detta väl behöver de allra flesta faktiskt ändra på sin vardag och sina prioriteringar på något vis.

Att man förutom att vara förälder också är sin egen person och intresserar sig för annat är så klart viktigt och sunt på alla sätt, och den där "bäbisbubblan" kommer ju de allra flesta ur efter ett tag. Men att ha barn är intensivt och dominerar livet ganska rejält, och att man då skulle vara ointresserad av det hela känns mest nonchalant tycker jag?

Jag tycker att du ska ta och läsa lite mer av tråden än "lite här och där" eftersom du inte har förstått så mycket av det jag har skrivit.

 

[Blueberry]

Jag noterar mest en härlig polarisering i den här tråden, där den ena sidan hävdar "förakt!" och sedan skuldbelägger i stället för att se att det faktiskt finns en stark oro för att förlora sig själv hos den andra sidan. Jag tycker att det är väldigt osympatiskt av flera av mammorna som har svarat i tråden.

Mammarollen kan väl ändå inte vara så trång att det inte finns utrymme för något annat?
Det vore verkligen sorgligt.

Det känns väldigt stereotypt och snävt och som att det finns någon slags heder eller kod att upprätthålla och bevara. Utifrån tycker jag än så länge att det verkar ganska hemskt, ärligt talat. Att tillvaron och hela världen krymper så att den ryms i princip innanför hemmets väggar. Och så ska jag gå där med mitt barn och vara salig och njuta av all egentid vi har (särskilt på nätterna). Att jag bara umgås med likasinnade eftersom jag inte längre kan relatera till barnlösa personer och deras liv och deras val och deras tankar, och eftersom de inte kan förstå vem jag har förvandlats till.

Jag och min man pratar mycket en hel del om det här, det är ju inte så himla många veckor kvar tills vi står där och tar våra första andetag som föräldrar och hela världen förväntas förändras på en sekund. Det är jäkligt läskigt, och det är tråkigt att så många i tråden förminskar det.

 

[Hiddeous]

Jag noterar mest en härlig polarisering i den här tråden, där den ena sidan hävdar "förakt!" och sedan skuldbelägger i stället för att se att det faktiskt finns en stark oro för att förlora sig själv hos den andra sidan.

Nu har ju jag och ett antal andra inläggsskrivare i rätt många inlägg försökt att dämpa den oron, inte minst genom att demonstrera att det finns massor av andra "mammaroller" att välja bland. På ett forum som detta har väl de flesta ett hästintresse till exempel i botten, och det har man ju kvar även som mamma. Att man måste kompromissa lite med det intresset är dock ett faktum. Men det är ju självvalt att skaffa barn och something has to give.