Macka i stället för mat

[Badger]

Om min partner hade sagt att jag var duktig som diskade hade jag först tittat på hen som om hen vore en alien och sen hade jag mest troligt blivit arg. Jag är inte duktig som kan diska. Däremot blir jag glad om hen tackar för att jag diskade. På samma sätt behandlar vi vårt barn. Tack för att du hjälpte mig, vad glad jag blir!

Ok och jag skulle bli ledsen om han tackade, som om jag vore serveringspersonal istället för någonting båda har ansvar för. Folk är olika. Barn är olika.
Sedan tittar jag inte på min man som om han vore en alien och blir arg, jag tror han skulle bli ledsen då.
Diska är tråkigt, att göra någonting tråkigt är att anstränga sig. Dvs inte duktig -skills duktig utan duktig -ansträngt sig duktig.

Jag skulle inte ge råd om hur barnet kan förbättra sin teckning, gör folk det? Jag tänker att ett barn som är 2 år ritar för att det är kul, skulle jag då säga att det är superfint och åh vad duktig du är så tänker jag att hen till slut kommer rita för att det ska vara fint (i mina ögon) i stället för att rita för att det är kul.

Vad menar du med att försöka vara naturlig med sina barn?

Ja mina föräldrar gjorde det, som jag skrivit ovan. Konstruktiv kritik, inte beröm... Det är ok att rita för att det är fint, och för att det är kul och för att vara duktig. Det kanske är fint en gång, kul en annan, duktigt tionde gången. osv det kanske inte alltid är samma sak att rita en teckning. Till slut kommer barnet kanske rita för att hen älskar det.

 

[ako]

Nej, "man" mår inte bra av att få beröm. Jag gör inte det, min partner gör inte det. Det enda beröm leder till, för min del, är prestationsångest. Det är för oss väldigt naturligt då att inte berömma med ord som duktig.

Jag tycker att vårat sätt är en form av beröm också. Men med fokus på hur bra det känns för en själv och för andra att till exempel hjälpa till, vara snäll, dela med sig eller trösta. Det ska en inte göra för att vara duktig i någon annans ögon, det ska en göra för att det känns bra.

Beröm för utseende är en annan femma för mig och oss. Sjukt märklig grej att berömma och det gör vi aldrig. Kommenterar inte barnets eller andras utseende öht.

Vi tycker olika och var och en blir salig på sin tro. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt om man inte visar uppskattning / berömmer (ganska lika för mig) sina medmänniskor och sina barn i synnerhet- flera här i tråden vittnar ju faktiskt om att detta är något de har med sig mer eller mindre som trauma....

Själv känner jag att ett uppskattande ord på jobbet då och då sporrar mig att försöka fortsätta göra ett bra jobb. Inte tusan får jag prestationsångest för att eleverna går från ridhuset och tackar för en bra lektion - jag blir glad och peppad och får bekräftelse i att jag är på rätt spår.

Däremot är jag helt med på att inte själva resultatet är det viktiga. Jag tycker ju att min unge är lika duktig när han gör matteläxan själv oavsett om han klarar alla talen eller ej- men han är duktig som försöker själv!

Utseende har vi inte ens diskuterat i tråden. Samtidigt ligger ju skönhet i betraktarens ögon och helt ärligt tycker ju de allra flesta av oss att våra barn är söta, goa och fina så varför kan man inte få säga det någon gång? Jag har svårt att tro att det leder till utseendefixering.

 

[Badger]

Vad menar du med att försöka vara naturlig med sina barn?

Justja det också. Jo jag menar att låta sig säga saker spontant. Dvs om han håller upp en fin teckning och jag tänker -Åh vad fin! så får jag säga det, med den där rösten som liksom bara kommer om det är spontant.

