Jag ska också ha barn i april och jag kan inte påstå att "mammarollen" är något jag eftersträvar, eller vad man ska säga. Jag är dödligt nyfiken på vad det är för en liten person jag och sambon skapat, men jag ser inte mig själv som blivande mamma. De flesta småbarnsföräldrar i vår närhet är ganska avslappnade runt hela föräldragrejen och det tycker jag är väldigt skönt. En och annan finns det som verkligen slutat vara en egen person och som nu talar som om de vore någon sorts upphöjd varelse, men jag skulle aldrig börja argumentera för då kommer det "
Men när du sjääääälv blir maaaaamma...".
Givetvis vet ingen exakt hur de kommer att reagera när de blir föräldrar, och det gäller ju föräldrar av alla kön. Inte tror jag att en pappa i periferin av min bekantskapskrets hade tänkt att "
Jag ska bli en sån där pappa som stannar extra länge på jobbet för jag vill verkligen inte behöva hålla på med mitt barn, och jag tänker ge ALL föräldraledighet till mamman, jag tror rent av att min del får brinna inne!", eller att nämnda självutnämnda upphöjda varelse trodde att hon skulle bli sådan, men stora förändringar - vad de än må vara - kan ju vrida om huvudet på vem som helst.
Jag vet inte hur jag kommer bli när vår knodd kommer i april och min sambo vet inte hur han kommer att bli. Däremot har vi en plan för hur vi vill att vårt gemensamma liv med knodden ska se ut och den kommer inte att funka om en av oss utnämner sig till upphöjd varelse med ett syfte i livet eller om den ena väljer att ducka undan. För oss har det varit viktigt att prata om det och vara medvetna om (a) vad vi vill och (b) vara införstådda i att det kanske inte alls blir som vi vill och (c) vad vi gör om det inte blir som vi vill.
Även om jag
tror att jag inte kommer bli något överhormonellt upphöjt väsen som vägrar släppa barnet ifrån mig, så finns förstås risken och då kommer jag kämpa emot det utav bara helvete. Detta av den enkla anledningen att jag inte vill vara en sån person och att det inte kommer att vara det bästa för familjen i det långa loppet. Skulle jag och sambon bli sådana som inte kan lämna barnet till den andra utan att må dåligt får vi väl må dåligt, det skulle inte gagna oss om vi agerade på sådana känslor. Sen så kan det ju hända annat som gör att en halvmeter känns som maxavstånd, t.ex. om barnet föds sex veckor för tidigt (som sambon) eller om det blir dödssjukt (som jag blev).
Ibland känner jag mig som en kall, kalkylerande människa som kanske inte borde skaffa barn. Föräldrarollen har aldrig lockat mig, har alltid sagt att jag är 99% säker på att jag aldrig ska ha barn. Det enda som kunde få den där sista procenten att vinna var om jag träffade ett fantastiskt föräldramaterial att få barn tillsammans med och nu har ju det bevisligen hänt. Jag är som sagt otroligt nyfiken på att få lära känna den här lilla människan som ska komma till världen, men för mig handlar det inte ett dugg om att det är ett
barn eller att det ens är mina eller sambons gener, utan just att det är en alldeles egen liten människa som jag och sambon får låna under ett antal år. För sambon har det känts viktigt att det är just hans barn medan jag ärligt talat lika gärna hade kunnat adoptera, för det är just människogrejen som intresserar mig.
(Långt och lite osammanhängande och kanske inte helt on topic, men va fan...
)
(Allvarligt: bor du i Stockholm?)