Jag måste inte alltid vara pedagogisk och tänka efter och försöka hitta någonting annat att berömma. För jag märkte att det blev konstgjorda meningar ibland om jag inte fick säga fint, söt, duktig, bra osv. Jag känner att så länge jag använder andra ord också så borde han inte sluta rita trots att jag tycker det är fint ibland. Umgås utan att ha en förbjuden lista av ord som man försöker helt sortera bort helt enkelt.

För jag upprepar om någonting som är riktigt bra gjort är neutralnivån, dvs ger inget beröm men heller ingen kritik, och allting under högsta nivån är meh. Så man kan aldrig få beröm, så måste det vara lika illa som att alltid få det där -vad intelligent du är född, berömmet.

Och så måste man räkna in omgivningen, ens vänner och kusiner får beröm men man själv är liksom inte värd det.

 

[Badger]

Jag har aldrig läst "hur man ska tala till barn". Jag har utgått från mitt sunda förnuft och barnets personlighet. Jag skulle tacka barnet för att hen höll upp dörren, dukade eller annat hen kan. Inte berömma med "vad duktig du är". Kom mina barn med en teckning som de hade ansträngt sig med eller som nu när mitt bonusbarnbarn gör det så säger jag att den är fin och tackar för den är fin och jag blev glad.

Det där 80-tals tänket "alla är bra på något det gäller bara att hitta vad" höll på att knäcka mig totalt som barn. Jag var inte bra på något alls. Eller, jag fick iallafall aldrig veta det.

Jag hade blivit irriterad om min sambo sa, "vad duktig du är" om jag har gjort något han mycket väl vet att jag klarar. Hade han däremot sagt, "åh vad gott det ser ut", om jag har bakat så är det en helt annan sak. Det är fortfarande beröm men jag hade tyckt att han var nedlåtande om han hade sagt "vad duktig du är".

Ok vi ser nog olika på "duktig" jag ser det som ett ansträngningskoncept inte ett skicklighetskoncept. Duktigt att duka, bra på matte. Duktigt att tvätta, bra på att rita. En duktig flicka har rent vitt förkläde niger för tanter och spritar ärtor. En duktig pojke hjälper mamma och passar lillebror (eller kan vara en tjock bebis ). Båda gör sina läxor. Läst för mycket Beskow antar jag.

När jag är duktig har jag bakat, bröd och gjort en kaka och diskat en eftermiddag saker jag självklart klarar men är en ansträngning.

Det där 80-tals tänket "alla är bra på något det gäller bara att hitta vad" höll på att knäcka mig totalt som barn. Jag var inte bra på något alls. Eller, jag fick iallafall aldrig veta det.

Mig med, jag var usel på allt och var jag bra så var det lägstanivån på ok. Usel har ett brett spektrum för mig=inte en av de tre bästa ned till precis under medel. Sedan kommer sämst.

Vad gott det ser ut är en meningslös artighetsfras för mig klart man säger liksom. (men kan ju bli ledsen om den inte dyker upp)

Jag läser de där artiklarna i DN osv, är intresserad. Tar med mig det jag gillar. Tänkte att mina iofs underbara föräldrars koncept inte fungerade helt perfekt så jag ska modifiera, lite. Mer trycka på att man kan bli bra genom att anstränga sig istället för född bra (helst då, och då ska man inte ha beröm för det heller) eller dålig (helst inte såklart) och lev med det. Ansträngning håller näsan ovan vattenytan möjligen.

 

[Energi]

Vi tycker olika och var och en blir salig på sin tro. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt om man inte visar uppskattning / berömmer (ganska lika för mig) sina medmänniskor och sina barn i synnerhet- flera här i tråden vittnar ju faktiskt om att detta är något de har med sig mer eller mindre som trauma....

Själv känner jag att ett uppskattande ord på jobbet då och då sporrar mig att försöka fortsätta göra ett bra jobb. Inte tusan får jag prestationsångest för att eleverna går från ridhuset och tackar för en bra lektion - jag blir glad och peppad och får bekräftelse i att jag är på rätt spår.

Däremot är jag helt med på att inte själva resultatet är det viktiga. Jag tycker ju att min unge är lika duktig när han gör matteläxan själv oavsett om han klarar alla talen eller ej- men han är duktig som försöker själv!

Utseende har vi inte ens diskuterat i tråden. Samtidigt ligger ju skönhet i betraktarens ögon och helt ärligt tycker ju de allra flesta av oss att våra barn är söta, goa och fina så varför kan man inte få säga det någon gång? Jag har svårt att tro att det leder till utseendefixering.

Fast jag har precis sagt att jag visar uppskattning, så jag förstår inte varför du tar upp att det är sorgligt att inte berömma eller visa uppskattning?

Tack för en bra lektion är precis det berömmet jag ger. Inte "du är en duktig ridlärare". Jag får uppfattningen att du inte riktigt läser det jag skriver alternativt inte förstår vad jag menar.

Just du kanske inte har pratat om utseende, men andra har gjort det. Och ja, jag tycker att mitt barn är fantastiskt söt och fin. Precis som att jag kan tycka att någons hår är vackert, någon har ful näsa osv osv. Men i vår familj kommenterar vi inte personers utseende. Punkt. Jag tror absolut att det leder till utseendefixering.

 

[Badger]

Ok vi ser nog olika på "duktig" jag ser det som ett ansträngningskoncept inte ett skicklighetskoncept. Duktigt att duka, bra på matte. Duktigt att tvätta, bra på att rita. En duktig flicka har rent vitt förkläde niger för tanter och spritar ärtor. En duktig pojke hjälper mamma och passar lillebror (eller kan vara en tjock bebis ). Båda gör sina läxor. Läst för mycket Beskow antar jag.

När jag är duktig har jag bakat, bröd och gjort en kaka och diskat en eftermiddag saker jag självklart klarar men är en ansträngning.



Mig med, jag var usel på allt och var jag bra så var det lägstanivån på ok. Usel har ett brett spektrum för mig=inte en av de tre bästa ned till precis under medel. Sedan kommer sämst.

Vad gott det ser ut är en meningslös artighetsfras för mig klart man säger liksom. (men kan ju bli ledsen om den inte dyker upp)

Jag läser de där artiklarna i DN osv, är intresserad. Tar med mig det jag gillar. Tänkte att mina iofs underbara föräldrars koncept inte fungerade helt perfekt så jag ska modifiera, lite. Mer trycka på att man kan bli bra genom att anstränga sig istället för född bra (helst då, och då ska man inte ha beröm för det heller) eller dålig (helst inte såklart) och lev med det. Ansträngning håller näsan ovan vattenytan möjligen.

Dvs Duktig
1.bra, skicklig, kapabel, duglig, flink, styv, företagsam, handlingskraftig, driftig, strong, habil, händig, kompetent; skötsam, präktig, perfekt; pigg, återställd, frisk, spänstig, stark, rask, hurtig, käck

2.kraftig, bastant, rejäl, riklig, stor

Så verkar folk numera lägga all emfas på bra och skicklig. Men det jag associerar är mer företagsam, driftig, händig, skötsam, präktig, hurtig och käck.

Så -vad duktig du var som dukade! tack! betyder vad företagsam du är som dukade tack! inte vad skickligt av dig att du trots allt lyckas bära en tallrik, tack.

(Eller om bebis, ojoj det var allt en duktig pojke -dvs vilken bastant, stor bebis, positivt. Inte att bebisen har vikt origami el dyl alltså.)

 

[Energi]

Justja det också. Jo jag menar att låta sig säga saker spontant. Dvs om han håller upp en fin teckning och jag tänker -Åh vad fin! så får jag säga det, med den där rösten som liksom bara kommer om det är spontant.

Jag måste inte alltid vara pedagogisk och tänka efter och försöka hitta någonting annat att berömma. För jag märkte att det blev konstgjorda meningar ibland om jag inte fick säga fint, söt, duktig, bra osv. Jag känner att så länge jag använder andra ord också så borde han inte sluta rita trots att jag tycker det är fint ibland. Umgås utan att ha en förbjuden lista av ord som man försöker helt sortera bort helt enkelt.

För jag upprepar om någonting som är riktigt bra gjort är neutralnivån, dvs ger inget beröm men heller ingen kritik, och allting under högsta nivån är meh. Så man kan aldrig få beröm, så måste det vara lika illa som att alltid få det där -vad intelligent du är född, berömmet.

Och så måste man räkna in omgivningen, ens vänner och kusiner får beröm men man själv är liksom inte värd det.

Att inte säga att mitt barn är duktigt ÄR naturligt, för mig. Att visa uppskattning är naturligt, för mig.

Jag tänker att det är naturligt också att ha en lista med förbjudna ord. Rasism, sexism, fula ord till exempel. Just duktig är inte med på min förbjudna lista, jag har bara ingen användning för det.

Idag klättrade mitt barn upp på en stor sten.
"Mamma titta!"
"Jag ser! Pirrar det i magen att vara så högt upp?"
"Mm! Pirrar magen!"
Sen fortsätter vi prata om hur spännande det är att vara högt upp, hur långt en kan se, hur bra det känns att kunna klättra själv osv osv. Barnet pratar med entusiasm och är överlycklig över att mamma ser hen.

Barnets kusin klättrade upp på en gunga när vi var i lekparken i helgen.
"Mamma jag kom upp själv!"
"Vad duktig du är"
Sen var det slut det.

Jag tycker att det är urtrist beröm att säga att någon är duktig och det kommer verkligen inte naturligt för mig.

 

[Badger]

Att inte säga att mitt barn är duktigt ÄR naturligt, för mig. Att visa uppskattning är naturligt, för mig.

Jag tänker att det är naturligt också att ha en lista med förbjudna ord. Rasism, sexism, fula ord till exempel. Just duktig är inte med på min förbjudna lista, jag har bara ingen användning för det.

Idag klättrade mitt barn upp på en stor sten.
"Mamma titta!"
"Jag ser! Pirrar det i magen att vara så högt upp?"
"Mm! Pirrar magen!"
Sen fortsätter vi prata om hur spännande det är att vara högt upp, hur långt en kan se, hur bra det känns att kunna klättra själv osv osv. Barnet pratar med entusiasm och är överlycklig över att mamma ser hen.

Barnets kusin klättrade upp på en gunga när vi var i lekparken i helgen.
"Mamma jag kom upp själv!"
"Vad duktig du är"
Sen var det slut det.

Jag tycker att det är urtrist beröm att säga att någon är duktig och det kommer verkligen inte naturligt för mig.

Mm jag vet jag har sett många liknande exempel i populära tidningsartiklar på sistone (senaste fem, sex åren eller så, nu är grit artiklar på väg upp på modet istället.). Jag håller inte helt med, men jag håller inte helt inte med heller. Som sagt, jag gillar medelvägar.

Notera att jag inte säger att du ska säga att ditt barn är duktigt. Det enda jag sagt i den vägen är att jag lidit av min mammas starka antipati gentemot att kommentera utseende. Jag har också sagt att jag använder ordet och inte tror det är farligt/giftigt, inte uppmanat andra. Jag använder inte heller duktig om stenar och rutchkanor, men om hjälpa till.

 

[Imogen]

Idag klättrade mitt barn upp på en stor sten.
"Mamma titta!"
"Jag ser! Pirrar det i magen att vara så högt upp?"
"Mm! Pirrar magen!"
Sen fortsätter vi prata om hur spännande det är att vara högt upp, hur långt en kan se, hur bra det känns att kunna klättra själv osv osv. Barnet pratar med entusiasm och är överlycklig över att mamma ser hen.

Barnets kusin klättrade upp på en gunga när vi var i lekparken i helgen.
"Mamma jag kom upp själv!"
"Vad duktig du är"
Sen var det slut det.

Fast den stora skillnaden här är väl att Mamma 2 inte fortsatte fråga om det pirrar i magen, pratade om hur det var att vara högt upp, hur långt man kan se och hur bra det känns att kunna klättra. Det är ju det som blir "felet" i den kommunikationen. Hade hon enbart sagt "vad bra det måste kännas" och inget mer hade utgången antagligen blivit exakt densamma som det blev nu.

Jag tycker det är superviktigt att inte jämt och ständigt bedöma barns prestation. Men det är ju inte så att man har löst något genom att utesluta ordet "duktig". Precis som man kan vara precis så närvarande och bekräftande av känslor som Mamma 1 OCH berömma barnet för prestationer, om det är en av många olika saker barnet får höra från sina föräldrar (och andra).

 

[Hyacinth]

Måste det ena utesluta det andra?
Jag berömmer ofta och gärna, ibland spinner det vidare i diskussioner och resonemang, ibland inte.
I alla fall vårt barn vill faktiskt bara ha beröm ibland, en teckning som det lagts tid och möda på till exempel. Börjar jag diskutera färgvalet vet jag exakt vad hen säger: Sluta prata som en dagisfröken Mamma!

 

[Hyacinth]

Jag berömmer utseende, jag vill att hen vet att jag tycker hen är finast i världen. Jag berömmer klättrade och springande. Sen kanske jag frågar om vi ska tävla, eller om jag ska ta tid, eller om hen kan göra kullerbyttor. Normal konversation i mitt fall.

 

[ako]

Fa

Fast jag har precis sagt att jag visar uppskattning, så jag förstår inte varför du tar upp att det är sorgligt att inte berömma eller visa uppskattning?

Tack för en bra lektion är precis det berömmet jag ger. Inte "du är en duktig ridlärare". Jag får uppfattningen att du inte riktigt läser det jag skriver alternativt inte förstår vad jag menar.

Just du kanske inte har pratat om utseende, men andra har gjort det. Och ja, jag tycker att mitt barn är fantastiskt söt och fin. Precis som att jag kan tycka att någons hår är vackert, någon har ful näsa osv osv. Men i vår familj kommenterar vi inte personers utseende. Punkt. Jag tror absolut att det leder till utseendefixering.

Fast för mig är att berömma och visa uppskattning snarlikt. Skillnaden uppfattar jag det som är att du har hängt upp dig på ordet "duktig". Och jag bli glad om någon säger att jag är en "duktig ridlärare" också, jag får inte prestationsångest och för mig är det ingen större skillnad i innebörden egentligen (hm om det nu inte vore så illa att den bra lektionen man tackade för var den första och enda bra lektionen eleven tyckt jag åstadkommit förstås ).

 

[France]

Om man går tillbaka till ursprungsfrågan, brukar jag säga att man vare sig ska fråga barn eller hästar onödiga frågor. Det är ju som att uppmana till protester.
Tex: Vill du gå in i transporten? Vill du hoppa över hindret/gå förbi brevlådan?
Eller: Vill du att vi åker till tandläkaren? Vill du ha makaroner eller potatis.
Gör det man ska, så blir allt enklare.


Och lite så med berömmet också. På riktigt, är det DUKTIGT av en häst att fortsätta rakt fram på en grusväg, bara för att det är en sten i diket?

 

[Raderad medlem 6459]

Men @Energi betyder det att du aldrig någonsin berömmer en vuxen heller? Jag säger till min man "fan vad du är duktig!" typ en gång per vecka minst, och han till mig. Jag menar, han ÄR ju duktig så varför ska jag inte säga det?

 

[Raderad medlem 6459]

Just du kanske inte har pratat om utseende, men andra har gjort det. Och ja, jag tycker att mitt barn är fantastiskt söt och fin. Precis som att jag kan tycka att någons hår är vackert, någon har ful näsa osv osv. Men i vår familj kommenterar vi inte personers utseende. Punkt.

Sorry men det här för mig låter jättemärkligt. Jag kan inte föreställa mig en så nära relation där man aldrig någonsin kommenterar varandras utseende. Jag kan inte föreställa mig att det är bra att vara så extrem.

 

[Energi]

Men @Energi betyder det att du aldrig någonsin berömmer en vuxen heller? Jag säger till min man "fan vad du är duktig!" typ en gång per vecka minst, och han till mig. Jag menar, han ÄR ju duktig så varför ska jag inte säga det?

Nej, det gör jag nog inte. För mig är det bara supermärkligt och varken jag eller min partner uppskattar den typen av beröm.

 

[Energi]

Sorry men det här för mig låter jättemärkligt. Jag kan inte föreställa mig en så nära relation där man aldrig någonsin kommenterar varandras utseende. Jag kan inte föreställa mig att det är bra att vara så extrem.

Ok.

 

[mandalaki]

Och jag har växt upp i ett hem där allt jag gjorde värderades och jag fick ofta höra att jag var duktig. Det ledde också till prestationsångest.

Jag tänker att det är viktigast att se barnet. Jag kan ibland berömma när hen är snäll på något sätt, men ofta pratar vi om hur saker känns i stället. "Vad glad jag blir när du hjälper mig" "oj vad många färger, vad harr du ritat?" "Vilken schysst kompis du är, det gör nog NN glad!" Osv osv. Självklart smiter det ibland igenom ett "vad duktig du är som.." men mer och mer sällan.

Jag måste säga att jag förstår dig. Jag fick också en massa beröm och "vad DUKTIG du är" under min uppväxt.

Däremot kommenterades det aldrig när jag INTE var duktig. Hela atmosfären fick liksom kramp när mina föräldrar hade jublat färdigt över mina fyror och femmor i betyg och kom till tvåan i gymnastik. Då blev det tyst. Ingen frågade hur jag kände inför gymnastiken, vad det var som tog emot där.

Jag har alltid tänkt att det där det där som gjort mig så osäker på värdet av mina prestationer. Jag vet inte om det jag gjort är bra eller dåligt oavsett hur hyllad jag blir, jag har lärt mig att så mycket beröm är obefogat.

Det där är fortfarande en knut för mig. Och det skaver fortfarande i mig varje gång mina 85plusföräldrar säger "vad DUKTIG du är".

Jag föredrar nog andra uttryck för kärlek än just beröm.

 

[Raderad medlem 6459]

Nej, det gör jag nog inte. För mig är det bara supermärkligt och varken jag eller min partner uppskattar den typen av beröm.

Så är det så att ni aldrig tycker att den andra är duktig på nåt (i hela världen) eller säger ni det bara inte?

 

[Energi]

Jag måste säga att jag förstår dig. Jag fick också en massa beröm och "vad DUKTIG du är" under min uppväxt.

Däremot kommenterades det aldrig när jag INTE var duktig. Hela atmosfären fick liksom kramp när mina föräldrar hade jublat färdigt över mina fyror och femmor i betyg och kom till tvåan i gymnastik. Då blev det tyst. Ingen frågade hur jag kände inför gymnastiken, vad det var som tog emot där.

Jag har alltid tänkt att det där det där som gjort mig så osäker på värdet av mina prestationer. Jag vet inte om det jag gjort är bra eller dåligt oavsett hur hyllad jag blir, jag har lärt mig att så mycket beröm är obefogat.

Det där är fortfarande en knut för mig. Och det skaver fortfarande i mig varje gång mina 85plusföräldrar säger "vad DUKTIG du är".

Jag föredrar nog andra uttryck för kärlek än just beröm.

Ja men precis. Jag fick höra att jag var duktig när jag fick högsta betyg men det var knäpptyst om jag "bara" blev godkänd. Jag var alltså bara värd något om jag presterade på topp. Fruktansvärd känsla som barn (och som vuxen).